Visar inlägg med etikett Paul Thomas Anderson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paul Thomas Anderson. Visa alla inlägg

lördag 31 december 2022

Kom det några bra filmer i år?


I vanlig ordning översvämmas tidningar, webbsidor och TV-program just nu av olika listor - till exempel över årets bästa filmer. Sedan några år tillbaka har jag lite svårt att sätta ihop sådana topplistor, eftersom jag inte längre ser- och recenserar allt som går upp på bio. Dels för att jag inte har tid, eftersom jag skriver seriemanus på heltid, dels för att väldigt mycket inte pressvisas här i Göteborg.

Jag kastade ett öga på de recensioner av biopremiärer jag skrivit under 2022 och konstaterar att det blev en del ändå, och att jag faktiskt satte högsta betyg några filmer - jag är ju ganska snål med höga betyg och jag får ibland höra att jag sågar alldeles för mycket. "Hellre fria än fälla!" säger en del kollegor. "Fäll och såga vidare!" säger jag.

Några av årets storfilmer och publikmagneter har jag inte sett, till exempel BLACK PANTHER: WAKANDA FOREVER och AVATAR: THE WAY OF WATER, eftersom de inte pressvisades här - och jag kan inte påstå att jag känner ett sug efter att se dem, jag tyckte nämligen inte att de första filmerna var speciellt bra. TRIANGLE OF SADNESS har jag inte heller sett, eftersom jag sällan - eller aldrig - gillar Ruben Östlunds filmer. Att han är en skrytmåns helt utan självdistans spelar förstås också in.

Några allmänt kritikerrosade filmer tyckte jag bara var halvbra. Till exempel THE BATMAN och TOP GUN: MAVERICK. Den senare vann på att visas i en IMAX-biograf, där var den onekligen maffig, men jag kan inte påstå att jag vill se om den. Om THE BATMAN var maffig kan jag inte avgöra, eftersom den bokstavligt talat var så jävla mörk.

... Okej, men vilka filmer var det jag tilldelade högsta betyg?

I mars hade LICORICE PIZZA premiär. Jag tyckte att det var en strålande film. Till min förvåning - jag brukar inte precis gilla Paul Thomas Andersons filmer. Jag noterade att några inte alls gillade den här, vilket jag tycker är konstigt. Några anmärkte på åldersskillnaden mellan de två huvudpersonerna; att en vuxen kvinna får ihop det med en tonårig kille. Men folk är ju så tråkiga nuförtiden.

Redan i april kom nästa femma. Den gav jag till Ti Wests skräckfilm X. Det här är en film som lyckas vara både en traditionell skräckfilm och en pastisch - och samtidigt blåsa lite nytt liv i genren. Majoriteten skräckfilmer som går upp på bio nuförtiden är antingen välkammade PG-13-filmer som inte upprör någon, eller så är det så kallade elevated horror-filmer som försöker vara "bättre" än vanliga skräckfilmer; mer konstnärliga och intellektuella så att publiken inte ska behöva skämmas för att de tittar på skräck. X kommer förvisso från elevated horror-bolaget A24, men Ti West har gjort en smart och stenhård film i samma anda som MOTORSÅGSMASSAKERN, den är spännande, våldsam, men även rolig mellan varven. Av någon anledning fick vi inte se filmens prequel, PEARL, på bio i Sverige - den lär vara ännu bättre. Jag har ännu inte sett den.

I augusti kom den spanska satiren OFFICIAL COMPETITION. Återigen förvånades jag när jag upptäckte att en del inte alls tyckte att den här var bra. Men de som inte gillade den hade förstås fel. Det här är en rolig och smart film om förberedelserna inför en filminspelning. Tre starka viljor drabbar samman. Pénelope Cruz är fantastisk i den här filmen, och det är kul att åter få se Antonio Banderas i en vettig roll. Snygg är filmen också.

Så långt de filmer jag gav en femma i betyg. Jag tänkte att jag även bör nämna några av de filmer jag gav en fyra - några av de bästa av dessa.

OLD HENRY passerade nog ganska obemärkt förbi, men det var kul att se den här filmen på bio. Det här är en riktigt bra Western. Westernfilmer är vi inte bortskämda med på bio i dessa datoranimerade dagar. OLD HENRY är en ganska minimalistisk film - ett hus, ett par hjältar, några skurkar. Men det räcker - manuset är bra, det här är en tuff film av ett slag vi sällan ser idag. De allra flesta Westerns som görs idag, det kommer en del på DVD och streaming, är i det närmaste osebara låg-lågbudgetfilmer.   

THE BLACK PHONE är en riktigt bra skräckfilm som bygger på en novell av Joe Hill. Den här filmen känns som en ganska typisk Stephen King-historia, vilket inte är så konstigt - Joe Hill är Kings son. THE BLACK PHONE är en lågmäld, spännande och obehaglig film med utmärkta skådespelarinsatser. 

Slutligen nämner jag MOONAGE DAYDREAM, den egensinniga David Bowie-dokumentären. I min recension anmärker jag på att bildfyrverkerierna kan bli ansträngande att titta på, jag kände att jag fick en antydan till huvudvärk och fick vända bort blicken emellanåt. Men med undantag för detta, är det här en väldigt bra och givande film, i synnerhet om man gillar Bowie. Men vem gillar väl inte Bowie? 

Numera har ju en hel del filmer premiär direkt på olika streamingtjänster. Netflix, HBO Max, Amazon Prime Video, Disney+ med flera. Jag tittade igenom mina recensioner av streamingpremiärer för att se om någon kan tänkas hamna bland årets bästa filmer. Jag har skrivit om en jäkla massa filmer. Men - jag har verkligen gödslat med ettor och tvåor i betyg. Några treor blev det. Fyror blev det knappt några alls, senast satte jag en fyra i betyg på skräckfilmen BARBARIAN. Några femmor blev det inte alls.

Kommer jag att dela ut några femmor i betyg under 2023? Vi får väl se. Men redan nu kan jag utlova många ettor och tvåor. Jag är hård men hjärtlös!


onsdag 16 mars 2022

Bio: Licorice Pizza

Foton copyright (c) SF Studios

Jag ser att jag visst bara recenserat en Paul Thomas Anderson-film här på TOPPRAFFEL! - THE MASTER, som kom 2013. Den var inte speciellt bra, tyckte jag. I min recension skriver jag att den har "en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös". Det brukar ofta vara så med Paul Thomas Anderson. Jag har inte sett alla filmer han gjort. BOOGIE NIGHTS gillade jag när den kom, men jag har inte sett om den sedan dess. PUNCH-DRUNK LOVE tyckte jag var rätt obehaglig. THERE WILL BE BLOOD lider av sanslöst överspel av Daniel Day-Lewis. INHERENT VICE från 2014 år jag inte sett. PHANTOM THREAD från 2018 har jag missat totalt, den måste ha smugits up på bio. Trots alls positiva recensioner visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av LICORICE PIZZA. Ännu en ittiterande pretentiös filmfestivalfilm?

Låt mig säga det på en gång: LICORICE PIZZA är en fullkomligt underbar film! Den här filmen är smått fantastisk. Jag satt med ett leende genom hela filmen - det låter kanske lite banalt och fantasilöst, men det här är en film man blir glad av. Det är en upplyftande film.

Denna udda dramakomedi utspelar sig i San Fernando Valley 1973. 25-åriga Alana (som spelas av 30-åriga Alana Haim) jobbar som assistent till en fotograf som tar skolfoton. På en skola träffar hon på den 15-årige Gary (debuterande Cooper Hoffman, som är 19 och son till Philip Seymour Hoffman). Den kaxige Gary blir ögonblickligen förälskad i Alana och börjar stöta på henne. Hon tycker att han är jobbig, men inte helt ointressant - dock är hon ju tio år äldre. Han är ett barn. Trots detta låter hon Gary övertala henne att träffa honom på hans stamkrog.

Gary är barnskådespelare. Han har gjort ett par långfilmer och en del reklam. Hans mor är hans manager. När Gary måste flyga iväg till ett märkligt TV-program i New York, får modern förhinder. Istället följer Alana med som förkläde. En av de andra skådisarna på resan börjar omedelbart att stöta på Alana, vilket Gary inte gillar.

Gary är en företagsam ung man. När han får syn på en vattensäng i en butik, startar han omgående ett företag som säljer sådana. Alana säger upp sig hos fotografen för att istället sälja vattensängar med Gary. Gary må vara framåt och låtsas vara vuxen, men han är fortfarande bara 15, med allt vad det innebär. Den tuffa Alana är judinna, bor hemma hos sina föräldrar, och hon upplever tillvaron som rätt jobbig och förvirrande.

Vad som följer är den vingliga historien om det omaka paret Gary och Alana, det är uppenbart kära i varandra, men de tar inte steget fullt ut - och åldersskillnaden är ett hinder. Filmen är ganska episodisk, när de här två och deras kompisar rör sig bland en lång rad märkliga och excentriska typer.

Sean Penn spelar en galen filmstjärna som bara pratar i repliker från sina filmer. Se på fan om hans kompis inte spelas av Tom Waits! Bradley Cooper är skön som Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, hans ser ut som hela Bee Gees på en gång, och är bindgalen. John Michael Higgins driver en japansk restaurang och har olika japanska fruar, som han pratar med på engelska med japansk brytning. Maya Rudolph dyker upp i en scen.

Till en början ger kanske LICORICE PIZZA intryck av att vara ännu en tonårsfilm, tack vare de unga huvudpersonerna, men filmen utvecklas snabbt till något annat. De många rollfigurerna är ofta så skruvade att den här filmen blir något slags surrealistisk romantisk komedi om ett par som aldrig lyckas få ihop det. Dialogen är jättebra, alla skådisarna är bra, flera enskilda scener fick mig att skratta högt. Det är rätt gulligt, och de sista minuterna skulle kunna vara hämtade ur en romantisk komedi från 90-talet. 

Det här är den strålande film.


 

 

 

(Biopremiär 18/3)


fredag 1 februari 2013

Bio: The Master

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Förr fanns det bara en Paul Anderson. Han gjorde science fiction och action. Sedan kom det ytterligare en Paul Anderson; den unge (tja, han är yngre än jag) Paul Thomas Anderson. Han gjorde arthousefilmer. Detta ledde till att den förste Paul Anderson, den riktige Paul Anderson, började att kalla sig för Paul WS Anderson. Paul Thomas Anderson vinner priser för sina filmer, Paul WS Anderson hånas för sina filmer - men han fick ihop det med Milla Jovovich, så i slutändan är det ju han som är vinnaren.

Paul Thomas Anderson gjorde BOOGIE NIGHTS, en film jag verkligen gillade; åtminstone när han kom. Men i övrigt har jag inte mycket till övers för hans filmer. Som jag nämnt flera gånger tidigare, tycker jag att PUNCH DRUNK LOVE är direkt obehaglig, och THERE WILL BE BLOOD är riktigt irriterande tack vare Daniel Day-Lewis' groteska överspel, den är närmast osebar, faktiskt. Tycker jag. Och det står jag för.

Andersons nya epos THE MASTER är ännu en Oscarsnominerad film - den har chans att kamma hem tre statyetter; Bästa manliga huvudroll, Bästa manliga biroll och Bästa kvinnliga biroll. Det här är också ännu en av de där evighetslånga filmerna som regnat över oss de senaste veckorna. Två timmar och 24 jävla minuter. Fullkomligt onödigt.

Filmen påstås bygga löst på scientologin och L Ron Hubbard, men hur pass nära sekten och Hubbard det här ligger har jag ingen aning om. Jag har aldrig brytt mig om att kolla upp hur Hubbard faktiskt var som människa. Det enda jag vet om honom är att han var en duglig science fiction- och westernförfattare innan han uppenbarligen blev galen (eller kom på ett bra sätt att tjäna grova pengar) och startade scientologikyrkan.

Joaquin Phoenix, so är den som är nominerad till huvudrollsoscarn, spelar Freddie Quell, en soldat som efter att ha kommit hem från sin tjänst i Stilla havet under andra världskriget driver runt, super och plågas. Hans psyke ärrades under kriget.

På en båt träffar han den karismatiske Lanchester Dodd (Philip Seymour Hoffman), som går under smeknamnet The Master. Han är ledare för en grupp som kallas The Cause, en alltmer knäpp sammanslutning som utvecklas till ett mäktigt trossamfund. Det de sysslar med är dock bara konstigheter; Dodd slänger ur sig riktiga dumheter (anser jag, som inte är troende, andlig eller intresserad av New Age-flum) ingen vettig människa kan tro på. Vilket väl även gäller för Hubbards rymdtjoflöjt. En journalist som säger emot Dodd får det hett om öronen.

Den labile, våldsbenägne, försupne sökaren Quell hamnar plötsligt i The Causes innersta krets. Han börjar att nästan slaviskt följa sin mästare.

Jag tycker att Joaquin Phoenix är en genuint obehaglig människa. Han ger inte ett speciellt friskt intryck. Ungefär som Vincent Gallo. I THE MASTER får jag ofta intrycket att han bara spelar sig själv, att han är så på riktigt. Det skulle inte förvåna mig om så är fallet. Philip Seymour Hoffman tillhör dock mina favoritskådisar och han är lysande i titelrollen - och borde få Oscarn, tycker jag. I synnerhet för scenen där han sjunger en klämmig sång, omgiven av män som röker rak pipa och helnakna kvinnor som klappar takten. Good stuff.

Även en massa andra synnerligen dugliga skådisar medverkar; Amy Adams, Laura Dern, Kevin J O'Connor, och plötsligt står Lena Endre, av alla människor, och för en dialog med Phoenix. Synd bara att filmen som helhet inte funkar. Den börjar bra och intressant, men sedan leder det liksom ingenvart. Jag blir inte klok på vad det är jag tittar på, vad Paul Thomas Anderson vill med det här.

Liksom i Andersons tidigare filmer har THE MASTER en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös. Lite för arty-farty. Du gillar kanske sådant, men det gör inte jag. Allra minst när det segar på i två och en halv timme.

Nästa film från Paul WS Anderson blir actiondramat POMPEII.





(Biopremiär 1/2)