Visar inlägg med etikett Paprika Steen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paprika Steen. Visa alla inlägg

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

torsdag 15 november 2012

Bio: Bröllop i Italien

Foton copyright (c) Doane Gregory
Jag har en bekant som går under det besynnerliga smeknamnet "Knulla för Skåne-Micke". Fast bara i väldigt snäva kretsar. Okej, det är väl jag och en eller två till som kallar honom för detta. För min del beoende på att att jag inte förrän alldeles nyligen vetat vad Micke heter i efternamn. När jag skulle se BRÖLLOP I ITALIEN under Malmö Filmdagar träffade jag på "Knulla för Skåne-Micke", som redan hade sett filmen. Han sa att den var precis som MAMMA MIA!, fast utan sångnummer. Och man hade lyckats pressa in lite grann av allt i filmen.
När jag såg filmen kallades den DEN SKALLIGA FRISÖREN i programmet. Sedan dess har den döpts om i Sverige, den nuvarande titeln anses väl vara mer kommersiell. Men i original heter den Den skaldede frisør, och det är Susanne Bier som står för manus och regi - med allt vad det innebär.
Det är Trine Dyrholm som är den skalliga frisören Ida. Hon har cancer och har därför tappat allt hår. För att göra det hela ännu värre kommer hon på sin slusk till make Leif (Kim Bodnia) i sängen med en betydligt yngre kvinna. 
Vad göra? Jo, det blir till att åka till Italien. Idas och Leifs dotter ska nämligen gifta sig där - i en stor, flott villa med tillhörande fruktodlingar. Kåken ägs av den unge brudgummens far Philip (Pierce Brosnan), är stenrik änkling som annar bor och arbetar i Danmark.
Under de dagar Ida, hennes släktingar och Philip och hans släktingar och vänner befinner sig i kåken uppstår diverse situationer och komplikationer. Självklart går allt i en enda riktning - de till en början omaka Ida och Philip ska finna varandra och bli förälskade på slutet. Samtidigt ska de bli fnurror på tråden mellan de unga trolovade, den vulgära och slampiga Benedikte (Paprika Steen) som stöter på Philip ska väl få höra vissa sanningar, Leif dyker upp tillsammans med sin fjälla och är fryntlig, och minsann om man inte även lyckats klämma in lite homosexuell kärlek också. Här finns lite av allt, i tjusdiga miljöer liknasnde de i MAMMA MIA! - men sångnummer saknas. Tack och lov.
BRÖLLOP I ITALIEN känns väldigt slätstruken. Nästan lite banal. Det är förvisso trevligt mest hela tiden. Det är en snygg film och tacka fan för det med sådana miljöer - vem vill väl inte bo i Salerno och Neapel? Huvudpersonerna är sympatiska - jag kan tänka mig att många kommer att uppskatta att till exempel Dyrholm, Steen och de andra ser ut som vanliga, medelålders skandinaviska kvinnor och inte som några Hollywoodkex. Pierce Brosnan må vara en stilig karl, men han ger också ett sympatiskt och mänskligt intryck. Kim Bodnia är skitrolig. Brosnan pratar lite danska, det är förstås kul.
Filmen lanseras som romantisk komedi. Jag vill hellre kalla den för romantiskt drama, trots en del kul inslag. Det är lite för mycket cancer, otrohet, skilsmässa och starka känslor för att det här ska bli en frejdig romantisk komedi.
Småtrevlig och lite menlös - så sammanfattar jag BRÖLLOP I ITALIEN.





(Biopremiär 16/11)