Visar inlägg med etikett Paul Thomas Anderson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paul Thomas Anderson. Visa alla inlägg

onsdag 16 mars 2022

Bio: Licorice Pizza

Foton copyright (c) SF Studios

Jag ser att jag visst bara recenserat en Paul Thomas Anderson-film här på TOPPRAFFEL! - THE MASTER, som kom 2013. Den var inte speciellt bra, tyckte jag. I min recension skriver jag att den har "en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös". Det brukar ofta vara så med Paul Thomas Anderson. Jag har inte sett alla filmer han gjort. BOOGIE NIGHTS gillade jag när den kom, men jag har inte sett om den sedan dess. PUNCH-DRUNK LOVE tyckte jag var rätt obehaglig. THERE WILL BE BLOOD lider av sanslöst överspel av Daniel Day-Lewis. INHERENT VICE från 2014 år jag inte sett. PHANTOM THREAD från 2018 har jag missat totalt, den måste ha smugits up på bio. Trots alls positiva recensioner visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av LICORICE PIZZA. Ännu en ittiterande pretentiös filmfestivalfilm?

Låt mig säga det på en gång: LICORICE PIZZA är en fullkomligt underbar film! Den här filmen är smått fantastisk. Jag satt med ett leende genom hela filmen - det låter kanske lite banalt och fantasilöst, men det här är en film man blir glad av. Det är en upplyftande film.

Denna udda dramakomedi utspelar sig i San Fernando Valley 1973. 25-åriga Alana (som spelas av 30-åriga Alana Haim) jobbar som assistent till en fotograf som tar skolfoton. På en skola träffar hon på den 15-årige Gary (debuterande Cooper Hoffman, som är 19 och son till Philip Seymour Hoffman). Den kaxige Gary blir ögonblickligen förälskad i Alana och börjar stöta på henne. Hon tycker att han är jobbig, men inte helt ointressant - dock är hon ju tio år äldre. Han är ett barn. Trots detta låter hon Gary övertala henne att träffa honom på hans stamkrog.

Gary är barnskådespelare. Han har gjort ett par långfilmer och en del reklam. Hans mor är hans manager. När Gary måste flyga iväg till ett märkligt TV-program i New York, får modern förhinder. Istället följer Alana med som förkläde. En av de andra skådisarna på resan börjar omedelbart att stöta på Alana, vilket Gary inte gillar.

Gary är en företagsam ung man. När han får syn på en vattensäng i en butik, startar han omgående ett företag som säljer sådana. Alana säger upp sig hos fotografen för att istället sälja vattensängar med Gary. Gary må vara framåt och låtsas vara vuxen, men han är fortfarande bara 15, med allt vad det innebär. Den tuffa Alana är judinna, bor hemma hos sina föräldrar, och hon upplever tillvaron som rätt jobbig och förvirrande.

Vad som följer är den vingliga historien om det omaka paret Gary och Alana, det är uppenbart kära i varandra, men de tar inte steget fullt ut - och åldersskillnaden är ett hinder. Filmen är ganska episodisk, när de här två och deras kompisar rör sig bland en lång rad märkliga och excentriska typer.

Sean Penn spelar en galen filmstjärna som bara pratar i repliker från sina filmer. Se på fan om hans kompis inte spelas av Tom Waits! Bradley Cooper är skön som Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, hans ser ut som hela Bee Gees på en gång, och är bindgalen. John Michael Higgins driver en japansk restaurang och har olika japanska fruar, som han pratar med på engelska med japansk brytning. Maya Rudolph dyker upp i en scen.

Till en början ger kanske LICORICE PIZZA intryck av att vara ännu en tonårsfilm, tack vare de unga huvudpersonerna, men filmen utvecklas snabbt till något annat. De många rollfigurerna är ofta så skruvade att den här filmen blir något slags surrealistisk romantisk komedi om ett par som aldrig lyckas få ihop det. Dialogen är jättebra, alla skådisarna är bra, flera enskilda scener fick mig att skratta högt. Det är rätt gulligt, och de sista minuterna skulle kunna vara hämtade ur en romantisk komedi från 90-talet. 

Det här är den strålande film.


 

 

 

(Biopremiär 18/3)


fredag 1 februari 2013

Bio: The Master

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Förr fanns det bara en Paul Anderson. Han gjorde science fiction och action. Sedan kom det ytterligare en Paul Anderson; den unge (tja, han är yngre än jag) Paul Thomas Anderson. Han gjorde arthousefilmer. Detta ledde till att den förste Paul Anderson, den riktige Paul Anderson, började att kalla sig för Paul WS Anderson. Paul Thomas Anderson vinner priser för sina filmer, Paul WS Anderson hånas för sina filmer - men han fick ihop det med Milla Jovovich, så i slutändan är det ju han som är vinnaren.

Paul Thomas Anderson gjorde BOOGIE NIGHTS, en film jag verkligen gillade; åtminstone när han kom. Men i övrigt har jag inte mycket till övers för hans filmer. Som jag nämnt flera gånger tidigare, tycker jag att PUNCH DRUNK LOVE är direkt obehaglig, och THERE WILL BE BLOOD är riktigt irriterande tack vare Daniel Day-Lewis' groteska överspel, den är närmast osebar, faktiskt. Tycker jag. Och det står jag för.

Andersons nya epos THE MASTER är ännu en Oscarsnominerad film - den har chans att kamma hem tre statyetter; Bästa manliga huvudroll, Bästa manliga biroll och Bästa kvinnliga biroll. Det här är också ännu en av de där evighetslånga filmerna som regnat över oss de senaste veckorna. Två timmar och 24 jävla minuter. Fullkomligt onödigt.

Filmen påstås bygga löst på scientologin och L Ron Hubbard, men hur pass nära sekten och Hubbard det här ligger har jag ingen aning om. Jag har aldrig brytt mig om att kolla upp hur Hubbard faktiskt var som människa. Det enda jag vet om honom är att han var en duglig science fiction- och westernförfattare innan han uppenbarligen blev galen (eller kom på ett bra sätt att tjäna grova pengar) och startade scientologikyrkan.

Joaquin Phoenix, so är den som är nominerad till huvudrollsoscarn, spelar Freddie Quell, en soldat som efter att ha kommit hem från sin tjänst i Stilla havet under andra världskriget driver runt, super och plågas. Hans psyke ärrades under kriget.

På en båt träffar han den karismatiske Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman), som går under smeknamnet The Master. Han är ledare för en grupp som kallas The Cause, en alltmer knäpp sammanslutning som utvecklas till ett mäktigt trossamfund. Det de sysslar med är dock bara konstigheter; Dodd slänger ur sig riktiga dumheter (anser jag, som inte är troende, andlig eller intresserad av New Age-flum) ingen vettig människa kan tro på. Vilket väl även gäller för Hubbards rymdtjoflöjt. En journalist som säger emot Dodd får det hett om öronen.

Den labile, våldsbenägne, försupne sökaren Quell hamnar plötsligt i The Causes innersta krets. Han börjar att nästan slaviskt följa sin mästare.

Jag tycker att Joaquin Phoenix är en genuint obehaglig människa. Han ger inte ett speciellt friskt intryck. Ungefär som Vincent Gallo. I THE MASTER får jag ofta intrycket att han bara spelar sig själv, att han är så på riktigt. Det skulle inte förvåna mig om så är fallet. Philip Seymour Hoffman tillhör dock mina favoritskådisar och han är lysande i titelrollen - och borde få Oscarn, tycker jag. I synnerhet för scenen där han sjunger en klämmig sång, omgiven av män som röker rak pipa och helnakna kvinnor som klappar takten. Good stuff.

Även en massa andra synnerligen dugliga skådisar medverkar; Amy Adams, Laura Dern, Kevin J O'Connor, och plötsligt står Lena Endre, av alla människor, och för en dialog med Phoenix. Synd bara att filmen som helhet inte funkar. Den börjar bra och intressant, men sedan leder det liksom ingenvart. Jag blir inte klok på vad det är jag tittar på, vad Paul Thomas Anderson vill med det här.

Liksom i Andersons tidigare filmer har THE MASTER en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös. Lite för arty-farty. Du gillar kanske sådant, men det gör inte jag. Allra minst när det segar på i två och en halv timme.

Nästa film från Paul WS Anderson blir actiondramat POMPEII.





(Biopremiär 1/2)