Bio: Julieta

Foton copyright (c) El Deseo, photos by Manolo Pavón
Pedro Almodóvars förra film var verkligen ingen höjdare. Den flamsiga komedin KÄRA PASSAGERARE. Det är svårt att tänka sig att det är samma regissör som två år tidigare gjorde den mästerliga THE SKIN I LIVE IN, vilken jag håller som Almodóvars bästa film. Inte så konstigt att jag tycker det, det är ju ett skräckdrama och inte ännu en film om hysteriska fruntimmer.
Almodóvars nya film; JULIETA, får mig att tänka på filmen han gjorde alldeles innan THE SKIN I LIVE IN; BRUSTNA OMFAMNINGAR. Det handlar om ett drama som berättas med tunga film noir-stämningar; det är ibland lite Hitchcock över det hela. Men detta är ingen thriller - detta är ännu ett av Almodóvars kvinnoporträtt. Effekten - ett drama berättat som en thriller - blir ibland lite märklig; jag satt hela tiden och väntade på spänningsmoment som aldrig kom.
I filmen får vi följa Julieta från 1985 och fram till idag, antar jag att det ska vara. Julietas make omkommer och hon går in i en djup depression. Hon har dock en dotter som gör henne lycklig - men när tösen fyller arton lämnar hon Julieta. Julieta har ingen aning om varför.

Det tar drygt halva filmen innan storyn kommer igång; innan dottern försvinner. Dessförinnan är det ganska episodiskt och jag satt och undrade vart allt skulle leda.
Något jag först upplevde som aningen förvirrande, är det faktum att den yngre Julieta spelas av Adriana Ugarte, medan Emma Suárez gör den äldre. Emma Suárez ser inte alls ut som Adriana Ugarte, och när Suárez först dök upp förstod jag faktiskt inte att det skulle föreställa Julieta som blivit lite äldre. Jag tror nog att det hade fungerat lika bra, eller bättre, med Ugarte hela vägen - men den gode Almodóvar var väl ute efter något. Dessutom brukar medelålders filmkritiker uppskatta filmer om medelålders kvinnor med vardagligt utseende. Det var kanske ett taktiskt val.

Jag tycker att JULIETA är lite ljummen, men den blir lite intressant mot slutet. Estetiskt sett är det väldigt tjusigt - som sagt; noir-stämningarna ligger tunga. Filmmusiken är också bra.
I början av filmen dyker det upp en datoranimerad hjort i en symboltyngd scen. Denna är så illa gjord att jag inte fattade att det skulle vara en riktig hjort!
JULIETA är Pedro Almodóvars tjugonde film.

(Biopremiär 21/10)




-->

Bio: Wild Tales

Foton copyright (c) Scanbox
Häromdagen tilldelades den polska filmen IDA en Oscar som Bästa film på främmande språk, eller Bästa utländska film, som vi brukar kalla kategorin. En av de övriga filmerna som nominerats till priset är den argentiska WILD TALES, med manus och regi av Damián Szifron - och med Pedro Almodóvar som en av producenterna.
WILD TALES lanseras som svart komedi, åtminstone på en del håll. Det visar sig även vara en antologifilm - en typ av film vi sällan ser idag; en handfull korta filmer på samma tema. Engelska bolaget Amicus var störst på den fronten på 1970-talet, och oftast handlar det om skräck, rysare och thrillers. Även WILD TALES hamnar i genrefilmsfacket.
Filmen består av sex avsnitt och de första tre känns som hämtade från EC Comics - det enda som saknas är en figur som introducerar avsnitten, ungefär som The Cryptkeeper i Tales from the Crypt. Avsnitt ett - prologen - och tre är de bästa i filmen. Prologen, som handlar om en massa människor som alla på olika sätt fått gratis flygbiljetter och nu sitter på samma plan, har en skön twist, medan den tredje episoden handlar om en bilist på en öde väg. Han får problem med en galen medtrafikant. Denna episod är riktigt spännande, brutal och blodig - och även här är slutpoängen tillfredställande. Episod två, som utspelar sig på en restaurang, är rätt kul, men storyn saknar twist.

Twisten i det fjärde avsnittet är inte svår att räkna ut, berättelsen handlar om en sprängämnesexpert som upprepade gånger felparkerar och får sin bil bortforslad. Den femte episoden är den svagaste. Här känns det snarare som Alfred Hitchcock Presents, än EC Comics, men storyn om en smitningsolycka kommer av sig efter en spännande inledning, och blir mest babblig innan det ganska vissna slutet. WILD TALES hade känts mer helgjuten om denna episod klippts bort.
Det hela avslutas med en historia om en bröllopsfest som spårar ur totalt när bruden misstänker att brudgummen varit otrogen. En ganska rolig liten grej.

Jag tycker mycket om WILD TALES. Till skillnad från till exempel IDA är det här en riktig film; här finns inga långa scener med folk som står tysta och tittar in i en vägg. Det är även en synnerligen elegant film, filmfotot är tjusigt och det hela är berättat med ett väldigt flyt. De för mig helt okända skådisarna gör bra ifrån sig, filmmusiken är effektiv, och plus för psykopaten som bajsar på en motorhuv (han är hård i magen, så det studsar). De episoder som är i tunnaste laget eller bagatellartade räddas av det utomordentliga hantverket.
Men som jag nämnde ovan: om den sämsta episoden klippts bort hade vi fått en tajtare - och kortare - film, den är lite för lång. Men bra! Det hade varit jättekul om den här fick Oscarn istället för den allt annat än otippade IDA.

(Biopremiär 27/2)

-->

Bio: Kära passagerare

Foton copyright (c) TriArt Film
... Men vad i helvete håller Pedro Almódovar på med nu?! Minna trogna läsare vet att jag inte är så förtjust i hans dramer och komedier och dramakomedier om hysteriska fruntimmer med eller utan nervsammanbrott, eller i andra Almodóvarfilmer från de senaste decennierna. Men 2011 kom ju hans THE SKIN I LIVE IN, en fullkomligt fantastisk film, Almodóvars bästa, jag älskade den. Och BRUSTNA OMFAMNINGAR som kom dessförinnan var helt okej.
Thrillern THE SKIN I LIVE IN doftade kraftigt av gammal europeisk genrefilm, medan BRUSTNA OMFAMNINGAR hade en touch av Hitchcock. Nu verkar det som om Pedro Almodóvar velat göra något helt annat. Verkligen något helt annat. KÄRA PASSAGERARE är en komedi - och en väldigt fjantig sådan.
Det hela börjar bra med glada, gammaldags tecknade förtexter, ackompanjerade av en vansinnig version av "Für Elise". Därefter följer en rätt märklig prolog med Antonio Banderas och Penélope Cruz som flygplatsanställda. Dessa två återkommer inte senare i filmen, de verkar bara vara med för deras star value.

Större delen av resten av filmen utspelar sig ombord på ett flygplan som ska flyga till New Mexico, men som på grund av ett fel på landningsställen måste återvända till Spanien och cirkulera i väntan på en ledig landningsbana. Få av passagerarna är vakna, eftersom flygvärdinnorna av någon anledning delat ut muskelavslappnande piller till dem. Vilket även innebär att de fiser. Bland de vakna finns bland andra Bruna (Lola Dueñas), som inte bara är synsk och känner på sig att något stort kommer att hända under dagen - hon är även oskuld och ständigt kåt.
De lesbiska flygvärdinnorna somnar så all service sköts av tre homosexuella, superbögiga stewards i jönsiga uniformer. Piloten är bisexuell medan andrepiloten är straight - men lite nyfiken på män.
KÄRA PASSAGERARE börjar hyfsat roande. Det är lite småkul och det är oerhört kitschigt, ungefär som Almodóvars tidiga filmer var. Men snart börjar jag irritera mig på filmen. Det påminner alltför mycket om, tja, jag vet inte - om en nyårsrevy på vischan, kanske? Det här är bara tramsigt och flamsigt - på fel sätt. De tre superbögarna spelar över och blir bara dumma och fåniga. Mycket av dialogen handlar om sex och är späckad med könsord - och det känns rätt pubertalt. När man tror att det inte kan bli värre, brister superbögarna ut i ett dansnummer till vilket de mimar till "I'm so exited" (för övrigt filmens engelska titel). Ganska vedervärdigt.

En av passagerarna har lite trassliga affärer med sina kvinnor och ringer till en av dem (Paz Vega) - hon får samtalet precis när hon ska ta livet av sig och hoppa från en bro. Hon tappar telefonen som trillar ner i en cykelkorg. På cykeln sitter kanonsöta Ruth (Blanca Suárez), som ser ut att vara hämtat ur en 50-talsfilm. Hon fortsätter samtalet - och det visar sig att hon också haft ihop det med killen ombord på planet. Jag hade mycket hellre sett en film om detta; om deras relation. Men icke, Almodóvar koncentrerar sig på fjollorna i skyn.
Synd.

(Biopremiär 5/7)
OBS premiärdatumet! Av någon anledning pressvisades filmen en månad innan den ska upp på biograferna, något jag inte noterade. Därför denna väldigt tidiga recension.

Bio: The Skin I Live In

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Vad hade filmbranschen gjort utan alla galna vetenskapsmän, tosiga läkare och flängda kirurger? Och var hade europeisk skräckfilm befunnit sig utan Georges Franju och dennes LES YEUX SANS VISAGE från 1960, vilken hette DE BESTIALISKA i Sverige (och som jag av en ren händelse recenserar HÄR)? I Franjus klassiker försöker en läkare reparera sin dotters vanställda ansikte.
En som tog detta upplägg till sig, var Jess Franco, som återkom till temat flera gånger, och mest känd är kanske hans FACELESS från 1988 (som jag av en ren händelse recenserar HÄR).

I en av Pedro Almodóvars tidiga filmer, jag tror det är KÄRLEKENS MATADORER från 1986, förekommer klipp ur ett par Jess Franco-filmer. Just denna film gjorde rätt stort intryck på mig när jag såg den några år senare. Jag hade en period då jag gillade Almodóvar. Med tiden blev spanjoren en allt större och mer betydelsefull regissör, men samtidigt började jag tappa intresset för honom. Det var inte så kul längre. Jag har faktiskt inte sett allt han gjort, men jag har klämt de senaste årens produktioner, och jag tycker att det handlar om väldigt snygga och ibland intressanta filmer, men jag har inte blivit överförtjust. Ibland har jag blivit direkt uttråkad.
Men så kommer då årets film. THE SKIN I LIVE IN.

Satan, vad bra det här är!

Jag vill faktiskt påstå att detta är Pedro Almodóvars bästa film. För mig personligen är den det. Jag var alldeles svettig när eftertexterna rullade efter knappt två timmar.

Genast infinner sig ett problem: hur ska jag kunna redogöra för handlingen utan att fullständigt förstöra filmen för er? Ju mindre man vet om handlingen, desto bättre. Men för att ta det kort:
Antonio Banderas (som medverkade i ovan nämnda KÄRLEKENS MATADORER) spelar plastikkirurgen Robert Ledgard, som bor i en stor, pampig villa i Toledo tillsammans med sin mor (Marisa Paredes) - och ytterligare en kvinna. Denna andra kvinna, Vera, verkar hållas inlåst i ett stort rum, men hon ger inte intryck av att vare en fånge.

Vera, som spelas av den otroligt vackra Elena Anaya, går ständigt omkring i något slags sparkdräkt, och hon tränar yoga och annat för att hålla sig igång. Det framgår att hon har något slags hudproblem, huden verkar vara okänslig. Robert i sin tur arbetar med att ta fram en ny typ av syntetisk hud, något han jobbat med sedan hans fru brändes till oigenkännlighet efter en bilolycka. Hustrun tog senare livet av sig.

Men vem är denna Vera? Vad gör hon där? Vad går det hela ut på?

Filmen ställer hela tiden en massa frågor, vilket gör att den oavbrutet blir spännande och intressant ända fram till slutet, då allting förklaras på ett synnerligen tillfredställande sätt. Denna upplösning är lika fantastisk som otrolig och långsökt, men tack vare sättet filmen berättas på, blir det hela märkligt nog trovärdigt. Som i så många Almodóvarfilmer, finns här även ett visst inslag av bögtematik, vilket just i den här filmen blir minst sagt ... intressant.

THE SKIN I LIVE IN, som bygger på en roman av Thierry Jonquet, är en enormt skickligt gjord film. Förutom dess otroliga handling och intressanta rollfigurer, är det en makalöst snygg film. Det är även en härligt bisarr film! Väldigt mycket naket, väldigt mycket sex, många konstiga outfits och märkliga, fascinerande miljöer - kolla bara scenen där dr Ledgard går omkring i en stor park under en bröllopsfest. Där får vi allt serverat på en gång.

Almodóvars film är full av referenser till europeisk genrefilm från 1960- och 70-talen, ja även till äldre filmer. Om man, som jag, är gammal fan av just europeisk genrefilm är THE SKIN I LIVE IN förstås en ren njutning från början till slut. Jag hittar blinkningar inte bara till modernare gotisk skräck (som DE BESTIALISKA), utan även till italiensk giallo (många förskärare, rakkniv, elegant estetik) och spansk exploitation modell Jess Franco. Men förhoppningsvis kan man ta till sig och uppskatta Almodóvars verk även om man inte är insnöad på allt det här; på alla gamla obskyra konstigheter.

THE SKIN I LIVE IN är tammefan det bästa jag sett på bio i år. Jodå. Så är det. Det här är årets bästa film!

Och visst är det kul att äntigen få se Antonio Banderas i något vettigt igen. Almodóvar verkar vara lika fascinerad som jag av Elena Anayas ansikte, flera gånger upptas hela bioduken av hennes anlete. Ska jag anmärka på något, är det väl den ödesmättade filmmusiken. Jag tycker att den är alldeles för traditionell, filmen hade fungerat bättre med något mer Morriconeaktigt. Det skulle förstås även förstärka känslan av genrefilmhyllning.

Det är filmer som den här Dario Argento borde göra numera, om karlsloken inte ballat ur och börjat klämma ur sig den ena slarviga skitfilmen efter den andra.

Gör dig själv en tjänst. Se THE SKIN I LIVE IN. Så snart som möjligt. På stor duk.

 (Biopremiär 2/12)

Bio: Brustna omfamningar

Jag hade en kort period när jag gillade Pedro Almodóvars tidiga, kitschiga filmer. I synnerhet KÄRLEKENS MATADORER. Fast idag skulle jag nog aldrig få för mig att se om den. Efter dessa filmer, blev spanjoren en mer renodlad arthouse-regissör, och en väldigt kritikerhyllad sådan. Själv fick jag allt svårare för honom. Jag kunde inte med KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, och de filmer som tävlat i Cannes de senaste åren, som DÅLIG UPPFOSTRAN och ATT ÅTERVÄNDA, fick mig bokstavligt talat att somna, trots vissa coola inslag.
 BRUSTNA OMFAMNINGAR är en otymplig titel som låter mer som BRUNSTIGA OMFAMNINGAR (en titel som förstått gett en bättre film). Filmen pendlar mellan nutid och 1994 och kretsar kring en före detta filmregissör, som efter att ha blivit blind istället skriver manus. Han blir uppsökt av en ung man som visar sig vara son till en nyligen avliden man, en man som ställde till det för den blinde på flera sätt. 1994 var Penélope Cruz den här mannens sekreterare och tvingas till att vara den äldre äckelgubbens älskarinna, som ett slags tack. Men Cruz vill bli skådespelerska och får en roll i regissörens nya film - och de två blir hopplöst förälskade. Något äckelgubben och hans son gör allt för att stoppa. Det blir passion, tragik och tårar. Och lite nakna bröst.

 Jag kan inte påstå att jag blev speciellt tagen av BRUSTNA OMFAM-

NINGAR. Jag fann den inte engagerande. Och den är strax över två timmar, lite saggig och jag kände ibland för att lägga mig ner i fåtöljen och somna. Men samtidigt gillar jag filmer som utspelar sig i filmbranschen, med filminspelningar, och en del diskussioner är rätt kul; bland annat en scen där den blinde och en ung man brainstormar fram en vampyrfilm. Och som alltid är fallet med Almodóvars filmer, är den väldigt snygg och har emellanåt ruggigt bra filmmusik. Tankarna går till Hitchcock, även om detta förstås inte är en thriller. Jag gillade även två skandinaver (eller?) som dyker upp i två korta scener.

 Bra men trist men snygg. Så kan man sammanfatta BRUSTNA OMFAMNINGAR.

(Biopremiär 14/8)