Bio: Café Society

Foton copyright (c) Scanbox

Årets Woody Allen-film är här, och den gamle veteranen vevar vidare på samma sätt han gjort det senaste decenniet: han serverar en lättsedd och lättglömd bagatell. Jag kastar ett snabbt öga på Allens filmografi och konstaterar att jag känner igen titlarna på hans senaste filmer, men att jag - med undantag för MIDNATT I PARIS - har väldigt vaga minnen av dem. Förra årets misslyckade thriller IRRATIONAL MAN kom jag inte ihåg alls, jag var tvungen att kolla upp min recension.

Nya filmen CAFÉ SOCIETY utspelar sig i ett kärleksfullt skildrat Hollywood på 1930-talet. Jesse Eisenberg spelar den unge Bobby från New York, som skickas till Hollywood, där det är meningen att han ska arbeta för sin farbror Phil (Steve Carell); en mäktig skådespelaragent. Phil har alltid olika ursäkter för att inte träffa Bobby, som upprepade gånger infinner sig på Phils kontor. Vid dessa besök träffar Bobby den charmiga sekreteraren Vonnie (Kristen Stewart), som han omedelbart blir störtförälskad i. De umgås, men hon verkar mest vilja vara kompis med honom, och snart uppstår det kärleksintriger.

Historien involverar även en nattklubb i New York, the high society, gangsters och annat smått och gott.

CAFÉ SOCIETY kan sammanfattas med ordet "trivsam". För det är vad filmen är. Det är underhållande, småroligt, och om man gillar- och är intresserad av filmbranschen på 1930-talet blir det förstås extra trevligt.

Filmfotot går i varma färger, det är mjukt och elegant. Jesse Eisenberg är lite småjobbig, som han ju alltid är. Däremot är Kristen Stewart överraskande uppsluppen och glad, hon brukar ju annars se ut som om hon bär på all världens sorger. Även Blake Lively och Parker Posey dyker upp.

I slutändan är det här dock bara ännu en bagatell. Jag såg den i augusti, och den har redan bleknat i minnet. Jag lär inte minnas mycket av den när det är dags för nästa års Woody Allen-film att få premiär.

Men visst kan man gå och se CAFÉ SOCIETY utan att känna sig alltför besviken. Den gör sitt jobb, varken mer eller mindre.

(Biopremiär 7/10)

Bio: Irrational Man

Foton: Sabrina Lantos Copyright: ©2015 Gravier Productions, Inc.
Woody Allens nya film IRRATIONAL MAN visades på Malmö Filmdagar, men jag missade den där. Många som såg den jämförde filmen med Hitchcock, vilket innebar att jag hade vissa förväntningar på den. Dessutom visade Allen med WIMBLEDON att han kan göra thrillers.
Visst skulle storyn och rollfigurerna i IRRATIONAL MAN kunna vara hämtade från en Hitchcockfilm - men där stannar likheterna. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra thriller, men det är det inte. Anledningen är att filmen är gjord av Woody Allen.
Joaquin Phoenix spelar Abe, en försupen och livstrött collegelärare som anländer till en ny stad och en ny lärartjänst. Abe, som är en oortodox filosofiprofessor, är något av en stjärna i sitt gebit, studenterna gillar honom, och han är en jävel på fruntimmer. Åtminstone var han det tidigare - numera är han impotent. Det dröjer inte länge förrän skolans slampigaste lärarinna, spelad av Parker Posey, hoppar i säng med honom.

Woody Allens nya musa Emma Stone gör collegestudenten Jill. Hon fascineras av Abe, hon börjar umgås med Abe, hon försummar sin triste, jämngamle pojkvän, och får snart ihop det med den (i verkligheten) fjorton år äldre professorn. Nåja, han är i alla fall fjorton år yngre än Colin Firth, som Emma Stone fick ihop det med i förra årets Woody Allen-film; MAGIC IN THE MOONLIGHT.
En dag, när Abe och Jill sitter på ett fik, råkar de höra hur en kvinna klagar på en viss domare Spangler, som förstört hennes liv. Av allt att döma är Spangler en hemsk människa. Abe blir besatt av tanken på att mörda Spangler. Kanske är det det som är meningen med hans liv.
Jag kan se James Stewart, eller kanske Gregory Peck, som Abe. Hur han anländer till en liten amerikansk kuststad. Jag kan höra musik av Bernard Herrmann. Jag kan se någon av Hitchcocks blondiner som Jill. Tänk vad bra det hade blivit.
Problemet med IRRATIONAL MAN är att alla medverkande, som brukligt är i en Woody Allen-film, pratar oavbrutet - och dialog och framförande är något alldeles makalöst stelt och onaturligt. Det känns som en teaterpjäs. Alla pratar en i taget, replikerna är långa och konstruerade (Abe namedroppar ofta filosofer), när rollfigurerna ska vara eftertänksamma säger de "Hmm...", eftersom det säkert står så i manus. Ibland tittar folk inte på varandra när de pratar med varandra, de kan stå med ryggen mot varandra som i en Ingmar Bergman-film.

Jag tycker att detta är oerhört irriterande. Mitt fokus hamnade inte på handlingen och rollfigurerna, utan på det stela framförandet. Det blir aldrig spännande, eftersom det här inte känns som något slags verklighet. Jämför med premiäraktuella thrillern THE GIFT, som är mycket spännande och där alla agerar naturligt.
Vid flera tillfällen strosar folk omkring i motljus på stranden i Woody Allens film. På soundtracket ligger jazz som känns som hämtad ur till exempel Jess Francos SHE KILLED IN ECSTASY. Därför får förstås dessa scener mig att tänka på Jess Franco. Framför allt känner jag att jag hellre skulle vilja se en Jess Franco-film.
Det är synd att Woody Allen gjort en så här styltig film, eftersom det hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra av det här.

(Biopremiär 2/10)

-->

Bio: Grace of Monaco

Foton copyright (c) Scanbox
Grace Kelly (1929-1982) medverkade i väldigt många bra filmer - SHERIFFEN, FÖNSTRET ÅT GÅRDEN och den underskattade TA FAST TJUVEN, för att bara nämna tre - och hon var oerhört vacker. Men - jag har alltid tyckt att hon är lite ... tråkig. Det är något lite präktigt och osexigt över hennes utseende och framtoning. Kanske är det hennes mjuka anletsdrag.
En som inte har mjuka anletsdrag är Nicole Kidman. Tvärtom - hon har ett väldigt hårt, spänt ansikte, och än mer så efter att hon opererat sig. Vilket jag utgår från att hon gjort. Nicole Kidman ser inte alls ut som Grace Kelly - och nu spelar Kidman Kelly i detta drama, vilket öppnade årets upplaga av filmfestivalen i Cannes.
Olivier Dahans (LA VIE EN ROSE) GRACE OF MONACO har blivit omskriven och omdiskuterad långt innan den kraftigt uppskjutna premiären. Kungligheterna i Monaco protesterade nämligen mot filmen. De fick läsa manuset - och ogillade det. De hävdade att det bara är hittepå. Vad de tycker om den färdiga filmen har jag ingen aning om, men det hela inleds med en text som proklamerar att vad vi ska få se är en fiktion baserad på verkliga händelser. Jag får väl erkänna att jag personligen inte har den blekaste aning om vad som är fiktion eller ej - filmen utspelar sig i början av 1960-talet; innan min tid, och jag har aldrig intresserat mig för Grace Kellys liv som furstinna - eller för andra kungligheter.

Grace Kelly går omkring på sitt slott och verkar inte vara vidare lycklig. Alfred Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths) kommer dit för att försöka övertala henne att ta sig an titelrollen i MARNIE (den manliga huvudrollen ska gå till "Någon skotte som gjort en spionfilm"). Kelly är sugen - men hon vet inte om hon ska våga tacka ja. Hon har barn och man i Monaco - och plötsligt har relationen mellan Monaco och Frankrike försämrats å det grövsta. Furst Rainier (Tim Roth i mustasch) är stressad, det är kris. Eländes elände. De Gaulle ser inte på Rainier med blida ögon och att furstinnan är en kvinna av folket uppskattas inte. Grace Kellys enda riktiga vän verkar vara en amerikansk, katolsk präst; fader Tuck (Frank Langella).
... Oj. Öppnade verkligen den här filmen Cannesfestivalen? Visst - Cannes älskar ju när stora stjärnor traskar uppför röda matten, och stjärnor finns det i Dahans film, och visst, den utspelar sig på Rivieran och bara ett par mil från Cannes. Men i övrigt är det här ... tamt. Det är väldigt platt. Bitvis känns det lite som en TV-film, ofta går tankarna till den lika vissna DIANA, som ju hade premiär i höstas. Händelserna i filmen engagerar inte alls, det är för ytligt och hafsigt. Mot slutet håller Grace Kelly ett tal - ett lååångt tal - och jösses, det blir osannolikt fånigt. Det är nästan så att jag föredrar Steven Seagals tal på slutet av PÅ FARLIG MARK.

Det absolut största problemet med filmen är Nicole Kidman. Inte en enda gång ser jag på henne som Grace Kelly. Jag accepterar henne inte i rollen. Det är inte som när Edda Magnason verkligen var Monica Zetterlund i MONICA Z. Jag såg bara Nicole Kidman gå omkring i exklusiva miljöer. Och det irriterade en hel del.
Birollskådisarna är riktigt bra - förutom Langella, ser vi till exempel Derek Jacobi som en greve som ska lära Kelly hur man beter sig kungligt, Paz Vega spelar Maria Callas, och Parker Posey är kul som det strikta allt-i-allot Madge. Filmfotot är varm, miljöerna är flotta, och, tja, om man som jag för jämnan längtar till Rivieran kan man kanske njuta av vyerna.
Men som film är GRACE OF MONACO en tunn och lättglömd bagatell.
... Och varför kunde den inte få heta GRACE AV MONACO här i Sverige?

(Biopremiär 23/5)

-->