Visar inlägg med etikett Paramount. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paramount. Visa alla inlägg

lördag 2 december 2017

DVD/Blu-ray/VOD: Munich

MUNICH (Paramount)
Jag såg aldrig Steven Spielbergs MUNICH när den gick på bio 2005 - och jag såg den aldrig på DVD. Jag minns att jag faktiskt fick hem ett recensionsex av DVD:n, men av någon anledning blev det aldrig av att jag tittade på den. Jag vet inte varför, kanske verkade den tråkig. I vilket fall, nu är filmen aktuell på Blu-ray, så nu - tolv år senare - har jag sett den, och den visade sig vara rätt bra.
När filmen gick på bio hette den MÜNCHEN, men nu släpps den med gemensamt omslag för de nordiska länderna, vilket innebär att originaltiteln behållits. Filmen handlar om den israeliska grupp som anlitades för att leta upp- och döda den palestinier som antogs ligga bakom terrorattacken under OS i München 1972, då elva israeliska idrottsmän massakrerades. I en introduktion understryker Steven Spielberg att han inte vill försvara Israel och deras politik, filmen - som bygger på en bok - skildrar bara vad som hände.
Terror ska bekämpas med terror, och Golda Meir skickar ut mossadkillen Avner (Eric Bana), som tillsammans med sina handplockade män (Daniel Craig och Ciarán Hinds spelar två av dem) far runt i Europa, där de skjuter ihjäl- eller spränger diverse män. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Ibland är Avner lite tveksam till uppdraget, ibland har  han mardrömmar.
När jag såg filmen fick jag intrycket av att handlingen utspelas under några veckor. Men Avner och hans fru får en liten dotter i början, och mot slutet av filmen har ungen vuxit till sig. I en sluttext står det att den siste palestiniern dödades 1979.
MUNICH visade sig vara oväntat spännande. Själva uppdraget är lite moraliskt tveksamt - "hjältarna" spränger till exempel bostäder i städer och de avrättar obeväpnade. Men Spielberg vet hur man bygger upp spänning, och spänning uppstår till exempel när israelerna försöker undvika att spränga sönder en liten flicka, som oväntat återvänder till platsen där en bomb är gömd.
Tidsskildringen är utomordentlig, bitvis ser det här ut som en thriller från 1970-talet. Kanske beror detta delvis på att Spielberg ju faktiskt gjorde film på 70-talet, och att han inte är en yngre förmåga som imiterar en äldre stil.
Filmen har dock ett stort problem: den varar två timmar och 44 minuter, vilket är ungefär 44 minuter för länge. När MUNICH pågått i bortåt två timmar började jag tröttna, spänningen avtog och det började kännas utdraget.
Extramaterialet på den nya Blu-ray-utgåvan är inget speciellt. Det handlar om en handfull 13 minuter långa filmer där de inblandade berättar om produktionen, alla plockade från den gamla DVD:n. Det vore intressantare med längre dokumentärer omverkligheten bakom filmen.









torsdag 20 juli 2017

DVD/Blu-ray/VOD: xXx: Return of Xander Cage

xXx: RETURN OF XANDER CAGE (Paramount)
När den första filmen om Xander Cage; den som bara hette xXx, kom 2002, recenserade jag den i Helsingborgs Dagblad. Jag minns att jag inledde med att jämföra Vin Diesel med en köttförslimpa serverad i en skolmatsal en höstdag på 1970-talet; en sådan där grå köttfärslimpa som faller isär när man försöker skära i den. Jag minns inte mycket av xXx, inte mer än att den inleddes med Rammstein, att Asia Argento var med, och att publiken på pressvisningen skrattade glatt åt en scen där Vin Diesel smyger genom ett rum.

Uppföljaren xXx: STATE OF THE UNION, som kom 2005, såg jag aldrig. Vin Diesel var inte med i den, hans rollfigur Xander Cage hade dött och Ice Cube tog över som en annan agent.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE, i regi av DJ Caruso, pressvisades inte i Göteborg, och jag gick inte och såg den på eget bevåg. Men nu är alltså Vin Diesel tillbaka som Xander Cage -- han hade bara fejkat sin död.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE kan sammanfattas i följande mening:

EN GUBBE PÅ SKATEBOARD.

Den här filmen inleds onekligen rätt bra. Donnie Yen, Deepika Padukone och några till är ett gäng bovar som slår till, och under en välkoreograferad actionscen snor de en domedagsmaskin. Sedan dyker Samuel L Jackson upp; han var agentbossen i de tidigare filmerna, men han sprängs genast i luften.

Ny chef blir en dam spelad av Toni Collette - och hon har en uppsyn som skriker "lita inte på henne". Hon letar upp Xander Cage och skickar iväg honom för att hitta domedagsmaskinen.

När den charmbefriade kötthögen Vin Diesel tar över, faller filmen. Han samlar ihop en gäng typer med olika färdigheter, och så blir det actionsportande. Vin Diesel fyllde 50 häromdagen. Det ser minst sagt jönsigt ut när han åker skateboard och ska vara cool.

Kampsportsvidundret Tony Jaa är också med, och det är irriterande att han och Donnie Yen inte utnyttjas mer i filmen - om de två hade innehaft huvudrollerna hade det hela blivit betydligt bättre. Försöken till humor funkar inte alls, scenerna där Vin Diesel ska vara brudmagnet à la James Bond blir bara ... fel, och pälsen Diesel envisas bära är hiskligt töntig. Filmens överraskningar är inga överraskningar, i synnerhet inte den i slutscenerna. Även Ice Cube gör ett litet krystat inhopp.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE är bara ännu en av alla de här moderna, slickade, bombastiska, högljudda och fullkomligt själlösa actionfilmerna. Fast den går kanske hem hos tolvåringar.

I synnerhet tolvåringar som tycker att det är fränt med en gubbe på skateboard.
   

lördag 20 oktober 2012

Bio: Paranormal Activity 4

Foto copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Sin vana trogen pressvisades inte PARANORMAL ACTIVITY 4. Riktigt varför vet jag inte, bolaget brukar dra till med att de inte vill att handlingen och överraskningarna ska avslöjas i förväg och liknande trams - men det handlar nog mest om att de inte vill förses med usla recensioner redan innan premiären. Eller så vill de inte betala biografpersonalen för att köra filmen för pressen. Så det blev allt till att gå på premiären på Royal, denna stora biograf med Sveriges största duk.

Det var fullsatt. Tydligen lockar konceptet fortfarande. Och jag vet inte riktigt varför. Den första PARANORMAL ACTIVITY var mest intressant som fenomen än som skräckfilm. Den hade nämligen bara kostat $11 000 att göra! Filmen plockades upp av Paramount, biolanserades - och drog in miljoners miljoner. Att det skulle komma uppföljare var en självklarhet - och det bisarra med dessa är att de har betydligt högre budgetar och större crews än originalet, men man använder stålarna till att försöka få resultaten att se billiga ut. Rätt knäppt. Men liksom den första filmen, är PARANORMAL ACTIVITY 2 och PARANORMAL ACTIVITY 3 inte speciellt bra. De har vissa effektiva moment och de tar sig under sina sista tredjedelar, men större delen av filmerna är väldigt, väldigt trista - som det ofta blir i "found footage-filmer". Vi får alldeles för många (trist filmade) scener där folk utför sina vardagssysslor, sitter och babblar, eller gör ingenting alls - ofta ligger de bara och sover, medan vi i publiken väntar på att något ska hända.

PARANORMAL ACTIVITY 4 är regisserad av Henry Joost och Ariel Schulman, som även gjorde trean. Men den här gången är det sämre än tidigare. Betydligt sämre.

Åh, herregud, vad uselt det här är!

Tidigare har jag blivit förbannad under biovisningarna av de här filmerna, eftersom publiken varit urjävligt och inte kunnat hålla käften. Den här gången var det jag som störde och inte kunde hålla käften! Inte nog med att jag skrattade, jag började även att påpeka dumheter för tonårskillarna som satt bredvid mig. Och då insåg även de hur pissig filmen är. Fast resten av publiken skrattade också - ingen skrek av skräck, vilket ofta hände under de tidigare filmerna.

Den här gången flyttar en familj in i grannhuset till det hemsökta huset från tidigare delar. De noterar hur en underlig kvinna med sin ännu underligare lille son flyttar in i spökkåken. Det har visst gått fem år sedan Katie och Hunter mystiskt försvann. 

Tonårstjejen Alex (Kathryn Newton) dokumenterar det mesta med sin dator och andra kameror, och tammefan om de inte ställt upp en Xbox-kamera-mojäng i vardagsrummet, som filmar allting. Väldigt tröttsamt. Och vid det här laget vet ju alla att det inte är på riktigt, att dessa amatörfilmer är fejk.

Nå. Snart händer det konstiga saker. Rättare sagt: samma saker som hände i de tidigare filmerna händer ännu en gång. Nu kan vi det här. Enda skillnaden är att det händer nästan precis hela jävla tiden! Snacka om overkill! Krypande stämning saknas helt och chockeffekterna utannonseras långt i förväg - och de är illa genomförda.

En scen med en boll som studsar nerför en trappa är snodd från klassikern THE CHANGELING, medan en sekvens där Alex' lillebror kör trampebil förstås plockats från THE SHINING. Alex farsa dricker Corona och är noga med att vända etiketten mot kameran (vilket jag påpekade för mina bänkgrannar).

Nej, usch och fy, det här är riktigt dåligt. Det lilla något som de tidigare filmerna trots allt hade, lyser helt med sin frånvaro. Här finns ingenting att hämta - mer än dumheter. 

Efter filmen sprang en invandrarkille fram till ridån, sparkade på den och skrek "JÄVLA SKITFILM!". 
Paramount har redan hotat med PARANORMAL ACTIVITY 5.

Snälla, se en annan skräckfilm i helgen. Vad som helst annat.









(Biopremiär 19/10)

onsdag 8 juni 2011

Bio: Kung Fu Panda 2

Bild copyright (c) Paramount Pictures Sweden

När KUNG FU PANDA kom 2008 blev den inte bara en stor publiksuccé - den gick även hem hos kritikerna. Ärligt talat vet jag inte riktigt varför. Själv var jag måttligt imponerad och gav filmden en tvåa i betyg, men det var jag ganska ensam om.

Allt annat än oväntat har nu en uppföljare - den här gången i 3D - premiär. Distributören Paramount ville att den svenskdubbade versionen skulle pressvisas och inte originalet med en kändisspäckad röstlista. Bad move från Paramounts sida, redan där drar jag av en dvärg i betyget. Oftast blir det (tyvärr?) automatiskt sämre när animerade familjefilmer dubbas till svenska; all karaktär suddas ut när allting låter som slätstruken TV3-dubbning. De gamla, klassiska, svenska Disneydubbningarnas tid är förbi.

I stället för Jack Black, Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Gary Oldman, Seth Rogen, Lucy Liu, Michelle Yeo och - håll i er! - Jean-Claude Van Damme (!), får vi ... ja, det vetefan vilka det är. Lawrence Mackrory, Annelie Heed, Claes Ljungmark, Janne Westerlund, Hasse Brontén, Josephine Bornebusch, Jakob Stadell, heter de visst. De låter skittradiga allihop.

Fast frågan är om jag tyckt det här blivit så mycket bättre med originalröster.
Låt mig ta det positiva först:

KUNG FU PANDA 2 är verkligen snygg. Fantas-
tiskt snygg. Bra figur-
design, underbara miljöer, tjusiga färger, och för en gångs skull är 3D:n skarp, om än inte speciellt effektiv; det är inte mycket som far ut i knät på oss eller petar oss i ögat, vilket jag nog förväntat mig av en kung fu-film i tre dimensioner.

Jag kommer inte ihåg så mycket av den första filmen, mer än att pandan Po var fet och lärde sig kung fu. Den här gången får vi veta lite mer om vem tjockisbjörnen är och varför hans farsa är en gås. Po är - jösses! - adopterad! Tänk, det hade Po ingen aning om.

Och så introduceras vi för en ny, grym, maktlysten skurk; lord Shen, en påfågel vars illasinnade hantlangare är vargar. Lord vill söndra och härska och de enda som kan stoppa honom, är de fruktade fem, eller vad de nu kallar sig: Po, Tranan, Tigrinnan, Syrsan och Viper (som visst inte heter Ormen här).

Handlingen känns hämtad från vilken Hongkongrulle från 1970- eller 80-talen som helst. Jag har sett det här dussintals gånger förut, men det har förstås inte de små barn som filmen främst riktar sig till, och troligen inte majoriteten av föräldrarna.

Men en ooriginell handling har jag inga större problem med. Värre är att jag inte tycke att det är roligt. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång - det är möjligt att jag hade flinat åtminstone några gånger om jag serverats originalrösterna. Van Damme som krokodil låter som en höjdare.

Och även om animationen är flott, är alla kung fu-strider påfrestande. Precis som i alldeles för många actionfilmer nuförtiden går det för snabbt. Det går inte riktigt att se vad som händer och jag upplevde det bara som jobbigt att titta på.

Ytterligare en sak som slog mig, är att en av tjusningarna med kung fu och annan kampsport, är att se levande, verkliga, superskickliga människor röra sig som olika djur när de fajtas. Detta element försvinner ju helt när det är djuren som imiteras som har huvudrollerna.

Så nej, det blir inte bättre betyg från mig den här gången. Summeringen lyder Snyggt men trist.






(Biopremiär 8/6)

söndag 20 juni 2010

DVD: The Collector

THE COLLECTOR (Paramount)


Vad får man när man låter killarna som gjort de tre senaste filmerna i SAW-serien göra en film efter eget huvud? Jo, man får SAW-kopian THE COLLECTOR. Marcus Dunstan har skrivit manuset tillsammans med Patrick Melton, och den förstnämnde står för regin till den här filmen om stackars Arkin (Josh Stewart), en rätt sympatisk före detta fånge, som nu jobbar som hantverkare. Han hjälper familjen Chase att fixa dörrar och fönster i deras stora villa.
När Arkin hälsar på sin lilla dotter och före detta fru, får han veta att exet har illasinnade lånehajar efter sig. Hon måste få fram stålar illa kvickt. Arkin kan bara komma på ett sätt att hjälpa henne. Familjen Chase har rest bort och han vet var deras kassaskåp finns - och han vet hur man bryter upp det.
Alltså beslutar sig Arkin för att göra inbrott i den stora, tomma kåken.
...Det är bara det att någon redan hunnit före. Just det: The Collector.
The Collector är en maskerad herre som tagit familjen som gisslan i deras eget hus. Inte nog med det - har har gillrat fällor i precis hela huset. Fällor som lemlästar eller dödar. Nu måste Arkin kämpa för livet för att komma levande därifrån.
Och det är väl i princip det enda som händer i den här osedvanligt långsökta, flängda och otroliga skräckfilm. Det här är precis lika långsökt som SAW. Nej, detta är nog än värre. För fråga mig inte när The Collector installerade alla sina fällor. Det måste ha tagit veckor - eller månader. Till exempel finns här ett rum från vars tak det hänger hundratals metrevar med vassa fiskekrokar att fastna i. Hängde busemannen upp dessa under kafferasten?
THE COLLECTOR går förstås bara ut på att visa upp så mycket blod, snask, mord och tortyr som möjligt. Och det finns en hel del av detta. Fingrar klipps av, en tös spetsas på en spikmatta hängande på väggen (fråga inte...) och skrikande kvinna får tungan korrigerad med hjälp av två tänger. Und so weiter...
Fast ofta tyckte jag att filmen var alldeles för mörk för att man tydligt ska kunna se vad det är som händer. Vad är det för mening med tortyrporr om man inte ser försäljningsargumentet?
I övrigt är detta en bioproduktion, filmen ser bättre ut än andra direkt-på-DVD-rysare av den här typen. Skådespeleriet är inte hopplöst. Fast jag personligen tycker att filmen är åt helvete för ding för att fungera på något plan. Den är dock inte tillräckligt dålig för att betinga en etta i betyg.
THE COLLECTOR kör med hoppiga SE7EN-förtexter och det är mycket industrirock på soundtracket. Slutet lämnar förstås en öppning för en uppföljare.

fredag 12 juni 2009

DVD: Evil Underground

DVD: EVIL UNDERGROUND (Scanbox/Paramount)

Det här var ju ett märkligt sammanträffande. De senaste veckorna har westernskräckfilmen THE BURROWERS nämnts här i TOPPRAFFEL!, bland annat av mina läsare. Och de senaste månaderna har Fangoria och Rue Morgue haft stora reportage om filmen. Självklart ville jag se denna omtalade, kritikerrosade film.
...Och så visar det sig att den alldeles nyligen släppts på DVD i Sverige. Omdöpt till EVIL UNDERGROUND! Nej, det här är ingen film om ondska i Londons tunnelbana. Jag begriper inte varför den döpts om. Nu lär alla som letar efter THE BURROWERS få svårare att hitta den - för vem förväntar sig att den ska heta något helt annat?
I vilket fall: i vad som inte helt osökt för tankarna till John Fords mäster-
verk FÖRFÖLJAREN, återvänder Fergus Coffey (bra namn!), en ung, giftaslysten nybyggare hem till gården, bara för att hitta familjen slaktad och fästmön försvunnen. Av allt att döma är hon kidnappad av indianer. Tillsammans med ett par kumpaner ger sig Fergus ut för att leta, och ett tag assisteras de av armén. Dock konstaterar de att officeren som tar kommando över sökandet är en galen, rasistisk sadist, som inte drar sig för att tortera fångade indianer eller skrattande skjuta ihjäl dem. Han ser förresten ut som Henrik Schyffert med hockeyfrilla och mustasch. Så, Fergus och hans partners - en av dem spelas av Clancy Brown - ger sig av på egen hand.
De indianer de lyckas förhöra, svamlar hela tiden om något de kallar "The Burrow-
ers". De hårdföra männen tar för givet att det handlar om en för dem okänd indianstam, men där skiter de sig allt på tummen! The Burrowers är nämligen ett slags varelser som likt Tremors håller till under marken, och med ett par års mellanrum kommer de upp till ytan för att jaga. Men de är inte onda, vilket den "svenska" filmtiteln låter påskina. De här varelserna levde av bufflar - men så anlände européerna och decimerade antalet bufflar till nästan ingenting. Således fick dessa underjordiska djur se sig om efter ett annat byte, och valet föll på människan.
The Burrowers har ett avancerat sätt att jaga: de dyker upp och snittar sitt offer, som förgiftas och faller i dvala som en levande död. Varelserna begraver sina offer levande, för att senare - när inälvorna ruttnat och blivit mjuka och härliga - återvända och äta upp dem. I en scen hittar Fergus och hans män en nergrävd flicka de antar är död, men så är alltså inte fallet. Och kort därpå anfaller The Burrowers...
Härom-
veckan klagade jag på att APPALO-
OSA förpassats direkt till DVD i Sverige, vilket är en skandal och troligen beror på att det är en western. Lionsgate-produktionen EVIL UNDERGROUND biovisades inte ens i USA. Den gick ett varv på några festivaler, och dumpades sedan direkt på DVD. Vilket är väldigt synd. Inte bara för att det här är en film som verkligen ser ut som en bioproduktion med stiligt CinemaScope-foto, utan för att det är en excellent film. Det här är riktigt bra. Genren är skräckwestern, men betoningen bör ligga på western. Visst, det förekommer monster och blod, men främst är detta en hårdför och välgjord western. Regissören och manusförfattaren JT Petty har gjort grundlig research och kommit fram till att verklighetens vilda västern var en vidrig plats befolkad av vidriga människor. Fast fullt så vidrigt som han målar upp det i intervjuer, är det inte riktigt i filmen.
I vilket fall ska du förstås genast hyra eller köpa EVIL UNDERGROUND. Det finns även en del kul bonusmaterial på skivan.

fredag 8 maj 2009

Bio: Star Trek


Det gjordes 80 avsnitt av STAR TREK på 1960-talet. Sveriges Television köpte bara in sex avsnitt och först 1978 eller möjligtvis 79. Kanske för att rida på STJÄRNORNAS KRIGS popularitet, kanske för att en STAR TREK-långfilm var på väg. Men vi ungar - och vuxna - som var svältfödda på science fiction på 70-talet sög i oss dessa få avsnitt och jag minns det som att det visades hur många avsnitt som helst (okej, det kan ha varit åtta avsnitt...), och det började till och med säljas STAR TREK-leksaker. Jag ville ha mr Spock-dockan, men eftersom min morsa tyckte att Spock hade så äckliga öron, fick jag kapten Kirk. Som vuxen upptäckte jag att dessa dockor var ett restparti från 60-talet och därmed samlarobjekt!

STAR TREK blev väl aldrig någon större hit i Sverige. Här var det ju MÅNBAS ALPHA som gällde. Fast MÅNBAS ALPHA var i princip den enda sci-fi-serie som visats sedan tyska RYMDPATRULLEN på 60-talet. Vi som även hade dansk TV kunde se lite DR WHO och senare BLAKE'S 7, medan SVT visade BUCK ROGERS. BLIXT GORDON med Buster Crabbe dök också upp under tidigt 70-tal, men jag minns inte om det var på svensk eller dansk TV (på det sistnämnda hette han i alla fall "Jens Lyn").

Robert Wises STAR TREK - THE MOTION PICTURE (1979) är en bombastisk och trist film som enbart vänder sig till fansen - och fans fanns det ont om i Sverige. STAR TREK II: KHANS VREDE var det mer fart i, men den lockade ingen större publik här, så därefter hänvisades STAR TREK-filmerna direkt till video. Men en bit in på 90-talet, när de olika TV-serierna började visas på kabelkanaler, växte sig fanskaran större och man lyckades tjata sig till biovisningar av några av de senare filmerna. Inte för att de blev kioskvältare, men ändå.

Nu är ju STAR TREK egentligen rätt tradigt. Originalserien från 60-talet kan ha sin charm och det är kul att vart och vartannat avsnitt slutar med att de kommer på att de måste hitta kraftkällan för att stoppa det onda hotet, vad det nu är. "Find the power source!". Och precis som i ONEDINLINJEN är det mer snack än action. Folk sitter på kommandobryggan och beskriver saker. I de senare serierna blev allting för komplicerat - det går inte att bara se ett eller ett par avsnitt, man måste ha järnkoll på STAR TREKs universum för att begripa vad allt går ut på och vem som är vem och vad de gör. Det är som med Marvels myriad av mutanttidningar. Men problemet med STAR TREK är snarare fansen. Det är väl okej att gilla och fascineras av STAR TREK, men varför förvandlas så många till supernördar?

En som inte heller var så förtjust i STAR TREK är JJ Abrams, killen bakom mästerliga TV-serien ALIAS (ja, och LOST och MISSION: IMPOSSIBLE III). Därför var ju valet att låta honom regissera en ny STAR TREK-film märkligt. Men som han sa i en intervju: han ville ta chansen att göra en STAR TREK-film som han själv skulle tycka om. Och kors i röven - det här blev en film även jag tycker om!

Denna prequel börjar med ett stort rymdslag under vilket nyutnämnde kapten George Kirk dödas medan hans fru föder sonen James Tiberius. Lille Jim Kirk växer upp till en värsting i Iowa (riktigt fräsiga scener men aningen futuristisk lantismiljö) och så en dag träffar han ett gäng rymdkadetter på en bar. Av diverse skäl tar Kirk värvning och filmen förvandlas till något slags snällare STARSHIP TROOPERS men utan den grovkorniga satiren. Kirks värste fiende och motståndare blir torrbollen Spock, som altid tänker logiskt, medan Kirk gör vad som faller honom in, han är dumdristigt djärv, vilket dock är hans stora fördel och snart gör att han avancerar till kapten. Självklart kommer Kirk och Spock att bli bästa vänner.

Hela person-
galleriet från origi-
nalserien presen-
teras; dr Bones McCoy är bästa karaktären, och det är raffiga Uhura, närstridsexperten Zulu, den lite förvirrade Chekov och en aningen överspelande Simon Pegg är Scottie. Och Leonard Nimoy återkommer från originalet - som mr Spock. Jupp, det medverkar två Spock här, en yngre och än äldre. Samtidigt. Och när den gamle Spock dyker upp blir det lite saggigt, det blir för mycket kvasifilosofi, kvasivetenskap och kvasivadsomhelst. Samtidigt får huvudpersonerna sitt första egentliga uppdrag, de ska fajtas med samma onda romulaner (skalliga typer från Romulus) som dödade Kirks farsa. Här blir det lite för mycket som TV-serien, det vill säga pratigt och lite trist, rätt mycket action, men förvirrat och lite svårbegripligt om man nu inte är troende trekkie. Och jag saknar klingoner. Var håller de hus?

Men som helhet är jag imponerad av Abrams tolkning av STAR TREK. Detta är självklart den bästa STAR TREK-filmen - enligt mig som inte är en fan. Högt tempo, många kul idéer och fantastisk att titta på. Och räkna med en uppföljare. Fast gör något åt kapten Kirks alldeles för breda ögonbryn.

Jag noterar att STAR TREK försetts med 11-årsgräns. Visst, den ska inte ha högre åldersgräns. Men det gör bara WOLVERINES 15-årsgräns ännu märkligare. I början av STAR TREK misshandlas Kirk på en bar så att blodet sprutar och droppar från knogar. Det kunde vara hämtat ur WOLVERINE.

Nå... När kan vi förvänta oss SPACE: 1999 - THE MOTION PICTURE?



(Biopremiär 8/5)

TOPPRAFFEL-TV!: Star Trek