Visar inlägg med etikett Pedro Pascal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pedro Pascal. Visa alla inlägg

onsdag 27 april 2022

Bio: The Unbearable Weight of Massive Talent

Foton copyright (c) Nordisk Film

Nicolas Cage har haft en rätt märklig karriär - minst sagt. På 1980-talet var han ung, lovande, och ansågs cool. På 1990-talet skulle han plötsligt bli actionskådis. Samtidigt började hans, vad ska vi säga, högljudda och excentriska skådespelarstil med inspirerat överspel att kännas påfrestande. Därefter tog hans pengar slut, och han medverkade i en fruktansvärd massa filmer, många släpptes direkt på DVD och streaming, de flesta var usla. Sedan började vi att åter uppskatta Cages vansinniga överspel, och vi såg hans filmer för att få se Cage fläska på. Och nu, i egenskap av något slags kultskådis, medverkar han åter i en del bra filmer.

En ny film med en fullkomligt hopplös titel - THE UNBEARABLE WEIGHT OF MASSIVE TALENT - handlar om Nicolas Cages karriär. Ungefär. Det här är en metafilm av Tom Gormican, som inte gjort speciellt mycket innan den här filmen.

Nicolas Cage spelar den excentriske skådespelaren Nicolas Cage. Hans karriär svajar, hans privatliv svajar. Sharon Horgan spelar hans exfru Olivia, Lily Mo Sheen (Kate Beckinsales dotter) gör hans dotter Addy. Addy tycker att farsan är jobbig, allt handlar om honom, han vill bara göra sådant han själv gillar, han jobbar för mycket, och han måste konstant vara i centrum.

Gott om pengar har han ont om, han bor på ett hotell som han är skyldig 600 000 dollar, men Cages agent (Neil Patrick Harris) har ett jobb åt honom. Ett märkligt jobb: Cage får en miljon dollar om han åker hem till en kille som bor på Mallorca. Javi Gutierrez heter denne kille, och han spelas av Pedro Pascal. Javi älskar Nicolas Cage och dennes filmer - han är besatt av Nicolas Cage, han är Cages störste fan. Javi är även fruktansvärt rik. Vad Cages agent inte sagt, är att Javi skrivit ett manus, som han vill få filmat med Cage i huvudrollen.

Cage gillar Javi, och tycker att de två ska skriva ett filmmanus tillsammans. Det ska bli ett fantastiskt manus. De har storslagna planer! Kreativiteten flödar!

... Dock visar det sig att allt inte är som det ser ut. Cage kontaktas av CIA, vilka påstår att Javi är en ond vapensmugglare, som kidnappat presidentens dotter. CIA tror att flickan hålls fången i Javis enorma bostad, och Cage måste agera hemlig agent. Men han gillar ju Javi! Kan detta stämma? Nicolas Cage måste plocka fram sina tidigare roller inför den actionpackade finalen.

THE UNBEARABLE WEIGHT OF MASSIVE TALENT (hur ska biopubliken komma ihåg detta i biljettluckan, och dessutom kunna uttala det?) är förstås en komedi - och den är förbålt underhållande och rolig. Visst, den hade kunnat vara ännu mer underhållande och ännu roligare, men vi ska inte klaga. Nicolas Cage är uppenbarligen en man med självdistans. Han skojar glatt med sig själv och sina roller. Nu är det här en fiktiv version av Nicolas Cage - verklighetens Cage är gift för femte gången, och ingen av hans fruar har hetat Olivia, och han har ingen dotter. Däremot har han två söner, varav en heter Kal-El Cage.

Har man sett många Nicolas Cage-filmer, finns här många detaljer, scener, och framför allt repliker, man känner igen. Roligast - tycker jag - är när han lyckas få in "Oh, no, not the bees! Not the bees!" i en replik mot slutet. Ett återkommande skämt är att folk blir förvånade när det är Cage som dyker upp. Cage fajtas med en skurk, som häpet utbrister "It's Nicolas fucking Cage!", varpå Cage korrigerar honom: "Nicolas motherfucking Cage!". Då och då dyker en yngre upplaga av Cage upp, 80-tals-Cage, och pratar med sitt äldre jag. 

Förra året medverkade Nicolas Cage i PIG, en riktigt bra film. Nu får vi alltså se honom i ytterligare en bra film. På bio, dessutom. Jag gillar filmer om kreativitet och kreativt skapande, och jag gillar filmer om filmbranschen, så jag vrider upp betyget ett snäpp. Dessutom skrattade jag högt flera gånger, det måste ju betyda att jag tyckte den var rolig. Här finns en del likheter med JCVD, den utmärkta filmen i vilken Jean-Claude Van Damme visade upp en ny sida av sig själv. I den här filmen visar inte Cage upp en ny sida av sig själv, tycker jag, men den är kul ändå.


 

      

 

(Biopremiär 29/4)


söndag 3 april 2022

Netflix: The Bubble

 

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en amerikansk komedi av Judd Apatow, inspelad i England.

THE BUBBLE spelades in under pandemin - och handlar om pandemin. I den här filmen är världens populäraste actionfilmserie något som heter CLIFF BEASTS - det finns fem filmer, och nu ska det göras en sjätte del. Eftersom det alltså är mitt i pandemin, ska filmen spelas in i en så kallad bubbla - en helt Covid-fri omgivning. Därför skickas filmteam och skådisar till ett enormt gods på landet i England. Där ska alla först sitta i karantän på sina rum ett par veckor, tills det är helt säkert att ingen är positiv.

... Och sedan spelas filmen in, till större delen framför green screens. Ingenting går som det ska, problem uppstår hela tiden, skådespelarna råkar i luven med varandra och med regissör och producenter, någon visar sig plötsligt vara positiv, och alla får sitta i karantän igen, vakter kallas in för att se till att alla följer restriktionerna, och skådespelarna vill hoppa av och lämna inspelningen, de tycker att livet på godset är miserabelt. Scener ur filmen som spelas in - filmen i filmen - visas då och då, och det ser förstås fånigt ut, vilket är medvetet.

En lång rad kända namn medverkar i THE BUBBLE: Karen Gillan, Leslie Mann, Pedro Pascal, David Duchovny, Kate McKinnon, John Cena och John Lithgow, Daisy Ridley skymtar några sekunder, Beck och James McAvoy dyker upp som sig själva. Iris Apatow, dotter till Judd Apatow och Leslie Mann, spelar en TikTok-stjärna som fått en roll i filmen enbart för att hon har miljoner följare. Galen Hopper, dotter till Dennis Hopper, spelar en kuf, detta är hennes skådespelardebut. Ytterligare en massa människor medverkar utöver de jag nämnt.

Denna satir innehåller onekligen några roliga scener - men! THE BUBBLE känns som en kortfilm på tjugo minuter som dragits ut till över två timmar. Idén håller inte för den rejält tilltagna speltiden. Filmen känns mest som en väldigt lång rad sketcher staplade på varandra, och för det mesta går det på tomgång. Kanske hade det hela funkat bättre som en TV-serie i korta avsnitt.

Vidare känns THE BUBBLE som en två timmar lång reklamfilm för TikTok, det pratas mycket om TikTok, det visas klipp från TikTok, och loggan förekommer med jämna mellanrum. Iris Apatows rollfigur är känd för att dansa i sina TikTok-videor, och därför får vi ett par dansscener i den här filmen, där alla de medverkande dansar och tokar sig. När Beck dyker upp framför han en låt. Allt det här innebär förstås att speltiden blir längre.

Men som sagt: några scener är roliga. Jag gissar att de hade roligt när THE BUBBLE spelades in, troligen roligare än det är att titta på den färdiga filmen. Jag har dock sett en del Covid-projekt som är betydligt sämre än THE BUBBLE.



 

 

 

 

Netflixpremiär 1/4


fredag 26 mars 2021

HBO: Wonder Woman 1984


Senast jag var på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, var i oktober förra året. Då hade de ställt en staty föreställande Mirakelkvinnan i foajén. Nya filmen WONDER WOMAN 1984 skulle ju gå upp på bio under hösten/vintern. Men så tvingades biograferna stänga på nytt, premiären senarelades, och nu släpps den direkt på streaminingtjänsten HBO Nordic.

Den första filmen, WONDER WOMAN, kom 2017 och blev en överraskande succé både bland publik och kritiker. Själv tyckte jag att den var bättre än väntat, men det berodde mest på att andra, moderna DC Comics-filmer är mörka, gravallvarliga, och tungfotade. WONDER WOMAN var humoristisk mellan varven - men alldeles för lång, och med alldeles för långa superhjältestrider.

Denna uppföljare, vilken regisserats av Patty Jenkins, som även stod för originalet, börjar bra. Några rånare slår till på ett köpcentrum, och Mirakelkvinnan dyker upp och räddar dagen på det festligaste sätt. Det här känns nästan som hämtat ur en kul superhjältefilm från 1970-talet. Jag vet att många har klagat på dessa scener och hävdat att de är töntiga, men de har fel. Tjoflöjt är alltid bättre än tungsinthet. Åtminstone i superhjältefilmer. Framför allt i superhjältefilmer om amasoner i raffiga baddräkter.

I inledningen får vi även se hur det gick till när Mirakelkvinnan var barn och fuskade i en tävling på amasonernas ö, där hon växte upp. Precis som i den förra filmen, är dessa scener trista och fåniga på fel sätt - och folk pratar med konstiga brytningar. Några moralkakor delas ut.

Som titeln antyder, utspelar sig den nya filmen 1984. Det finns egentligen inget större skäl till att det ska vara 1984. Först mot slutet antyds kalla kriget och politiska motsättningar. Årtalet används mest till att skoja om 80-talets mode. De kunde ha gjort mycket mer av det här.

Diana Prince, det vill säga Mirakelkvinnan (Gal Gadot), jobbar som antropolog på Smithsonian Institute i Washington DC. Där lär hon känna den nördiga och osäkra Barbara Minerva (Kristen Wiig), som dyrkar Mirakelkvinnan och vill vara som hon. Diana träffar även på Maxwell Lord (Pedro Pascal), som är en slem typ. Han är ute efter en besynnerlig pryl som finns på institutet; en drömsten. Denna sten förverkligar ens önskningar. Då kan det gå illa, det vet alla som sett filmen WISHMASTER - eller som läst novellen "Aphanden".

Efter att till en början ha varit hyfsat kul och underhållande, övergår WONDER WOMAN 1984 snart till att bli förvånansvärt dum, tråkig och tjatig. Maxwell Lord blir vad det lider en galen superskurk. Mirakelkvinnans stora kärlek Steve Trevor (Chris Pine), som dog i förra filmen, återkommer på ett synnerligen krystat sätt. Folks önskningar blir verklighet till höger och vänster, och allt blir kaotiskt. Bataljerna är utdragna och sövande. Nörden Barbara blir sexig, får superkrafter, förvandlas till något slags rovdjurskvinna och blir superskurk hon med. Hon tar nästan över som filmens huvudperson.

Det är gott om logiska luckor i filmen. Mycket känns väldigt ogenomtänkt. Det här är ganska mycket sämre än den första filmen. Gal Gadot är väl bra som Mirakelkvinnan, men det är lite för mycket fotomodell över henne för min smak. Alldeles på slutet dyker Lynda Carter, som spelade Mirakelkvinnan i TV-serien på 1970-talet, upp i en totalt onödig och nästan genant jönsig cameo.

TV-serien är förresten mycket bättre och roligare än den här filmen.




 

 

(HBO-premiär 26/3)


tisdag 14 februari 2017

Bio: The Great Wall

Foton copyright (c) UIP Sweden

Äntligen har någon filmatiserat Evert Taubes klassiska raplåt "Kinesiska muren"! Fyra timmar lång, varav hälften ägnas åt kinesiska hostan.

Nä, nu narras jag med er.

THE GREAT WALL är en amerikansk-kinesisk film, med betoning på amerikansk. Filmen är från Universal och Legendary, och det sistnämnda bolaget har visst sålts till Kina. Filmens story och manus har knådats till av inte färre än sex (6) författare, alla amerikaner, och två av dem är Max Brooks och Edward Zwick.

Regissören är dock kines - det är nämligen Zhang Yimou, mest känd för DEN RÖDA LYKTAN, SHANGHAITRIADEN, HERO och FLYING DAGGERS (som av någon anledning inte fick heta HOUSE OF FLYING DAGGERS i Sverige). Det är nu hela tretton år sedan FLYING DAGGERS kom, och jag har inte sett någon av de filmer Yimou gjort sedan dess, och det är en hel del. Nu har jag i alla fall sett hans senaste film - och den är långtifrån representativ för Zhang Yimou. THE GREAT WALL skulle i princip kunna vara regisserad av vilken västerländsk regissör som helst.

THE GREAT WALL påstås bygga på gamla kinesiska sagor, om detta stämmer har jag ingen aning om, men filmen utspelar sig på medeltiden, och den kinesiska muren har byggts för att hålla något makalöst farligt borta. Muren är dessutom ett med medeltida mått högteknologiskt fort, bestyckat med allehanda snillrika vapen.

Matt Damon spelar en kille som heter William. Jag antar att han ska vara engelsman, men han pratar med amerikansk accent. Han och hans ohängde polare Tovar (chilenaren Pedro Pascal) är i Kina på jakt efter svartkrut, när de i nattens mörker attackeras av något okänt - William lyckas döda angriparen och hugga av dess hand; en monsterhand.
Kort därpå tillfångatas William och Pascal av en maffig kinesisk armé, anförd av bland andra den hänförande härförerskan Lin Mae (kalaskexet Tian Jing, som vi snart kommer att se i KONG: SKULL ISLAND). Soldaterna vill helst döda främlingarna och låser in dem, men den märklige Ballard (Willem Dafoe), som tillbringat tjugofem år i muren och aldrig getts tillstånd att åka hem, hjälper dem att komma loss.

Den okända faran visar sig - förstås - vara monster. TV-spelsmonster som vart sextionde år vaknar till liv, och attackerar i hundratusental, med mål att ta över Kina - och världen. Eller hur det nu var. Eftersom William visar sig vara en jävel på bågskytte och allmän fajting, är han med och slåss mot monstren, medan Tovar försöker rymma.

Flera av scenerna de första tio-femton minuterna imponerar. Jättearméer i färgsprakande kläder, muller från trumslagare, gamle favoriten Andy Lau som något slags strateg, maffiga kameraåkningar, med mera. Men - så fort monstren anfaller faller filmen platt. Och dessa anfaller i stort sett hela filmen igenom. Filmen är förhållandevis kort, 103 minuter, varav de sista tio är eftertexter.
Mycket i filmen, kanske det mesta, är datoranimerat - och ser inte ut att vara annat än datoranimerat. Monstren ser ut att komma från närmaste PlayStation. Manuset är besynnerligt tunt och ogenomtänkt, den engelska dialogen är tafflig. Visst är det gott om action och fajting, men det känns som att sitta och titta på, just det, ett TV-spel - som någon annan spelar.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här är en kalkonfilm eller ej. Töntigt och dumt är det i varje fall. Om det inte vore för Tian Jing, Andy Lau, och en handfull scener och detaljer jag faktiskt gillar (som de ohyggligt djärva, spjutbeväpnade bungy jump-brudarna), skulle jag sätta en etta på detta plastiga spektakel.

HERO och FLYING DAGGERS innehöll förvisso en del wire fights och andra tricks, men de var vackra filmer med riktiga människor - de var inte orgier i datorgrafik och fånig dialog.










(Biopremiär 17/2)