Netflix: The Man from Toronto

Foton copyright (c) Netflix

Jag kom hem från en veckas semester, vilken avlutades med att jag kånkade upp ett par tusen seriealbum och tidningar till min lägenhet, vilket var ett göre, eftersom jag bor högst upp i ett hus utan hiss. På kvällen värkte varenda muskel i min myggbitna kropp, och jag visste inte hur jag skulle sitta i soffan för att det skulle kännas bekvämt. Jag tänkte att jag borde se en film, men jag pallade inte leta min mina hyllor - så jag högg en Netflixfilm som haft premiär medan jag var borta. THE MAN FROM TORONTO.

Jag tittade på filmen, och efter ett tag började jag känna att jag hade sett den här förut. Visst, så känner jag ofta när jag ser filmer, allt har gjorts förr, ibland bättre, ibland sämre, men den här gången var känslan av déjà-vu starkare. 

Jag kollade upp regissören, Patrick Hughes. Just det - det var han som gjorde THE HITMAN'S BODYGUARD-filmerna. Och nu har han gjort THE HITMAN'S BODYGUARD igen - men manusförfattarna har ändrat lite på handling och rollfigurer.

Woody Harrelson, vars far faktiskt var hitman på riktigt, spelar den mytomspunne lönnmördaren Mannen från Toronto. En synnerligen mystisk man som är bäst i världen på sitt jobb. Han är även fantastisk på att få folk att snacka. Hans uppdragsgivare är en lika mystisk, namnlös kvinna som spelas av Ellen Barkin.

Kevin Hart spelar Teddy, en hopplös kille som uppfinner hopplös träningsutrustning, som han gör hopplösa försök att lansera med hjälp av hopplösa reklamfilmer på internet. Han är ständigt positiv, men det går inte så bra för honom. Hans hustru Lori (Jasmine Mathews) älskar honom ändå, och hon älskar honom ännu mer när han för att fira hennes födelsedag bokat en stuga i Onacock, Kanada.

Eftersom Teddys skrivare hade dåligt med bläck, blev utskriften av stugreservationen lite otydlig. Medan Lori är på ett spa, kör Teddy till fel stuga. Därinne väntar några gangstrar på Mannen från Toronto, som ska pressa information ur en tillfångatagen kille. Självklart misstar skurkarna Teddy för att vara den legendomspunna mördaren, och Teddy råkar på grund av sin klantighet få fången att prata.

Då störtar FBI in och skjuter ner skurkarna. Eftersom en gangster tog ett foto på Teddy, tror nu en massa andra skurkar att det är Teddy som är Mannen från Toronto. FBI kräver att Teddy fortsätter att spela rollen, så att de kan sätta dit högsta hönset. Den riktige Mannen från Toronto har dock upptäckt vad som skett, och han spårar upp Teddy. Istället för att döda Teddy, börjar de två samarbeta. Gissa om de blir kompisar på kuppen!

Det här är en actionkomedi som skulle gått upp på bio, men som på grund av pandemin förpassades till Netflix. Och jo, det här ser ut som en hyfsat påkostad biofilm. 

... Men filmen är inte speciellt rolig. Kevin Hart verkar tro att allt blir roligt om man skriker hela tiden. Woody Harrelson ser rätt oinspirerad ut. Och som sagt, det här känns som en film vi redan sett ett flertal gånger tidigare. Den här gången blev det en sämre film. Visst, här finns ett par roliga inslag, men inte tillräckligt för att göra filmen rekommendabel. Det här är en rätt slapp film.

Ursprungligen skulle Jason Statham spela Mannen från Toronto, men han drog sig ut efter bråk med producenterna, och ersattes av Harrelson. Kanske hade det här blivit bättre som en tuffare film med Statham, kanske inte.

En sak som slog mig, är att den här storyn nog funkat rätt bra med en ung Billy Crystal som Teddy - eller kanske till och med en ung Woody Allen. 

Det finns förresten en engelsk film från 1933 som också heter THE MAN FROM TORONTO. 

 

 

 

(Netflixpremiär 24/6)

Bio: Hitman's Wife's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Innan jag såg Patrick Hughes' actionkomedi HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD, läste jag om min recension  av den första filmen; THE HITMAN'S BODYGUARD, även den av Hughes. Jag kom nämligen inte ihåg så mycket av den. 

Jag var på det hela taget hyfsat nöjd med den första filmen, som kom 2017. Den påminde en hel del om 1980-talets våldsamma actionkomedier. Dock irriterade jag mig på att rollfigurerna svor konstant i avsikt att vara roliga, och en del grovt våld som var tänkt att vara kul, var bara våldsamt. Men, det var ändå en rätt rolig och underhållande film.

Uppföljaren HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD inleds med ordentliga förtexter, och det var inte utan att jag hajade till, när filmen inleds med texten FILM I VÄST PRESENTS. Okej, det står fler bolag listade, bland annat Millennium Media, men ändå: detta är en svensk samproduktion! Mot slutet av förtexterna nämns producenterna, och en av dem är Peter Possne. Passande nog innehåller den här filmen scener där det pratas om litium. Tyvärr avses inte kalkonfilmen LITHIVM, som Possne producerade.

Efter förtexterna följer något slags handling. Det här är en stökig historia. Ja, det är en jävligt stökig historia. Ibland fick jag intrycket av att filmmakarna hittade på efterhand medan de filmade.

Ryan Reynolds är tillbaka som livvakten Michael Bryce. Han har förlorat sin livvaktslicens och går i terapi. Han vill inte veta av våld och vapen, och rekommenderas att resa bort. Bryce åker till Capri och försöker vila upp sig, men det går inte så bra.

Plötsligt dyker nämligen Sonia Kincaid (Salma Hayek) upp. Hon var även med lite grann i förra filmen, hon är hustru till hitmannen Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som förstås också var med förra gången. Folk skjuter vilt på varandra och Sonia behöver Bryce' hjälp. Motvilligt dras han med.

Antonio Banderas spelar en ond grek, som har något slags ondskefull plan han tänker genomföra på ondskefullast möjliga sätt. Bryce, Darius och Sonia kidnappas av Interpol, en agent där (Frank Grillo) tänker använda de tre för att stoppa greken.

... Nä, jag kan inte riktigt redogöra för filmens handling, men de skjuter konstant på varandra. HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD består nästan bara av högljudda actionscener och jakter från början till slut. När de inte skjuter på varandra, är det fortfarande högljutt - eftersom rollfigurerna envisas med att vara högljudda och skrika och bära sig åt. Och så svär de - så in i helvete.

"Your mouth needs an exorcism!" säger Bryce till Sonia. Det är meningen att det konstanta grova språket, framför allt Salma Hayek svär i varenda mening, ska vara komiskt - men det är det inte. Det är fruktansvärt tröttande. Hela filmen är tröttande.

Den pojkaktige Ryan Reynolds är en sympatisk och kul kille. Hans livvakt i de här filmerna är rätt kul och sympatisk. Ett flertal bra skådespelare medverkar. Det är ju trevligt att åter få se duon från DESPERADO, det vill säga Banderas och Hayek, tillsammans igen. Morgan Freeman har en liten roll. Richard E Grant dyker upp som hastigast i en ännu mindre roll.

... Men det räcker inte. Filmen innehåller ett par roliga repliker och scener, men som helhet är HITMAN'S WIFE'S BODYGUARD en rätt irriterande, bombastisk orgie i meningslöshet. Filmen är ganska illa berättad och flera gånger glömde jag bort vad rollfigurerna höll på med, vad det hela gick ut på. Det är en tjatig film. Dock hade den kunnat vara tjatigare - i Asien och Australien visas nämligen en version som är nästan tjugo minuter längre!

Det här är en film för dig som gillar explosioner, skrikande, Ace of Base, och ord som "fuck", "motherfucker", "fucking cucaracha" och "pussy pipe".

 

 

 

(Biopremiär 16/6)

Bio: The Hitman's Bodyguard

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Jag har en tendens att klaga på moderna actionfilmer. Antingen är det alldeles för slickade, strömlinjeformade och plastiga filmer med PG-13-gräns i USA - filmer som, tja, xXx: THE RETURN OF XANDER CAGE. Eller så är det filmer som Bourne-serien, men komplicerade intriger och illa filmade actionscener där man inte ser vad som händer.

Jag gillar ju action så som det var förr - det vill säga under genrens guldålder på 1980-talet. Då actionfilmerna var våldsamma, brutala, blodiga och grabbiga, men även innehöll fungerande humor, och oftast hade de karmisatiska hjältar. Den typen av actionfilm är förstås omöjlig idag, när allting ska anpassas för att passa en så bred publik som möjligt. Och spekulativ action är hopplöst, eftersom alldeles för många idag upprörs av spekulation.

Ibland händer det att det kommer en film som påminner om 80-talets action, men eftersom de uppdaterats för 2010-talets unga publik, blir resultatet uselt - typexempel är den vedervärdiga RIDE ALONG 2.

Men så dyker det upp en film som faktiskt nästan är så som actionfilmerna var förr. En film med nästan alla rätt. Men bara nästan. Och felen lyser lite väl kraftigt.

THE HITMAN'S BODYGUARD heter filmen, som regisserats av Patrick Hughes (THE EXPENDABLES 3). Ryan Reynolds spelar Michael Bryce, superproffsig livvakt som råkar klanta sig och hamnar på dekis. Gary Oldman gör en blodtörstig, vitrysk diktator som arresteras för folkmord. Rättegången hålls i Haag. En av de som ska vittna mot diktatorn är torpeden Darius Kincaid (Samuel L Jackson), som sitter bakom lås och bom i London. Om Kincaid vittnar kommer hans fru (Salma Hayek), som också sitter i fängelse, att släppas fri.

Diktatorns hitmen gör allt för att stoppa polistransporten av Kincaid - och till slut kallas förstås Bryce in för att ensam forsla Kincaid till Haag. Blodtörstiga hitmen attackerar duon i en aldrig sinande ström under färden.

Ryan Reynolds är en karismatisk och sympatisk kille, och han är ju dessutom rolig. Han är ibland rätt kul i den här filmen. Det fläskas på med massor av action, och dessa actionscener är så som de var för trettio år sedan - det är våldsamt, blodet sprutar, massor av grejor sprängs i luften, och det går att se vad som händer. En båt-, bil- och motorcykeljakt på- och längs holländska kanaler är smått fantastisk. Den är medryckande och försedd med lite jazzflöjt på soundtracket. Rent allmänt är det bra driv i actionscenerna.

... Men. Vad som irriterar är att filmskaparna, liksom alldeles för många amerikaner, tror att det är roligt om man svär oavbrutet. Samuel Jackson svär konstant, Salma Hayek svär och skriker ännu mer i sina få scener. Vid ett tillfälle säger faktiskt Ryan Reynolds till Samuel Jackson att han lyckas få ordet "motherfucker" att kännas uttjatat! Efter ett tag är allt detta svärande rätt påfrestande.

Vad som inte heller riktigt funkar är några inslag med brutalt, blodigt våld som är avsett att vara skojigt. Det är inte skojigt. Däremot är det skojigt att Ryan Reynolds i en scen lika plötsligt som oväntat sjunger den gamla Ace of Base-hiten "The Sign". I falsett.

Samuel L Jackson är besynnerligt lik Bruce Willis i den här filmen. Richard E Grant har en liten och märklig roll, han är bara med några minuter i början innan han försvinner för att sedan inte komma tillbaka. Sist i eftertexterna ligger en misslyckad tagning som är riktigt rolig.

THE HITMAN'S BODYGUARD hade kunnat bli en riktigt bra actionkomedi. Nu blev det bara en film som hamnar i facket "lite bättre än de flesta andra actionfilmer som görs idag". Fast båtjakt i Holland har vi väl inte sett sedan MARIONETT I KEDJOR från 1971; det där rafflet med Sven-Bertil Taube som amerikansk hemlig agent - och som bitvis mest känns som actionversionen av ÅSA-NISSE I REKORDFORM.

Plus i kanten för att filmen inleds med riktiga förtexter.

  

 

 

 

(Biopremiär 18/8)

Bio: The Expendables 3

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Det har ju varit en hel del skriverier om THE EXPENDABLES 3 i pressen de senaste veckorna. Inte så mycket om själva filmen, utan om det faktum att en komplett version läckt ut på Internet flera veckor innan premiären. Nu har jag inte kollat på ett tag, men filmen laddades ner två miljoner gånger på bara några dagar - och siffran ökar varje dag. Ett faktum som förstås skadar filmbolaget. Jag får nästan intrycket av att de enda som inte redan sett filmen är vi filmkritiker.

För några dagar sedan dök de första recensionerna upp i de amerikanska branschtidningarna, som Variety och The Hollywood Reporter. Jag kunde inte låta bli att läsa dem - och de bekräftade det jag fruktade. De klagade på att det är en blodfattig film - bokstavligt talat blodfattig.

"Never send a boy to do a man's job" står det på filmaffischen. En tuff slogan - men den ljuger. För i den här tredje filmen i serien skickar man faktiskt ut inte bara en pojke, utan flera stycken - samt en flicka - för att göra karljobb. Jag gillade de två första filmerna - inte bara på grund av att de samlade de gamla hjältarna från 1980-talet i en och samma film, utan även för att de verkligen var hårda, blodsöliga och barnförbjudna. I synnerhet den första, som kom 2010. Actionfilmer idag är ju oftast väldigt slätstrukna och polerade; det görs inga riktigt hårda grabbfilmer längre. När THE EXPENDABLES 2 kom 2012 ryktades det att den skulle få åldersgränsen PG-13 i USA, vilket fick fansen att sparka bakut. När den väl hade premiär släpptes den, precis som föregångaren, med åldersgränsen R; från 17 år. Dock hade Chuck Norris, som medverkade i en liten roll, krävt att grovt språk inte får användas i filmen - han är ju numera djupt kristen. Blod och slakt är okej - så länge det inte svärs.

Den nya filmen har försetts med en PG-13-gräns. Allt för att locka så stor - och ung - publik som möjligt. Sylvester Stallone har sagt att det är för att de inte vill att fansen ska tvingas smyga in på biograferna. Men där har han fel. De som gillar sådana här filmer är 45+ - det handlar om oss som växte upp på 80-talet med de här skådisarna och med tuffa, reaktionära actionfilmer. Vi vill inte ha nertonad mesaction.

THE EXPENDABLES 3 är en märkligt slarvig, hafsig film. Förvisso är det ju inte meningen att de här filmerna ska vara några intellektuella milstolpar, men i det här fallet känns det lite för mycket som en direkt-på-DVD-film med alldeles för hög budget och kända namn. För regin står Patrick Hughes, som tidigare bara gjort en långfilm; något som heter RED HILL, och Stallone är förstås tillbaka som Barney Ross. När filmen börjar attackerar Ross och hans män; Lee Christmas (Jason Statham), Gunner (Dolph Lundgren), Toll Road (Randy Couture) och Hale Caesar (Terry Crews), ett tåg som transporterar en viss Doctor Death (Wesley Snipes), som suttit i fängelse i åtta år. Death var en av de första medlemmarna i The Expendables. Han skämtar och säger att han suttit inne för skattesmitning - vilket ju Snipes satt inne för på riktigt.

Efter att ha fritagit Death ger sig gänget genast iväg för att sätta ditt en mystisk man som säljer vapen till krigshärjade delar av världen. Det visar sig att denne man är en samvetslös typ som heter Stonebanks (Mel Gibson) och som Ross trodde sig ha dödat en gång i tiden. Stonebanks var en av grundarna av The Expendables och blev sedan ond. Strid utbryter och Caesar blir svårt skadad.

Harrison Ford är teamets nya chef och han gillar inte att de misslyckades med att plocka Stonebanks. Ross kommer fram till att hans gäng är för gammalt - han behöver nya, unga hårdingar. Kelsey Grammer dyker då upp som en som heter Bonaparte och som vet vilka som behövs. De flyger kors och tvärs över kontinenter för att hitta rätt personer, vilka i slutändan blir Thorn (Glen Powell), Mars (Victor Ortiz), Luna (kampsportaren Ronda Rousey - ville inte Gina Carano vara med?) och Smilee, som spelas av TWILIGHT-skådisen Kellan Lutz, som senast sågs i usla THE LEGEND OF HERCULES. Detta är inte världens charmigaste gäng - tvärtom, de är rätt trista. Och det första de gör, är att bli tillfångatagna av Stonebanks. Alltså måste Barney Ross samla sitt gamla gäng för att frita ynglingarna. Antonio Banderas spelar en pajas som tjatar sig till en plats i gänget, och även Arnold Schwarzenegger och Jet Li ansluter.

THE EXPENDABLES 3 innehåller en väldig massa action, det skjuts och sprängs fruktansvärt mycket, och när det inte skjuts och sprängs, slåss man med stora knivar. Det vräks på med så mycket våld att filmen självklart blivit barnförbjuden i Sverige, det spelar ingen roll att folk inte blöder när de träffas av kulor och knivar, och att ingen svär (Harrison Ford fäller filmens enda "fuck"). Men allvarligt talat: det ser fullkomligt befängt ut när hundratals människor slaktas utan att blodet sprutar. Det känns som att titta på när folk leker krig.

Att skrapa ihop ett nytt gäng yngre Expendables var en dum idé - det är ju ingen som vill se dem. Filmidén bygger på att få återse det gamla gardet i en och samma film. Det nya gänget ser mest ut som en samling posörer och de lyckas aldrig bli hårda och tuffa tack vare PG-13-gränsens restriktioner. Ronda Rousey spöar upp en del folk och utbrister "Karlar!", men fajterna är lite för snabbt klippta för att man ska kunna se dem speciellt bra.

Flera av de medverkande ser trötta, ointresserade och framför allt gamla ut. Schwarzenegger har blivit väldigt gammal - för att inte tala om Harrison Ford. Manuset är av By-the-numbers-varianten, och den synnerligen onde Stonebanks insisterar på att hela tiden göra dumma saker bara filmskurkar gör - som att ge hjältarna 45 sekunder på sig att fly innan en byggnad sprängs i luften, istället för att spränga på en gång, och vi får den klassiska dumheten, när man släpper sina vapen för att istället göra upp med nävarna. Det är lite slappt.

Dock är Mel Gibson en bra skurk och det är kul att se honom i en actionfilm igen. Han ser fräschare ut än på länge och hans forna utstrålning finns kvar. Detsamma gäller Stallone. Dolphan har knappt några repliker alls i filmen och stackars Jet Li är reducerad till att skjuta kulspruta i en scen. Märkligt - varför plocka in en fantastisk kampsportare och sedan inte låta honom slåss?

Man har lyckats stoppa in en och annan bra oneliner och det är kul när Stallone i en scen kliver in i en Ford, och därinne sitter Harrison Ford. Men i övrigt är THE EXPENDABLES 3 en stor besvikelse; en slätstruken och onödig film utan bett. Det här skulle bli den sista filmen i en trilogi, men Pierce Brosnan har pratat om att han ska medverka i en eventuell THE EXPENDABLES 4. Vi får väl se vad som händer. Den här filmen lär knappast bli lika framgångsrik som de första två.

Filmens svenske översättare heter passande nog Karl Hårding.

(Biopremiär 13/8)