Visar inlägg med etikett Paul Greengrass. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paul Greengrass. Visa alla inlägg

tisdag 26 juli 2016

Bio: Jason Bourne

Foton copyright (c) UIP Sweden
Just nu skördar TV-serien STRANGER THINGS framgångar på Netflix. Alla verkar gilla den. Jag också. Det är en serie som utspelar sig 1983 - och som ser ut som en Spielbergproduktion från 1983. Välskrivet, välspelat, välfilmat, välberättat. Bra och spännande. Inget jobbigt kameraviftande, ingen hysterisk klippning.
Biofilmen THE NICE GUYS utspelar sig på 1970-talet, men det ser ut som en film från 80-talet. Den är behaglig att titta på.
Varför kan folk inte börja göra filmer på det sättet; 80-talssättet, igen - utan att det är en pastisch (vilket STRANGER THINGS och THE NICE GUYS är)? Då hade ju allt blivit så mycket bättre. Då hade man kunnat se filmer som JASON BOURNE utan att få huvudvärk.
Efter att ha hoppat över den förra filmen i serien; THE BOURNE LEGACY, är frikadellen Matt Damon tillbaka. Även mannen som förstörde den moderna actionfilmen; Paul Greengrass, är tillbaka som regissör. Jag saknade inte Damon i den förra filmen; Jeremy Brenner är en bättre hjälte, men jag minns absolut ingenting av filmen, mer än att den var hysterisk och obegriplig. Fast gick minns inte så mycket av de tre första filmerna heller.
JASON BOURNE är en två timmar lång jakt. Precis som Rambo gjorde i sin tredje film, har Jason Bourne dragit sig tillbaka och försörjer sig på knytnävsslagsmål. Men nu har han fått tillbaka sitt minne - han vet vem han är. Bourne var ju en hemlig agent som fått minnet raderat. Det dröjer inte länge innan CIA-agenter börjar jaga Bourne. CIA-chefen Robert Dewey (Tommy Lee Jones) och hans nyanställda IT-chef Heather Lee (Alicia Vikander) leder jakten från högkvarteret, där de följer allt med hjälp av superduper-övervakningsutrustning. Vincent Cassel spelar en mördare; värsta terminatorn, som på uppdrag av Dewey flänger efter Bourne för att ta kål på honom. Julia Stiles återkommer i rollen som Nicky Parsons, men henne pangar terminatorn redan i början av filmen.
Efter ungefär en timme och femton minuter (jag tittade på klockan) avslöjas vad det hela går ut på, vi får åtminstone veta lite grann. Sedan jagas det igen.
Det är något om att Dewey köpt ett populärt datorsnille för att via sociala medier kunna övervaka hela världen. Det handlar även om Bournes far, som sprängdes i luften innan Bourne blev Bourne. Explosionen visas i flashbacks åtskilliga gånger under filmens gång. Men det hela är väldigt, väldigt rörigt.
Men det spelar ingen större roll vad det går ut på, eftersom det bokstavligt talat jagas hela tiden. Eller fajtas. Kameraviftandet firar triumfer; den gryniga bilden hoppar och skakar oavbrutet, klippningen är extremt snabb, och actionscenerna är självklart sönderklippta.
Jag förstår inte vad det är för mening med påkostade actionscener när det inte går att se vad som händer. Filmen innehåller två långa, extremt maffiga biljakter; en i Aten och en i Las Vegas. Det är nästan omöjligt att se vad som sker under dessa. Bilar från höger och vänster, spända ansikten, det smäller och brakar och slår gnistor, men det går inte att fokusera på något av det som finns i bild. Det är så sönderhackat att de lika gärna kunde filmat stillastående bilar. Vilket de kanske gjorde? Jag fick ont i ögonen av att titta.
27-åriga Alicia Vikander måste vara en av filmhistoriens minst trovärdiga CIA-agenter i en "seriös" film. Hon ser ut att praktisera snarare än att inneha en chefsposition. Hon håller sig även utanför actionscenerna. Matt Damon har i vanlig ordning utstrålning som en överkokt frikadell som blivit kvarglömd på en babyblå plasttallrik i kylskåpet. Faktum är att jag satt och höll på Vincent Cassel. Har är alltid bra - även om han mest agerade nollställd mördarrobot i den här filmen.
Om JASON BOURNE gjorts på 80-talet hade det säkert blivit en cool rulle. Som den är nu, är den bara påfrestande och tråkig. Se om COBRA istället.
    









(Biopremiär 27/7)


-->

fredag 18 oktober 2013

Bio: Captain Phillips

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Det intressantaste med CAPTAIN PHILLIPS är att det kom en väldig massa människor till pressvisningen i Malmö. I vanliga fall är vi färre än tio pers i salongen, ibland bara 5-6 stycken. Den här gången kom det åtskilliga fler. Jag har ingen aning om varför. För att filmen blivit väl mottagen i USA? Var det Tom Hanks lokala fan club som var på besök? Eller berodde det på att det är Paul Greengrass som regisserat?
Paul Greengrass har fått ett oförtjänt rykte som exemplarisk action- och thriller regissör. Hans still kallas nervig och pseudodokumentär. I realiteten betyder detta stressig klippning och skakig handkamera som gör att man sällan ser vad som sker under actionscenerna. Det är ju också ett väldigt bra sätt att dölja det faktum att skådisen som spelar hjälten inte kan slåss - som i Greengrass' två Jason Bourne-filmer. Tyvärr skapade Greengrass en oönskad trend: actionfilmer med svårtolkade actionscener.
CAPTAIN PHILLIPS bygger på en sann historia, boken är baserad på kapten Richard Phillips bok om när han 2009 styrde ett lastfartyg i afrikanska vatten och somaliska sjörövare slog till. Andra som var med ombord har haft flera invändningar mot boken och filmen. Så där gick det inte alls till, och den där Phillips var egentligen ett riktigt rövhål.
I filmen är Phillips allt annat än ett rövhål - han är Tom Hanks och han är en rejäl familjefar, en riktig helyllekille. I en by i Somalia har folket det allt annat än trevligt. Till exempel är vattnen urfiskade. Folket behöver pengar och piratkaptenen Muse (Barkhad Abdi) skickas iväg för att kapa MV Maersk Alabama. De tar sig ombord, Phillips hålls som gisslan - och Tom Hanks får tillfälle att spela ut hela sitt Oscarvinnarregister, med skrik, gråt och you name it. Samtidigt som undsättning är på väg.
Eftersom storyn bygger på sanna händelser vet vi ju hur det kommer att gå. Phillips kommer förstås att klara sig. Därför är det svårt för filmen att bli spännande. Jag tycker mest att det här är långt och smått irriterande. Två timmar och fjorton minuter håller det här på, och för att vara så fylld med händelser, händer det inte mycket. En kollega sa att han tyckte att filmen mest består av svarta män som stirrar.
Det är lite intressant att piraterna säger att de inte är Al-Quaida; fienden behöver inte nödvändigtvis vara muslimska terrorister. Men det är väl det enda intressanta här. Filmfotot är lika stökigt som vanligt och jag kommer på mig med att längta efter Joel Silver-produktioner från 80-talet. Eller John Ford. Shakycam är allt annat än fräscht idag.
Tråkig film.
Tom Hanks bästa film är och förblir SVENSEXAN.







(Biopremiär 18/10)

-->



torsdag 11 mars 2010

Bio: Green Zone

Engelsmannen Paul Greengrass har gjort filmer som BLOODY SUNDAY och UNITED 93 (som kändes som en TV-film och var rätt onödig; det är ju vad som hände innan och efter flygturen som är intressant), men det var med sina två uppföljare till THE BOURNE IDENTITY han sköt in sig i actionfilmhistorien.
Med i synnerhet den tredje Jason Bourne-filmen; THE BOURNE ULTIMATUM, utvecklade Greengrass ett frenetiskt sätt att ta sig an actionscener; det handlar om extremt snabba klipp och handhållen kamera - och ibland vinklar som döljer att Matt Damon egentligen inte kan slåss.
Denna stil driver Greengrass några steg längre när han nu återförenas med Damon i krigsfilmen GREEN ZONE, som inte är "DIE HARD i ett växthus". Brian Helgeland har skrivit manus efter en bok av en viss Rajiv Chandrasekaran, och det hela utspelas i Irak under Saddams tid.

Matt Damon är Chief Warrant Officer Roy Miller (efter pressvisningen gissade vi på att det betyder fanjunkare, vilket ju inte låter lika tufft) är på jakt efter massförstörelsevapen och spinner iväg utan kontroll. Men det är något som inte stämmer. Kan uppgifterna från underrättelsetjänsten vara påhittade? Greg Kinnears kostymnisse beter sig allt misstänkt.
Så här är det: det finns säkert betydligt mer att säga om storyn än de få rader jag fick ur mig här ovan. Men handlingen drunknar i sättet filmen är gjord på. GREEN ZONE är nämligen nästan två timmar handhållen kamera som viftar vilt hit och dit, extremt snabba klipp, gryniga nattscener och folk som skriker. Det skjuts och mördas till höger och vänster, men det är oerhört lätt att tappa tråden.
Visst är det här oerhört realistiskt och superintensivt, men det blir samtidigt irriterande. Åtminstone för mig som vuxen. Tonåringar som inte kan sitta still i två sekunder ser kanske på det hysteriska berättandet på ett helt annat sätt än jag. Ofta uppfattade jag över huvud taget inte vad som hände.
Det är förresten lite lustigt att notera hur rosenkindade svärmorsdrömmen Matt Damon förvandlats till actionhjälte med åren. Han ser fortfarande mest ut som en mormon som klätt ut sig, men trots detta måste jag motvilligt erkänna att han fungerar bra i actionscener. Dock kan han aldrig se lika hård och tuff ut som en del av de andra, nya actionstjärnorna, som Hugh Jackman och Jason Statham.






(Biopremiär 12/3)