Visar inlägg med etikett Paul Stanley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paul Stanley. Visa alla inlägg

torsdag 25 maj 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Why Him?

WHY HIM? (Twentieth Century Fox)
Av någon anledning gick jag aldrig på pressvisningen av John Hamburgs (I LOVE YOU, MAN) komedi WHY HIM?, så jag skrev aldrig om den när den gick upp på bio - men eftersom den nu är aktuell på DVD och BD, recenserar jag den nu istället.
Jag antar att James Franco är denna films dragplåster - men det är Bryan Cranston som är behållningen och den egentliga stjärnan. Cranston spelar Ned Fleming, vars dotter plötsligt visar sig ha en pojkvän ingen träffat, eller ens känner till. Det är förstås James Franco som spelar killen; Laird heter han - en besynnerlig, ständigt svärande, flummig internetmiljonär som inte vet hur man uppför sig några som helst sammanhang.
Den överbeskyddande Ned och och hans fru bjuds hem till Laird, där det är meningen att de ska fira jul. Självklart blir det en kulturkrock utan like. Ned undrar vad dottern ser i den påfrestande Laird.
... Och det gör jag också. Laird är mest en jobbig typ och inte alls så festlig som det är tänkt att han ska vara. Däremot är Bryan Cranston fantastiskt rolig som Ned, och han lyckas rädda filmen så att den blir acceptabel underhållning.
Här finns en fulllkomligt fantastisk scen med en japansk toalettstol, jag ropade på min sambo så att hon också fick se denna. Vidare medverkar Paul Stanley och Gene Simmons i full KISS-utstyrsel. Scenen där de sjunger julvisor på ett mingel (Gene spelar triangel) lär sorteras in bland KISS' mindre stolta ögonblick.
  







-->

torsdag 27 april 2017

TV: KISS och gitarristen som försvann

Mattias Lindeblad och Melker Becker. Foto: SVT
Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout It Out Loud" på A-sidan, "Sweet Pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 och jag köpte den på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett gulnat, vitt konvolut - så jag ritade ett eget omslag. Med kulspetspenna. Jag ritade medlemmarna i KISS, samt stridsvagnar och explosioner.

Jag var bara en liten gosse på 1970-talet, och KISS sammanfattade liksom allt jag tyckte var fränt: rock, serietidningar, superhjältar, monster, science fiction (med andra ord, allt jag fortfarande tycker är fränt). Jag gillade verkligen musiken på riktigt, och jag fascinerades av mystiken kring bandet - det faktum att ingen visste hur de såg ut, vilka de var. "Jag föddes inte, jag kläcktes!" sa Gene Simmons i en intervju, vilket triggade igång min fantasi. Och på den här tiden ville ju SVT skydda svenska folket från skadlig, imperialistisk kultur, så vi fick aldrig se KISS på TV - vi fick aldrig se rörliga bilder på bandet. Jag tittade på affischerna i tidningen Poster och på skivomslagen, och föreställde mig hur otroligt coola de måste vara live.

... Och föräldrar rasade. Så här flera decennier senare har jag läst en del artiklar i svensk press från 70-talet, och det är inte konstigt att den äldre generationen upprördes. Flertalet artiklar var fyllda med lögner och påhitt för att smutskasta KISS - och ingen brydde sig förstås om att kolla hur det faktiskt låg till.

1980, ungefär, minskade mitt intresse för gruppen. Jag tyckte att plattan "Unmasked" som kom det året var rätt kass, och den innehöll ju dansbandslåten "Shandi". Dessutom började det dyka upp saker som var ännu tuffare. Iron Maiden, till exempel. Jag har förvisso aldrig varit någon större Iron Maiden-fan, men KISS framstod som snälla och mesiga vid jämförelse. Ett par år in på 80-talet övergav jag hårdrocken för svenska band. Jag lyssnade bara på Ebba Grön, KSMB, Imperiet och så vidare. Jag läste Schlager och inte OKEJ. Dessutom sminkade som bekant KISS av sig 1983; mystiken försvann, och de blev ett hårdrocksband i mängden.

Men jag övergav nog aldrig KISS helt och hållet. Jag minns att jag satt vid disken hos Bengan på Music Corner och lyssnade på "Music from The Elder" och "Creatures of the Night" när de kom. Kanske även "Lick It Up", som kom 1983.

Under 90-talet började jag lyssna på KISS igen. Främst de äldre plattorna, men det fanns ju flera 80-talsplattor jag aldrig hört i sin helhet. Jag konstaterade att jag trots allt älskade det här bandet. Numera är jag en medelålders man, men har åter igen en inramad KISS-affisch på väggen och lite andra KISS-prylar och böcker här och var i bostaden. Nästa månad ska min sambo och jag se KISS på Scandinavium.
Den där gången då Bruce Kulick fick träffa Melker och Mattias. Foto: Kalle Nordberg
Nå, pojkar och flickor. Varför denna långa utläggning om mitt förhållande till KISS? Jo - SVT:s dynamiska dokumentärduo; Melker Becker och Mattias Lindeblad, har åter grottat ner sig i 80-talsnostalgi. De har ju tidigare gjort program som "Allt som fanns var OKEJ" och "Siewert och sågklingan". Deras nya film heter "KISS och gitarristen som försvann".

Gitarristen i fråga är Vinnie Vincent. Vincent var gitarrist i KISS 1982-1984, och eftersom jag då prioriterade annat än KISS, har jag ingen större relation till honom. När Vinnie Vincent först dök upp i bandet, var han sminkad - och jag tyckte att hans smink var fult och fånigt. En stor ankh i nyllet? Varför då? När KISS sedan kastade sminket i och med "Lick It Up" 1983, visade det sig att Vincent inte såg mycket bättre ut utan smink. Grabben hade liksom inget rockstjärneutseende.

Vinnie Vincent var visst inte så lätt att jobba med - fast å andra sidan är inte heller Paul Stanley och Gene Simmons speciellt lätta att jobba med. Så Vincent slängdes ut ur KISS. Han försökte sig på en misslyckad solokarriär, han åkte runt på conventions och skrev autografer, plötsligt blev han omskriven efter att polisen hittat döda hundar på hans tomt - och en dag var Vinnie Vincent försvunnen.

Melker Becker och Mattias Lindeblad undrade vart Vinnie Vincent tagit vägen - så de tog helt sonika och åkte över till Amerika för att försöka hitta honom. För att lyckas med detta, anlitade de en privatdetektiv! Medan de var i USA, passade Melker och Mattias på att intervjua Loretta Caravello, syster till KISS-trummisen Eric Carr, som gick bort 1991. Bruce Kulick, gitarrist i KISS 1984-1996, har de intervjuat i Stockholm.

Jag måste erkänna att jag faktiskt satt och hoppades att Melker och Mattias inte skulle hitta Vinnie Vincent - Vincent vill säkert inte hittas, och det skulle bli jobbig stämning om han plötsligt konfronterades. Hur det går i jakten på Vinnie Vincent avslöjar jag inte här.

Som helhet är dock det timslånga programmet mer än film om bandet KISS och dess historia, än berättelsen om Vinnie Vincent. Historien berättas kronologiskt, från tidigt 70-tal fram till idag. KISS-experten Alex Bergdahl (som har den trevliga KISS-podden Alex Room Service) dyker upp med jämna mellanrum och bidrar med fakta och åsikter. (En väldigt ung Carl Linnaeus; en annan expert, skymtar förbi på ett foto)
Foto: Kalle Nordberg
"KISS och gitarristen som försvann" innehåller massor - massor - med filmklipp från 70-talet och framåt. Det är kul att se. Bland annat får vi återse många inslag från SVT:s gamla underhållningsprogram, varav flera är rätt konstiga. Bandet hade en tendens att dyka upp på TV och sitta och fika med diverse programledare. En del inslag har jag aldrig tidigare sett. Tyvärr saknas klassikern där Paul och Gene träffar Östen Warnerbring.

Ska jag anmärka på något i programmet, är det att det ibland kanske blir lite förvirrande, eftersom jakten på Vinnie Vincent skildras parallellt med berättelsen om KISS. Man hoppar från 90- och 2000-tal tillbaka till 80-tal, och fram till nutid igen. Fast det är inget som stör nämnvärt.

Det här är ett underhållande, intressant och fascinerande program om ett av världens största band; ett band som enligt SVT:s presentationstext är en livsstil, en religion och ett globalt företag. Fast det är ju klart, nu är jag KISS-fan. Gillar man andra band och en annan typ av musik har man kanske inte så mycket att hämta. Och om du nu inte gillar KISS - varför har du läst den här texten ända hit?
Idag, när jag skriver och publicerar detta, fyller förresten den ursprunglige KISS-gitarristen Ace Frehley 66. Grattis!

"KISS och gitarristen som försvann" visas på SVT2 fredag 5 maj kl 20:00, söndag 7 maj kl 11:00 och onsdag 10 maj kl 23:15, men programmet kommer att finnas på SVT Play redan den 30 april, det vill säga nu på söndag.




fredag 30 augusti 2013

Böcker: Kiss - Den osminkade sanningen

Carl Linnaeus
Kiss - Den osminkade sanningen
Bokfabriken



Vinmärket, ölmärket och framförallt rockbandet Kiss (rockmärket vet jag inget om) fyller 40 år i år, och detta uppmärksammas på en massa sätt. Bland annat släpps det en rad böcker om bandet och de enskilda medlemmarna. Nyligen recenserade jag den ursprungliga trummisen Peter Criss’ memoarer. Här har vi nu en tegelsten som tar sig an bandets karriär från vaggan till, om inte graven, så till dagens jubilerande upplaga av Kiss. Och denna bok utmärker sig genom att vara svensk.
 
Jag tror aldrig att det skrivits en lika grundlig bok om Kiss som Carl Linnaeus’ verk. Visst finns det böcker om hur allting startade och om hur Kiss gick från ett fattigt pubband till världens största rock ‘n’ roll-orkester, men Linnaeus attackerar ämnet från alla möjliga håll och kanter - och detta gör han genom att intervjua en stor mängd människor som varit med på resan. Det är inte bara bandmedlemmarna som uttalar sig, Linnaeus har pratat med vänner från ungdomsåren, med producenter, managers, roddare, journalister - och Peter Criss’ dåtida fru Lydia. Peter Criss själv lyser dock med sin frånvaro. Även en oräknelig mängd artiklar och intervjuer ur diverse tidningar citeras.
 
Detta innebär att många etablerade myter punkteras. Bland annat återges en del av de historier Criss berättar i sin bok på ett helt annat sätt. Till exempel hävdar Criss att han satt och söp och rökte gräs med några polare, när Gene Simmons första gången ringde upp och svarade på Criss’ annons i Rolling Stone. Enligt Lydia Criss höll hon och Peter på att sätta upp nya tapeter hemma när Gene ringde. Själva samtalet återges dock på samma sätt. Peter Criss är känd för att vara mytoman och notorisk lögnare.
 
Det är onekligen roligt att läsa om bandets första år. Om hur Gene Simmons och Paul Stanley var två nördiga tjockisar. Gene dansade squaredance! Enligt boken bodde samtliga bandmedlemmar utom Peter Criss fortfarande hemma hos sina föräldrar när fjärde albumet “Alive” släpptes 1975.
 
Vissa episoder är hysteriskt roliga - återigen, i synnerhet under de tidiga åren. Det finns en tidig liveupptagning från en skabbig pub; en inspelning bara en handfull människor hört, och som Carl Linnaeus färdades långt för att få lyssna på. Linnaeus återger konserten i detalj. Jag satt i en park när jag läste detta och jag började att skratta högt. Folk vände sig om och tittade på mig. Konserten är fullkomligt vansinnig, Kiss- som ännu inte funnit sin stil - försöker improvisera utan att kunna, låtarna varar i en evighet, och allting är otroligt konstigt.
  
Ett kapitel ägnas Kiss’ första framträdanden i Sverige. Året var 1976 och kritiken var inte nådig. Jag minns förstås hur hatade Kiss var av föräldrar, lärare, kulturetablissemanget och andra snusförnuftiga vuxna på 70-talet. Jag förstod aldrig varför. Inte då. Men i den här boken återges delar av recensioner och artiklar ur svenska tidningar från den här tiden. Dessa är fulla av blatanta lögner. Rena påhitt. I Expressen påstod Mats Olsson att man kunde köpa armbindlar med den nazistiska Kissloggan på och att publiken på Gröna Lund välkomnade bandet med Hitlerhälsningar. Uppsträckta armar kan alltså tolkas hur som helst. Det är ungefär som när media rapporterar om ett fylleslagsmål och någon har försökt sparka på sin motståndare - och genast blir detta “karatesparkar”. Så här snart 40 år senare känns det fullkomligt vansinnigt att 70-talets texter om Kiss fick publiceras. Det är lika vansinnigt som att Studio S-programmet om videovåld fick visas. Och nej, självklart har det aldrig funnits armbindlar med Kiss’ logotype.

Mystiken kring Kiss under 1970-talet var stor - bandet hade aldrig fotograferats utan smink. Ibland kunde man i tidningar som Poster se suddiga, svartvita bilder på Kiss iförda solglasögon och med bandanas för sin ansikten; bilder tagna på väg ut ur flygplan och liknande. Fotografer som lyckades plåta dem osminkade fick filmen beslagtagen och i värsta fall kameran förstörd. Kiss var synonyma med sina rollfigurer. Jag minns hur det var - och det var mycket spännande. Jag minns även när min bästis Adam kommit på hur vi skulle kunna se hur Kiss såg ut utan smink - det var ju bara att ta ett foto på dem och måla dem i ansiktet med hudfärg. Adam tog fram en ask färgkritor, och den mest hudfärgade kritan var den orangea. Han målade Gene Simmons orange i plytet. Den gode Gene såg mest ut som en glödande cigarr med platåskor.

Carl Linnaeus skriver om mystiken på den här tiden - men på bokomslagets innerflik läser jag att han är född 1977, samma år “Love Gun” släpptes. Således bör Linnaeus inte ha upptäckt Kiss förrän långt senare, när bandet hunnit framträda osminkade under flera år och mystiken var som bortblåst. Då var även strulpellarna Peter Criss och Ace Frehley bortblåsta.

Linnaeus har tidigare skrivit en mängd artiklar om kiss i Sweden Rock Magazine, och
det är en imponerande bok har skrivit. Jag vill nog faktiskt gå så långt att jag hävdar att detta är den bästa bok om Kiss som någonsin skrivits! Den är genomgående underhållande och intressantmed alla sina infallsvinklar.

Ska jag anmärka på något är det att den är lite väl slarvigt korrläst. Jag hittar alldeles för många korrfel; allt från rena felstavningar, till språkfel, anglicismer och skiftande tempus. Och det är ju lite synd.

Andreas Carlsson har skrivit bokens förord. Men hörru Andreas! Åke Cato var inte med i “Nöjesmaskinen”! Däremot har Åke varit med i Nya Upplagan.

(Denna recension skrevs ursprungligen till augustinumret 2013 av Nya Upplagan. Dock lades tidningen ner innan numret hann komma ut)

fredag 20 januari 2012

TOPPRAFFEL! gratulerar

... Musikanten Paul Stanley på 60-årsdagen. Grattis, grattis!

Före
Efter
Mittemellan någonstans (Är det Kaptensbron i Malmö?) Notera de två benen mellan Stanleys ben!





torsdag 14 april 2011

Den fjortonde april 1979

Det är rätt billigt att tjacka upp sig på tidsmaskiner idag. Åtminstone om man vill åka tillbaka till 1970-talet. Det räcker med att gå bort till Skivesset, till exempel, och köpa en trave gamla serietidningar från det decenniet. De kostar ett par spänn styck.
När jag tittar på svenska dokumentärer från- eller om 70-talet, ser det aldrig ut som jag minns det. Allting är grått och trist, allting är sunkigt, det är mycket aktivister och vänstermänniskor och vädret är dåligt.
Visst är minnet selektivt. Men mitt 70-tal var soligt och färgsprakande. Visst. Jag växte upp i en stor, idyllisk villa. Vi hade - och har ännu - sommarstuga vid havet. Vi åkte Europa runt på utlandssemestrar. Jag växte inte upp i en lägenhet bland fabriksarbetare och betong.
Men ändå.
Ska jag återuppleva 70-talet så som jag minns det, får jag titta på amerikanska TV-serier från den tiden. Plocka fram gamla LP-skivor. När mina föräldrar hade fest såg det trots allt ut som ett James Last-konvolut och inte som fyllefest på ölsjappet.
Jag gillade serier, superhjältar, Stjärnornas Krig och amerikansk rock. Jag hade inget till övers för proggkultur, som jag var lite rädd för.
Och numera räcker det ofta med att jag bläddrar i en gammal serietidning för att jag ska slungas tillbaka och känna dofter och se bilder.
Den fjortonde april 1979 var det första dagen det året då vi kunde sitta ute i varsin Baden-baden i trädgården. Det var min födelsedag (det är fortfarande min födelsedag idag) och jag läste seriealbumet jag fått: Gaston. "Katastrofernas konung". Jag minns detta väldigt starkt.
Jag läste förresten någonstans att 1979 var det år då det såldes flest serietidningar i Sverige någonsin. Vad som är ännu mer intressant är ju att videon slog igenom ett år senare och serierna började så smått att konkurreras ut.
1979 kom även det första numret av Svenska Serier, som inspirerade mig och gjorde djupt intryck.
Ibland räcker det med att jag hör en låt för att jag ska hamna i den där tidsmaskinen på väg tillbaka till en solig, bekymmerslös tillvaro på 70-talet. Som till exempel "Wouldn't You Like To Know Me" från Paul Stanleys soloalbum från 1978.
Nu är jag en medelålders man. Det är pissigt väder ute. Jag ska tillbringa en stor del av dagen på Filmstaden.
Men vem vet - jag letar kanske upp någon gammal serietidning för att råda bot på vardagstristessen.

lördag 27 november 2010

Idolen & flottburgaren

Åkej, där satt jag på McDonald's och läste Skånska Dagbladet i lugn och ro, jag tror till och med att det var deras recension av "Den motvillige monarken", som de inte tyckte var något att hetsa upp sig över. Jag noterade att det gick omkring en del unga människor iförda marinblå tröjor och torkade och fejade bord och annat. De hade inte på sig McDonald's-persinalens tradiga, rutiga skjortor.
Ibland kom det in en del människor som skakade hand med de blåklädda och undrade hur det gick. Märkligt. Vad höll de på med? Varför skurade de en hamburgerrestaurang så noga en lördag?
När jag nått fram till Laban och Hagbard kom förklaringen. En blåklädd ung man kom fram och frågade om jag kunde tänka mig att sätta mig vid bordet intill - Andreas Carlsson skulle komma dit och sitta där jag satt. Jag skulle ändå gå, och när jag reste mig upp satte killen en reserveratskylt på det lilla bordet.
Jag tittar inte på IDOL. Jag har aldrig någonsin sett det. Men jag vet vem Andreas Carlson är - och enda orsaken till det, är att han skrev Paul Stanleys låt "Live To Win", tillsammans med Stanley, och dessutom gav sina tidigt utgivna memoarer samma titel.
Men vaffan ska pågabläran på McDonald's att göra? Jo, tydligen ska han signera sin roman "Dandy". Han åker visst runt till olika McDonald's och signerar boken, som för övrigt verkar rätt fånig.
Om man skulle ta och gå dit och få sig ett riktigt flottigt, stekosdoftande exemplar signerat.
Oj, jävlar vad det snöar nu!

söndag 24 oktober 2010

Onda dvärgar och 80-talsbrudar som fäktas

När den här videon vevades på TV i mitten av 1980-talet, berättade min morsa, som var lågstadiefröken, att en av hennes elever, en kille på sju-åtta, hade sagt att han inte förstod videon, men refrängen betydde "Nu e alla jevvlar lösa".
Själv förstår jag fortfarande inte den här videon, samtidigt som jag känner att vi hade levt i en bättre värld om alla videor var så här.
Först går KISS omkring och äter köttben och sparkar på tiggare. Sedan dyker det upp dvärgar och en man på styltor. KISS går in på vad jag gissar är en krog. Där häckar raffiga 80-tasbrudar som kastar kniv.
Det bär sig inte bättre än att KISS äntrar en scen och spelar och sjunger. Då blir två brudar gramse på varandra och börjar fäktas med värjor. Två andra brudar får nog och ger sig på varandra med knivar. Paul Stanley plockar fram en värja som han viftar med, men då kommer Gene Simmons och avbryter, tydligen tycker han att det är dags att gå.
De passar på att kicka omkull ytterligare tiggare när de lämnar krogen.
Vem skrev manus till det här? Vem det än var, borde han få medalj. Efter Katastrofen har nog aldrig varit bättre än så här.
Det enda som saknas är att Anthony Zerbe blir gammal och dör på slutet.

torsdag 28 januari 2010

Fler kändisar som hanterar penslar

Vad är väl Malmö Konsthall och Moderna Muséet jämfört med Internet?

Tony Bennett
Anthony Hopkins

Anthony Quinn

David Bowie

Frank Sinatra

Grace Slick

Marilyn Monroe

Richard Chamberlain

Ronnie Woods

...Och så ett självporträtt av mästaren; Paul Stanley