Visar inlägg med etikett Paris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paris. Visa alla inlägg

tisdag 28 januari 2014

Bio: Le Week-End

Foton copyright (c) Nicola Dove
NOTTING HILL-regissören Roger Michell är tillbaka och sin vana trogen har han ändrat stil och genre totalt. LE WEEK-END liknar inte Michells senaste filmer HYDE PARK ON HUDSON eller den rätt vissna MORNING GLORY - eller NOTTING HILL, för den delen.
Dramakomedi av den bitterljuva sorten är nog rätt fack för det här - och betoningen bör nog ligga på drama. Jim Broadbent från MEDAN ÅREN GÅR och Lindsay Duncan, som senast var med i ABOUT TIME, är Nick och Meg; ett par i 65-årsåldern som åker till Paris över en helg för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. När filmen börjar är de redan på väg via tåg, och det hela börjar inget vidare när de upptäcker att det hotell de bodde i förra gången de var där har byggts om och förfulats - om det nu verkligen är samma hotell. Meg får ett utbrott, hon vägrar att bo i ett beiget rum, så hon drar med sig Nick in i en taxi, kryssar runt i staden, och lyckas slutligen ta in på ett lyxhotell - vilket de egentligen inte har råd med.
De två fortsätter trippen i lyxens tecken; de väljer restauranger de egentligen inte har råd med - och hela tiden diskuterar de sin relation. Det står egentligen inte så väl till iden, de verkar trötta på varandra och sig själva, samtidigt som de förstås inte kan släppa varandra. Resan blir inte alltid så munter - förutom för oss som sitter i publiken och ser på dramat.
LE WEEK-END; en brittisk produktion, är en lågmäld film på flera sätt. Den flyter fram i ett lugnt tempo, filmfotot är inte extravagant, färgskalan är lika grå som Nick och Meg och deras äktenskap; det hela bygger på de starka prestationerna från Broadbent och Duncan - i synnerhet han är utmärkt. Meg är aldeles för lik Mia Farrow till utseendet och hon är till större delen en rätt irriterande och lynnig person, jag hade inte stått ut två minuter med henne.
En bra bit in i filmen dyker plötsligt Jeff Goldblum upp. Han spelar Morgan, en gammal universitetskompis till Nick, och har nyligen flyttat från New York till Paris, där han skaffat sig en ny, yngre hustru och en flott lägenhet, till vilken våra två huvudpersoner bjuds på fest. Morgan är en högljudd och lite billig typ trots all framgång och pengar, något som understryks av en lång scen under vilken Morgan oavbrutet stoppar mat i munnen medan han pratar. Kanske är detta en känga åt billiga amerikaner från Roger Michell (som jag konstaterar är född i Sydafrika, det visste jag inte)?
Humorn dyker ibland upp oväntat i små fysiska incidenter, men oftast handlar det om syrliga eller beska kommentarer. När Nick föreslår att de borde flytta till Paris permanent och försörja sig som konstnärer replikerar Meg "Artists? We're from Birmingham!"
Michell har gjort en sympatisk och trevlig liten film, genomgående välspelad och intressant, bra speltid på 93 minuter - och jag blev väldigt sugen på fransk fisksoppa.
... Ja, på att sitta på en fransk restaurang rent allmänt.







(Biopremiär 31/1)

-->



torsdag 9 februari 2012

Bio: Polis

Foton copyright (c) TriArt Film
Franskt. Igen! Det är ingen hejd på de franska biopremiärerna.
Den här filmens originaltitel är POLISSE. Det är "police" felstavat, som om ett litet barn skulle ha skrivit det. Det svenska ordet "polis" går förstås inte att stava fel till, om man nu inte är kreativt obegåvad, så filmen fick heta POLIS.
För manus och regi står Maïwenn, som även spelar en av rollerna i detta drama om barnskyddsroteln i Paris. Filmen kan ungefär liknas vid TV-serier som SPANARNA PÅ HILL STREET; det är ett försök att skildra poliserna, deras verksamhet och liv, på ett realistiskt och vardagligt sätt. Och denna verksamhet handlar mest om att sätta dit pedofiler och ta hand om barn som råkat illa ut på olika sätt.
POLIS tilldelades Juryns Pris i Cannes 2011. Fast jag måste säga att jag undrar varför. Det måste väl ändå ha visats ett flertal filmer som är mycket bättre än det här. Maïwenns film är nämligen väldigt spretig och försöker gapa över alldeles för mycket. Antalet huvudpersoner är stort, alldeles för stort. Det tar närmare halva filmen innan vi lär känna dem lite närmare och förstå hur saker och ting hänger ihop. Och det är inte bara ett eller ett par fall som ska avklaras under filmens gång, utan hur många som helst. Vissa av dem varar bara ett par minuter.
Maïwenn spelar fotografen Melissa som fått i uppdrag av regeringen att följa alla dessa poliser och dokumentera deras vardag för att sammanställa bilderna till en bok. Om Melissa fått vara tydlig huvudperson och om hela filmen fått utspelas ur hennes synvinkel hade POLIS kanske blivit mer strukturerad. Men Melissa är bara en av många huvudpersoner.
Joey Starr spelar polisen Fred, som har problem med sin fru och lilla dotter. Han är väldigt tvär, men får så småningom ihop det med Melissa. En annan kvinnlig polis kan inte få barn och tappar vikt tack vare det psykiskt krävande jobbet, medan en annan är kolerisk och verkar vara lite av en nymfoman. Och så vidare, allt huller om buller. Det hade fungerat betydligt bättre om detta var en TV-serie i vilken varje handlingstråd fick uppta ett avsnitt. Jag blir inte engagerad av något av det poliserna jobbar med eller av de enskilda rollfigurernas liv.
Vidare innehåller filmen lite för många scener där folk sitter och äter - länge - och babblar och skriker.
... Men jag ska väl inte påstå att POLIS är speciellt tråkig. Och visst är den lite intressant ändå, jag har nog aldrig sett en film om en barnskyddsrotel. Det är lite grann som en mindre hårdkokt version av Andrew Vachss' romaner.
Jag satt hela tiden och tyckte mig känna igen Maïwenn. Och jodå. Hon har medverkat i flera filmer jag sett, som till exempel LÉON, DET FEMTE ELEMENTET och SWITCHBLADE ROMANCE. Även Sandrine Kiberlain, som senast syntes i KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN, syns i en liten roll, liksom Karin Viard fråm POTICHE - EN FRANSK TROFÉFU, och en del andra bekanta franska ansikten.






(Biopremiär 10/2)

måndag 5 september 2011

Bio: Midnatt i Paris

Foton copyright (c) Scanbox 

Eftersom jag ju numera recenserar i princip allt som går upp på bio i Malmö, innebätr det att jag de senaste åren plötsligt sett en hel räcka filmer av Woody Allen - en regissör jag egentligen aldrig varit speciellt intresserad av. Inte för att jag tyckt speciellt illa om hans filmer, de jag trots allt såg, men bortsett från "the early funny ones" har Woody Allen aldrig varit min kopp te.

Men den lille mannen har ju fått en nytändning under senare år och jag har uppskattat en hel del av hans nyare filmer - med undantag från den rätt usla WHATEVER WORKS.

MIDNATT I PARIS har gått och blivit Allens mest fram-
gångs-
rika film någonsin. Riktigt vad det betyder i förhållande till AVATAR och SAGAN OM RINGEN vet jag inte, men vad jag förstått är det fler än den vanliga gruppen intellektuella stadsbor i västvärlden som sett historien om filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) som tillsammans med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar (Kurt Fuller och Mimi Kennedy) åkt på semester till Paris.

Gil är förstås Woody Allens alterego, och han är trött på det ytliga Hollywood. Han vill skriva en roman - och inte bara det, han vill flytta till Paris och skriva boken där. Den småbitchiga Inez tycker bara att Gils idéer är fåniga, han borde lyssna mer på den irriterande besserwissern Paul (Michael Sheen), en bekant som lika oväntat som oönskat dyker upp och håller långa utläggningar om allt och alla, från historiska platser och personer till vin.

När Gil en sen kväll inte vill hänga med ut och dansa, strövar han ensam runt på stan. Han går vilse, men när klockan slår midnatt dyker det upp en bil från 1920-talet. Passagerarna lockar med sig Gil, och plötsligt hamnar Hollywoodförfattaren i 20-talets Paris, befolkat av berömda franska och amerikanska författare och konstnärer. Gil träffar Hemingway, F Scott Fitzgerald, Cole Porter, Picasso, Alice B Toklas, och Gertrude Stein hjälper honom med romanen, vars utkast hon tycker har drag av science fiction.

Men det möte som gör störst intryck på Gil, är det med Adriana (Marion Cotillard), älska-
rinna till många av 20-talets storheter. Gil blir förälskad i henne. Det intressanta med henne är att när Gil pratar om att han inte tycker om sin nutid, 2010-talet, och hellre vill bo i det 20-tal han romatiserar, håller hon inte med. Adriana tycker att hennes 20-tal är för modernt och stressigt, hon vill hellre leva under la belle epoque på 1890-talet - där de två även hamnar under ett av sina nattliga äventyr. Varje morgon är dock Gil tillbaka i nutiden och måste dras med Inez, Paul och de påfrestande blivande svärföräldrarna, som inte bara är stenrika och beter sig som typiska amerikanska turister, de uppskattar även den reaktionära tea party-rörelsen.

Till mångt och mycket känns MIDNATT I PARIS lite grann som fan-
fiction författad av Woody Allen. Han låter så många berömdheter som möjligt stråla samman i sin lilla fantasyberättelse. Egentligen är det här en väldigt naiv historia. Jag kommer även att tänka på PICASSOS ÄVENTYR, som ju också lyckas kasta in hur många kulturhistoriska kändisar som helst i ett mytiskt Paris - även om likheterna i övrigt inte är så många.

Woody Allens nya film är trots dess tunnhet väldigt charmig, underhållande och rolig. De många birollsskådisarna briljerar, framför allt Adrien Brody som Salvador Dalí - mer excentrisk och självupptagen än någonsin, och fullkomligt besatt av noshörningar. Kathy Bates är en utmärkt Gertrude Stein.

Rachel McAdams är en av mina nyare favoriter; hon ser väldigt bra ut, ger ett intelligent intryck och är en utmärkt komedienne. Marion Cotillard fråm LA VIE EN ROSE, PUBLIC ENEMIES, INCEPTION och en massa andra filmer, är charmerande på ett härligt franskt sätt. Ganska oemotståndlig.

MIDNATT I PARIS må vara en bagatell, men det är en väldigt tillfredställande bagatell.








(Biopremiär 2/9)

fredag 4 september 2009

Bio: Paris 36

Beskrivningen av den här franska filmen, som heter Faubourg 36 i original, lät lite sådär halvintressant; inte alltför lockande. Arbetardistrikt i Paris... Gammal teater... Men det stod även något om en mystisk och vacker sångerska, och då tändes en gnutta hopp hos mig - så jag slog mig ner på pressvisningen.
PARIS 36 börjar med att en typiskt franskt rundlagd herre som kallas Pigoil förhörs av polisen - uppenbarligen har ett mord begåtts. Och så berättar Pigoil den långa historien om händelserna som ledde fram till mordet.
Uppenbarligen heter "förort" "faubourg" på franska, och i denna icke namngivna förort ska den gamla teatern Chansonia stängas. Pigoil och hans vänner har länge jobbat på den anrika teatern, och de vägrar sälja till den mäktige "gudfader" som styr distriktet. Året är 1936 och det blåser farliga politiska vindar.
Men så plötsligt gör vännerna slag i saken, ockuperar teatern och beslutar sig för att sätta upp en varietéföreställning. Samtidigt anländer den unga, bedårande blondinen Douce till teatern; hon vill bli artist och på en audition sjunger hon reklamjinglar, vilket ju är väldigt lustigt. Pigoil och de andra gillar hennes ben, så hon får jobb som konferencier på deras föreställning.
Douce presenterar mer eller mindre bra/usla artister och sjunger en och annan reklamjingel, men publiken vill se mer av henne och vill höra henne sjunga en riktigt sång. Hon låter sig övertalas - och gör dundersuccé.
I sistriktet bor även Monsieur TSF; Radiomannen, en äldre man som ser ut att vara hämtad ur ett Tardi-album, och som aldrig går ut. Han är musiker, men sitter alltid hemma och lyssnar på radio. När han plötsligt får höra Douce sjunga på radion lägger han ihop ett och annat ur det förflutna, och så samlar han sig, tar sats och kliver ut ur huset för att uppsöka teatern och Douce.
M TSF har rotat fram några av sina gamla, aldrig använda sånger och komponerar ett par nya, och så sätter de upp den sprudlande föreställningen Faubourg 36, en makalös succé.
Detta varvas med intriger om Pigoils fru som lämnade honom och tog den lille sonen med sig, en grabb Pigoil inte får träffa, och mer thrillerbetonade händelser som involverar gangstrar och ett fascistiskt parti.
Men främst är detta lättsam underhållning som tack vare flera revynummer drar åt musikalhållet. Det är mustigt, det är härliga miljöer och det är väldigt, väldigt franskt. Filmen bjuder på något av det roligaste jag vet: en komiker som inte är rolig. Här är det "imitationernas mästare" som gör totalt värdelösa imitationer av flygplan, ankor och grodor inför en häpen, knäpptyst publik. Själv skrattade jag så jag grät, det här måste ses. Det dyker även upp en del andra konstiga typer och framför bisarra sånger och vitsar.
Men framför allt har PARIS 36 Nora Arnezeder som Douce. Iiiooouuuhhh... Jag blev alldeles knäsvag. Eller, jag hade blivit det om jag hade stått upp. Arnezeder känns lite grann som Audrey Tautou, fast blond och längre. Javisst, oerhört fransk. Hon är en sådan där som skulle kunna skälla ut mig på franska och säga de mest hemska saker jag inte riktigt förstår, men jag hade inte protesterat och bett om fler haranger, eftersom det låter så vackert. En osannolikt söt fransyska som sjunger chansoner, det är man inte bortskämd med i dagens kulturutbud.
Scenerna från succéföreställningen går utanför ramarna och förvandlas till något slags Busby Berkeley-version av en musikvideo. Medryckande, glatt och färgsprakande.
Jag tycker att PARIS 36 är över förväntan bra. Mysig och trevlig. Och bitvis rolig.






(Biopremiär, enbart Stockholm, 4/9)