Visar inlägg med etikett Paul Dano. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paul Dano. Visa alla inlägg

tisdag 1 mars 2022

Bio: The Batman

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

Läderlappen svingar sig tillbaka på biodukarna, och nu har vi återigen en ny läderlappsskådis, efter Adam West, Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale och Ben Affleck (jag låter bli att nämna Lewis Wilson och Robert Lowery, som spelade Läderlappen i serials på 1940-talet (varpå jag nämnde dem ändå)). 

Amerikaner är lite lustiga när det gäller populärkultur för vuxna. Superhjältegenren är i grund och botten en genre riktad till barn - till småkillar i 10-12-årsåldern. När amerikaner ska göra serier för vuxna, fortsätter de - om vi bortser från små underground- och independentserier - att göra superhjälteserier, men gör dem "vuxna", det vill säga mörka och våldsamma. Det är med andra ord fortfarande serier för barn, men med lite tweakat innehåll. Den kan ha tillförts samhällskritik, satir, psykologiskt djuplodande studier - men oftast mest våld. Och det handlar alltså fortfarande om brottsbekämpare iförda trikåer. När jag växte upp kunde äldre generationer mycket väl konsumera spänningslitteratur och dito filmer, men de skulle aldrig få för sig att läsa om superhjältar (om de nu inte var serieintresserade).

Detta våld och mörker har nu lett till att vi fått THE BATMAN - en film som är så mörk och våldsam, att den får Christopher Nolans tre läderlappsfilmer att framstå som ljusterapi med Stefan och Krister.

Läderlappen är ju en figur från DC Comics, Marvels främste konkurrent, och vars filmer på sistone haft en tendens att bli lite misslyckade. Eller mycket misslyckade. Om det inte är James Gunn som ligger bakom. Men: en trevlig grej med DC:s filmer, är att de ofta anlitar regissörer som har en personlig stil, och en egen vision. Marvels filmer är formstöpta efter ett framgångsrecept, och känns oftast som om de är producerade av en fabrik.

THE BATMAN är regisserad av Matt Reevers (CLOVERFIELD, LET ME IN, APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN, APORNAS PLANET: STRIDEN), som även varit inblandad i manuset. Han har gjort några filmer jag gillat, och han har försökt sätta sin egen prägel på den här nya filmen. Fast denna egna prägel syns knappt - eftersom filmen bokstavligt talat är så mörk att det ibland är svårt att se vad som sker.

THE BATMAN inleds med tystnad medan de första förtexterna visas. Därefter spelas "Ave Maria", ett stycke som återkommer ett flertal gånger under den överdrivet långa speltiden. Bruce Wayne (Robert Pattinson) driver omkring på Gotham Citys regniga gator och läser högt ur Den psykotiske superhjältens dagbok. Det låter som om han kommit över några kasserade sidor ur Frank Millers "Sin City". Bruce pratar om "the city" som ett levande väsen, och han säger att han har blivit "a nocturnal animal". Eftersom Pattinson är Läderlappen mest hela tiden, får vi knappt se honom som Bruce Wayne - men när vi väl får se Bruce Wayne, ser han ut som en en kille som spelar ståbas i ett band på en dekadent nattklubb i Berlin under Weimarrepubliken.

En bindgalen seriemördare som kallar sig Gåtan (Paul Dano) härjar i Gotham City. Gåtan mördar folk på sadistiska sätt, ibland kidnappar han dem innan han mördar dem, och han skickar kort med gåtor till polisen och till Läderlappen. Läderlappen hjälper kommissarie Gordon (Jeffrey Wright), vilket innebär att han flertalet gånger klampar omkring bland an massa avigt inställda poliser. Det är gott om mustascher.

Det handlar om politik, korruption, och maffian. John Turturro spelar gangsterbossen Falcone, som verkar hålla i alla trådar. Peter Sarsgaard gör en korrupt advokat. Colin Farrell spelar Pingvinen, som i den här filmen har degraterats till något slags dussingangster som jobbar åt Falcone. Farrell är sminkad så att han nästan ser ut som Robert De Niro i DE OMUTBARA, han bär inte hatt, han har inte parably, och han röker inte cigarr (eftersom rökning är bannlyst från filmen). Han skulle kunna vara vem som helst. Gåtan verkar vilja ta kål på dem allihop, samt ytterligare en massa människor.

Selina Kyle, Kattkvinnan (Zoë Kravitz), dyker upp i handlingen. Hon jobbar på Falcones nattklubb, och när hon en natt gör inbrott för att hitta ett pass inlåst i ett kassaskåp, dyker Läderlappen upp. De tvingas samarbeta, och av lite oklara anledningar fattar de tycke för varandra.

THE BATMAN känns lite grann som en blandning av THE CROW, SEVEN och SAW. Det är mörkare än mörkt och Läderlappen spöar upp skurkarna rejält. Han drar sig inte för att fortsätta att puckla på den när de ligger ner.

Trots min inledning av denna text, har jag egentligen inget emot superhjältar och superhjälteserier - men numera läser jag ytterst sällan superhjälteserier, framför allt inte nyproducerade sådana (jag gillar de gamla klassiska tecknarna). Men! Vore jag arton år, hade jag tyckt att THE BATMAN var svinbra. Jag menar: mörker, regn, tuff inre monolog, och stenhårda slagsmål, det är vad som gick hem hos tonåringar när jag växte upp.

Som medelålders gubbe fnissade jag lite åt en del scener. När en buse i början av filmen attackeras av Läderlappen, säger busen "Who are you?", varpå Läderlappen svarar "I'm vengeance!". Det hade jag tyckt var tufft när jag var ung, men idag tycker jag att det är töntigt. Läderlappen har förresten en ny förmåga i den här filmen: han gång vansinnigt långsamt med tunga steg mot fienden. Klomp ... Klomp ... Klomp ... Klomp ... Har tycker man att buset borde passa på att sticka därifrån, men icke. De stå kvar så att de kan få duktigt på käften. Läderlappens dräkt är förresten skottsäker, och står emot dussintals kulor och hagelskott. Hans läderhuva är dock inte skottsäker, men ingen kommer på att man kan skjuta honom i huvudet. Det är som i zombiefilmer: "Sikta på huvudet!" - "Oj, det glömde jag!". 

Andy Serkis spelar Bruce Waynes betjänt Alfred. Varken Alfred eller Bruce har kommit på att man kan tända lampor inomhus, så att man ser lite bättre. Det förekommer en ny läderlappsbil, men filmens långa biljaktsscen är så mörk, att det är svårt att se hur bilen ser ut. Filmmusiken är dyster och monoton. Humor saknas totalt (bortsett från omedveten humor). 

Det finns ingen som helst anledning till att THE BATMAN ska vara två timmar och 55 minuter inklusive eftertexter, vilket den gör. Det hade utan problem gått att klippa bort en hel timme, eller mer, utan att det märkts. Om det kommer en bonusscen efter eftertexterna vet jag inte, jag rusade ut för att gå på dass. Däremot hintas det om ännu en film på slutet, när det skrattas rejält från Arkham Asylum.

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på den här filmen. Den är inte lika seg och trist som AVENGERS-filmerna. Den är inte lika mördande tråkig, illa berättad och misslyckad som ETERNALS. Emellanåt är THE BATMAN faktiskt lite bra, trots alla mina anmärkningar, det figurerar trots allt en del riktigt bra skådisar i filmen, och jag uppskattar att Matt Reeves är kompromisslös i sin vision. Om min betygsskala gick från 1 till 10, skulle jag sätta en fyra. Jag avrundar till en snäll trea.

Jag gillade Christopher Nolans filmer när de kom, men senast jag såg om dem tyckte jag inte att de höll alls. Tvärtom, jag tyckte att de var tråkiga och lite töntiga. Tim Burtons BATMAN - ÅTERKOMSTEN är fortfarande den bästa läderlappsfilmen.

Ni som tycker att jag ska skriva Batman iställer för Läderlappen har fel. Läderlappen är ett tuffare namn. Dessutom är han både brottsbekämpare och en tjusig operett.



 

 

 

(Biopremiär 2/3)


torsdag 19 december 2013

Bio: 12 Years a Slave

Foton copyright © 2013 Bass Films, LLC and Monarchy Enterprises S.a.r.l. All Rights Reserved.
Igår fyllde Brad Pitt 50. Lagom till denna bemärkelsedag får Steve McQueens nya drama 12 YEARS A SLAVE svensk premiär; en film producerad av Brad Pitts bolag Plan B, och jodå, Pitt har en liten men betydande roll i filmen som kanadensare iförd intressant men missprydande skägg.
Engelsmannen McQueen gjorde senast den alldeles utmärkta SHAME med Michael Fassbender och med 12 YEARS A SLAVE bevisar han att han är en viktig filmskapare att räkna med. Det här är en otroligt stark film och lär kamma hem ett helt fotbollslag med Oscarstatyetter - och om den inte gör det kommer alla att hävda att den borde ha gjort det. Manuset är författat av John Ridley, som liksom Steve McQueen är svart, och bygger på den fram tills nu helt bortglömde Solomon Northups memoarer. Enligt Ridley var Northups bok en bästsäljare på 1850-talet.
Filmen börjar 1841. Solomon Northup (Chiwetel Ejiofor) är en fri, svart man; en medelsvensson med fru och två barn, han lever i New York och försörjer sig som något slags artist. Men så blir han plötsligt och utan förvarning kidnappad och såld som slav i Louisiana - han kan inte bevisa vem han är, han antas förstås vara en lögnare och blir dessutom ihopblandad med någon som heter Platt, vilket innebär att Northup tvingas tillbringa tolv år under detta namn.
Eftersom Northup alltså skrev en bok om sina fasansfulla upplevelser vet vi hela tiden att han förstås kommer att klara sig på slutet - men detta hindrar inte filmen från att vara gripande och spännande. Den amerikanska södern är verkligen helvetet på Jorden och enligt uppgift är McQueens film den hittills mest realistiska skildringen av slaveriet och rasismen i 1800-talets Amerika. De vita människor Northup träffar och utsätts för under sin tid som slav är till större delen riktigt, riktigt vidriga. Paul Giamatti är totalt känslolös som slavhandlare; han drar sig inte för att separera barn från mödrar och han behandlar svarta som djur - och på slavförsäljningen bjuder han spekulanterna på förfriskningar. Northup hamnar hos plantageägaren Ford (Benedict Cumberbatch), som trots allt är en hederlig karl; "He's a good man," säger Northup. Dock är Fords anställda av ett annat slag, i synnerhet den maktgalne dåren Tibeats (Paul Dano).
Närt Northup sälja vidare till den beryktade Edwin Epps (Michael Fassbender) hamnar han ur askan i elden. Epps är en oberäknelig fullblodspsykopat och en av filmhistoriens vidrigaste, mest hjärtlösa skurkar. Ett par scener där han låter piska sina slavar är genuint obehagliga.
Solomon Northup är en sympatisk man och jag satt filmen igenom och ville att han skulle ge igen. Jag hoppades att han skulle hämnas. När får han nog? Varför gör han ingenting? Men det här är inte DJANGO UNCHAINED, Northup hämtar aldrig puffran och säger "I like the way you die, boy!". Istället härdar han ut. Han straffas men överlever, till skillnad från de som piskas ihjäl.
Samtliga skådespelare är ypperliga i den här filmen. Filmfotot är utmärkt och här finns ett flertal oerhört bra scenlösningar; bland annat en plågsamt utdragen scen där några råskinn försöker lyncha Northup - den varar hur länge som helst och i bakgrunden ser vi andra slavar som bara tittar på utan att ingripa, orsaken framgår först efter några minuter.
En betygsfemma ligger väldigt nära - men jag avstår och nöjer mig med en fyra. 12 YEARS A SLAVE innehåller en del longörer och blir ibland onödigt långdragen. Filmen varar 134 minuter, vilket bland annat beror på en del lite väl arty inslag som mest känns konstruerade och teatrala. Northup står stilla och tittar in i kameran under ett par minuter.
Men återigen - detta är antagligen 2013 års starkaste och mest omskakande drama. Man skäms för mänskligheten när man ser filmen, det känns osannolikt att det faktiskt gick till så i Amerika - och att det fortfarande går till så här i vissa delar av världen. Och jag vet ju att det även här i Malmö, och i resten av Sverige, finns dårar med samma åsikter som svinen i McQueens film.
Känsliga tittare varnas för de scener där nakna ryggar förvandlas till köttförs när piskan viner.







(Biopremiär 20/12)

-->



torsdag 31 oktober 2013

Bio: Prisoners

Foton copyright (c) Nordisk Film

Plötsligt händer det! Man vinner 50 spänn på Triss. Man får oväntat besök. Man ser en thriller som är intressant, välgjord och väldigt spännande.

Det sistnämnda hände idag. Jag såg Denis Villeneuves PRISONERS. Kanadensaren Villeneuve har tidigare gjort den uppmärksammade och prisade NAWALS HEMLIGHET, en film jag helt glömt bort. PRISONERS, regissörens första film på engelska, är dock något helt annat. Framför allt är det en riktigt bra thriller - detta trots att jag har en rad anmärkningar på filmen; ganska allvarliga anmärkningar jag glatt bortser från.

Hugh Jackman är Keller Dover. En riktig karlakarl som jagar - och är troende. Han svär och är hård, men ber till Gud på amerikanskt manér. Han är gift med Grace (Maria Bello) och de har två barn. Familjen ska fira thanksgiving med grannarna Franklin och Nancy Birch (Terrence Howard och Viola Davis) och deras barn. Efter middagen upptäcker de plötsligt att familjernas yngsta döttrar; två sexåringar, har försvunnit.

En mystisk husbil hade tidigare setts parkerad på gatan utanför. Polis tillkallas, det intilliggande skogsområdet genomsöks utan resultat, och den tystlåtne kriminalsnuten Loki (Jake Gyllenhaal) rycker ut. Han hittar husbilen och griper dess unge förare Alex (Paul Dano) - som dock visar sig vara efterbliven; han har en tioårings IQ. Det går inte att få den vettskrämde Alex att erkänna något och efter en dag i häktet sätts han på fri fot och hämtas av sin faster Holly (Melissa Leo) som han bor hos.

Keller accepterar inte detta, han är fullkomligt övertygad om att det är Alex som är gärningsmannen. Därför kidnappar Keller grabben och låser in honom i ett ödehus. Där tänker Keller tortera Alex tills han erkänner - och han lyckas övertala den betydligt vekare och tvekande Franklin att hjälpa till. Samtidigt som den alltmer vansinnige Keller tar lagen i egna letar Loki efter en annan gärningsman, eftersom han inte tror att Alex är den skyldige. Och letandet efter de två flickorna fortsätter.
PRISONERS är en väldigt mörk film. Mörk på flera sätt. Handlingen är mörk, ibland kolsvart. Filmfotot är mörkt. Filmen ser ut som en skandinavisk film. Det är kallt, miljöerna är kalla. Naturen och medelklasskvarteren med sina villor ger ett ogästvänligt intryck. Långsamma åkningar, inga snabba klipp. Fotografen Roger Deakins har jobbat mycket med bröderna Coen och här ligger han nära FARGOs look - fast några snäpp gråare, mörkare och mer påträngande. Stämningen är genomgående obehaglig, ett intryck som förstärks av islänningen Jóhann Jóhanssons sparsmakade musik, som oftast enbart består av ett dovt, olycksbådande muller.

Jag undrar om namnet Keller är en blinkning till Fritzl och hans källare. Keller Dover förvandlas under filmen alltmer till Den Onde. Han närmar sig gärningsmännen i tortyrporrfilmer. Och vad fanns det för baktanke med att kalla snuten Loki? Lite lustigt sammanträffande att PRISONERS går upp samma vecka som THOR: THE DARK WORLD, som ju innehåller en ondsint Loke.
Nå. Trots att jag tycker att det här är bra och spännande, har jag alltså invändningar. Framför allt haltar logiken en hel del. Jag kan inte gå in på det här utan att spoila filmen, men jag fick inte ihop det hela, flera händelser förklaras aldrig på ett tillfredställande sätt - om de nu går att förklara. Loki är en besynnerlig snut; han har uppenbarligen haft en tuff uppväxt - han nämner barnhem vid ett tillfälle och han har en massa tatueringar, och han är så pass udda och introvert att man undrar hur han kunde bli polis. Å andra sidan är ortens polischef lika konstig, han verkar helt ointresserad av fallet, framstår som underordnad till Loki, och han vill oftast gå hem. Dessa rollfigurer får mig att tänka på både Coens och David Lynch.

Skådespeleriet är genomgående bra, men det finns en antydan till överspel hos den konstant skitförbannade Hugh Jackman. Och både han och Gyllenhaal demonstrerar sin ilska och frustration genom att slå sönder saker. Gör folk verkligen det i verkligheten? Jag har nog bara sett sådant på film.

Men som sagt: jag bortser från från dessa invändningar. PRISONERS är en väldigt lång film, två och en halv timme - men för en gångs skull känns det här inte alls långt. Det säger en hel del om hur bra och absorberande filmen är. Det här är årets mest spännande thriller. Nej, förresten: detta är årets enda thriller som faktiskt är spännande!







(Biopremiär 1/11)

onsdag 24 augusti 2011

Bio: Cowboys & Aliens

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
THE VALLEY OF GWANGI från 1969. James Franciscus, Richard Carlson och några andra cowboys slåss mot dinosaurier skapade av Ray Harryhausen. Jag kom osökt att tänka på denna film när jag såg COWBOYS & ALIENS. Även om Jon Favreaus nya film inte innehåller några dinosaurier. Filmen bygger på en tecknad serie jag inte läst.
Med undantag för TRUE GRIT och ett par andra filmer, går det inte att göra "vanliga" westernfilmer idag. Av någon anledning ska man alltid klödda till det för att tilltala den unga publiken, som ju inte gillar westerns. Åtminstone tror Hollywood att de måste klödda till det. Se bara på JONAH HEX, som plötsligt blev en övernaturlig hjälte och inte bara en gunfighter. Eller WILD WILD WEST. Både JONAH HEX och WILD WILD WEST floppade, och COWBOYS & ALIENS har visst inte heller gått lika bra som förväntat.
Visst har det före-
kommit westerns med science fiction-
inslag tidigare. Oftast filmer när någon från framtiden slungas tillbaka i tiden. Men nu är det alltså dags igen.
Paramount överklagade till kammarrätten när filmen försetts med en 15-årsgräns, de ville att den skulle tillåtas från elva år. Dock fastlogs åldersgränsen till femton - och jag är inte överraskad. Det dröjer inte många minuter innan det utbryter en brutal fajt, med högljudda ljudeffekter och stänkande blod. Det här kändes inte som en typisk PG-13-rulle...
COW-
BOYS & ALIENS öppnar alldeles utmärkt. Daniel Craig spelar en man som vaknar upp i ödemarken. Han är sårad, minns absolut ingenting - och kring vänster handled har han ett spejsat rymdarmband. Trots detta är han en jävel på att slåss, vilket han genast får visa upp när en skara män dyker upp och verkar hotfulla.
Vår huvudperson tar sig till hålan Absolution, där hans sår sys ihop av en präst spelad av Clancy Brown. Snart uppstår mer bråk: ute på gatan står Percy Dolarhyde (Paul Dano), en ung slyngel, och lever jävel. Alla är rädda för Percy, eftersom hans benhårde far Woodrow (Harrison Ford) är en mäktig karl. Men den hittills namnlöse tuffingen är inte rädd, och nitar Percy, som hamnar i buren.
Men snart upptäcker sheriffen (Keith Carradine) att Dagens Hjälte är efterlyst - han heter Jake Lonergan, och brukade leda en rånarliga. Dessutom påstås han ha mördat sin fru. Så Jake låses också in i finkan.
In i hand-
lingen träder också den myst-
iska Ella Swenson (Olivia Wilde), som verkar veta en massa om Jake - och om vad det är för märkliga saker som är i görningen. För nog blir det märkligt. Plötsligt attackerar rymdskepp och det blir full kalabalik. Flera stadsbor fångas upp med rymdlassos och förs bort. Jake upptäcker att hans armband även funkar som rymdpicka och funkar utmärkt om man vill panga aliens.
Jake och de snälla killarna måste slå sig ihop med Woodrow och de inte så snälla killarna, för att senare även sluta upp med apacher för att kunna spåra upp och oskadliggöra utomjordingarna. Således borde filmen heta COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & A DOG. Hade jag gjort filmen, hade den hetat COWBOYS & ALIENS & INDIANS & BANDITS & DINOSAURS & NINJAS & A DOG.
Ärligt talat: det är lite synd att utomjordingarna dyker upp. Så länge det här är en vanlig western utan övernaturliga inslag, är filmen riktigt bra. Daniel Craig har bara ett enda, stenhårt ansiktuttryck (och utstående öron) och pratar knappt alls. Hm, han säger så lite att jag inte hörde om han försöker prata med amerikansk accent eller ej. Det är riktigt trevligt att återse favoriter som Clancy Brown och Keith Carradine.
... Och så har vi Olivia Wilde från TRON: LEGACY. Hon är inte ful, så att säga. Tvärtom, hon är ett kalaskex. Och påminner lite om Olivia Hussey, fast i tuffare upplaga. Hon borde ha varit med och svingat svärd i CONAN - THE BARBARIAN.
Men jakten på utomjordingarna och striderna med dessa blir för seg, utdragen och ointressant i denna alldeles för långa film. En massa laserstrålar och explosioner, och Predatorliknande monsteraliens. Jag tröttnade.
Jag hade mycket hellre sett en film om Daniel Craig som mystisk, hårdför gunfighter, som måste bekämpa den girige Harrison Ford och dennes psykopatiske son. Under filmens öppningsscener insåg jag hur mycket jag älskar westerngenren och hur kul det är att se sådant här på stor duk.
Jag vacklar lite med betyget, och det här under får väl anses som tveksamt och svagt.





 (Biopremiär 26/8)

onsdag 22 december 2010

Bio: The Good Heart

Foton copyright (c) Scanbox
Jag är ledsen. Det här är en sen recension. Jag hade ingen aning om att THE GOOD HEART hade Malmöpremiär i fredags - efter att ha haft Sverigepremiär några veckor tidigare. Och redan idag gick filmen ner från repertoaren. Fast den ska visst gå upp i Helsingborg till helgen.
Lustigt, jag var övertygad om att det här var en brittisk film innan jag såg den. Jag hade bara skummat artiklar om filmen och skippat recensioner, eftersom jag ju tänkte recensera den själv. Men trailern såg brittisk ut. Temat kändes brittiskt. Brian Cox är engelsman.
Filmen börjar; bilden är grynig och grönaktig och tankarna går till brittisk diskbänksrealism. Men efter ett par minuter börjar det pratas om dollar och jag inser att det hela utspelar sig i New York.
Jaha. Så det här är en amerikansk independentfilm?
Icke!
Tammefan om inte THE GOOD HEART visar sig vara isländsk! Och den är inspelad på Island, samt i Danmark och tydligen också i Frankrike. Samt med lite second unit-bilder från New York, förstås. Och Dominicanska Republiken till på köpet. Många av statisterna är islänningar.
Paul Dano spelar den unge, hemlöse Lucas som driver runt på New Yorks gator (de isländska kvarteren?). Han är en naiv, känslig och väldigt snäll person, som försöker ta livet av sig, vilket han misslyckas med.
På sjukhuset träffar Lucas den bittre barägaren Jacques (Cox). Nej, bitter - det är en underdrift. Jacques verkar uppleva omvärlden som ett enda stort helvete och han har väldigt specifika åsikter om allt och sätter sina egna regler. Dessutom har han svagt hjärta efter fem infarkter.
Efter att de två blivit utskrivna, söker Jacques upp Lucas och tar honom under sina nästan hotfulla vingars beskydd. Jacques känner att han måste träna upp någon som kan ta över baren när pumpen lägger av för gott, och varför inte Lucas? Så den hemlöse inhyses i ett rum ovanpå baren och drillas i Jacques märkliga sätt att sköta en bar. Bland annat släpps det inte in några nykomlingar i baren - enbart stammisar är välkomna. Kvinnor är också portade.
Jacques är en nästan brutalt vresig, otrevlig typ, men är det bara en fasad? Lucas å sin sida märker hur han blir allt mer härdad och mindre godtroget genomsnäll. Men komplikationer uppstår när den arbetslösa flygvärdinnan April plötsligt dyker upp och inleder något slags förhållande med Lucas.
THE GOOD HEART kan nästan kallas drama-
kome-
di. Det är ett kanska tungt drama, det handlar om en sjaskig värld, men filmen är full av starka personligheter som hela tiden gnistrar till i återhållsamt komiska situationer. Brian Cox - denne man som dyker upp över allt, i allt från Steven Seagal-filmer till sådant här - är lysande i sin roll.
Ska jag invända mot något, är det väl mot scenerna där April introduceras. Plötsligt förvandlas Dagur Kàris film till något slags konstfilm, med sökt dialog och mindre naturligt skådespeleri. Men det är en anmärkning i kanten.
Filmen slutar med en "överraskande" twist-end som de flesta nog väntat på genom hela filmen.
Vid ett tillfälle köper Jacques och Lucas en anka de tänker göda upp till julmiddagen. Detta leder till en rad roliga och absurda scener. De har alltså en anka. I baren. Jag tänker osökt på ankan i serien Ernie...





(Malmöpremiär 17/12)