Visar inlägg med etikett Patrick Dempsey. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Patrick Dempsey. Visa alla inlägg

onsdag 14 september 2016

Bio: Bridget Jones's Baby

Foton copyright (c) UIP Sweden
Den första filmen om Bridget Jones kom 2001 och hette BRIDGET JONES DAGBOK. Uppföljaren från 2004 fick heta PÅ SPANING MED BRIDGET JONES. När nu den tredje filmen får Sverigepremiär, har man av någon anledning behållit dess engelska titel; BRIDGET JONES'S BABY. Var det för jobbigt att plocka bort s:et efter Jones'?
Jag såg den första filmen på en vanlig visning på Maxim i Landskrona. Det var mycket folk, mest kvinnor, och några medsläpade herrar. Och så jag. Jag satt mest och undrade varför damerna skrattade precis hela tiden. Jag tyckte inte att det var speciellt kul. Den andra filmen såg jag också på Maxim, den minns jag inget alls av, mer än att jag tyckte att den var direkt dålig.
Nu är Renée Zellweger tillbaka som Bridget Jones - men allt är inte som förr. Framför allt inte Bridget Jones. Renée Zellweger fick ju får några år sedan den dåliga idén att plastikoperera sig - enligt ryktet för att inte bli igenkänd från TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION, som hon skäms för. Zellweger ser numera väldigt konstig ut, som om hon suger på en citron medan hon går i motvind. Det är väldigt irriterande och jag kunde inte släppa detta under hela filmen. Riktigt konstigt blir det när det klipps in några tillbakablickar från de tidigare filmerna, och hon ser helt annorlunda ut.
BRIDGET JONES'S BABY är regisserad av Sharon Maguire, som gjorde den första, men inte andra, filmen om Bridget. När filmen börjar fyller Bridget 43. Hon lever fortfarande ensam. En dag visar det sig att hon är gravid. Men vem är fadern? Är det den snygge, rike amerikanen Jack (Patrick Dempsey) hon låg med på en musikfestival, eller är det den gamla kärleken Mark Darcy (Colin Firth), som ligger i skilsmässa och som hon hoppade i säng med kort efter mötet med Jack. Bridget försöker förbereda de två på att en av dem ska bli far, och de två herrarna tävlar om Bridgets gunst. Samtidigt har Bridget problem på jobbet, eftersom hon fått en ny, ung och dum chef, som anlände med några hipsters i släptåg.
Jag ska inte sticka under stol med att jag skrattade åt några scener i filmen. Framför allt är Emma Thompson rolig som barnmorska, och Colin Firths stela torrhet är rätt kul. Hugh Grants rollfigur från de tidigare filmerna har omkommit, och dennes begravning är festlig den med.
Men i övrigt känns det här som en film jag redan sett flera gånger tidigare. Det är något märkligt bekant över handlingen, och det hela är alltför bagatellartat. Fast längst bak i salongen på pressvisningen satt en samling kvinnor som aldrig annars går på pressvisningar (vilka var de?), och de skrattade hjärtligt mest hela tiden.
... Och liksom tidigare undrar jag varför de anlitat en amerikanska för att spela Bridget Jones. Nog finns det väl gott om lämpliga skådespelerskor i England som kan göra rollen lika bra, eller bättre? Någon som inte är helt omopererad? Sally Phillips, som spelar Bridgets kompis Shazzer, hade varit roligare i titelrollen. Fast det är klart, hon var inte tjock för femton år sedan.
  









(Biopremiär 16/9)





fredag 1 juli 2011

Bio: Transformers 3

Foton copyright © Paramount Pictures Sweden

Först och främst: beklagar att denna recension är ett par dagar sen. Jag har helt enkelt inte hunnit skriva den förrän nu, och jag fick prioritera den amerikanska versionen av denna text. Nåja. Här har ni så jätterobotarna.

Som den store kompositören och textförfattaren Trey Parker engång i tiden skrev: "Why does Michael Bay keep on making movies?". Bay är känd för att göra stora, svindyra och öronbedövande actionfilmer som horder av människor går och ser, men som få egentligen verkar gilla. Och jag kommer fortfarande ihåg publikens skratt efter den allra första pressvisningen av ARMAGEDDON i Cannes... (Förvisso inte hela, filmen, utan de visade ett hopklipp vilket gjorde det hela ännu fånigare)

Nu är det återigen sommar, blockbustersäsongen är här - och återigen slår Bay till så att det smäller om det. Med betoning på smäller.

Jag kan inte påstå att jag har någon relation till Transformers. På 1980-talet köpte jag ibland leksakerna i present eller julklapp till en av mina kusiner, som är typ femton år yngre än jag, och jag tycker mig komma ihåg att jag köpte det första numret av serietidningen (styva pärmar), som jag läste i mina föräldrars bastu - och som jag inte begrep alls.

Vad jag däremot gillade i den svängen, var de japanska jätterobotarna, vilka kom tidigare och som var stora (notera ordvitsen!) i Sydeuropa i slutet av 70- och början av 80-talen. Jag upptäckte Goldrake (även känd som Grendizer, Grandizer och Goldorak), Mazinger och de andra när jag semestrade i Italien 1980.

1986 kom det en animerad Transformersfilm, vilken en kompis och jag såg på Fantastisk Filmfestival för några år sedan - efter att först ha hällt i oss några öl. Vi var nog 15-20 år äldre än de övriga i publiken, och de andra var troligen där av nostalgiska skäl. Min kompis och jag var där därför att Orson Welles stod för den mäktiga berättarrösten. Filmen var en obegriplig röra, vi skrattade mycket och diggate det småfåniga rocksoundtracket. En ung kille i publiken trodde att texten till Transformersledmotivet lös "Transformers - Warriors in the Sky". Tja, det ska ju egentligen vara "Transformers - More than meets the eye"...

Hur som helst. När Michael Bays blockbuster anlände 2007 hade jag inga förväntningar överhuvudtaget - i synnerhet då det ju handlade om en Michael Bay-film. Så jag måste allt säga att jag blev ganska överraskad när filmen visade sig vara både underhållande och rolig.

Underhållande och rolig. Det är två ord som definitivt inte passar in på 2009 års uppföljare, TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND. Jösses. Den filmen är fullkomligt osebar. Okej, jag kan inte påstå att jag förstod allt om Transformersrasens urspring, dess histora, deras hemplanet och fan fan allt handlade om i den första filmen. Detta beror kanske på att jag är dålig på att vara uppmärksam när en pompös berättarröst trumpetar ut en massa fakta i en evighet. Men TRANSFORMERS 2 är som ett enda stort skrotupplag. Bokstavligt talat. Det är som att titta på ett kalejdoskop i 150 minuter. Den kan driva dig till vansinne. På riktigt. De som faktiskt begriper vad som försigår i den filmen förtjänar den medalj. Eller snarare en enkelbiljett till gökboet.

En kille som inte gillade TRANSFORMERS 2 alls, var ... gissa ... Michael Bay. Jodå. Regissören själv! Sedan den filmen hade premiär för två år sedan, har han kastat mög på den och sagt saker som "Varför sa ingen till mig att jag höll på att göra en skitfilm?". Därför lovade han att den tredje filmen skulle bli annorlunda. Mer som den första filmen. Och den skulle bli begriplig.

På grund av "säkerhetsskäl" pressvisades inte TRANSFORMERS: DARK OF THE MOON, som i Sverige fått den enklare titeln TRANSFORMERS 3, åtminstone inte här i Malmö, så jag fick gå på den antagligen utsålda smygpremiären på Royal (Sveriges största duk!) kvällen innan den egentliga premiären. Och vad ska jag säga? Jodå, den här gången är det betydligt bättre än förra gången. Okej, jag begriper fortfarande inte riktigt vaffan allt handlar om, varför allt det här händer, men det är väl för att jag är för gammal för att sätta mig in i Transformersmytologin.

Det hela börjar på 1960-talet. Vi får lite arkivklipp på JFK, en del manipulerat för att passa in i handlingen, och så får vi veta den verkliga orsaken till att Apollo 11 landade på månen 1969. Det visar sig att Neil Armstrong och Buzz Aldrin åkte dit som agenter för att undersöka en främmande farkost som kraschat på månens mörka sida. Farkosten är förstås ett rymdskepp från Cybertron, Transformers hemplanet.

Därefter hoppar vi till nutid. Shia LaBeouf är tillbaka som vår unge hjälte Sam, medan den problematiska divan Megan Fox fått kicken från serien. Fox har ersatts av den brittiska modellen Rosie Huntington-Whiteley, som spelar Sams nya flickvän Carly. Och ... Det allra första vi ser efter prologen, är en närbild på Carlys röv! Därefter smeker kameran hennes nakna ben - och den unga publiken, 75% killar, skrek "WOOO-HOOOOO!!!" på föreställningen jag var på. Fantastisk scen. PK-gänget, i synnerhet europeiska filmkritiker, kommer att hata denna scen.

Sam är arbetslös och letar alltid efter nytt jobb, medan Carly - som alltid klär sig som om hon ska iväg på ett modelljobb för Vogue - jobbar åt den superrike, coole men lite slemmige Dylan (Patrick Dempsey), vars kontor är fantastiskt elegant och fullproppat med de dyraste bilar man kan uppbringa. I en scen beskriver Dylan en bils vackra former, men vad vi ser i bild medan han pratar, är Carlys kropp - ännu en gång smeker kameran henne från topp till tå. 

Till slut lyckas Sam få ett jobb, i postrummet på ett märkligt företag vars chef är den ytterligt bisarre Bruce Brazos (John Malkovich). Vår hjälte hatar sitt jobb - men tack och lov så återvänder de ondskefulla Decepticonrobotarna för att leva jävel och härska över Jorden. Så, återigen måste Sam slå sig ihop medsin favorittransformer Bumblebee, den mäktige Optimus Prime och några andra snälla Autobotrobotar, samt med soldaterna Lennox (Josh Duhamel) och Epps (Tyrese Gibson) för att slåss mot den lede Megatron. Det här är något som inte uppskattas av försvarsministern Charlotte Mearing (Frances McDormand). Och så bryter förstås helvetet lös och inte helt överraskande får huvudpersonerna agera hjältar. Igen.

Jag borde egentligen inte tilldela den här filmen mer än två syndiga dvärgar. För det första är filmen alldeles för lång. Den vara 157 minuter och slutar aldrig. Några actionscener slutar aldrig de heller. Och story är ganska dum och väldigt oengagerande. Jag gillade grejen om månen och Apollo 11, men därefter blir det bara konstigt. Som det så ofta blir.

Rosie Huntington-Whiteley är ganska fruktansvärd. Visst är hon söt. Men - hon har karisma som en död potatis. Hon och hennes rollfigur har ingen som helst personlighet. Carly är ingenting annat än den här filmens julgranspynt. Plus dock för att hon tar sig igenom alla strapatser iförd högklackat.

Trots detta slänger jag in en tredje, halvsyndig dvärg. Varför då? Därför att vissa av rollfigurerna är riktigt bra. Malkovich är fantastisk som den knäppe chefen med de vitaste tänder jag någonsin sett. Frances McDormand verkar ha kul med sin roll. John Turturro är tillbaka som den exentriske Simmons. Och bäst av allt: Ken Jeong från BAKSMÄLLAN-filmerna har en liten roll. Scenerna utan Transformers är ofta överraskande skojiga. Och den riktige Buzz Aldrin dyker faktiskt upp som sig själv. För de flesta är väl Aldrin känd som den där andre killen på månen - men för folk som är som jag, är han främst känd från "The Buzz Aldrin Show" (okej, hur många kopplade den obskyra referensen?).

...Och så har vi de episka, gigantiska, ibland apokalyptiska actionsekvenserna. Och dessa är otroliga. Som jag nämnde är vissa av dem åt helvete för långa, men oj, är de imponerande. Filmen är i 3D, och till skillnad från PRIEST, THE LAST AIRBENDER och en massa andra konverterade fusk-3D-filmer, så filmades faktiskt den här i 3D. Visst, ibland lider den av samma problem som andra 3D-filmer, bilden har en tendens att bli oskarp, men några bombastiska, explosiva scener i slowmotion är direkt omtumlande.

Kanske är jag lite för snäll här, men hallå, det är sommar! Solen skiner! Låt oss vara snälla och glada! Och vaffan, ska jag vara ärlig, gillade jag den här mer ändra flera andra blockbusters som kommit på sistone.

Förresten! Hallå där, ni på mockbusterbolaget The Asylum! Var håller TRANSMORPHERS 3 hus?

 

 

 

 

(Biopremiär 29/6)