Visar inlägg med etikett Pedro Pascal. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pedro Pascal. Visa alla inlägg

fredag 26 mars 2021

HBO: Wonder Woman 1984


Senast jag var på Filmstaden Bergakungen i Göteborg, var i oktober förra året. Då hade de ställt en staty föreställande Mirakelkvinnan i foajén. Nya filmen WONDER WOMAN 1984 skulle ju gå upp på bio under hösten/vintern. Men så tvingades biograferna stänga på nytt, premiären senarelades, och nu släpps den direkt på streaminingtjänsten HBO Nordic.

Den första filmen, WONDER WOMAN, kom 2017 och blev en överraskande succé både bland publik och kritiker. Själv tyckte jag att den var bättre än väntat, men det berodde mest på att andra, moderna DC Comics-filmer är mörka, gravallvarliga, och tungfotade. WONDER WOMAN var humoristisk mellan varven - men alldeles för lång, och med alldeles för långa superhjältestrider.

Denna uppföljare, vilken regisserats av Patty Jenkins, som även stod för originalet, börjar bra. Några rånare slår till på ett köpcentrum, och Mirakelkvinnan dyker upp och räddar dagen på det festligaste sätt. Det här känns nästan som hämtat ur en kul superhjältefilm från 1970-talet. Jag vet att många har klagat på dessa scener och hävdat att de är töntiga, men de har fel. Tjoflöjt är alltid bättre än tungsinthet. Åtminstone i superhjältefilmer. Framför allt i superhjältefilmer om amasoner i raffiga baddräkter.

I inledningen får vi även se hur det gick till när Mirakelkvinnan var barn och fuskade i en tävling på amasonernas ö, där hon växte upp. Precis som i den förra filmen, är dessa scener trista och fåniga på fel sätt - och folk pratar med konstiga brytningar. Några moralkakor delas ut.

Som titeln antyder, utspelar sig den nya filmen 1984. Det finns egentligen inget större skäl till att det ska vara 1984. Först mot slutet antyds kalla kriget och politiska motsättningar. Årtalet används mest till att skoja om 80-talets mode. De kunde ha gjort mycket mer av det här.

Diana Prince, det vill säga Mirakelkvinnan (Gal Gadot), jobbar som antropolog på Smithsonian Institute i Washington DC. Där lär hon känna den nördiga och osäkra Barbara Minerva (Kristen Wiig), som dyrkar Mirakelkvinnan och vill vara som hon. Diana träffar även på Maxwell Lord (Pedro Pascal), som är en slem typ. Han är ute efter en besynnerlig pryl som finns på institutet; en drömsten. Denna sten förverkligar ens önskningar. Då kan det gå illa, det vet alla som sett filmen WISHMASTER - eller som läst novellen "Aphanden".

Efter att till en början ha varit hyfsat kul och underhållande, övergår WONDER WOMAN 1984 snart till att bli förvånansvärt dum, tråkig och tjatig. Maxwell Lord blir vad det lider en galen superskurk. Mirakelkvinnans stora kärlek Steve Trevor (Chris Pine), som dog i förra filmen, återkommer på ett synnerligen krystat sätt. Folks önskningar blir verklighet till höger och vänster, och allt blir kaotiskt. Bataljerna är utdragna och sövande. Nörden Barbara blir sexig, får superkrafter, förvandlas till något slags rovdjurskvinna och blir superskurk hon med. Hon tar nästan över som filmens huvudperson.

Det är gott om logiska luckor i filmen. Mycket känns väldigt ogenomtänkt. Det här är ganska mycket sämre än den första filmen. Gal Gadot är väl bra som Mirakelkvinnan, men det är lite för mycket fotomodell över henne för min smak. Alldeles på slutet dyker Lynda Carter, som spelade Mirakelkvinnan i TV-serien på 1970-talet, upp i en totalt onödig och nästan genant jönsig cameo.

TV-serien är förresten mycket bättre och roligare än den här filmen.




 

 

(HBO-premiär 26/3)


tisdag 14 februari 2017

Bio: The Great Wall

Foton copyright (c) UIP Sweden

Äntligen har någon filmatiserat Evert Taubes klassiska raplåt "Kinesiska muren"! Fyra timmar lång, varav hälften ägnas åt kinesiska hostan.

Nä, nu narras jag med er.

THE GREAT WALL är en amerikansk-kinesisk film, med betoning på amerikansk. Filmen är från Universal och Legendary, och det sistnämnda bolaget har visst sålts till Kina. Filmens story och manus har knådats till av inte färre än sex (6) författare, alla amerikaner, och två av dem är Max Brooks och Edward Zwick.

Regissören är dock kines - det är nämligen Zhang Yimou, mest känd för DEN RÖDA LYKTAN, SHANGHAITRIADEN, HERO och FLYING DAGGERS (som av någon anledning inte fick heta HOUSE OF FLYING DAGGERS i Sverige). Det är nu hela tretton år sedan FLYING DAGGERS kom, och jag har inte sett någon av de filmer Yimou gjort sedan dess, och det är en hel del. Nu har jag i alla fall sett hans senaste film - och den är långtifrån representativ för Zhang Yimou. THE GREAT WALL skulle i princip kunna vara regisserad av vilken västerländsk regissör som helst.

THE GREAT WALL påstås bygga på gamla kinesiska sagor, om detta stämmer har jag ingen aning om, men filmen utspelar sig på medeltiden, och den kinesiska muren har byggts för att hålla något makalöst farligt borta. Muren är dessutom ett med medeltida mått högteknologiskt fort, bestyckat med allehanda snillrika vapen.

Matt Damon spelar en kille som heter William. Jag antar att han ska vara engelsman, men han pratar med amerikansk accent. Han och hans ohängde polare Tovar (chilenaren Pedro Pascal) är i Kina på jakt efter svartkrut, när de i nattens mörker attackeras av något okänt - William lyckas döda angriparen och hugga av dess hand; en monsterhand.
Kort därpå tillfångatas William och Pascal av en maffig kinesisk armé, anförd av bland andra den hänförande härförerskan Lin Mae (kalaskexet Tian Jing, som vi snart kommer att se i KONG: SKULL ISLAND). Soldaterna vill helst döda främlingarna och låser in dem, men den märklige Ballard (Willem Dafoe), som tillbringat tjugofem år i muren och aldrig getts tillstånd att åka hem, hjälper dem att komma loss.

Den okända faran visar sig - förstås - vara monster. TV-spelsmonster som vart sextionde år vaknar till liv, och attackerar i hundratusental, med mål att ta över Kina - och världen. Eller hur det nu var. Eftersom William visar sig vara en jävel på bågskytte och allmän fajting, är han med och slåss mot monstren, medan Tovar försöker rymma.

Flera av scenerna de första tio-femton minuterna imponerar. Jättearméer i färgsprakande kläder, muller från trumslagare, gamle favoriten Andy Lau som något slags strateg, maffiga kameraåkningar, med mera. Men - så fort monstren anfaller faller filmen platt. Och dessa anfaller i stort sett hela filmen igenom. Filmen är förhållandevis kort, 103 minuter, varav de sista tio är eftertexter.
Mycket i filmen, kanske det mesta, är datoranimerat - och ser inte ut att vara annat än datoranimerat. Monstren ser ut att komma från närmaste PlayStation. Manuset är besynnerligt tunt och ogenomtänkt, den engelska dialogen är tafflig. Visst är det gott om action och fajting, men det känns som att sitta och titta på, just det, ett TV-spel - som någon annan spelar.

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det här är en kalkonfilm eller ej. Töntigt och dumt är det i varje fall. Om det inte vore för Tian Jing, Andy Lau, och en handfull scener och detaljer jag faktiskt gillar (som de ohyggligt djärva, spjutbeväpnade bungy jump-brudarna), skulle jag sätta en etta på detta plastiga spektakel.

HERO och FLYING DAGGERS innehöll förvisso en del wire fights och andra tricks, men de var vackra filmer med riktiga människor - de var inte orgier i datorgrafik och fånig dialog.










(Biopremiär 17/2)