Visar inlägg med etikett Paolo Virzì. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paolo Virzì. Visa alla inlägg

tisdag 21 april 2015

Bio: Girighetens pris

Foton copyright (c) Scanbox
Jag ser att det italienska dramat GIRIGHETENS PRIS hade urpremiär redan 2013 och egentlig italiensk premiär i januari 2014 - men först nu kommer filmen till Sverige. Nå, bättre sent än aldrig - och det här visade sig vara en film väl värd att vänta på.
... Och då hör det till saken att jag var lite skeptisk till en början. Paolo Virzi, som gjorde den ljumma LA PRIMA COSA BELLA, har regisserat denna film, som vunnit mängder av priser och som var Italiens Oscarbidrag. Efter en elegant åkning längs med taket i en festlokal, får vi se hur en av servitörerna beger sig av hemåt på cykel. Det är vinter, snö och mörkt - och plötsligt blir mannen påkörd av en bil. Därefter hoppar vi sex månader tillbaka i tiden och presenteras för några rika män som spelar tennis.
Här, några minuter in i filmen, kände jag mig tveksam till om jag skulle orka se på det här i nästan två timmar. Männen pladdrar högt och intensivt, och det viftas med armar. Det är lite påfrestande. Tack och lov dröjer det inte många minuter innan jag kommer över detta - och konstaterar att jag blivit uppslukad av filmen.
Filmen är indelad i fyra kapitel; berättelsen handlar om två familjer och de olika parallella kapitlen leder fram till festlokalen, där det hålls en prisutdelning, trafikolyckan, och det som sker därefter. Fabrizio Bentivoglio spelar Dino, en ettrig, påfrestande och rövslickande snubbe som äger en liten mäklarbyrå och som drömmer om stora pengar. Han råkar bli bekant med den stenrike affärsmannen Giovanni (Fabrizio Gifuni), som han spelar tennis med. Den naive Dino har lånat en alldeles för stor summa pengar som han övertalar Giovanni att investera i en bergsäker fond. Avkastningen kommer att bli enorm! Det är bara det att Italien befinner sig på randen till finanskris och den där fonden är inte alls speciellt säker.
Valeria Bruni Tedeschi spelar Giovannis fru Carla, som är allmänt olycklig, och när hon upptäcker att en gammal teater som Giovannis företag äger håller på att förfalla, drar hon igång ett projekt för att starta upp den på nytt. Giovanni är inte alltför intresserad av hustruns kulturella projekt, han tänker bara på att rädda sin förmögenhet och lyxkåk.
Dinos dotter Serena (Matilde Gioli) visar  sig vara före detta flickvän till Giovannis och Carlas son Massimiliano (Guglielmo Pinelli). Någon av ungdomarna var troligen inblandad i trafikolyckan - Massimilianos bil är repad, men grabben var för full för att minnas hur han kom hem.
GIRIGHETENS PRIS visar sig vara en väldigt smart film; den fick mig att gissa hur allt hänger ihop och trådarna knyts ihop på ett elegant och tillfredställande sätt på slutet. Strukturen får mig att tänka på Ettore Scolas TERASSEN, som utgår från en middagsbjudning, där de olika gästernas berättelser skildras var för sig, för att sedan knytas ihop på slutet.
Dinos gravida fru spelas av Valeria Golino - hon som var Charlie Sheens flickvän i HOT SHOTS! och HOT SHOTS! 2 (1991 och '93). Jag har inte sett henne i något på drygt tjugo år och det kändes märkligt att plötsligt se henne som en 50-årig italiensk kvinna. En väldigt tjusig sådan, men ändå.
Den italienska originaltiteln lyder IL CAPITALE UMANO och filmen bygger på romanen "Human Capital" av den amerikanske författaren Stephen Amidon. Filmen avslutas med att termen "mänskligt kapital" förklaras. Jag kan inte se att det finns någon svensk utgåva av boken, men jag gissar att Scanbox tyckte att GIRIGHETENS PRIS är en bättre titel än MÄNSKLIGT KAPITAL - och det håller jag med om.
Det är lite märkligt att Paolo Virzis drama inte blev Oscarnominerat som Bästa utländska film. Den är bättre än många av de filmer som faktiskt nominerats - och som kammat hem priset.
 







(Biopremiär 24/4)

-->

måndag 1 augusti 2011

Bio: La Prima Cosa Bella


Foton copyright (c) Folkets Bio
Folkets Bios biograf Panora i Malmö packade ihop efter vårsäsongen, för att se sig om efter nya lokaler - Skånska Dagbladet ska nämligen ta över kåken Panora låg i. Det kommer antagligen att dröja till 2013 innan nya Panora står klart, var det nu kommer att vara. Gamla Panora, själva biografen, alltså, lär väl få sakna - det var ungefär som att sitta på tvären i en gammal tågkupé och titta på storbilds-TV. Däremot har filmutbudet i Malmö fått sig en törn. Alldeles för många filmer når inte hit - eller så dröjer det länge innan de visas här. Än värre blir det, då Spegeln haft sommarstängt i en månad.
LA PRIMA COSA BELLA har dock inte vänta sååå länge på att visas i Malmö; den hade Sverigepremiär den första juli. En månads väntetid kan man ta, det är värre när det blir tre-fyra månader som i vissa andra fall.
Dramat LA PRIMA COSA BELLA, i regi av Paolo Virzì (vars tidigare filme jag inte sett en enda av) är så italiensk den kan bli. Här tas det i för fulla muggar i något slags försök att göra en feelgood-film på allvarlig botten.
Valerio Mastan-
drea är Bruno, som uppsöks av sin syster han inte träffat på länge. Modern Anna är sjuk i cancer och nu har hon inte långt kvar. Fast Bruno vill först inte träffa Anna - de har inte varit de bästa vänner de senaste decennierna. Dock är det kanske läge att försonas innan Anna sätter tofflorna.
Berättelsen utspelar sig under 2009 samt under 1970-talet och Brunos barndom. I dåtid spelas Anna av den tjusiga Micaela Ramazzotti, som ser ut att vara tecknad av Vittorio Giardino. 1972 vinner hon en skönhetstävling, men snart blir det bråk med maken och hon kuskar runt med de två barnen i släptåg.
År 2009 är det Stefania Sandrelli (VI SOM ÄLSKADE VARANN SÅ MYCKET, 1900 och en massa andra filmer) som är Anna. Hon bär peruk och vill försöka leva livet in i det sista och tvingar Bruno att köra runt henne på vespa i stan och hon vill gifta sig innan hon kastar in.
...Och det blir lite för mycket av allting. LA PRIMA COSA BELLA börjar intressant; förtexterna ser ut att komma från en giallo från 70-talet, vilket blir märkligt med den för en giallo opassande musiken. Vi hamnar direkt i skönhetstävlingen.
Men därefter vräks det på med det som är avsett att vara frodigt och mustigt. Folk får ideligen utbrott: glädjeutbrott, raseriutbrott - och det viftas med armar. Det är ett myller av personer och miljöer, men det blir aldrig speciellt kul eller gripande eller intressant. Jag blir mest hungrig när jag ser maten de stoppar i sig.
Jag är snäll och sätter en trea. Men jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.
(Malmöpremiär 29/7)