Bio: Ghostbusters: Afterlife

Foton copyright (c) Sony Pictures

För fem år sedan uppstod kaos i nördvärlden - främst den amerikanska nördvärlden. Då kom det nämligen en ny Ghostbustersfilm, i regi av Paul Feig, med kvinnor i huvudrollerna. Det här gick ju rakt inte för sig, tyckte en massa människor, och protesterade högljutt. Så kan man inte göra! Kvinnor? Som Ghostbusters? Hu!

Vad jag tyckte om 2016 års GHOSTBUSTERS kan ni läsa i min recension av den filmen. I den texten skriver jag även att jag inte är speciellt förtjust i originalfilmerna från 1984 och 1989; jag tyckte inte att de var speciellt bra när de kom, än mindre så när jag såg om dem. GHOSTBUSTERS 2 är vedervärdig. Filmen från 2016 hade åtminstone en del skämt, den från 1984 är besynnerligt o-rolig och känns mest som en biprodukt till Ghostbusterslåten.

Varje gång det kommer en ny, onödigt nyinspelning eller reboot, klagas det. Jag klagar också. Men. Det är ju ytterst sällan nyinspelningarna "tar över" och raderar originalen. Säger man PSYCHO, tänker man på Hitchcocks film, och inte på Gus Van Sants version. Säger man ROBOCOP tänker man på originalet, och inte filmen med Joel Kinnaman. Säger man ÖSTER OM EDEN tänker man inte på miniserien med Bruce Boxleitner. Och säger man GHOSTBUSTERS tänker man på filmen från 1984, och inte på Paul Feigs version. Undantag finnes, förstås - till exempel är den berömda RIDDARFALKEN FRÅN MALTA merd Bogart inte den första filmatiseringen av den boken.

1984 års GHOSTBUSTERS regisserades av Ivan Reitman. När det nu gjorts en ny film som följer upp de två första filmerna, nöjer Ivan Reitman sig med att vara en av producenterna. För regin står istället hans son, Jason Reitman (UP IN THE AIR, TULLY m fl).

Jag blev allt lite förvånad när GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE visade sig vara en renodlad barnfilm. Mer eller mindre. Det är en film med barn i huvudrollerna.

Carrie Coon spelar Callie, som har dåligt med stålar och vräks. Hennes far, som hon inte hade någon kontakt med alls, har precis dött och hon har fått ärva hans gård på vischan. Tillsammans med sina barn, den tolvåriga Phoebe (Mckenna Grace) och femtonåriga Trevor (Finn Wolfhard), flyttar hon in på gården.

Gården är bokstavligt talat fallfärdigt, men Callie och hennes barn har inget annat val än att bo där tills vidare. Phoebe, som är supersmart och intresserad av vetenskap, börjar skolan och blir omgående kompis med en nördig kille som kallar sig Podcast (Logan Kim). Trevor börjar jobba på ett snabbmatsställe, eftersom han omedelbart blivit förälskad i en tjej som heter Lucky (Celeste O'Connor), som jobbar där. Phoebes lärare Gary Grooberson (Paul Rudd) fascineras genast av den begåvade Phoebe, och blir dessutom betuttad i Callie.

Phoebe upptäcker ganska omgående att det spökar i huset. Hon upptäcker även att hennes döda morfar, Callies far, var Egon Spengler från det ursprungliga Ghostbustersteamet - han som spelades av Harold Ramis, som gick bort 2014. All Ghostbustersutrustning finns i den dolda källaren, och Ghostbustersbilen står i en lada. En massa spöken dyker förstås upp, en del återkommer från 80-talsfilmerna, och barnen blir de nya Ghostbusters.

Låt mig ta det positiva först. GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE både ser ut- och känns som en film från 80-talet, vilket är bra. Den har rätt look, berättartempot är okej, filmen blir aldrig tråkig. Dessutom låter filmen som en 80-talsfilm, detta tack vare Rob Simonsens filmmusik.

Vidare är Paul Rudd rolig. Han är inte speciellt intresserad av sitt jobb som lärare, så istället visar han CUJO och DEN ONDA DOCKAN på VHS för eleverna, medan han själv pillar med sådant han är intresserad av, det vill säga vetenskap och teknik. Rudd har fått alla roliga repliker. Biografen i den lilla hålan visar CANNIBAL GIRLS, en film från 1973 av Ivan Reitman.

I övrigt är den här filmen ... verkligen inget speciellt och lite poänglös. Som sig bör är ungarna lillgamla och spelas av skådisar som är äldre än rollfigurerna (visst, filmen har legat en tid på hyllan på grund av pandemin, men ändå). Handlingen är inte speciellt rolig eller intressant, spökerierna känns inte särdeles inspirerade. Liksom i originalfilmerna blir slutet lite för bombastiskt. Finn Wolfhard har jag svårt för - mest beroende på hans störiga uppsyn. Han har så störig uppsyn, att när YouTubekanalen Skånska dubbningar gjorde STRANGER THINGS på skånska, fick Finn Wolfhards rollfigur prata lundadialekt.

I den första filmen från 1984 klampade en gigantisk marshmallowgubbe omkring i New York. I den här nya filmen figurerar en massa små marshmallowgubbar. De är ungefär som gremlins och är rätt lustiga. Förresten - kan vi inte få en ny Gremlins? GREMLINS 3. Det hade jag velat se!

Men ... De ursprungliga Ghostbusters, då? Skulle inte de vara med? Jodå, på slutet dyker de upp - Bill Murray, Dan Aykroyd och Ernie Hudson. Märkbart mycket äldre, och de ser uttråkade ut, som om de hellre vill vara någon annanstans. Det är kanske elakt att anmärka på att de är gamla, det blir vi alla, men de ser bara trötta ut och ger intryck av att vara ointresserade. Bill Murray tvekade till att medverka. Harold Ramis får vi se som datoranimerat spöke. Slutet blir alldeles för sentimentalt.

Sigourney Weaver dyker upp under eftertexterna. JK Simmons har en märkligt liten roll. 

Jag kan tänka mig att barn i åldern 10-12 år tycker att GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE är jättebra på alla sätt. Jag hade hellre sett en film om Paul Rudd som ensam spökjägare. Plus i kanten för att översättaren lyckades klämma in ordet "whiskypinne" i ett svåröversatt skämt. Lite tveksamt betyg:

 

 

 

 

(Biopremiär 19/11)

Bio: Avengers: Endgame

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jasså? Ni menar att ni suttit och väntat på min recension av den här? Och undrat varför jag inte skrivit om den?

Orsaken är densamma som förra året, när AVENGERS: INFINITY WAR hade premiär. AVENGERS: ENDGAME pressvisades inte, så jag var tvungen att gå på en ordinarie visning. Och jag hade ingen större lust! Jag tyckte de tidigare Avengers-filmerna, i synnerhet INFINITY WAR, var trista - ENDGAME varar dessutom hela tre timmar och en minut. Jag skulle alltså tvingas avsätta mer än tre timmar till att se en film jag inte är speciellt intresserad av.

Samtidigt har jag sett- och skrivit om de tidigare filmerna, och de här bör ju ses på stor duk, så för att göra min recensionssvit komplett, var jag iväg och såg filmen på en lunchvisning igår. Vi var färre än tio personer i den ganska lilla salongen, vilket förstås var bra. Bakom mig satt vad som verkade vara en riktig nördkvinna.

Jag antar att de flesta av er som läser detta redan har sett filmen. Bra. Då slipper jag gå in på detaljer. Fast det hade jag nog inte gjort ändå.

AVENGERS: ENDGAME är en massiv publikframgång, och slår rekord efter rekord. Många älskar filmen. Efter att ha sett den undrar jag: är folk inte som de ska?

Anthony och Joe Russo, som gjorde CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER, CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR och AVENGERS: INFINITY WAR, står åter för regin. Det enda jag minns av INFINITY WAR är att Peter Dinklage spelade en jätte, och att filmen slutade med att en massa människor löstes upp och försvann. I övrigt kommer jag inte ihåg någonting alls. Verkligen ingenting.

... Och jag har redan glömt bort större delen av ENDGAME. Och den såg jag alltså igår!

Första timmen av filmen skulle kunna kallas TURINHÄSTEN: ENDGAME. Här är tempot mördande segt, och jag undrade om filmjäveln någonsin skulle komma igång. Det har gått några år och superhjältarna undrar hur de ska hitta Thanos (Josh Brolin), som utplånat halva mänskligheten, inklusive hälften av the Avengers. Jag vet var han är, säger Kapten Marvel (Brie Larson), varför frågade ni inte mig på en gång? Då hade vi kunnat kapa speltiden till två timmar!

Filmens andra timme består av att de letar efter Thanos, slåss lite, och hoppar omkring i tiden. Folk jagar några kraftfulla juveler. De ser ut som plastpärlor från ett smyckeskrin för barn.

I den avslutande timmen är det dags för den stora slutstriden, och den blir ett enormt Sagan om ringen-slag. Alla superhältar från tidigare filmer är med. Estetiskt ser det ut som omslaget till en hårdrocksskiva från 1980-talet.

Hjältar dör, det blir sorgligt, och sedan vackert och hoppingivande, och så är det slut. Det planeras en solofilm om en av hjältarna som dör i den här filmen, så hon dog kanske inte på riktigt, eller så blir solofilmen en prequel. Oj - nu avslöjade jag att en kvinnlig hjälte dör! Beklagar att jag spoilat hela filmen för er som inte sett den. Men det är fler än hon som stryker med.

AVENGERS: ENDGAME är enastående tråkig. Fascinerande tråkig. Precis som de flesta filmerna från Marvel Studios, är regi och filmfoto anonymt - det här skulle kunna vara gjort av vem som helst. Bröderna Russo är liksom inga Sam Raimi, Tim Burton - eller ens Zack Snyder (som ju trots allt har en egen stil). ENDGAME är en glassig, slickad produktion, men otroligt plastig. Och det här känns som att titta på en ihopklippt TV-serie från Netflix, där betoningen lagts på transportsträckor.

Jag gillade att Thor (Chris Hemsworth) blivit tjock och förvandlats till the Dude. Jag skulle gärna se en film som bara handlade om att Thor degage omkring och var tjock och rolig. Hulk och Bruce Banner (Mark Ruffalo) har blivit något slags glasögonprydd hybrid mellan Banner och Hulk, han är en skön snubbe, så det gillade jag också. Kapten Amerikas (Chris Evans) öde är lite fint. Hawkeye (Jeremy Renner) har skaffat sig en särdeles misslyckad mohikanfrisyr, Kapten Marvel har klippt sig som en folkpartist. Scarlett Johansson är med alldeles för lite.

Bäst i hela filmen är eftertexterna, jag fick faktiskt gåshud när skådespelarna presenterades en i taget med sina autgrafer på ett väldigt pampigt sätt.

Och så har vi den sorgliga scenen på slutet. Nördkvinnan bakom mig, som skrattat högt åt precis alla roliga repliker, satt nu och storbölade. Så sorgligt tyckte hon att det var. Själv tänkte jag mest på Bengt Feldreich. I en lång, långsam kameraåkning får vi se alla Marvelhjältarna - de som förekommer i Marvel Studios' filmer - sorgset stå utspridda och lägga armarna om varandra, och jag associerade till den där snutten på julafton när Benjamin Syrsa sjunger "Ser du stjärnan i det blå", och Disneyfigurerna samlas i små grupper. Fast Disneyfigurerna myser, de är inte sorgsna.

... Men jag tyckte alltså inte alls om den här filmen, och jag undrar vad i hela världen det är folk ser i det här. Det är bara segt, oengagerande och ospännande - jag kom ofta på mig medatt sitta och tänka på annat.

Efter filmen följde en trailer för den kommande SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Den verkar faktiskt bli rätt bra.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/4)

Bio: Sausage Party

Bilder copyright (c) Sony Pictures Sweden

 
Seth Rogen är säkert en kul kille att hänga med, men är det inte dags nu att någon hindrar honom från att göra film? Förvisso har jag inte sett TV-serien PREACHER, men kolla på några av de senaste filmerna han har skrivit, producerat eller regisserat - THIS IS THE END, THE INTERVIEW, THE NIGHT BEFORE och BADNEIGHBOURS 2. Hemska filmer.

Den animerade filmen SAUSAGE PARTY är regisserad av Greg Tiernan och Conrad Vernon, den sistnämnde har gjort filmer som SHREK 2 och MADAGASKAR 3, men Seth Rogen är en av producenterna, en av manusförfattarna, och gör en av rösterna. Det har hävdats att SAUSAGE PARTY är en tecknad film för vuxna. Det stämmer inte - även om det är besynnerligt att filmen i Sverige försetts med 11-årsgräns.

Filmen utspelar sig i en livsmedelsbutik. Huvudpersoner är korven Frank (Rogen gör rösten) och korvbrödet Brenda (Kristen Wiig). Alla matvaror i butiken drömmer om att bli utvalda av gudarna - det vill säga köpas, och därmed få lämna butiken. De har ingen aning om att de blir uppätna så fort de kommer ut. Men mest av allt drömmer Barry och hans korvpolare om att få tränga in i Brenda och hennes korvbrödsväninnor. De pratar inte om något annat.

Efter ett tag får de veta vad det innebär om man blir köpt. Några matvaror hamnar på äventyr ute på stan och hemma hos en pundare, medan andra ger sig ut på upptäcktsfärd i affären.

Jag fick lust att lämna pressvisningen efter tio minuter. Jag satt generat och vred på mig i biofåtöljen. Inte beroende på att jag tog anstöt. SAUSAGE PARTY känns inte det minsta "vuxen" - tvärtom känns det som om manuset är skrivet av några fnissiga fjortonåriga killar som vill vara fräcka och busiga. Humorn består av oändligt många sexskämt. Figurerna svär oavbrutet. De dricker sprit och tar droger. Det är pinsamt och barnsligt. Jag förstår inte att folk som Salma Hayek, Edward Norton, Paul Rudd, Michael Cera, och inte minst Kristen Wiig, velat låna ut sina röster till det här.

Det finns en del "tecknad film för vuxna" som gör skäl för beteckningen, som FRITZ THE CAT och ett par andra filmer av Ralph Bakshi, och i viss mån HEAVY METAL (även om sex och våld egentligen inte är så vuxet). SAUSAGE PARTY ligger väldigt långt från dessa filmer. Men USA är dubbelmoralens land, de upplever säkert filmen som chockerande och helfestlig.

En scen tyckte jag var kul: när en kvinna kommer hem och packar upp matvarorna i sitt kök. Matvarorna är överlyckliga - tills de inser vad som är på väg att ske. Matlagningen förvandlas till en traumatisk massaker.

Ibland funderade jag på sådant man inte ska fundera på när man ser filmer av den här typen. Hur kommer det sig att maten vet vad "äta" betyder, när de inte vet vad de är till för? Och hur kan de dricka drycker? Vart tar drycken vägen i dem? Och varför är det i dryckernas fall flaskorna som är levande, och inte drycken, när det är korvarna som pratar, och inte förpackningen de ligger i? Varför funderade jag på detta? Spelar det någon roll?

Jag konstaterar att SAUSAGE PARTY går rätt bra på bio i Amerika. Själv tycker jag att det här är en av årets sämsta filmer. Den är bara påfrestande och o-rolig.

(Biopremiär 17/8)

Bio: Captain America: Civil War

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

GUARDIANS OF THE GALAXY-regissören James Gunn var en av de första som fick se CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, och trots att versionen han såg saknade en del visuella effekter, skrev han på Facebook att det är den bästa superhjältefilm som gjorts. Är den det? Jag gillade verkligen GUARDIANS OF THE GALAXY, men den filmens kvaliteter behöver ju inte betyda att Gunn själv har bra smak rent allmänt.

Svaret är att, nej, det här är inte den bästa superhjältefilm som gjorts. Jag tycker till exempel att BATMAN - ÅTERKOMSTEN och några Spindelmannenfilmer är bättre. Men! Det här är den bästa Avengersfilmen. Filmen må lanseras som den tredje filmen i Kapten Amerika-sviten, men i realiteten är detta den tredje filmen om superkollektivet Avengers. Det här är också en film som visar BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE var trikåskåpet ska stå.

CAPTAIN AMERICA; CIVIL WAR är regisserad  av bröderna Anthony och Joe Russo, som även låg bakom den förra Kapten Amerika-filmen; CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Jag har inte läst Marvels Civil War-serietidningar, så jag vet inte hur pass nära den här filmen ligger originalet, men här finns faktiskt en del likheter med BATMAN V SUPERMAN. I den filmen har en del blivit sura på Stålmannen, eftersom han tenderar att rasera städer när han är ute och slåss. Surast av alla blir Läderlappen, som tänker ta kål på Stålis.

I Bröderna Russos film blir folk sura på Avengers, eftersom även de ofta råkar rasera städer och slå hus i huvudet på oskyldga. Därför knallar utrikesminister Ross (William Hurt i skön mustasch) upp på Avengers' kontor med en lunta i handen. Avengers ska inte längre vara en fristående grupp, utan lyda under FN och ständigt övervakas. Ross kräver att alla superhjältar ska skriva under, men några stycken - däribland Kapten Amerika (Chris Evans) - vägrar. Detta leder till att Hämnare ställs mot Hämnare - Järnmannen (Robert Downey Jr) och kaparn blir bittra fiender.

Allt pekar på att det är Kapten Amerikas forne kompis Bucky (Sebastian Stan), numera känd som den av fiendeagenter hjärntvättade mordmaskinen Winter Soldier, som ligger bakom ett attentat i Wien, där bland annat en afrikansk kung dödades. Kaparn tror att så inte är fallet. Han försöker hitta Bucky och den egentliga gärningsmannen, medan Järnmannen försöker hitta och stoppa Kaparn.

CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR varar två timmar och 27 minuter, och är alldeles för lång - och den innehåller alldeles för många (och för långa) superslagsmål. Dessa blir dessutom lite ryckiga och jobbiga att titta på om man, som jag, ser filmen i 3D. Men! Som jag skrev ovan, är detta den bästa Avengersfilmen. Problemet med alldeles för många superhjältefuilmen, däribland THE AVENGERS och AVENGERS: AGE OF ULTRON, är att jag inte riktigt blir klok på vad det hela går ut på. De trasslar in sig i tekniskt- och kosmiskt mumbo-jumbo, och storyn försvinner bland alla uppblåsta actionscener. Detta var en av orsakerna till att jag tog emot DEADPOOL med öppna armar - där var det inget klödd.

Men i den här nya filmen är det inga problem att hänga med i handlingen - så tillvida man sett de tidigare filmerna. Det hade inte damen som satt bakom mig på pressvisningen - hon suckade och stönade filmen igenom, och verkade inte begripa någonting alls.

Till skillnad från DC Comics' senaste filmer, är tonen i CIVIL WAR till stor del ganska lättsam. Dessa superhjältar må ha samvetskval, men de är inga tungsinta dysterkvistar. Dessutom har man fyllt på med ett par av Marvels skojigare hjältar. Paul Rudd, som gjorde oväntad succé i ANT-MAN, plockas upp för att slåss på Kapten Amerikas sida. Den här spjuvern har lärt sig att även bli jättestor, och travar då runt som Godzilla och säger "Ha ha ha haaaaa!" när han fajtas.

... Och så introduceras vi för den nye Peter Parker/Spindelmannen. Han spelas nu av den 19-årige engelsmannen Tom Holland, som gör rollen väldigt bra. Han är en snacksalig och lite osäker plugghäst i hemmagjord dräkt. Järnmannen ser dock till att snida till en ordentlig dräkt åt honom, så nu ser han ut precis som han gjorde när Jazzy Johnny Romita tecknade figuren på 1960-talet - vilket är fantastiskt bra. Peter Parkers hårt prövade faster May blir allt yngre och yngre - den här gången spelas hon av 51-åriga Marisa  Tomei, som inte alls är den där skröpliga, vithåriga tanten från serietidningarna. Detta bådar mycket gott inför den kommande filmen SPIDER-MAN: HOMECOMING.

En ny superhjälte går också entré: Svarta Pantern. Fast det är ingen som omtalar honom under det namnet - ens på engelska. Den afrikanske kungen som dödades hade en son; prins T'Challa (Chadwick Boseman), som vill hitta Bucky och hämnas sin fars död. Riktigt varför han blev Svarta Pantern framgår inte. Varifrån fick han dräkten så snabbt? Har han redan tidigare varit aktiv superhjälte? Och har han några superkrafter, bortsett en dräkt som kan fälla ut vassa klor?

Elizabeth Olsen är tillbaka som Röda Häxan - och hon måste vara något av det mesigaste i superhjälteväg. När de andra hjältarna hoppar eller flyger omkring, och kung fu-kickar varandra och har sig, står Röda Häxan och rör långsamt och mjukt på armarna när hon kontrollerar sina kraftfält. Det ser ut som om honom rymt från en pantomimteater, eller möjligtvis från en Komvuxkurs i tai-chi i Mölndal.

I början av filmen har man med digital hjälp lyckats återskapa en ung version av Robert Downey, och i vanlig ordning ska man sitta kvar under eftertexterna. En bit in i dessa kommer ännu en scen, och när de rullat klart kommer ytterligare en bonusscen.

Stan Lees obligatoriska cameo sker ganska nära slutet.

(Biopremiär 27/4)

Bio: Ant-Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Förra året recenserade jag den danska superhjältefilmen ANTBOY, som bygger på en rad barnböcker. Filmen visades på BUFF och jag skrev att den inte ska förväxlas med Marvel Comics-hjälten Ant-Man. Man kan ju dessutom undra vad Marvel tycker om den danske hjälten.

Jag har inte läst Antboyböckerna - men jag kan inte heller påstå att jag läst speciellt mycket om Marvels seriefigur. Han dök upp ibland i tidningar jag läste, men jag har ingen relation till honom. Ant-Man figurerade första gången redan 1962, men den minihjälte jag läste om när jag var barn, var Atom, en hjälte från DC Comics som skapades 1940. Jag tyckte alltid att Atom var lite fånig - jag förstod inte hur en kille liten som en mygga kunde slå knock-out på bovarna (men vem kan väl glömma avsnittet där Läderlappen dör och Atom kryper in i hans kropp via örat och återupplivar honom?). Ant-Man lider förstås av samma problem - men det är lätt att ha överseende med.

BRING IT ON-regissören Peyton Reeds ANT-MAN har fått väldigt bra kritik i Amerika, där den även går bra på biograferna. Det är lätt att förstå varför. Det här är nämligen en väldigt lättsam actionkomedi och man har valt att sätta den sympatiske komediaktören Paul Rudd i huvudrollen, vilket gör att filmen hamnar i samma liga som GUARDIANS OF THE GALAXY och till viss del IRON MAN.

Rudd spelar tjuven Scott Lang, som suttit i fängelse och som nu försöker leva ett hederligt liv. Michael Douglas gör dr Hank Pym, som har ögonen på Scott - Pym tror att Scott är den perfekte mannen för ett topphemligt projekt. En gång i tiden var Pym Ant-Man, men figurens existens var hemlig, han avfärdades som ett rykte. Nu har företaget Pym byggde upp tagits över av den onde Darren Cross (Corey Stoll). Cross försöker ta vid där Pym slutade, han har skapat stridsdräkten Yellowjacket, men har problem med att krympa människor.

Dr Pym har behållit sin gamla Ant-Man-dräkt och manipulerar Scott till att inte bara stjäla den, utan även prova den. Scott krymps till en myras storlek, hans styrka multipliceras med 50, och han råkar illa ut i sitt hem: han håller på att dränkas i badkaret, han sugs upp i en dammsugare, och han blir nästan uppäten av en mus, innan han återfår normal storlek. Pym ger sig till känna och låter sin tuffa dotter Hope (Evangeline Lilly) träna upp Scott, så att han kan stoppa Cross' illasinnade planer. Till sin hjälp har Scott sin myrkompis Ant-thony.

Filmer om människor som krymper är ofta ett vinnande koncept. I SKRÄCKENS KLOR (1957), DEN FANTASTISKA RESAN (1966), HJÄLP, JAG KRYMPER! (1981), 24-TIMMARSJAKTEN (1987) och ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN (1989) är genrens mest kända titlar. De här är - vad jag minns - roliga och underhållande filmer, och den beskrivningen gäller även ANT-MAN. Jag har länge efterlyst lite mer lättsamma superhjältefilmer. Förvisso har jag inget emot mörka och tuffa hjältar som Batman, Daredevil och Punisher, men det blir lite fånigt när precis allting ska vara "vuxet" - det vill säga mörkt, dystert, våldsamt och "realistiskt". Det handlar trots allt om killar i trikåer och en genre ursprungligen riktad till barn. ANT-MAN är precis vad jag efterlyst. Det här är förvisso ingen barnfilm, men det är ett frejdigt tjoflöjtäventyr som även lär tilltala de som inte gillar superhjältar.

Filmens handling är inte speciellt komplicerad (till skillnad från en del andra Marvelfilmer), händelserna är fantasifulla, upptågen är roliga, rollfigurerna är bra - bland övriga medverkande ser vi till exempel Michael Peña som Scotts lustige kompis. Anthony Mackie ses som Falcon, den absolut tråkigaste i The Avengers; han är tråkigare än Hawkeye. Stan Lee dyker upp som bartender. I en prolog som utspelar sig 1989 har man med hjälp av digitalt trolleri gjort Michael Douglas 25 år yngre. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man hela två epiloger, den första efter ett par minuter, den andra när eftertexterna rullat färdigt.

ANT-MAN är betydligt bättre än AVENGERS: AGE OF ULTRON, och eftersom jag inte har några större förväntningar på den kommande FANTASTIC FOUR, tror jag nog att ANT-MAN är inte bara årets bästa Marvelfilm, utan även årets bästa superhjältefilm.

Det blossar förresten ibland upp en del diskussioner om superhjältefilmer. Vissa påstår att det görs alldeles för många superhjältefilmer och att de urholkar branschen - eller vad det nu är de säger. Men jag förstår inte riktigt resonemanget. Det här är en genre som funnits sedan 1930-talet, men det är först nu man kan göra övertygande och framgångsrika filmer i genren. Dessutom släpps det förhållandevis få superhjältefilmer på ett år. Visst dominerar de publikmässigt, men det är ju inte ens tio filmer på ett år, på sin höjd är det fem. Det är aldrig någon som klagar på att det görs för många dramer eller komedier. Jo, förresten. Jag klagar på att det görs för många svenska dramer ingen vill se.

Vore jag tio år hade jag älskat bioutbudet av idag. Nu kan man nämligen se sådant jag ville se när jag var barn, men som då inte fanns. På 70-talet fick jag hålla tillgodo med Johnny Weissmüller.

För övrigt har Evangeline Lilly en väldigt spetsig näsa.

(Biopremiär 22/7)

Bio: Anchorman 2: The Legend Continues

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Jösses, har det redan gått tio år sedan Adam McKays ANCHORMAN: THE LEGEND OF RON BURGUNDY kom? 2003? Tydligen stämmer det. Men det är en film jag ser om lite då och då, och ibland visar för vänner som märkligt nog inte har sett den. ANCHORMAN - med Will Ferrell i sin paradroll - har blivit något av en modern klassiker, om man nu kan kalla en tio år gammal film för klassiker. Alla verkar älska filmen, många citerar den, och nu får äntligen en senkommen uppföljare premiär.
Ron Burgundy var ju som bekant nyhetsankare på Channel 4 i 1970-talets San Diego - samt Guds gåva till kvinnan och en hejare på jazzflöjt. När den nya filmen börjar har det blivit 1979, Ron har gift sig med sin tidigare konkurrent Veronica Corningstone (Christina Applegate), de har flyttat till New York och arbetar på en stor TV-kanal. Men eftersom den högt aktade chefen (cameo av Harrison Ford) tycker att Ron Burgundy är världens sämste reporter får han sparken, medan Veronica blir nyhetsankare. Ron lämnar sin hustru, super ner sig och jobbar på ett delfinarium där alla hatar honom.

Men så får Ron oväntat ett nytt jobb. En rik australier ska starta upp en TV-kanal som sänder nyheter dygnet runt - något som aldrig har gjorts tidigare. Ron samlar ihop sitt gamla gäng, vilka alla övergett nyhetsbranchen. Sportreportern Champ Kind (David Koechner) säljer friterad fladdermus, Brian Fantana (Paul Rudd) är framgångsrik kattfotograf, medan den stenkorkade meteorologen Brick Tamland (Steve Carell) är död. Brick blir överlycklig när han på sin begravning upptäcker att han faktiskt lever.

Ron Burgundy och hans killar är förstås sexistiska, fördomsfulla och rasistiska, och problem uppstår när nyhetskanalens chef är en snygg, svart kvinna (Linda Jackson), som dessutom stöter på Ron. James Marsden är kanalens slajmige stjärnreporter Jack Lime som inte tål Ron Burgundy. Efter att ha visat en ointressant biljakt i direktsändning (sådant existerade inte 1980) gör Ron succé och kanalen blir framgångsrik. Vad som sedan följer är en lång rad sketchartade episoder sammanfogade med en tunn röd tråd. Ron blir ovän med sina vänner, han strular till det med allt och alla, australiern är kriminell, Ron försummar sin son, och allt måste lösa sig på slutet.

Romantisk dejt vid en femstjärnig läskautomat.

... Fast det spelar förstås ingen större roll vad ANCHORMAN 2 handlar om så länge det är roligt - och det är det. Till större delen. Jag har väl egentligen bara en större invändning mot filmen, och det är att den vara en timme och 59 minuter - den är alldeles, alldeles för lång och borde ha kortats med 15-20 minuter. Filmen har svårt att hålla tempot uppe under så lång speltid och gör därmed sig själv en otjänst.
Men när filmen är rolig, vilket den alltså är för det mesta, är den hysteriskt rolig. Vi får se filmhistoriens kanske bästa bilolycka, i vilken alla inblandade har extra stor otur, och scenen där Ron Burgundy äter middag med en svart familj och försöker smälta in lär bli klassisk. Brick Tamland är mer korkad än någonsin; han är obetalbar, och lyckas skaffa sig en lika puckad flickvän, spelad av Kristen Wiig. Liksom i första filmen drabbar olika nyhetsteam från olika kanaler samman i ett blodigt slag, och här gör en farlig massa kändisar cameos - jag nöjer mig med att nämna Jim Carrey och Marion Cotillard som artiga kanadensare beväpnade med hockeyklubbor.

Som fallet är med så många uppföljare försöker man vräka på med mer av allt, vilket inte behöver betyda att det blir bättre. I det här fallet blir det aningen för mycket och alltså även för långt - men det hindrar inte ANCHORMAN 2 från att vara en av 2013 års roligaste filmer. För det är det!
... Och ja: vi får åter se och höra Ron Burgundy spela jazzflöjt!

(Biopremiär 20/12)

-->

Bio: This is 40

Foton copyright (c) UIP Sweden
Som bekant är trenden just nu att första stavelsen i långfilm ska betonas. Lång. Var och varannan film som går upp på bio är hur lång som helst, oftast alldeles i onödan. Judd Apatows förra långfilm som regissör, FUNNY PEOPLE, vara två och en halv timme. Två och en halv! Och det är en komedi! Vem pallar se så långa komedier? Det är illa nog med så långa dramer. Apatows nya film, som är en spin-off på PÅ SMÄLLEN snarare än uppföljare, håller på i två timmar och fjorton minuter. Jag undrar hur de tänker, filmskaparna. Nu är THIS IS 40 förvisso en dramakomedi, men ändå - komedier ska vara tajta för att inte riskera att tappa roligheten.
Nu har jag inte PÅ SMÄLLEN i färskt minne, jag har inte sett den sedan den kom 2007, men i den spelade Paul Rudd och Leslie Mann de två bifigurerna Pete och Debbie. Den här gången står de i centrum. De har flott hus, två döttrar och bra jobb - men de börjar att 40-årskrisa.  Och, tja, det är väl vad det går ut på. Att redogöra för handlingen är hopplöst, eftersom trådarna är hur många som helst med ännu fler inblandade rollfigurer.

Filmen är uppbyggd av en lång, lång rad scener; utdrag ur Pete och Debbies liv. På Debbies jobb arbetar till exempel Megan Fox och Charlyne Yi. Fox är ett sexpaket utan trosor som orsakar whiplashskador hos män. Yi är oftast senad och säger konstiga saker - hon är jätterolig. Jason Segel är Debbies tränare som får stånd när han umgås med henne. Albert Brooks är Pete bänge adoptivfar. John Lithgow dyker upp som den biologiske fadern - en stentorr och fullkomligt humorbefriad herre, vilket leder till stor komik. Melissa McCarthy är roligast i hela filmen; hon är förälder till en skolkamrat till en av Pete och Debbies döttrar, och efter en incident kallas de till rektorn - och det hela urartar till en fantastisk scen som inte går att beskriva, den måste ses. McCarthy briljerar när hon improviserar fram grova förolämpningar (en oklippt version följer under eftertexterna).

Pete är musikagent och har Graham Parker i sitt stall, vilket innebär att Parker medverkar som sig själv och spelar några låtar. Kul om man gillar gubbrock, men det gör vi väl inte. Ryan Adams dyker också upp som sig själv och spelar, och det spelar ju ingen roll om det är Ryan eller Bryan, det är lika trist.
Jag gillar Paul Rudd och Leslie Mann, de är väldigt sympatiska, vilket filmen vinner mycket på. Mann är en väldigt classy lady, men en lustig detalj med henne är att hon ser ut som en väldigt ung Clint Eastwood iförd peruk! Weird!
THIS IS 40 är åt helvete för lång. Apatow borde ha klippt bort en halvtimme och stramat upp det hela. Plockat bort några rollfigurer och handlingstrådar. Men trots detta är det en trevlig film. Småkul, bitvis väldigt rolig. Och bitvis seg och tradig.

(Biopremiär 22/3)

DVD: Wanderlust

WANDERLUST (Universal)

Avdelningen för filmer som mycket väl skulle kunnat gå en sväng på bio. Varför biovisades inte den här Judd Apatow-producerade komedin i Sverige? Jag hade inga förväntningar, men WANDERLUST visade sig vara betydligt roligare än mycket annat som faktiskt går upp på bio. Mycket roligare än många andra biopremiärer med de skådespelare som medverkar i den här. Jag kom faktiskt på mig själv med att sitta ensam hemma och skratta högt åt den här filmen. Åtminstone i början.
Manusförfattaren och regissören David Wain har tidigare gjort ROLE MODELS, som jag dock inte sett, och här återvänder den filmens huvudrollsinnehavare Paul Rudd, den här gången tillsammans med Jennifer Aniston. De är George och Linda Gergenblatt, som alldeles i början av filmen flyttar in i en minimal lägenhet i New York. Fast de lyckas inte behålla den speciellt länge. George blir av med sitt jobb och Linda misslyckas med att sälja in sin dokumentärfilm om pingviner med testikelcancer till HBO (kanalen är dock intresserad om Linda kan komma på en variant med vampyrpingviner).
George och Linda ser ingen annan utväg än att flytta hem till Georges svinrike bror, som bor i en stor villa på landet. På vägen dit passerar de ett hippiekollektiv som heter Elysium, och när de råkar se en naken man komma springande, välter de med bilen. De övernattar på Elysium och introduceras för en massa udda figurer.
Efter att ha försökt bo hos Georges bror och kommit fram till att han och hans fru är outhärdligt jobbiga, åker George och Linda tillbaka till Elysium och bosätter sig där.
Alan Alda spelar gubben som grundade hippiekollektivet för 40 år sedan. Malin Åkerman är en av de boende. Flera bekanta eller åtminstone halvbekanta ansikten figurerar.
Många scener är väldigt roliga. Riktigt, riktigt roliga. Paul Rudd är sympatisk och Jennifer Aniston kul (och hon har ju blivit en redig MILF på äldre dar). Filmen slutar med en enorm nudistscen. Fast WANDERLUST varar aningen för länge. Den håller inte riktigt hela vägen. Åtminstone inte hemma på DVD. Det skulle inte förvåna mig om jag skulle sätta ett högre betyg om jag sett den här på bio, men som det är nu får filmen nöja sig med nedanstående:

 

Bio: Our Idiot Brother

Foton: Nicole Rivelli & Craig Blankenhorn ©2011 Goat Barn Productions, LLC. All Rights Reserved. 

Elizabeth Banks, Zooey Deschanel och Emily Mortimer spelar systrarna Mirandra, Natalie och Liz. De är alla ganska olika; Miranda har starkt kontrollbehov, Natalie är en "free spirit" och för närvarande lesbisk, medan Liz är gift med (svinet) Dylan (Steve Coogan) som ho har bildat familj med.

De här tre tjejerna har även en bror - Ned (Paul Rudd). Ned är en snäll själ som otdlar grönsaker med sin hippie till flickvän. Men han är lite för snäll - och framför allt är han oerhört godtrogen. Han tror det bästa om alla.

Filmen öppnar med att Ned säljer marijuana till en uniformerad polis och därför hamnar i finkan på åtta månader. När han väl släpps ut har hans flickvän lämnat honom för en härligt trögtänkt och flummig snubbe. Efterson Ned nu inte har någonstans att ta vägen, tvingas han bo hos sina systrar.
Eftersom Ned gör det mesta fel, leder detta till diverse katastrofer i tösernas liv - men självklart är egentligen dessa katastrofer det bästa som kan hända dem. De kommer till insikt med saker och ting tack vare Neds naiva sätt att vara.

OUR IDIOT BROTHER, som regisserats av Jesse Peretz, är en liten överraskning. Jag hade förväntat mig ännu en traditionell, grabbig stonerkomedi - med det var inte alls vad jag serverades. Istället är det här en ytterst charmig och rolig liten film. Okej, det är väl bara en bagatell det här, men om alla bagateller vore som OUR IDIOT BROTHER hade vi levt i en bättre värld.

Paul Rudd är väldigt sympatisk som idiotbrorsan och rent allmänt är rollfigurerna ovanligt väl utmejslade. Zooey Deschanel kör i och för sig vidare på samma typ av brud hon brukar göra, men jag gillar ju henne. Steve Coogan är roligast, men det är väl knappast oväntat. Det dyker upp en övervakare som Ned måste anmäla sig hos var tredje vecka, och även denne kille är skojig.
Det här är en alldeles utmärkt film att se en mörk och fuktig novemberkväll.

(Biopremiär 28/10)

Bio: I love you, man

Paul Rudd är fastighetsmäklaren Peter Klaven som ska gifta sig med Zooey, spelad av kalaskexet Rashida Jones. En tid innan bröllopet kommer Zooey på att Peter ju faktiskt inte har några kompisar. Alla hennes väninnor har makar och pojkvänner som gillar att hänga med sina polare, och det är ju rätt suspekt att Peter inte har några. När Peter tänker efter tycker han också det. Han har alltid haft flickvänner, men inga polare. Så han bestämmer sig för att genast skaffa sig en buddy.

Peter söker på nätet och tar hjälp av sin homo-
sexuelle bror, och hamnar på diverse konstiga "man dates". Men så en dag när han försöker sälja Lou Ferrignos villa (Jepp - Lou Ferrignos villa!) upptäcker han en snubbe som under visningen står och äter av gratismaten. Han heter Sydney Fife (Jason Segel) och är inte alls ute efter att köpa hus. Däremot är han expert på att snyltäta. Peter fattar tycke för den uppenbarligen smågalne Sydney, och de börjar umgås.

Peter är en osannolikt tafatt kille, han är så bortkommen i de flesta fall att man undrar hur han kan ha bra jobb och fästmö till att börja med. Han säger hela tiden fel och kommer på sig med att ha sagt något konstigt och obegripligt och försöker rätta till det så att det blir ännu värre. Han är usel på att hitta på smeknamn och han säger dessa på minst coola tänkbara sätt. När Sydney kallar Peter för "Pistol Pete", kallar Peter Sydney för "Joban" - vilket inte betyder någonting och inte har något med Sydney att göra.

Men de blir oskiljbara kompisar och när det visar sig att båda spelar instru-
ment, spelar de Rush-covers. De går till och med på en konsert med Rush. Vilket ju är lite suspekt. Och Sydney går med på att vara Peters best man på bröllopet. Men så uppstår förstås en fnurra på tråden.

I LOVE YOU, MAN går lite grann i Judd Apatow-stil, men trots grovt språk och en del vulgariteter är den lite snällare. Peter Klaven är en rätt rar figur, Zooey är förtjusande och Sydney är inte totalt utflippad. Filmen tar inte riktigt ut svängarna och blir kanske aningen valhänt emellanåt. Men det är hela tiden trivsamt och småkul, och Lou Ferrigno medverkar, vilket förstås gör filmen till ett måste.

En av filmens allra sista repliker är "I love you, Tycho Brahe!" - vilket måste vara årets mest udda filmreplik.

(Biopremiär 29/5)