Visar inlägg med etikett Paul Andrew Williams. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paul Andrew Williams. Visa alla inlägg

torsdag 19 maj 2022

DVD/VOD: Bull

BULL (Njutafilms)


Innan jag såg den, trodde jag att BULL skulle vara ännu en av dessa våldsamma, brittiska lågbudgetfilmer, gjorda av unga filmskapare och med okända namn i rollistan (om de inte lyckats anlita Vinnie Jones för två dagar). Nu är BULL förvisso en lågbudgetfilm, förhållandevis, men den är skriven och regisserad av Paul Andrew Williams, som tidigare bland annat gjort den ganska vämjeliga feelgood-filmen EN SÅNG FÖR MARION.

Enligt DVD-omslaget är BULL en thriller. Jag har även sett filmen omnämnas som actionfilm. Men jag tycker nog att det här varken är en thriller eller en actionfilm. BULL är bokstavligt talat en våldsfilm.

Neil Maskell spelar Bull, ett råskinn som efter att ha varit försvunnen i tio år återvänder till sin gråa och skitiga hemstad. Eller by. Det verkar inte bo så många där, och de flesta ger intryck av att vara mer eller mindre kriminella. Bull har återkommit för att hämnas, och för att hitta sin son. I tillbakablickar ser vi hur den kriminelle Bull levde jävel tillsammans med den lokala gangsterligan, ledd av den genomvidrige, totalt hänsynslöse Norm (David Hayman). Någonting hände Bull då, för tio år sedan, vi får upprepade gånger se en brinnande husvagn, och det dröjer till slutet innan vi får veta vad som skett. Återblickarna visas med jämna mellanrum filmen igenom.

Bull hämnas - och det med besked. Han letar upp busarna en i taget, och torterar och mördar dem på de mest sadistiska och bestialiska sätt. Norm får till sin stora förvåning veta att Bull är tillbaka - något han hävdar är omöjligt. Norm börjar att tortera och mörda folk på de mest sadistiska och bestialiska sätt.

Detta är i princip hela handlingen. Det hela leder fram till ett hyfsat oväntat slut, under vilket filmen förvandlas till något slags skräckfilm. Jag skulle kunna jämföra med en annan, på sin tid väldigt populär hämnarfilm, men då spoilar jag slutet på BULL.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka om BULL. Det här är en film som går i den där typiska, brittiska diskbänksrealistiska stilen. Miljöerna är gråa och fula, alla människor ser mer eller mindre glåmiga ut, och jag är tacksam för att filmen är textad, eftersom rollfigurernas dialekt bitvis är så grötig att det inte går att höra vilket språk de talar. Flertalet roller görs av karaktärsskådespelare.

Problemet med filmen är att den inte är spännande eller engagerande. Bull, som är "hjälten", är ett svin. Det spelar ingen roll vad han råkat ut för, han är en rejält osympatisk typ. Det är egentligen bara Norm som är ännu värre. Handlingen går i princip bara från en blodig våldssekvens till nästa.

Samtidigt är BULL ingen dålig film. Den är välgjord och välspelad, och de snaskiga effekterna är övertygande. Sedan kan man tycka vad man vill om upplösningen. 

Jag sätter en trea, mest för att jag inte riktigt vet vad jag ska sätta för betyg på det här. BULL är nog ingen film jag kommer att se om i första taget.




fredag 7 juni 2013

Bio: En sång för Marion

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Alla blir vi äldre - men vissa äldre skådisar vill vi inte se som gamla gubbar. Som Terence Stamp. Han har ju alltid varit en cool snubbe. Den senaste tiden en cool äldre snubbe - han fyller 75 nästa månad. Men i Paul Andrew Williams' EN SÅNG FÖR MARION spelar Stamp den grinige gamle gubben Arthur. En sådan där typisk grå och butter gubbe som bor i ett grått hem i en grå stad som brittiska dramer är fulla av.
Arthur är gift med Marion (Vanessa Redgrave), som sjunger i en pensionärskör ledd av unga, söta Elizabeth (Gemma Arterton). Marion är glad och positiv - men har cancer och inte långt kvar. Något Arthur vet om och gör honom ännu mer butter och tvär. När kören vill ställa upp i en stor körtävling sparkar Arthur bakut. Sådana dumheter vill han inte alls veta av. Men Marion och kören ger sig inte, på en delfinal där Marion sjunger solo imponerar kören på domaren och de går vidare till den stora finalen.
Men direkt efter delfinalen dör Marion. Arthur isolerar sig. Han relation till sin frånskilde son (Christopher Eccleston), som varit frostig blir ännu kallare.
Men så börjar Elizabeth att intressera sig för Arthur. Hon upptäcker att karln kan sjunga. Kan hon månne övertala honom att ställa upp i kören? Kommer han att bli en bättre och gladare människa? Kommer han att återuppta vänskapen med sonen? Kommer kören att göra succé?
Behöver jag ställa dessa frågor?
Paul Andrew Williams har tidigare gjort den blodiga skräckkomedin THE COTTAGE. Varför han plötsligt gör en film som EN SÅNG FÖR MARION vet jag inte. Det här är nämligen synnerligen banalt. Det är bara att bocka av alla ingredienser som behövs för att göra en "upplyftande feelgood-film", även försedd med stora doser "snyftare". Det här känns som en film jag sett hundra gånger tidigare, här finns inga som helst överraskningar - däremot irritationsobjekt som pensionärer som ska vara ungdomliga.
För en del år sedan såg jag en dokumentär om Young @ Heart; ett gäng amerikanska pensionärer som framför punk- och hårdrocksklassiker. Den brittiska EN SÅNG FÖR MARION verkar inspirerad av dessa amerikaner. Visst är det lite lustigt med gamlingar som sjunger "Ace of Spades" och gör horntecknet, men det är väl allt. Dessutom är ju även Lemmy i pensionsåldern, så det är inte unikt med gamlingar som gillar rock.
Terence Stamp och Vanessa Redgrave är alldeles utmärkta i sina roller - fattas bara. Eccleston är Arterton är bra även de. Men resten av rollfigurerna är platta. De är bara med; ett gäng käcka typer. Det här är tunt, väldigt tunt. Otroligt förutsägbart. Filmiskt sett är det rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser.
Jag kan dock tänka mig att folk på 65+ kommer att uppskatta filmen. Pensios - och folk som inte går på bio så ofta.







(Biopremiär 7/6)