DVD/Blu-ray/VOD: Monster Hunter

MONSTER HUNTER (SF)

Milla Jovovich är en dam vi gillar här på Toppraffelredaktionen - men tyvärr medverkar hon sällan i bra filmer. Det är snarare tvärtom: Milla förekommer oftast i rätt kassa filmer. Flertalet av dessa är regisserade av hennes make, Paul WS Anderson.

... Som till exempel MONSTER HUNTER. Detta är Andersons första biofilm sedan RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER.

Fast nu fick ju inte MONSTER HUNTER biopremiär i Sverige. Pandemin satte stopp för detta. Dock biovisades denna tysk-amerikansk-japansk-sydafrikanska produktion i en del andra länder. Filmen blev omskriven eftersom den plockades ner från biograferna i Kina, som är en viktig marknad. Filmen innehåller en fånig ordvits om kineser och knän, chi-knees, och detta upplevde kineserna som en förolämpning.

MONSTER HUNTER bygger på ett spel jag aldrig spelat. Jag har nog inte ens hört talas om det, vilket förstås beror på att mitt intresse för spel är minimalt. Således har jag ingen aning om hur pass lik filmen är spelet.

Andersons film börjar rätt bra. I en märklig värld seglar en fullriggare fram över sanddynerna i en öken. Det är en fascinerande, surrealistisk syn, öppningsscenerna fick mig att associera till serier ur Métal Hurlant på 1970-talet och liknande. Plötsligt attackeras fartyget av ett gigantiskt monster.

Hopp till vår värld, där Milla Jovovich är Artemis, kapten för ett militärförband på uppdrag i en öken. De hamnar i en sandstorm, och när stormen bedarrat visar det sig att de hamnat i den där andra världen som bebos av monster. Soldaterna i Artemis' team dödas av monster eller försvinner, och Artemis irrar runt.

Tony Jaa spelar en kille som går under namnet Hunter. Fast han pratar inte engelska. Han är från den här märkliga världen, han springer på Artemis, och efter att de bråkat och fajtats ett bra tag, blir de vänner och hjälper varandra. Hunter för Artemis till ett gäng andra människor, och bland dem finns en biff spelad av Ron Perlman, som lärt sig engelska, så nu har Artemis någon att prata med. Men Perlmans rollfigur avslöjar inte så mycket om vad den här filmen går ut på.

Det klassiska japanska bolaget Toho är en av producenterna, och det är lite fräckt när deras logga visas i början och vi hör ett Godzilla-vrål. MONSTER HUNTER har maffiga miljöer, de datoranimerade monstren får väl sägas vara bra, och det är kul med Milla Jovovich, Tony Jaa och Ron Perlman i huvudrollerna. Jag gillade även en katt som jobbar i köket.

... Men manuset, som Paul WS Anderson själv har skrivit, stinker verkligen. Det börjar alltså rätt lovande, men jag tröttnade ganska snart. Större delen av filmen består av evighetslånga strider med jättemonster. Rollfigurerna är platta och ointressanta. Klippningen av actionscenerna är för snabb och hetsig. Det märkligaste är dock att i princip ingenting förklaras. Saker och ting bara händer. Mot slutet sker en massa synnerligen märkliga, ologiska saker. Och - av någon outgrundlig anledning avslutas filmen med en fet cliffhanger. MONSTER HUNTER har alltså inget riktigt slut. Den bara slutar. Hjältar och monster drabbar samman i vad som lär bli en avgörande fajt, och så - poff! Slut.

Det är knappast någon förlust att vi inte fick se den här på bio. Eftersom jag inte har några halva betyg, kan jag inte sätta betyget 1½. 

Jag missade förresten skämtet om chi-knees. Antingen var det bortklippt, eller så satt jag och tänkte på annat då, vilket är lätt hänt när man ser sådana här filmer.

(MONSTER HUNTER släpps på DVD och BD den 29/3, men den finns redan att hyra på streamingtjänster, där jag såg den)

Bio: Resident Evil: The Final Chapter

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag inte minns någonting alls av de senaste två RESIDENT EVIL-filmerna, läste jag om mina recensioner av RESIDENT EVIL: AFTERLIFE (2010) och RESIDENT EVIL: RETRIBUTION (2012). Om den sistnämnda skrev jag att jag egentligen borde sätta en etta i betyg, eftersom den är obegriplig och korkad - men jag satte en tvåa tack vare Milla Jovovich och hennes speciella karisma, samt några fräsiga actionscener.

När vi nu fem år senare fått en ny film i serien; den sjätte, skulle jag kunna skriva likadant - fast tvärtom. Eftersom RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER egentligen är bättre än RETRIBUTION, borde jag åtminstone ge den en tvåa - men istället får den ett lägre betyg. Detta beroende på filmen når nya höjder - eller snarare dalar - när det gäller att klippa snabbt.

Storyn är både enkel och invecklad. Milla Jovovich är tillbaka som zombieslaktaren Alice. Alice är på jakt efter ett luftburet antivirus som kan stoppa zombie- och monsterpandemin. Efter att först ha färdats ensam, träffar hon ett gäng tuffa överlevande, däribland Claire (Ali Larter), som var med i de senaste filmerna. De får veta att för att hitta antiviruset och utplåna det onda företaget Umbrella Corporation, måste de återvända till det atombombade Raccoon City och åka ner i det underjordiska forskningscentrat The Hive, där den första filmen utspelar sig.

Efter sig har h´gänget den onde dr Isaacs (Iain Glen), som lockat med sig horder med hundratusentals zombies. Eller så är det dr Isaacs klon, eftersom en ännu ondare upplaga väntar nere i The Hive. För övrigt vet vi heller inte om det är original-Alice som är hjältinnan, eftersom hon också klonats i stor upplaga. Det som gör det hela invecklat, är vad alla har för sig, och varför - jag tappade nog tråden redan efter första filmen.

RESIDENT EVIL: THE FINAL CHAPTER, som påstår sig vara den sista filmen i serien, bjuder nästan bokstavligt talat på oavbruten action från början till slut. Paul WS Anderson har åter skrivit och regisserat, och han vräker på med massiv skottlossning, slagsmål och monsterattacker. Stackars Alice har ett göre, när hon tvingas volta omkring och slå, sparka, skjuta och hugga.

... Det är bara det att det är nästan total jävla omöjligt att se vad som händer i den här filmen! Andersons rulle slår antagligen nytt rekord i ett hacka upp scenerna - vi pratar sekundsnabba klipp, eller kanske till och med snabbare. Chop, chop, chop, chop hela tiden. Oftast i mörker, ibland med lampor som blinkar likt stroboskop. Vem slåss de med? Eller vilka? Vem är det? Varför? Vem dog? Vem vann? Hur löste Alice den knipan? Hur fick hon in alla välriktade kickar?

Dessutom är filmen i 3D, vilket gör det hela ännu värre. På pressvisningen var ljudet så högt att det skar i ögonen.

Här finns ett par bra idéer, som orsaken till varför Umbrella Corporation medvetet spred ut sitt T-virus. En del vyer är maffiga och imponerande. En detalj mot slutet är knyckt från slutet på ROBOCOP. Hjältarna, och i synnerhet Alice, är makalösa på att stå emot smällar - saker sprängs i luften intill dem, stenar regnar över dem, och de åker på rejält med stryk - men de borstar bara bort dammet, spottar ut en skvätt blod, och fortsätter.

Milla Jovovich som Alice är förstås fortfarande cool - hon har kvar sin utstrålning, hon är tuff, och har en viss glimt i ögat. Jag gilllar Milla, alla gillar Milla. Synd bara att det sällan går att se vad det är hon har för sig på grund av den hysteriska klipporgien.

Dessutom ljuger antagligen filmens titel. Slutet lämnar vidöppet för del sju - RESIDENT EVIL: A NEW BEGINNING, eller vad den nu kommer att heta.

(Biopremiär 3/2)

Bio: Pompeii

Foton copyright (c) Nordisk Film
Vesuvio. Det är en pizza med tomat ost skinka. Men det var knappast denna pizza som dödade staden Pompejis befolkning år 79 efter Kristus. Nej, det var förstås vulkanen Vesuvius som fick ett utbrott och ställde till det. Och ja, jag beklagar - detta var en fet spoiler. Åtminstone om du som läser detta är så korkad och obildad att du inte känner till Pompeji och dess undergång.

Det har gjorts en rad filmer om Pompeji. Mest känd är kanske den italienska THE LAST DAYS OF POMPEII från 1959, som bygger på romanen med samma namn, och som hade Sergio Leone som medregissör. 2014 års vulkanfilm har regisserats av Paul WS Anderson - det vill säga den riktige Paul Anderson (den falske Paul Anderson är han som kallar sig Paul Thomas Anderson). Ingen Milla Jovovich den här gången, men väl 3D och en massa action. Filmen blev ingen större framgång i USA, och det finns orsaker till det, men sällan har undergången varit vackrare.
En film om Pompeji kan ju inte bara handla om själva vulkanutbrottet - man måste förstås stoppa in lite annat också. Hjältar, skurkar, äventyr och kärlek. Det spelar egentligen ingen roll. Man kan hitta på vad som helst - allt stryker ändå med i slutscenerna. Andersons film handlar om en gladiator som kallas "kelten" - det dröjer innan vi får veta att han egentligen heter Milo (Kit Harington). Som barn i Britannien slaktades inte bara Milos familj, utan hans folk av den grymme senator Corvus (Kiefer Sutherland) och hans blodtörstiga romerska armé. Milo växte upp som slav och som gladiator är han oövervinnelig.
Milo hamnar i Pompeji där han blir kompis med den biffige gladiatorn Atticus (Adewale Akinnuoye-Agbaje) och förälskar sig i den nobla tösen Cassia (Emily Browning), dotter till borgmästarparet Aurelia och Severus (Carrie-Anne Moss och Jared Harris). Den romansen blir förstås problematisk. Än mer så, då den rälige Corvus dyker upp och är intresserad av att investera i Pompeji. Vid sin sida har Corvus den ännu grymmare Proculus (Sasha Roiz), som spökat ut sig i något slags Napoleonfrisyr.

Konflikter, jakter och fajting, och vad tror ni händer precis när läget är som värst för Milo och hans käresta? Jo, vulkanskrället börjar spy ut rök och sten och lava.
POMPEII är en rappt berättad film som aldrig hinner bli tråkig - den varar bara en timme och 45 minuter, vilket är anmärkningsvärt idag när katastroffilmer och andra storfilmer brukar ligga på två och en halv timme. Problemet med filmen är kärleksparet i centrum. Kit Harington är en osedvanligt blek muskelhjälte. Han har utstrålning som en tallrik överkokt blomkål serverad med äggsås. Han ger ett mesigt och valpigt intryck, trots alla muskler, och liknar sångaren i ett tyskt popband från 1980-talet. Vore han med i THE EXPENDABLES hade han blivit skjuten innan förtexterna. Emily Browning är söt men blek även hon - och det tänder aldrig till mellan de unga tu, kemin är inget vidare. Han är bara tråkig. Men bra på att slåss och döda folk.

Däremot är filmens skurkar bra. Kiefer Sutherland tar i för kung och fosterland och ser ibland ut som Malcolm McDowells Caligula. För att i USA vara en PG-13-film är filmen förvånansvärt våldsam och blodig. Actionscenerna är mestadels bra.
... Och ja, Pompejis undergång är kärleksfullt skildrad. Vulkanutbrottet är maffigt värre. Katastrofen är fläskig. Jordbävningar, byggnader som faller som korthus, en tsunamiliknande våg, ett skepp som far fram längs en gata, tusentals människor som flyr och dränks i lava. Allt i 3D och ackompanjerat av pampig musik och domedagskörer.

POMPEII går knappast till filmhistorien och är väl en bagatell i katastroffilmsfacket - men man kan ha betydligt värre saker för sig en kväll än att se detta spektakulära romarraffel.

(Biopremiär 25/4)

-->

Bio: Resident Evil: Retribution

Foton copyright (c) Sony Pictures

Det blir svårare än jag räknat med att recensera den här filmen. Jag begrep den helt enkelt inte. Jag förstod nästan ingenting. Jag hade dessutom glömt bort allt som hände i den förra filmen, del fyra, som hette RESIDENT EVIL: AFTER LIFE. Okej, jag minns inget av handlingen i de första tre filmerna heller. Fast jag gillade trean; ett slags korsning mellan västern och MAD MAX - med zombies. Jag läste nu min recension av fyran och jag verkar ha gillat den med. Den hade utmärkt 3D och en hel del bra action och miljöer.

RESIDENT EVIL: RETRIBUTION öppnar med väldigt långa förtexter under vilka vi får se några stridsscener i slow-motion - och baklänges. Rätt tjusigt. Därefter dyker Milla Jovovich upp som Alice och berättar vad som hänt i de tidigare delarna och korta klipp viss. Ärligt talat hjälper det inte så mycket. Storföretaget Umbrella Corporation är ondskefullt och makthungrigt och mystiskt, Alice själv är lika mystisk; vem är hon, var kommer hon från? Och medan nya hemligheter avslöjas, sprids Umbrellas T-virus vidare och horder av zombies och monster måste slaktas medan världen går under.
Men det här spelar egentligen inte så stor roll. Filmerna skulle kunna handla om vad som helst. Orsaken till att man tittar på dem stavas Milla Jovovich och action.

...Fast den här gången har Paul WS Anderson, som återigen står för manus och regi, inte fått till det. Alls. Nu har det blivit för artificiellt. Och förvirrande. Det är dock möjligt att förvirringen berodde på att jag aldrig någonsin engagerades av filmen och ibland tänkte på annat. Jag tänkte bland annat på de oavbrutet pladdrande tonåringarna salongen var fylld med. Nej, den här filmen pressvisades inte, så jag fick se den på en ordinarie visning.

Efter förtexter och resumé följer någotslags iscensättning/återskapande av en zombieattack på Alice och hennes familj i en idyllisk villa. Först efter detta börjar den egentliga storyn med att Alice vaknar upp på golvet i ett av Umbrellas högkvarter. Endast iförd två små flortunna handdukar. Hon lyckas leta upp ett svart ålskinn att dra på sig och snart även ett gäng stora pickor, och tillsammans med lite löst folk drar hon runt på Umbrellas högkvarter i Tokyo, New York, Washington och Moskva och försöker hitta de ansvariga för T-viruset.

Men mest slåss man och skjuter på varandra - eller på zombies och monster. Vissa av de här fajterna är riktigt bra. I synnerhet en i vilken Alice far runt som en loppa och hoppar och voltar över fienden som hon skjuter i huvudet i slow-motion. En del av scenerierna imponerar, de är apokalyptiska och pampiga, och 3D:n är utmärkt, bland det bästa jag sett.

Synd bara att det här är en så oinspirerad film. Den går på tomgång från början till slut. Michelle Rodriguez återkommer från den första filmen. Sienna Guillory, Boris Kodjoe, Oded Fehr och några andra återkommer från några av de tidigare delarna. Bingbing Li är ny och spelar Ada Wong, som är något slags frihetskämpe. Tror jag. Hon bär röd långklänning genom hela filmen, vilket ser rätt coolt ut. Det stora flertalet av de medverkande skådisarna är märkligt kassa. I synnerhet Guillory som Jill Valentine, hon är riktigt usel.

Det är lätt att jämföra RESIDENT EVIL-filmerna med UNDERWORLD-serien. De går i stort sett bara ut på att visa upp snygga brudar som slåss iförda tuffa kläder. Kate Beckinsale i UNDERWORLD, Milla Jovovich i de här. Egentligen borde jag ge RESIDENT EVIL: RETRIBUTION en etta i betyg - det här är trots allt lite för dåligt för att accepteras. Men Milla lyckas någonstans rädda filmen, precis som Beckinsale räddar sina vampyractionfilmer. Och jag föredrar Milla framför den kallare Beckinsale. Milla är ju inte bara snygg, hon har även en speciell utstrålning och ofta glimten i ögat. Så - tack var henne och några av actionscenerna höjer jag betyget ett snäpp. Jag tycker även att den här filmen är bättre än den trista UNDERWORLD: AWAKENING.

Jag har inte spelat TV-spelen RESIDENT EVIL-filmerna bygger på sedan de första två kom på 1990-talet. Därför vet jag inte hur spelserien har utvecklats handlingsmässigt och hur nära filmerna ligger. Men det spelar kanske ingen roll.

(Biopremiär 14/9)

Bio: The Three Musketeers

Foton: Rolf Konow ©2011 Constantin Film Produktion GmbH, NEF Productions, S.A.S., and New Legacy Film Ltd. All rights reserved. 

När jag var barn och skulle sova över hos farmor och farfar, brukade farfar läsa ur "De tre musketörerna" när vi gick och lade oss. Det var ett utgåva från 1940-talet med väldigt spännande illustrationer - fast att hävda att farfar läste boken för mig är att ta i. Han läste lite här och var, en rad här, en rad där, hit och dit och utan något som helst sammanhang. Jag har aldrig fått hela boken uppläst, och även om jag senare själv haft den i bokhyllan, har jag aldrig läst den. Den verkar trots allt rätt mossig.

Däremot har jag självklart sett en massa filmatiseringar av Alexandre Dumas den äldres klassiker. På 70-talet visades sådant här ofta på TV. Eller - jag minns det som att det var ofta, fast egentligen var det nog rätt sällan. Det slog mig just att jag och mina kompisar kallade genren för "fäktningsfilmer". SCARAMOUCHE med Stewart Granger och Mel Ferrer var en stor favorit.

DE TRE MUSKETÖRERNA från 1948 med Gene Kelly är nog den jag mest kommer ihåg, men jag såg även andra versioner gjorda både tidigare och senare, ett par var till och med franska. Och självklart får vi inte glömma Richards Lesters fräsiga version från 1973, ofta klassad som den bästa fäktningsfilmen som gjorts. Dock har jag inga som helst minnen av brat pack-varianten från 1993, mer än att Bryan Adams framförde ett vedervärdigt ledmotiv.

Förutom dessa stora, kända versioner, finns det förstås en hel packe mindre obskyriteter; italienska och spanska B-filmer, och 1963 mötte Zorro de tre franska hjältarna i ett italienskt epos. Hur nu det gick till - Zorro levde flera hundra år senare. Sophie Marceau var D'ARTAGNANS DOTTER 1994, musketörerna dyker upp i MANNEN MED JÄRNMASKEN och 2001 kom den vedervärdiga THE MUSKETEER av Peter Hyams.

Paul WS Andersons splajsans nya THE THREE MUSKETEERS (notera att den fått behålla sin engelska titel) är urtypen för en film man inte får tycka om. Främst för att det är just Paul WS Anderson som gjort den. Men ärligt talat har jag inga större problem med Anderson. Jag tillhör inte hans fanklubb, men till skillnad från många rabiata, ofta yngre förståsigpåare, tycker jag att RESIDENT EVIL-filmerna är rätt kul, liksom DEATH RACE och en del annat. Ett annat skäl till att THE THREE MUSKETEERS självklart måste vara dålig, är att den är i 3D, bygger nästan helt på specialeffekter, och inte har så mycket med Dumas' böcker att göra. Och jo, filmer av den här typen brukar ju vara påfrestande och ganska osebara.

Okej, stäm mig, men jag tyckte att Andersons variant var rätt ... kul.

Milla Jovovich är Milady, och i den här upplagan är hon något slags actionhjältinna av samma slag som Zoe Saldana i COLOMBIANA, eller varför inte som Jovovichs Alice i RESIDENT EVIL-filmerna. Hon samarbetar med Athos (Matthew Macfadyen), Portos (Ray Stevenson) och Aramis (Luke Evans), som påminner om en superhjältegrupp; de har olika egenskaper och kan närmast liknas vid ninjor.

Jag trodde först att det var Orlando Bloom som spelade Aramis, men snart dyker Bloom upp som hertigen av Buckingham - och han ser precis ut som Luke Evans, fast med annan frisyr. Väldigt förvirrande. Se bilderna här intill.

Luke Evans som Aramis - eller är det Orlando Bloom?

Orlando Bloom som Buckingham - eller är det Luke Evans?

Som väl är bekant, är Milady en lömsk dam, så hon förråder de tre musketörerna och beger sig till England, där hon hänger med hertigen.

Samtidigt får vi träffa d'Artagnan (Logan Lerman), bondpojken på vischan som vill bli musketör och tränas av sin pensionerade musketör till farsa. I den här versionen är d'Artagnan verkligen en yngling, och inte en tvålfager 30-plussare. Fast den här Lerman liknar tvillingarna i JAG SAKNAR DIG, vilket gör att det hela känns lite konstigt. Hur som helst, så rider den tappre ynglingen till Paris, där han genast blir ovän med den onde Rochefort (Mads Mikkelsen med lapp för ögat), och snart även med de tre musketörerna. Fast efter att tillsammans med musketörerna ha nedgjort 40 soldater i kungen Ludvigs garde, blir de kompisar. d'Artagnan blir även förälskad i den väna Constance (Gabriella Wilde), drottningens hovdam.

Jag saknar dig!

Christoph Waltz är den illasinnade kardinal Richelieu som smider slemma planer, och minsann om inte ett inslag ur Dumas' bok dyker upp: drottningens juvelsmycke stjäls! Det är väl det enda som känns igen. Förutom detta är det mest action och tjoflöjt. Buckingham har byggt sig ett luftskepp, vilket leder till bataljer i skyn. Inte helt oväntat lämnar slutet öppet för en uppföljare.

Musketörpuritaner lär tycka att detta är en skymf. Och jo, visst är THE THREE MUSKETEERS rätt dum. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är underhållande och kul, och framför allt är filmen extremt pampig att titta på. Filmen är inspelad i Bayern (vad hade ni väntat er?), men stora delar är förstås datorgenererat. 3D:n är på det hela taget utmärkt och om man struntar i en eventuella handling som kanske finns här någonstans, kan man nöja sig med att imponeras av scenerierna - och actionscenerna. De senare går i samma stuk som i RESIDENT EVIL; det är modernt, slow-motion, orealistiskt och väldigt långt från Gene Kelly. Fast när d'Artagnan väl möter Rochefort och de duellerar på Notre Dames tak känns det äntligen som en klassisk fäktningsfilm.

Jag tyckte bättre om THE THREE MUSKETEERS än den senaste PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmen - men det är jag nog ensam om. Fast det är ju klart, Milla var inte med i piratfilmen, och jag tycker alltid om Milla. I den här musketörupplagan sitter man förstås och hejar på den übercoola Milady. Til Schweiger är också med på ett hörn som Cagliostro.

Av någon anledning har den tyskproducerade THE THREE MUSKETEERS inte USA-premiär förrän den 21:a oktober.

 

(Biopremiär 30/9)

De tre matrixiärerna?

Här är den första trailern till den nya DE TRE MUSKETÖRERNA i 3D.
Öh... Jaha? Och vad ska detta föreställa? BATMAN? MATRIX? RESIDENT EVIL? Så här minns jag inte att boken var när farfar läste den för mig när jag var barn.

Bio: Resident Evil: Afterlife

Foton copyright (c) Sony Pictures

Har jag recenserat någon av de tidigare RESIDENT EVIL-filmerna här i TOPPRAFFEL!? Jag tror inte det, va? Det här är ju en filmserie med väldigt dåligt rykte. Ändå verkar väldigt många gilla filmerna - även sådana som borde veta bättre. Som jag.

I slutet av 1990-talet jobbade jag åt Svenska PlayStation Magasinet; jag översatte åtminstone 50% av materialet varje månad. Jag spelade även en hel del PlayStation; jag fick nämligen majoriteten av alla nya spel som släpptes. Och Resident Evil-spelen var favoriter.

Jag vill minnas att det hann komma tre spel i serien, plus åtminstone en spin-off, innan PlayStation 2 släpptes. Jag skaffade aldrig någon PS2 och har inte spelat spel sedan dess. De senaste tio årens Resident Evil-spel har jag ingen koll på.

Vad jag uppskattade med Resident Evil - och även Silent Hill - var att spelen kunde bli spännande och otäcka på riktigt. I synnerhet om man som jag alltid satt ensam mitt i natten och spelade. Jag minns att det kunde hända att jag tvekade när jag skulle öppna dörrar i spelet - vad dolde sig där bakom? Det hände även att jag hoppade till åt överraskade attacker och ljudeffekter.

När Paul WS Andersons (Den riktige Paul Anderson, alltså, och inte han den andre Paul Thomas Anderson) första RESIDENT EVIL kom, minns jag att jag blev lite besviken därför att den inte  följde spelens handling till punkt och pricka. Zombierna var kvar, liksom det mäktiga och mystiska företaget Umbrella Corporation, samt några medlemmar ur en elitstyrka. Men filmen var mer av en actionfilm i science fiction-artade miljöer. Det var mer MATRIX än skräck.

Anderson regisserade även tvåan, som var ungefär likadan, men när det var dags för del tre nöjde Anderson sig med att skriva och producera, medan den betydligt skickligare Russell Mulcahy stod för regin. Del tre är också den bästa filmen i serien, något slags korsning mellan MAD MAX och Western. Med zombies.

Nu är Anderson tillbaka i registolen och för första gången är en RESIDENT EVIL-film i 3D.

Den enda som varit med i samtliga filmer, är Milla Jovovich som den exceptionellt tuffa hjältinnan Alice. Här är hon tillbaka, iförd en ny, tuff outfit. Undrar var hon ekiperar sig i denna ödelagda värld som tagits över av zombies.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om handlingen. Alice och alla hennes kloner försöker fortfarande stoppa Umbrellas framfart. Den här filmen börjar med att ett helt gäng Alicar attackerar Umbrellas japanska högkvarter. Alla Alicar stryker med, men den riktiga finns ombord på det flygplan filmens stora skurk Wesker flyr i. Han ger henne en spruta som får hennes mystiska superkrafter att försvinna, men sedan kraschlandar de.

Alice hittar ett annat flygplan och flyger runt och efter ett tag hittar hon Clair (Ali Larter) som överlevde förra filmen. De gör ett försök att flyga till Los Angeles, men staden visar sig vara demolerad. Alice landar på taket till en skyskrapa, där träffar hon några andra överlevande. Kim Coates spelar ond filmproducent. På taket finns även Clairs bror Chris.

Med jämna mellanrum hör de radiosändningar från Arcadia, en mytomspunnen plats som ska vara fri från zombiesmittan. De tappra hjältarna ska försöka ta sig dit - alltmedan miljoner zombies väller fram på marken under dem, och ett stort antal har tagit sig in i kåken.

Allvarligt talat: jag har ingen aning om vad Umbrella sysslar med. Företaget blir bara alltmer gigantiskt och verkar syssla med precis allting. De har enorma, högteknologiska anläggningar över hela världen - och tydligen jobbar tusentals människor i dem, de bara sitter där och, öh, gör onda grejor.

RESIDENT EVIL: AFTERLIFE bygger helt och hållet på att den är i 3D. Hela filmen och dess handling är anpassad efter 3D-effekterna. I princip skulle den kunna handla om precis vad som helst, så länge den levererar det den utlovar. Och var utlovar RESIDENT EVIL: AFTERLIFE?

Jo: Milla Jovovich och Ali Larter, som iförda coola (gärna våta) kläder rusar omkring, slår volter, och svingar svärd och avfyrar skjutvapen när de slakar fiender i hundratal. Gärna i slow-motion.

Får vi vad som utlovas?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på!

Nu är det förstås så här, att så fort det inte är action, gör filmen tvärstopp. Paul WS Anderson är inget vidare på lugna scener med dialog, så dessa blir ibland nästan sövande tradiga.

Men det fläskas på med action så ofta som möjligt. 3D-effekterna tillhör de bästa jag sätt, och kombinationen ruggigt sexiga brudar som i slow-motion flyger fram, till synes inne i biosalongen,vildsint skjutande åt alla håll, och 3D är hur läckert som helst. Det spelar ingen roll att handlingen bara är konstig och att skurken är riktigt dålig. Jag stånkar mest Hubba-hubba. Se upp när tremetersbiffen med fetyxan anfaller!

Fotot är snyggt, förtexterna väldigt snygga, filmmusiken består främst av industrimangel. Bästa repliken: "You can't do this to me - I'm a producer!" Under några fantastiska sekunder skövlar ett lågtflygande flygplan zombies längs en gata.

Ibland räcker det bara med Milla Jovovich som Alice för att jag ska bli nöjd. Men jag måste nöja mig med en trea i betyg. De saggiga inslagen irriterar.

Filmen bygger upp till en del fem.

 

(Biopremiär 17/9)