Visar inlägg med etikett Paula Patton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paula Patton. Visa alla inlägg

torsdag 26 maj 2016

Bio: Warcraft: The Beginning

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag 1995 reste till Cannes för första gången, körde jag och en kompis bil dit. På vägen sov vi över hos ett svenskt par som jobbade i Schweiz, men bodde i Frankrike, väldigt nära gränsen. När vi var där visade killen upp det nya, coola datorspel han höll på att spela - "Warcraft". Han var väldigt imponerad. Jag med. Väl hemkommen från Frankrike började jag också att spela "Warcraft". När "Warcraft 2" kom, spelade jag det också. Men sedan tog det slut för min del. Jag lade ner datorspelande, och att spela "World of Warcraft" och liknande spel online, mot andra spelare, intresserar mig inte det minsta.
För en massa år sedan pratades det om en Warcraftfilm med Sam Raimi vid spakarna. Jag undrade varför Raimi skulle sänka sig till att göra en datorspelsfilm - det är ju sådant Paul WS Anderson ägnar sig åt. Men nu gjorde förstås Raimi aldrig filmen. WARCRAFT - som i Sverige heter WARCRAFT: THE BEGINNING - är istället regisserad av Duncan Jones, något som faktiskt känns ännu konstigare än att Sam Raimi skulle ha gjort den. Jones, som ju är son till David Bowie, är känd för sina aningen udda genrefilmer MOON och SOURCE CODE. Han har även varit med och skrivit manus till WARCRAFT.
Nå.Vad handlar WARCRAFT om? Jag vet inte riktigt. Det här är en sådan där film man ser och tänker "Vad är det egentligen jag tittar på?". Men det är något om att orchernas värld håller på att dö och befolkningen måste hitta någon annanstans att bo. Orchernas ledare, en ond trollkarl som är besatt av "fel-magi" (?!) öppnar en portal till en annan värld; Azeroth, där människorna bor. I Azeroth är det fridfullt, men snart kommer illasinnade bamsingar till orcher och lägger sordin på stämningen.
Killen som är något slags hjälte, heter Lothar (och spelas av Travis Fimmel), och jag fnissade till varje gång hans namn nämndes. Var är Mandrake? tänkte jag. Han får hjälp av en ung trollkarl (Ben Schnetzer) - och så dyker förstås Snygga bruden också upp; den tuffa, sexiga krigarkvinnan. Hon heter Garona (Paula Patton) och är halvblod; hälften orch, hälften människa. Hon ser ut som en korsning mellan Jennifer Lopez och Julie Strain, fast lite grönhyad. Och så har hon betar. Orcherna har stora betar i underkäken, men eftersom Garona ska vara snygg, har hon små betar. Det ser ut som om hon har Tic Tac-tabletter i mungiporna.
Ben Foster spelar en mänsklig trollkarl, som även han blir besatt av fel-magi. Dominic Cooper är kung, och gamle, fine Clancy Brown är visst en av orcherna.
Det finns både snälla och onda orcher. Några är blåa, fast de är kanske inte orcher? Några snälla orcher hjälper människorna att slåss mot de onda. Det används svärd, klubbor och magi under striderna. Magikerna är så mäktiga att de verkar kunna göra precis allting med sina tricks. En av dem är kanske Mandrake? Orcherna har alla skitkonstiga namn, jag uppfattade aldrig vem som var vem.
Min sambo såg trailern till WARCRAFT på TV och trodde att det var reklam för ett datorspel. Det säger väl allt. Om detta nu vore ett datorspel, skulle det säkert vara det snyggaste spelet någonsin. Men nu är det en film. Det känns som att titta på ett spel på stor duk. Jag kan inte bestämma mig för om det här är snyggt eller fult. Det är alldeles för mycket tecknad film över det hela. I stort sett allting är datoranimerat, och motion capture-teknik har använts till orcherna. Och jo, dessa ser mest datoranimerade ut. Miljöerna är pampiga. För en gångs skull är 3D:n alldeles utmärkt.
... Men vad spelar det för roll när rollfigurerna är platta (inga tre dimensioner där, inte) och när handlingen är fullkomligt ointressant? WARCRAFT ligger väldigt nära kalkonfilmsgränsen. Jag kan tänka mig att jag hade tyckt det här var häftigt om jag var tolv - men det är jag inte. Det är möjligt att tonåringar som spelar WoW gillar detta, men som film betraktat är det här dåligt. Det är rätt jönsigt. Framför allt är det plastigt. Men det är inte riktigt lika dåligt som ALICE I SPEGELLANDET.
Dock fick jag faktiskt lust att spela "Warcraft" igen. De tidiga spelen.








(Biopremiär 27/5)

-->

onsdag 9 oktober 2013

Bio: 2 Guns

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Det bästa med den isländske regissören Baltasar Kormákurs 2 GUNS är att Mark Wahlbergs rollfigur heter Stig. Okej, han heter egentligen Michael Stigman, men kallas Stig - och det är ju ett osedvanligt roligt namn på en actionhjälte. Det roligaste sedan Rolf i den italienska krigsfilmen ROLF.
2 GUNS bygger på en tecknad serie jag aldrig hört tala om och än mindre läst. Jag hade dock vissa förhoppningar på filmatiseringen efter en lovande trailer och hyfsat bra recensioner i USA. Grundkonceptet är lovande även det; två skurkar visar sig vara agenter, ovetande om den andres identitet.
Denzel Washington är DEA-agenten Bobby Trench som utger sig för att vara kriminell och slår sig samman med hårdingen Stig. De ska råna en bank, men Bobbys baktanke är att sätta dit Stig och hans boss. De rånar en bank på över fyra miljoner dollar, men Stig visar sig vara agent för militären, med avsikt att sätta dit Bobby och hans anhang. För att inte röja sin täckmantel skjuter Stig Bobby i axeln och lämnar honom i ödemarken. Detta uppskattar inte Stigs chef (James Marsden) och skickar ut folk för att döda honom. Bobby har överlevt och har en massa folk efter sig och han tvingas förstås att samarbeta med Stig. Bill Paxton anländer som psykopatisk, genomond CIA-agent - pengarna som stulits tillhör CIA. Stig och Bobby måste slåss mot allt och alla.
2 GUNS börjar bra med en rätt rolig scen på en diner i samband med att de ska råna banken. Därefter hoppar filmen tillbaka i tiden, och arbetar sig framåt, förbi dinern, och sedan vidare - och det blir rätt stökigt. Ja, ibland mer än lovligt stökigt. Det är aldrig bra när man ser en actionfilm och undrar vad folk sysslar med, varför och hur de hittade till de olika platserna. Kormákur får aldrig riktigt ordning på storyn. Å andra sidan har han kanske inte räknat med att publiken kommer att tänka efter.
Men det egentliga problemet med filmen är att den aldrig blir så rolig jag gissar att det är tänkt - och detta beror på att Stig och Bobby är rätt osympatiska typer. Det rikliga våldet är grovt, blodigt och ofta sadistiskt; det ska väl många gånger vara så kallat "ironiskt våld", men det funkar inte filmen blir därför lite nasty - på fel sätt.
Det förekommer en hel del bra namn här. Edward James Olmos är en mexikansk knarkkung i hatt, Fred Ward gör ett inhopp som officer, och Paula Patton är Bobbys raffiga agentkollega som lyckas kombinera dialog och topless på ett föredömligt, Oscarvärdigt sätt. Föredömligt är även Paxtons inspirerade överspel. Wahlberg har samma nollställda uttryck han brukar köra med, medan Washington är mer animerad. Och har skägg.
Här och var lyser det till, en scen med prickskytte på hönor är briljant bisarr, och slutuppgörelsen är bra (den involverar dessutom kor), men jag kan inte säga annat än att jag blev besviken på 2 GUNS; det är en blodsölig actionkomedi (eller action med humorinslag) som inte funkar som den ska.
Detta är för övrigt ingen uppföljare till Andy Sidaris' klassiker GUNS från 1990.







(Biopremiär 11/10)

-->



torsdag 26 januari 2012

Bio: Mission: Impossible - Ghost Protocol

Foton copyright (c) UIP Sweden

För några år sedan fick jag de första säsongerna från 1966 och framåt av PÅ FARLIGT UPPDRAG - av dessa hade jag tidigare bara sett ett enda avsnitt som SVT visade alldeles i början av 1980-talet under rubriken "Minns ni dem än?". Däremot såg jag nog alla de avsnitt av versionen från 1988 som visades i Sverige. Här återkom Peter Graves från originalserien - och teamet innehöll bland andra Jane Badler. Vad hände med henne?

Brian De Palmas långfilm MISSION: IMPOSSIBLE från 1996 tyckte jag allt var lite småtrist. Visst, den var väl förvisso bra, men det kändes som om något saknades - vad det nu kunde vara. Dock introducerade filmen superagenten Ethan Hunt, som återkom i John Woos MISSION: IMPOSSIBLE II, som kom år 2000. Rätt många klagade på den filmen och tyckte att den innehöll alldeles för mycket action, men njä, själv hade jag inga större invändningar. Det var ju snygg action.
Växeln, hallå, hallå, hallå!
Med 2006 års MISSION: IMPOSSIBLE III blev det bra på riktigt. Nu regisserade JJ Abrams, och genast blev det en tuffare och aaaningen mer realistisk film. Och nu har alltså den fjärde filmen; MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL premiär. Abrams producerar, medan Brad Bird står för regin. Bird är tidigare känd som regissör av animerade familjefilmer - han gjorde bland andra JÄRNJÄTTEN, SUPERHJÄLTARNA och RÅTTATOUILLE - så valet av honom är ju lite märkligt. Men, visar det sig, helt perfekt.

Tom Cruise återkommer förstås som Ethan Hunt i denna historia som här i Sverige fått stor uppmärksamhet långt i förväg tack vare sin skurk. Det är ju Michael Nyqvist som spelar boven i dramat; Kurt Hendricks. Inte nog med att Kurt är en galen, utländsk terrorist - nej, han är en galen svensk terrorist! Kurt har till och med fått sparken från sitt jobb i Sverige med motiveringen att han är galen. galen är han! Och nu har han fått tag i avfyrningskoderna till en rysk kärnvapenmissil han tänker skicka iväg mot USA för att starta ett kärnvapenkrig. Nej, minsann och dar, en tosing som Kurt Hendricks kan ju inte gå lös, så Hunt och hans team sätts in för att stoppa honom.
Traditionell hemlig agent-outfits, så att ingen ska känna igen dem
GHOST PROTOCOL öppnar alldeles utmärkt. Hunt är inspärrad i ett fängelse i Moskva. Hans kollegor ska frita honom, vilket de gör genom att sätta igång ett upplopp, som leder till ett jätteslagsmål. För att veta hur lång tid Hunt har på sig för att komma ut, spelas "Ain't that a kick in the head" med Dean Martin i fängelsets högtalare! Fantastiskt. Och jo, det blir många sparkar i huvuden.

Fräsiga förtexter följer på detta, och därefter fortsätter filmen precis lika bra som den började. Detta är eminent underhållning. Det är inte för inte som MISSION: IMPOSSIBLE har ersatt James Bond som robust agentunderhållning. Actionscenerna är väldigt bra, medan vissa av stuntscenerna är fullkomligt fantastiska. Även om man vet att Ethan Hunt självklart kommer att klara sig, blir det otroligt spännande när han till exempel ska klättra uppför fasaden på världens högsta byggnad, det där tornet i Dubai. Snacka om att få hjärtat i halsgropen när Hunt ibland tappar greppet. Detta är extremt skickligt iscensatt. Även slutfajten är kreativ, och ja: vi får se Tom Cruise ock Micke Nyqvist spöa skiten ur varandra!
Ethan Hunt skyddar sig mot strålningen från mobilen
En väldig massa fetaction, men samtidigt är tonen i filmen lite lättsammare jämfört med Bond och Bourne. Och det gör ju sitt till med Simon Pegg som teammedlemmen Benji, som har ett par riktigt roliga scener. Paula Patton är den obligatoriska Snygga Men Tuffa Bruden, medan Jeremy Renner är en analytiker som råkar hamna i teamet. Fransyskan Léa Seydoux spelar en lönnmördare och diamattjuv - en fullkomligt orealistisk rollfigur, men fröken Seydoux (från INGLOURIOUS BASTERDS, ROBIN HOOD och MIDNATT I PARIS) är min typ, som tro inte att jag klagar på sådana petitesser.
Rar tös på lönnmördarstråt
De amerikanska kritikerna har varit lyriska över MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL och har utnämnt den till den bästa filmen i serien. Och jo, det är mycket möjligt att den här filmen är den bästa. Jo, fan, det är den nog. Det här är ett strålande agentraffel - och det ska ses på stor duk! (Se den på Royal i Malmö, där finns Sveriges största duk) Filmen varar över två timmar, men det märks inte alls. Det ligger faktiskt väldigt nära till hands att jag ger Brad Birds actionelddop hela fem syndiga dvärgar i betyg - men jag bör nog behärska mig.

... Fast frågan är om någon annan av årets actionfilmer kommer att kunna slå det här. Det är väl upp till Stallone och Dolphan i THE EXPENDABLES 2 - och jo, jag är väldigt nyfiken på HAYWIRE.








(Biopremiär 27/1)