DVD/VOD/Blu-ray: Total Recall

TOTAL RECALL (Studio S Entertainment)

Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort (tror jag): jag ska recensera en film jag redan recenserat. Nej, det handlar inte om en Blu-ray-utgåva av en film jag recenserade när den gick upp på bio - TOTAL RECALL hade biopremiär tre år innan jag började skriva om film i NST. Men, jag upptäckte till min förvåning att jag för tolv år sedan recenserade en DVD-utgåva av TOTAL RECALL, vilket jag fullkomligt glömt bort. När jag nu hittade recensionen, så läste jag den inte. Jag kunde inte undgå att se att jag satte en trea i betyg, men jag tänkte att jag låter bli att läsa tills efter att jag skrivit denna nya recension. Det kan ju bli kul att jämföra. Kommer jag att upprepa mig? 

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var holländaren Paul Verhoeven en garanti för robust, hårdför underhållning - hans filmer var våldsamma, blodiga, och hade ofta en kraftig satirisk touch. Hans ROBOCOP beskriver ju nästan västvärlden, och framför allt USA, som det kom att bli. Det krävdes nog en europé för att göra den filmen.

Paul Verhoeven ansågs vara kontroversiell. När STARSHIP TROOPERS kom ansåg många att den var direkt farlig, eftersom den till synes hyllar fascistiska ideal. Men vad Verhoeven gör i den filmen, är att visa hur lätt det är att få publiken att heja på fascister, det vill säga i det här fallet den amerikanska armén som slåss mot en ansiktslös fiende, här är det rymdvarelser. Många hävdade att satiren passerade över huvudet på den unga publiken.

I Sverige var våldet det största problemet med Verhoevens filmer. ROBOCOP blev ökänd för sina många och fula censurklipp. När TOTAL RECALL kom 1990 hörde jag en tant recensera den i något radioprogram. Hon tyckte förvisso att filmen var bra, men hon stönade "Men varför måste den vara så våldsam?". Då hade ändå Statens Biografbyrå gjort fem klipp i filmen.

TOTALL RECALL bygger på en novell av Philip K Dick. Jag har inte läst novellen, jag har nog bara läst två böcker av Dick. Ingen av dem gjorde något större intryck på mig då, men det kan bero på att jag var tonåring när jag läste dem, och att jag valde ett par mindre bra böcker. Jag var mest förtjust i Harry Harrison på den tiden. 

Verhoevens film skiljer sig ganska radikalt från novellen, vilket främst beror på att Arnold Schwarzenegger fick huvudrollen. Rollfiguren fick anpassas för Arnold. Året är 2084, och Arnold spelar Quaid, en knegare som lever ett vanligt, halvtrist liv tillsammans med sin fru (spelad av Sharon Stone). Quaid drömmer om något annat, om en spännande semester, så han går till Rekall - ett företag som erbjuder minnen av spännande upplevelser. De planterar in falska minnen av händelser i hjärnan på kunderna, som upplever det som om de verkligen varit där.

Quaid väljer att vara hemlig agent på Mars, men något går fel när minnena ska inplanteras. Istället väcks Quaids riktiga, förträngda minnen till liv. Han är agent på riktigt, och har låtit radera sina minnen av detta. Onda män upptäcker att agenten är tillbaka och försöker döda Quaid om och om igen, och Quaid åker till Mars, där han träffar sin före detta flickvän, eller kollega, eller vad hon är, och tillsammans försöker de rädda planeten - medan blodet sprutar. Jo, det påminner en aning om THE BOURNE IDENTITY.

... Eller så är hela historien Quaid upplever en inplanterad dröm. Det framgår aldrig hur det ligger till.

Redan när jag såg TOTAL RECALL på bio reagerade jag på Rob Bottins make up-effekter. Filmen var ohyggligt dyr och effekterna var de mest avancerade som gick att uppbringa. Dock tyckte jag att Bottins gummiskapelser inte såg ut som något annat än gummigubbar. Mutanterna på Mars är förvisso bra designade, men de är inte särdeles övertygande. Än värre är de modeller av till exempel Arnolds huvud som förekommer några gånger - det syns lite för tydligt att det är en docka.

Men i övrigt gillar jag filmen. Jag tycker nog att den är värd ett högre betyg än en trea. Fast det är klart, actionfilmer av idag blir allt sämre, vilket innebär att nästan allt gjort före millennieskiftet upplevs som bättre. TOTAL RECALL är bitvis sanslöst våldsam. Arnold fäller bra repliker, som "Consider that a divorce!", Michael Ironside är en ond bov, och Ronny Cox är ännu ondare.

Vad som också motiverar en fyra i betyg, är bonusmaterialet på denna Blu-ray. Kommentarspåret har jag inte haft tid att lyssna på, men det ligger ett flertal dokumentärer med en sammanlagt speltid på flera timmar på skivan. En kul 20-minutersdokumentär handlar om Jerry Goldsmiths filmmusik till TOTAL RECALL. När jag såg filmen på bio 1990 tyckte jag att ledmotivet var märkligt likt Basil Poledouris' musik till CONAN - BARBAREN. Intressant nog diskuteras just detta faktum i dokumentären. När jag nämnde detta på Facebook, uppmärksammades jag på likheterna med Goldsmiths egen musik till CAPRICORN ONE, och jo, den musiken är också märkligt lik TOTAL RECALL.

Mest intressant är en timslång dokumentär om produktionsbolaget Carolco. Jag minns att jag tyckte att det var något magiskt med Carolcos filmer på 1980- och början på 90-talet. Den snygga loggan som skars ut på bioduken medan en fanfar spelades, och därefter följde så gott som alltid en rejäl actionrulle - bolagets första mastodont-hit var RAMBO: FIRST BLOOD PART II, som kom 1985.

Jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om Carolco, eller om männen bakom bolaget; Mario Kassar och Andrew G Vajna. Inte mer än att praktfloppen CUTTHROAT ISLAND från 1995 sänkte hela bolaget. I dokumentären jämförs Carolco med det lika legendariska Cannon. Cannon var ett B-filmsbolag som under några år fick storhetsvansinne. De filmer som Carolco producerade var av samma typ som Cannons, men med rejält tilltagna budgetar. Jag förvånades över att de flesta filmer från Carolco underpresterade. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN och TOTAL RECALL blev massiva succéer, men de dyra flopparna, som I RÄTTVISANS NAMN (trist svensk titel på Walter Hills stenhårda EXTREME PREJUDICE), var många.

2012 kom en ny version av TOTAL RECALL. Jag borde nog se om den, jag minns nämligen ingenting av den - inte mer än att jag inte gillade den. Och nej, jag har inte läst om min recension av den heller. Men - vad som är lite intressant med filmen från 2012, är att alla dessa nyinspelningar, nytolkningar, och reboots av mer eller mindre klassiska filmer och filmserier sällan är ett hot mot originalet. Säger man TOTAL RECALL tror jag att 99 personer av 100 tänker på Paul Verhoevens film, den andra är bortglömd. Ja, om man inte frågar någon som inte bryr sig om action- och science fiction-filmer, de fattar nog inte vad man pratar om.

Bio: Elle

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

Jag läser att Paul Verhoeven fyller 79 i sommar. Jösses! Jag tänkte att han borde vara i 70-årsåldern, knappast 80-årsåldern.

Vad har Paul Verhoeven haft för sig på sistone? Det är nu rätt längesedan han var uppe i smöret i Hollywood - han gjorde ju ROBOCOP, TOTAL RECALL, peakade publikmässigt med BASIC INSTINCT, floppade med festliga SHOWGIRLS, kom tillbaka med STARSHIP TROOPERS, men efter den mediokra HOLLOW MAN, som kom år 2000, lämnade han Hollywood.

2006 gjorde han filmen BLACK BOOK hemma i Holland; den släpptes på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. 2012 kom den holländska filmen STEEKSPEL, som jag aldrig hört talas om.

När Verhoeven nu återvänder till svenska biodukar, är det med en fransk film, som bygger på en roman av Philippe Djian - en man som är mest känd för boken bakom BETTY BLUE - 37,2 GRADER PÅ MORGONEN. Genren är dramathriller. Eller ... Det här är ett drama, eller en icke-thriller.

Verhoeven återvänder till de teman han är förtjust i: sex, våld, och sex och våld i kombination. Fast i ELLE ligger betoningen på själva dramat. Jag associerar lite till Haneke - och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka.

Isabelle Huppert spelar den frånskilda Michèle, som äger ett företag som gör datorspel. Inriktningen på det nya spelet verkar vara sex och våld i fantasymiljö, och det vi får se av spelet ser riktigt dassigt ut. När filmen inleds har Michèle precis blivit våldtagen i hemmet av en maskerad man. Men, istället för att ringa polisen och söka hjälp, fortsätter hon att leva sitt liv som vanligt. Hon är en ganska osympatisk, illa omtyckt kvinna, och som dotter till en massmördare (uppfattade jag det som; inte seriemördare), är hon minst sagt komplex och egendomlig.

Michèle tänker själv hitta gärningsmannen, vilken verkar vara någon som känner henne, eftersom han skickar anonyma SMS till henne. Samtidigt börjar Michèle att fantisera om våldtäkten - som om hon egentligen uppskattade den.

Många av de övriga rollfigurerna är lika osympatiska. Michèle ligger med maken till en arbetskollega - fast hon verkar även ha en lesbisk relation till kollegan. Hennes före detta makes nya flickvän är en ung, söt yogainstruktör, och det uppskattas inte. Michèles nymfoman till mor ska gifta om sig med en drygt femtio år yngre man. Michèles hopplöse son väntar barn med sin jobbiga flickvän. Alla de här firar en julafton från helvetet. Michèle passar även på att smygtitta på grannen medan hon onanerar. Grannen har en djupt religiös fru.

... Och thrillermomentet försvinner i allt det här.

ELLE utspelar sig i ett väldigt grått Paris. Filmen är två timmar och tio minuter lång - och alldeles för lång. Det hade gått att skära ner filmen med en halvtimme. Ofta håller filmen bara på, den trampar vatten, och jag undrar vart Verhoeven vill komma.

Samtidigt är ELLLE rätt bra. Det är en intressant och ganska obehaglig film. Några splatterinslag lär chocka en del. Ibland är det rätt roligt och medvetet komiskt.

Våldtäktsmannen visar sig vara precis den jag trodde det var.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 13/1)

Bio: RoboCop

Foton: Kerry Hayes © 2013 Columbia Pictures Industries, Inc. and Metro-Goldwyn-Mayer Pictures Inc. All Rights Reserved.

En polare till mig brukade hävda att filmhistorien börjar 1987 med Paul Verhoevens ROBOCOP. Nej, det stämmer förstås inte (filmhistorien börjar 1981 med THE BEYOND), men få filmer har gjort så stort intryck på mig som ROBOCOP. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen de senaste 27 åren, men det är nog en bra bit över tjugo. Jag kan slänga ur mig hur många klassiska citat som helst ur ROBOCOP.

... Men kommer ni ihåg hur det var 1987 när filmen var på gång? Vi läste om den i tidningar, såg bilder ur den, och den verkade vara världens genom tiderna coolaste film. Sedan fick vi veta att filmen var så extremt ultravåldsam och blodig att den blivit X-rated i USA och fick klippas ner för att kunna få en mer anständig R-rating (17-årsgräns). Vi gissade att filmen skulle totalförbjudas och inte släppas alls i Sverige. Men visst gick den upp här! Jag såg den i Helsingborg. Ja, inte hela filmen. Statens Biografbyrå hade förstås varit framme med sin allra största sax. Tretton klipp gjorde de, på sammanlagt några minuter. Flera av de mest minnesvärda actionscenerna hamnade i papperskorgen. Och då var det ändå TV-versionen de hade censurerat! Jajamän! En version vars våld inte bara var softat till att börja med - även svordomarna var utbytta. Snabbköpsrånaren som i originalversionen säger "Fuck me! Fuck me!" sa plötsligt "Why me! Why me!". Men så var det på den tiden. Inte ens en en vuxen publik fick titta på ROBOCOP i sin helhet.

Vad många verkade missa var det faktum att ROBOCOP var mer än en action- och våldsfilm. Det handlade om en vass samhällssatir över 1980-talets Reaganera. Det var också en medvetet rolig och överdriven film - och vad som är intressant är att den är lika aktuell idag. Mycket av det som var fantasier i denna framtidsdystopi har mer eller mindre blivit verklighet. Paul Verhoeven själv ansåg att filmen kändes våldsammare efter censurklipp, att överdrifterna utgjorde en stor del av satiren och humorn, vilket förstås stämmer. I ett TV-program sa Biografbyråns chef att filmen faktiskt har vissa kvaliteter, men att hon inte kunde låta en tonårspublik se en så våldsam film.

Uppenbarligen var det fler som inte riktigt begrep satiren och poängen med plåtsnuten RoboCop. Kanske krävdes det en europeisk regissör som Verhoeven. 1990 kom uppföljaren, som självklart hette ROBOCOP 2. Den här gången stod Irvin Kershner (RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA) för regin, medan den uppburne serieförfattaren Frank Miller för första gången skrev filmmanus - dock tillsammans med Walon Green. Resultatet blev ganska ... fel. Peter Weller återkom i huvudrollen, men tonen var annorlunda, handlingen klumpigare, allting var lite konstigt och våldet var grovt utan att nå Verhoevens överdrifter. Dessutom hade man bytt ut Basil Poledouris' fantastiska filmmusik mot ett rätt jönsigt score av Leonard Rosenman. Frank Miller hävdade att filmen skilde sig mycket från hans ursprungliga story, som långt senare presenterades som en tecknad serie. Jag har själv inte läst serien, men jag har fått intrycket att att den är extremt våldsam.

Frank Miller stod även för storyn till ROBOCOP 3 och skrev manuset tillsammans med dess regissör Fred Dekker. Det här var en film som råkade ut för en hel del problem. Den filmades redan 1991, men eftersom bolaget Orion konkade lades filmen på hyllan och släpptes inte förrän 1993. Den här gången hade man dessutom beslutat sig för att göra en snäll PG-13-film, eftersom så många barn gillade RoboCop. Således slängdes ultravåld, blod och svordomar ut, till fördel för en rakare äventyrsfilm av superhjältekaraktär - RoboCop kan flyga och slåss mot robotninjor. Peter Weller avstod från huvudrollen och ersattes av Robert John Burke. Som actionfilm är filmen rätt okej, den är bättre än tvåan, men kan förstås inte på långa vägar mäta sig med originalet från 1987. Dock återkom Poledouris ledmotiv, vilket är et stort plus.

I Sverige råkade dock RoboCop 3 illa ut. Såklart. Bolaget ville att denna i USA i princip barntillåtna film skulle få en 11-årsgräns i Sverige. Därför klippte Biografbyrån ner den rejält - självklart helt i onödan. Nu ser jag att några av klippen återinsattes ett par månader senare, men varför vet jag inte. När jag recenserade filmen i NST uppmanade jag läsarna att inte se den. Förvisso fick jag den helt oklippt på VHS, men kompisar som såg den på bio krävde pengarna tillbaka.

De svenska censurklippen i ROBOCOP-filmerna. Klicka för större bild.

Den gode robotsnuten har även haft en ganska lång karriär på TV. Redan 1988 kom det en tecknad TV-serie. Jag köpte en kassett med de första avsnitten, som visade sig vara rätt slarviga på de flesta sätt. Dock var den animerade serien bättre än live action-serien som kom 1994 och hade Richard Eden i titelrollen. Det här var förstås en väldigt nertonad upplaga och RoboCop dödade inte skurkarna; han nöjde sig med att skjuta vapnen ur händerna på dem. År 2000 spelade Page Fletcher Robo i miniserien ROBOCOP: PRIME DIRECTIVES. Jag har inte sett den sedan den kom, men jag vill minnas att den var rätt okej och tuffare än varianten från '98.

Klicka för större.

När det framkom att en nyinspelning av ROBOCOP var på väg blev förstås ja, och de flesta andra gamla fans, rejält skeptisk. Jag skulle inte ha något emot en ROBOCOP 4, men en nyinspelning? Varför då? Det är ju omöjligt att nå upp till samma nivå som originalet. Dessutom skulle den här nya filmen få en PG-13-gräns och hans svenske mummelpellen Joel Kinnaman i huvudrollen. Kunde det bli värre?

Så dök filmen efter diverse förseningar upp - och fick överraskande bra kritik i branschtidningar som Variety och The Hollywood Reporter. Jag började hysa visst hopp ändå.

För regin står José Padilha som gjorde TROPA DE ELITE och dess uppföljare, två hårda filmer, och hans version av ROBOCOP är bättre än den förtjänar att vara. För manus står Joshusa Zetumer, men även duon Edward Neumeier och Michael Miner, som skrev originalet, är inplandade. Approachen är dock annorlunda.

Joel Kinnaman är Alex Murphy, som den här gången är en garvad och stenhård undercoversnut på jakt efter den slemme Antoine Vallon (Patrick Garrow). Michael Keaton är Raymond Sellars, som basar för den mäktiga och skumma företaget Omnicorp, dotterbolag till Omni Consumer Products, och som tillverkar robotar och drönare som ersätter mänskliga soldater - filmen öppnar i Teheran, där robotar slåss med självmordsbombare. Sellars vill införa robotar även på Amerikas gator, men folket protesterar - robotar har inga känslor och ingen empati. Då får Sellars den strålande idén att stoppa en människa i en robot.

Murphy sprängs i luften när någon placerat en bomb i hans bil, och den schysste doktor Norton (Gary Oldman) bygger om den stackars lemlästade snuten till RoboCop. Här kommer den största skillnaden mot originalet: Robo har inte fått sitt minne raderat. När han vaknar upp är han fortfarande Alex Murphy. Han har känslor, han vill vara med sin fru (Abbie Cornish) och son, han träffar dem och vill fortsätta att vara en familj - trots att han nu är en robot. Han fäller till och med några tårar när han tänker på familjen och sin situation. Vaffan? RoboCop gråter? Herregud, när RoboCop är ledsen slår han ju näven genom en TV-apparat!

RoboCop introduceras för allmänheten och gör succé, men snart tar hans känslor och personliga engagemang över - och först då raderas hans minne, så att han kan bli en mer effektiv brottsbekämpare.

I Padilhas ROBOCOP går man mer på djupet av rollfigurerna, alla har blivit lite mer utvecklade. Man lägger också mycket tid på byggandet av RoboCop och på att förklara hur allting funkar. Detta är förvisso intressant, men egentligen onödigt. Verhoeven struntade i det mesta av detta och lät Robo gå ut och sparka röv ganska omgående.

Satir syns det inte så mycket av och humorn är nästan helt bortblåst. Allting är allvarligare. Och eftersom filmen är PG-13 finns här inget blod, inga svordomar (förutom ett knappt hörbart "fucked") och inget naket. RoboCop förses med en pistol som skjuter elchocker! Kom igen - hur mesigt är inte det? Fienden rycker till och trillar omkull istället för att slitas i bitar av stora pistolkulor.

ROBOCOP öppnar bra och intressant, men blir snart lite seg och långrandig i väntan på att Robo äntligen ska bege sig ut och rensa upp - och när han till slut röjer loss, skildras detta som så ofta idag med för ryckig kamera och för snabba klipp. Det är ibland svårt att se vad som händer under då förhållandevis få actionscenerna, som mest liknar scener ut datorspel.

Vallon är en trist och anonym skurk jämfört med originalets Clarence Boddicker (Kurtwood Smith), Sellars är okej, medan Samuel L Jackson är kul som en slajmig högerpopulistisk programledare på TV; han diskuterar politik men framstår som en frikyrkopastor.

Nästa inga av de klassiska replikerna från 1987 återanvänds, nästan inga scener heller - här finns en attack mot en knarkfabrik, men den är riktigt tam. RoboCop åker motorcykel och inte bil. Allting är lite sämre än det var 1987. Jag tycker nog att till och med ROBOCOP 3 är bättre än det här.

... Men med det inte sagt att den nya ROBOCOP är dålig. Den är helt okej och bitvis ganska smart - men saknar personlighet och sticker inte ut. Basil Poledouris' RoboCop-tema spelas när titeln dyker upp i början, och under en kort scen, samt under eftertexternas sista trettio sekunder, men i övrigt är filmmusiken så pass anonym att den knappt märks. "I Fought the Law" med The Clash inleder eftertexterna.

Och den får mig verkligen att sakna 1980-talets actionfilmer.

(Biopremiär 7/1)

Bio: Total Recall

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Alldeles i början av 1980-talet började jag att som nybakad tonåring engagera mig i science fiction-fandom. Bland annat gick jag med i SFF (Sveriges Fanzine-Förening - eller Stocksunds Fanzine-Förening!), som skickade ut buntar med fanzines varje månad. Jag tror att det var i det första utskicket från jag fick dem som ett osannolikt tjockt nummer av Göteborgs Faanvheckliga ingick. Det hade en teckning föreställande Philip K Dick på omslaget och innehöll även en artikel om Dick, som gått och dött. Och jag hade förstås ingen aning om vem Dick var. Jag läste att han skrivit storyn som blev BLADE RUNNER, en film jag då inte hade sett. Jag gick säkert till biblioteket och lånade några böcker av Dick. Vad säkert är, är att jag köpte - och läste - "Glimmungs värld", som släpptes som Nova Science Fiction-pocket 1983.

Men novellen "We Can Remember It For You Wholesale" har jag aldrig läst. Därför kunde jag inte jämföra Paul Verhoevens filmatisering TOTAL RECALL, när den kom 1990.

1990. Herregud, är TOTAL RECALL så gammal? 22 år? Jag minns ju när jag såg den. På sedan länge hädangångna Spegeln i Helsingborg. Och jag minns hur förbannad jag var på alla fula censurklipp i filmen. Det här fick vi inte se:

Slagsmål med kroppsbenknäckningar.Slagsmål kvinna-man;skrev o ryggsparkar.Massaker i rulltrappa.Missh;kvinna sparkar man i skrev o huvudSlagsmål mellan två kvinnor.

Trots detta minns jag hur en filmkritiker på P3; någon tant, klagade på hur otroligt våldsamt det var och att filmen egentligen var bra och intressant, men att actionscenerna förstörde filmen. Själv köppte jag för  dyra pengar en oklippt VHS-kopia via Gula Tidningen. Den var väldigt suddig, inspelad på en biograf, och när förtexterna rullade, skanderade publiken "Arnold! Arnold!".

Nu är det några år sedan jag såg Verhoevens TOTAL RECALL, men jag gillar den. Filmen har rätt kackiga make upp-effekter av Rob Bottin, det tyckte jag redan 1990, men som bombastisk fetaction med 80-talsstuk är filmen utmärkt. Och som bekant är alla filmer med Arnold Schwarzenegger bra - utom JUNIOR. TOTAL RECALL är dessutom fylld av andra bra människor; här finns Ronny Cox och Michael Ironside, och Sharon Stone är Arnolds slemma fru, som Arnold skjuter i huvudet efter att hon påpekat att de ju faktiskt är gifta. "Consider that a divorce!" säger Arnold. Jerry Goldsmith bidrog med pampig filmmusik.

Det kändes rätt märkligt när jag såg UNDERWORLD-regissören Len Wisemans nya version av TOTAL RECALL. Det är väl fel att kalla den för "remake", eftersom den liksom Verhoevens film är en tolkning av en novell. Trots ett stort antal skillnader, kändes det som om jag såg samma film en gång till - fast sämre. Specialeffekterna är bättre den här gången, betydligt bättre, men det är väl det enda. Och att resultatet blev som det blev torde bero på att det är just Wiseman som ligger bakom. Precis som UNDERWORLD-filmerna, är det här sterilt och könlöst. Snyggt förpackat, men oengagerande. Det påminner om en direkt-på-DVD-film från, tja, NU Image med alldeles för hög budget.

Den här gången är det Colin Farrell som spelar fabriksarbetaren Douglas Quaid, som går till det mystiska företaget Rekall för att få minnen inplanterade i hjärnan som något slags semester. Där går något snett och hans gamla, förträngda minnen väcks till liv och det visar sig inte bara att han egentligen är hemlig agent, utan även att hans väna hustru (Wisemans fru Kate Beckinsale) inte alls är hans fru, utan en skjutglad skurk anlitad för att hålla koll på honom.

Quaid flyr, den onda hustrun och en massa robotar jagar honom, Jessica Biel dyker upp som Quaids före detta kollega och flickvän och hjälper honom, och de letar upp rebelledaren Mathias (Bill Nighy gör ett phone in-performance) för att kunna sätta dit den illasinnade pampen Cohaagen (Bryan Cranston) och stoppa dennes onda planer.

Till skillnad från i Verhoevens film åker de aldrig till Mars. I stället håller de sig i storstaden på Jorden, och eftersom filmen bygger på en berättelse av Dick, har man försökt göra världen lite BLADE RUNNER-lik. Mycket asiater med paraplyer, mycket mörker. Staden är klaustrofobisk, det är mycket folk i bild samtidigt, alla trängs.

I och för sig gillar jag Colin Farrell, men han är ju ingen Arnold Schwarzenegger, och precis som Verhoevens film, är detta i första hand en actionfilm. Det är en väldig massa action. Koreograferade shoot-outs. Slow-motion. Men nu är det här en PG-13-film, så det är inget blod, i alla fall nästan ingenting. Och bara en svordom (Beckinsale säger filmens enda "Fuck"). Det skjuts och slåss, men man är långt ifrån den första filmens enastående excesser. Och medan jag tittade på den här nya filmen, såg jag scenerna ur den tidigare framför mig och jag hörde Goldsmiths musik.

TOTAL RECALL är märkligt tråkig. Någonting är fel när man ser en actionfilm - en som dessutom levererar på actionfronten  - och man tycker att det är tråkigt. Så här tråkigt under en actionfilm har jag inte haft sedan UNDERWORLD: AWAKENING. One-liners finns här inte heller så många. Kate Beckinsale och Jessica Biel är två kalaskex, men lite trista.

Vore jag Colin Farrell hade jag gått till Rekall och bett dem plantera in minnen av Schwarzenegger som Quaid.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 8/8)

Retro-DVD: Total Recall

RETRO-DVD: TOTAL RECALL (Universal) 

Arnold Schwarzenegger. Igen. RED HEAT häromdagen och nu TOTAL RECALL från 1990. En film jag aldrig skrivit om, eftersom den kom tre år innan jag började recensera film. Och nu ska det visst göras en remake på den. Remake? På TOTAL RECALL? 1: Filmen är alldeles för ny för en nyinspelning. 2: Man gör bara inte remakes på Schwarzeneggerfilmer. Det finns inte på kartan. Okej att göra en nya film om Conan, men det är ju en helt annan sak. Jösses, tänk om någon skulle få för sig att spela in COMMANDO på nytt? Fast det är klart - det har faktiskt redan gjorts. I Ryssland! Nej, jag skämtar inte.  

Jag kommer ihåg en förmiddag 1990 när jag väcktes av P3 på klockradion och jag låg kvar i sängen och lyssnade på en recension av TOTAL RECALL. Fruntimret som recenserade sa något om att filmen förvisso har flera kvaliteter och intressanta tankegångar, men hon suckade även "Men varför måste det vara så fruktansvärt våldsamt?". Därför att det är en actionfilm av Paul Verhoeven med Arnold Schwarzenegger och inte en film för dig, kärringjävel! kände jag för att säga då - och det gör jag nog idag också. Dessutom var filmen ganska hårt censurklippt i Sverige, något tanten på P3 tydligen inte upptäckt. Bland annat hade man kapat scenen där Arnold håller upp ett lik som en mänsklig sköld. Detta innebar att det florerade en massa oklippta, suddiga piratkopior på filmen (jag hade en, jag är inte stolt) och det påstås att en var inspelad på en biograf i Göteborg, eftersom publiken tydligen skanderar "Arnold! Arnold!" med göteborgsaccent under förtexterna.  

TOTAL RECALL bygger på novellen (och inte romanen, som det står på DVD-omslagets baksida) "We can remember it for you wholesale" av Philip K Dick, fast den har jag inte läst. 1981 eller '82, under den tid jag började engagera mig inom science fiction-fandom, fick jag sista numret av fanzinet Göteborgs Fanveckliga (fast med annan, tillkrånglad stavning jag inte minns), en lunta på flera hundra sidor. Intressant nog är ett par av fanzinets skribenter fortfarande mina vänner; bland dem serietecknaren David Nessle och författaren och Sagan om ringen-översättaren Erik Andersson. Varför nämner jag denna tidning? Jo, Philip K Dick, som jag då aldrig hört talas om, hade nyligen dött och hyllades med en artikel och hans nuna fick pryda omslaget. Just denna artikel ledde till att jag läste en del Dick, ett par romaner och självklart "Do androids dream of electric sheep?" som blev filmen BLADE RUNNER. Jag minns inte vad jag tyckte om Dick och jag har inte läst honom sedan dess. Däremot minns jag att min favoritförfattare av science fiction under mina tonår var Harry Harrison.  Av någon anledning har jag en väldigt stark känsla av att Dicks novell inte har så mycket med Arnold Schwarzenegger att göra. Vår favoritösterrikare är Douglas Quaid som jobbar på ett bygge, är gift med Sharon Stone som ännu inte slagit igenom, och året är 2048. Quaid lider av hemska mardrömmar om en mörkhårig brud och en olycka på Mars.  

Quaid bestämmer sig för att ta semester och i den här framtiden kan man gå till det fiffiga företaget Recall, som planterar in minnen av en höjdarsemester i hjärnan på en, så att man slipper resa. Quaid vill till Mars, men något går fel när minnena stoppas in. Plötsligt försöker hans fru döda honom och det dyker upp en massa andra slemma typer som vill ha ihjäl honom. Quaid klär ut sig till fet kvinna och flyr till Mars, där jakten på honom fortsätter. Här träffar han den mörka bruden från mardrömmarna (Rachel Ticotin) och hon ger honom genast på käften. För det visar sig att Quaid egentligen är en bov som fått minnet raderat. Men nu är han ju snäll. Han får trots sitt förflutna ihop det med bruden och lär känna en massa mutanter och en kvinna med tre bröst och en dvärg och en som har sin bror på magen, och han får flera tillfällen att fajtas med elake Richter (Michael Ironside) och dennes anhang. Quaid slår en yxa i skrevet på en kille, han får Richter att tappa båda armarna i en hissolycka och han borrar ihjäl en skurk medan han vrålar "Screw you!". Bra grejor. Vi får även se en visslande robot som kör taxi och en vacker scen där Arnold har en handduk lindad om huvudet och drar ut världens största sändare ur ena näsborren. Vissa kritiker hävdar att allt som händer i filmen efter att Quaid går till Recall är en dröm, men det står aldrig helt klart om så är fallet.  

Fruntimret på P3 hade rätt i att TOTAL RECALL innehåller många intressanta tankegångar, men filmen har inte åldrats sådär jättebra. Framför allt är det Rob Bottins effekter som är rätt kackiga. Fast å andra sidan, de var rätt kackiga och allt annat än övertygande redan 1990. Det här är i övrigt fortfarande en väldigt underhållande, våldsam och blodig actionrulle, men jag irriterar mig för mycket på Bottins gummigubbar. Vidare har filmen ett pampigt soundtrack av Jerry Goldsmith (ibland märkligt likt ledmotivet till CONAN - BARBAREN) och så är Ronny Cox från ROBOCOP med, och det är ju bra.  

Åren runt 1990 var Paul Verhoeven mitt uppe i smöret med rullar som ROCOCOP, den här och BASIC INSTINCT. Sedan gjorde han SHOWGIRLS och sedan dess har karriären inte gått lika bra.

Den här nyreleasen av TOTAL RECALL innehåller inget som helst bonusmaterial. Men om man hälsar på hos Universal, kan de kanske plantera in lite extramaterial i hjärnan på en.