Visar inlägg med etikett Paddy Considine. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Paddy Considine. Visa alla inlägg

onsdag 7 februari 2018

Bio: The Death of Stalin

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Fast på engelska. Om Sovjetunionen.
De senaste åren har jag skrivit en hel del om Fabien Nury här på TOPPRAFFEL! Nury är en av Frankrikes just nu mest framstående och framgångsrika serieförfattare - det är han som ligger bakom serier som "Det var en gång i Frankrike", "Katanga" och "Tyler Cross". Det är Nury som skrivit seriealbumet den här nya filmen bygger på.
Nu tänker ni förstås att jag kommer att jämföra filmen THE DEATH OF STALIN med seriealbumet "Stalins död". Men det kommer jag inte att göra. Jag har nämligen inte läst det. Jag hade  till och med glömt bort att jag har det! Alldeles innan jag satte mig ner för att skriva detta, slog det mig att det ju kommit på svenska från Faraos cigarer. I en box med två album. Nu drog jag fram boxen - och upptäckte att jag råkat plocka ut "Stalins död" och lagt det någon annanstans - och därefter helt glömt bort det.
... Men filmen har jag i alla fall sett. Och det var inte utan att jag lämnade salongen lite besviken. Det är skotten Armando Iannucci som regisserat den här filmen, producerad av franska Gaumont. I eftertexterna står det att Fabien Nury står för "original screenplay" - men det är fyra andra herrar, varav Ianucci är en, som skrivit den här filmens manus. Detta får mig att undra. Hade Nury skrivit ett filmmanus ingen gillade och som skrevs om helt och hållet - och på engelska? Dessutom står en av manusförfattarna för "additional material".
THE DEATH OF STALIN har blivit omskriven eftersom den totalförbjudits i Ryssland. Detta faktum skapar förstås nyfikenhet. Är detta en politisk satir som är så rolig att den förbjudits?
Filmen börjar onekligen bra. Paddy Considine spelar en radioproducent som livesänder en konsert med klassisk musik. Plötsligt ringer Stalin. Han vill ha en inspelning av konserten. Panik uppstår, eftersom konserten inte spelats in. De måste framföra konserten en andra gång - men pianisten (Olga Kurylenko) vägrar spela en gång till, och dirigenten får något tungt i skallen och tuppar av.
Medan Stalin väntar på inspelningen, sitter han och super och vitsar med Chrustjev (Steve Buscemi), Malenkov (Jeffrey Tambor), Molotov (Michael Palin) och Beria (Simon Russell Beale); den grymme chefen för säkerhetstjänsten. Pianisten som inte ville spela en andra gång, har smugit med ett meddelande till Stalin med inspelningen, på en lapp har hon skrivit vad hon tycker och tänker om diktatorn.
När Stalin väl är ensam och lyssnar på inspelningen, hittar han lappen. Han läser vad  det står - och dör. Nu utbrister förvirring - och en maktkamp. Vem ska ta över efter Stalin?
Som synes är det en rad väldigt fina karaktärsskådespelare som gestaltar rollerna - förutom de ovan nämnda ser vi bland andra Jason Isaacs och Rupert Friend. Steve Buscemi är skön som Chrustjev, ständigt iförd illasittande kostymer med högt uppdagna byxor. Fast han skulle lika gärna kunna föreställa en amerikansk politiker. Hans manér är amerikanskt och har babblor som vore han en neurotisk figur i en Woody Allen-film.
Problemet med den här filmen är att den är makalöst pratig - och i princip varje enskild scen håller på alldeles för länge. Detta förstar effekten av scenerna och det roliga som eventuellt sägs eller sker. Scenen där gubbarna hittar- och ska flytta på Stalins kropp håller på en evighet, och kul är det inte att diktatorn kissat på mattan.
Filmen innehåller flera exempel på diktaturens grymheter; folk avrättas stup i kvarten, och invånarna har det eländigt. Jag vet inte om vissa av dessa scener är tänkta att vara ironiska och svart komiska, eller dramatiska och allvarliga.
Betyget härunder är lite tveksamt. Jag hade hoppats att den här filmen skulle vara jättebra. Tyvärr känns den mest som filmad teater med lite väl yviga gester.
 






(Biopremiär 9/2)
-->

fredag 7 oktober 2016

Bio: The Girl with All the Gifts

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
På väg in i salongen där THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skulle visas under Malmö Filmdagar, fick jag ett exemplar av romanen filmen bygger på. Den heter "Flickan med gåvorna". Självklart kan den inte heta så på bio. Nej, herrejösses, en svensk titel? Vem ser en film med en svensk titel? Nej, här ska den engelska originaltiteln behållas! Till saken hör att jag trodde att titeln skulle översättas som "Flickan med alla presenterna" ...
Jag har alltså romanen - men jag har inte läst den än. Jag får vänta tills jag glömt bort filmen. Boken är skriven av engelsmannen Mike Carey, kanske mest känd som serieförfattare åt DC/Vertigo och Marvel, för vilka han skrivit serier som Hellblazer och X-Men. För tio år sedan började han att även skriva romaner.
Alldeles nyligen; i min recension av NIGHT OF THE LIVING DEB, skrev jag att zombiefilmen utvecklats till en trist, tjatig genre, och att nästan alla filmer har samma handling. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är på sätt och vis en zombiefilm, och visst känner vi igen grundstoryn. Det är den nära framtiden, en mystisk parasit har förvandlat majoriteten av befolkningen till kannibalistiska vilddjur, och en liten grupp soldater måste ta sig fram genom den ödelagda och livsfarliga världen. Samma gamla vanliga story.
Men. THE GIRL WITH ALL THE GIFTS skiljer sig från liknande filmer på ett par radikala sätt. I centrum finns den tioåriga Melanie (Sennia Nanua), som tillsammans med ett gäng andra barn hålls inspärrad på en militärförläggning. De är alla fastspända i rullstolar och har ofta ett vapen riktat mot sig - barnen är nämligen smittade och blir livsfarliga när de känner doften av blod. Annars är de som vanliga barn. Gemma Arterton spelar Helen, som undervisar barnen och berättar sagor för dem. Glenn Close gör en iskall doktor som experimenterar på barnen för att få fram ett botemedel. En av soldaterna spelas av Paddy Considine.
Blodtörstiga zombies (det är enklast att kalla de smittade för zombies) väller in på militärförläggningen, och en liten grupp soldater lyckas fly tillsammans med Melanie, Helen och doktorn. Melanie är försedd med en ansiktsmask så att honom inte ska börja snaska på de andra. Färden blir förstås livsfarlig. Zombies stolpar omkring överallt och våra hjältar decimeras till antalet.
THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är regisserad av Colm McCarthy, som tidigare mest jobbat för TV; han har regisserat avsnitt av TV-serier som THE TUDORS, DOCTOR WHO, SHERLOCK och KOMMISSARIE MORSE. Hans filmatisering av Careys roman överraskar genom att vara både intressant och hyfsat spännande. Filmen hamnar en bra bit över genomsnittet när det gäller den här genren. Bitvis är det även rejält våldsamt och blodigt.
Vid ett par tillfällen måste filmens huvudpersoner ta sig genom områden där zombierna står i drivor, till synes helt livlösa. De reagerar på ljud och dofter. Hjältarna smyger ljudlöst omkring bland zombierna. Vänner av europeisk skräckfilm lär tycka att detta känns märkligt bekant. Det är knyckt från Amando de Ossorios THE RETURN OF THE EVIL DEAD från 1973; den andra filmen om the Blind Dead. De blinda tempelriddarzombierna går också efter ljud, och på slutet står de uppställda på en gård, medan filmens överlevande smyger mellan dem.
I vilket fall: THE GIRL WITH ALL THE GIFTS är en klart rekommendabel film.
För övrigt är Glenn Close väldigt lik Peter O'Toole nuförtiden.









(Biopremiär 7/10)






onsdag 6 januari 2016

Bio: Macbeth

Foton: Jonathan Olley ©Jonathan Olley/See-Saw Films. All Rights Reserved.

MACBETH, i regi av Justin Kurzel, är en film som får mig att känna mig lite korkad. Jag satt där i två timmar och tittade på filmduken, och fick allt mer ont i huvudet.

Jag har nämnt det förut, men så här är det: jag har väldigt svårt för teater. I synnerhet drama. Shakespeare är jag totalt ointresserad av. Det påstås att Shakespeare, Molière och de andra spelas än idag, eftersom pjäserna är så bra och fortfarande angelägna. Nja, jag vet inte det. Jag klarar inte av att titta på sådant, jag kan omöjligt ta till mig pjäserna.

Jag ha tidigare sett Roman Polanskis version av MACBETH, men det är längesedan och jag minns ingenting av den. Kurzels version är mörk, skitig och blodig. Michael Fassbender är general Macbeth, som av tre häxor förutspås bli kung av Skottland. Macbeths äregiriga hustru (Marion Cotillard) får sin make att mörda kungen. Macbeth tar på sig kronan, men sedan ser han och hans fru till att mörda ännu fler skäggiga karlar, och Macbeth blir alltmer tosig. Och så går allt åt helvete.
Man har behållit Shakespeares dialog i filmen. Den svenska texten bygger på en tidigare översättning av pjäsen. Det känns som om det är Yoda som skrivit de svenska replikerna. Jag hängde inte med ett dugg. Jag fick sitta och omformulera dialogen till modern svenska, vilket jag inte hann med. Mitt i filmen försvann textremsan under pressvisningen - och det var nästan enklare att följa med i den engelska dialogen.
Filmens stridsscener är välgjorda, imponerande och råa, och blodet stänker friskt när Macbeth mördar och har sig. Scenerna med häxorna är stämningsfulla. Miljöerna känns realistiska. Det är inte utan att jag undrar hur filmen hade funkat om dialogen uppdaterats. Som sagt, jag känner mig dum när jag inte kan penetrera dialogen. Det blir som en actionfilm för universitetsprofessorer. Paddy Considine är också med någonstans, men jag kände inte igen honom bakom allt skägg och all gyttja.

Dessutom satt jag hela tiden och tänkte på det där avsnittet av BLACK ADDER där två pretentiösa skådespelare inte vill att man nämner den här pjäsen vid dess namn; det betyder otur - istället ska man säga "The Scottish play". Vilket föranleder Blackadder att säga "Macbeth" hela tiden.

Just nu håller Justin Kurzel på att filmatisera datorspelet ASSASSIN'S CREED, även den med Fassbender och Cotillard i huvudrollerna.








(Biopremiär 8/1)

onsdag 29 april 2015

Bio: Child 44

Foton copyright (c) Nordisk Film

Tom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.

Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.

Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.

Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.

1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.

Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.

Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.

Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.

Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.

Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.

Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.

1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.

  




(Biopremiär 1/5)

onsdag 17 december 2014

Bio: Pride

Foton copyright (c) TriArt Film
Herregud, vad fruktansvärda Bronski Beat var! Det var väl det första jag tänkte när jag klev ut ur salongen efter att Matthew Warchus' engelsk-walesiska feel good-komedi PRIDE pressvisats. Jag hade helt glömt bort Bronski Beat och deras hit "Tell Me Why?". Det finns en orsak till det. PRIDE innehåller ytterligare en rad 80-talslåtar jag helst vill glömma.
Warchus' film utgår från verkliga händelser. Året är 1984 och den stora gruvstrejken dominerar nyheterna. Thatcher gör skäl för sitt smeknamn Järnladyn, gruvarbetarna lider, förlorar jobb och slåss med poliser.
Några andra som också brukar få stryk av polisen och bli bespottade är landets homosexuella. Den 24-årige Mark Ashton (Ben Schnetzer) hänger med ett gäng bögar och flator i London, och föreslår att de som utsatta ska stötta andra utsatta, det vill säga gruvarbetarna. Han och hans polare bildar Lesbians and Gays Support the Miners och börjar samla in pengar. Dock vill inga gruvsamhällen veta av dessa i mångas ögon kontroversiella välgörare - men till slut får de napp i en liten, liten grå håla i Wales. Att de lyckas där beror mest på att en liten tant svarar i telefon och inte förstår vad det handlar om.
LGSM-aktivisterna beger sig till Wales och möts av hotfulla blickar - men en liten grupp bybor, med Paddy Considine, Bill Nighy och Imelda Staunton i täten, är frisinnade och tar emot gänget med öppna armar. Snart börjar förstås de här gråa, fördomsfulla och öldrickande gruvarbetarna att acceptera de glada och dansande bögarna - vi får veta att walesare inte dansar. Dock bor där ett fruntimmer som tillsammans med sina söner sätter sig på tvären och vill stoppa de enligt henne "perversa" inkräktarna, trots att de dragit in tusentals pund till byn.
Exakt hur nära sanningen den här filmen ligger vet jag inte. Handlingen följer till stor del den gamla vanliga mallen för sådana här filmer, den har till och med inte bara ett, utan flera rejäla Hollywoodslut. Men - den kommer undan med detta, antagligen beroende på att det ju inte är en Hollywoodfilm. PRIDE känns väldigt brittisk vad gäller tonfall, tempo och look; allting är grått och fult, förstås. Och det är rätt kul och trivsamt. Skådespelarinsatserna är gedigna, Nighys roll är förhållandevis liten, men han är jättebra och har en fantastisk scen där han misslyckas med att skära mackor till trekanter.
Efter ett tag börjar även AIDS-paniken att sprida sitt fula tryne - och verklighetens Mark Ashton dog i sjukdomen 1987.
Det första en ung kille (George MacKay) gör när han så smått beslutar sig för att komma ut, är att rusa upp på sitt pojkrum och byta ut skivorna i samlingen mot Human League. På en välgörenhetsgala framträder Bronski Beat, men de är konstant ur fokus - självklart för att man inte ska se att det är några andra på scenen.







(Biopremiär 19/12)


torsdag 10 oktober 2013

Bio: The World's End

Foton copyright (c) UIP Sweden

Ibland händer det att jag hamnar på event där det bjuds på alkohol. Ja, mer än ibland, det händer ganska ofta. Det hände senast igår. Och det var ju kul. Och dessutom ganska lämpligt. För efter ett antal öl - lättdruckna öl, så det blev rätt många - var det dags för mig att traska bort till Entré och premiären på THE WORLD'S END, som inte pressvisats i Malmö. En film som handlar om att gå på pubar och dricka öl. Jag blev ännu törstigare. Och allt mer pissnödig.

THE WORLD'S END är den tredje filmen i något slags löst sammanhållen trilogi, som började med SHAUN OF THE DEAD 2004, en fantastisk film, och följdes upp med den betydligt mindre lyckade HOT FUZZ 2007. Jodå, det är Edgar Wright och Simon Pegg som är i farten igen (Regissören Wright gjorde även den fullkomligt osebara SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, men den glömmer vi). Med sig har de återigen Peggs gamle parhäst Nick Frost - och resultatet är fullkomligt fantastiskt!

Jag vet inte hur mycket jag vågar avslöja av handlingen. Jag bör egentligen inte avslöja någonting alls. Det är roligare om filmens bisarra vändning halvvägs in kommer som en total överraskning, om man nu inte redan läst eller hört om den. Men om SHAUN OF THE DEAD var en zombiefilm och HOT FUZZ en variant på actionfilmer, så är den här filmen en blinkning till filmer som INVASION OF THE BODY SNATCHERS.

Simon Pegg spelar odågan Gary King, en slarver som aldrig kommit över att han och hans polare 1990 misslyckades med att ta sig genom hela The Golden Mile - det vill säga, en pubrunda som täcker in samtliga tolv pubar i gamla hemstaden Newton Haven. Gary lyckas övertala hela det gamla gänget att följa med till orten och göra ett nytt försök - och den här gången ska de minsann lyckas dricka öl på samtliga ställen på rundan, som avslutas med puben The World's End. Tiderna har dock förändrats. Grabbarna i gänget är plötsligt gifta, gubbiga, avsvarsfulla medelålders män och inte alltför intresserade av att bete sig som vore de tjugo år. Det är bara Gary som är sig lik - han bär fortfarande sin Sisters of Mercy-T-shirt - han har till och med Sisters' logga tatuerad på bröstet.

Vad som också har förändrats är pubarna. De har byggts om, renoverats, och folket där känner inte igen Gary och pågarna. Dessa pågar blir förstås fullare och fullare, men trots detta märker de efter ett tag att det är något som inte stämmer med Newton Haven och dess befolkning...

Det här är fruktansvärt roligt. Obeskrivligt roligt. Jag satt bredvid ett engelskt par som skrattade oavbrutet. En grej som verkligen lyfter filmen, är att man stoppat in brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Förutom Pegg och Frost görs de övriga i gänget av Paddy Considine, Martin Freeman och Eddie Marsan. Den ljuvliga Rosamund Pike medverkar och Pierce Brosnan är fin som gammal lärare i bockskägg. Vi får även höra Bill Nighys röst. Steve Oram från SIGHTSEERS dyker upp som motorcykelpolis.

Jag kikar på skådisarnas biografier och konstaterar att med undantag för Marsan, är alla yngre än jag. Men vi kan ju låtsas att de är i min ålder. För jag kan relatera till det här - och på sätt och vis kan jag relatera till Gary King. 1990 lyssnade jag också mycket på The Sisters of Mercy. Det finns ett foto på mig från Bokmässan där jag står med svart hår (och dricker Zingo). Och jag gillar att gå på puben och dricka öl - samtidigt som jag konstaterar att många av mina gamla vänner, de jag inte längre umgås med, har blivit medelålders män med familj och hus. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Sisters. Bandets låt "This Corrosion" förekommer i filmen på ett ypperligt sätt, och jag gissar att det fanns många Andrew Eldritch-fans i publiken, eftersom många jublade och applåderade under den fräna epilogen.

Varje gång det kommer en komedi som får mig att skratta käken ur led kommer jag på mig själv med att här på TOPPRAFFEL! hävda att det är årets roligaste film. Men THE WORLD'S END är mer än en förbannat rolig film - det här är en förbannat bra film! En höjdare, en av årets absolut bästa filmer.

Om du bor i Malmö och läser detta den tionde oktober, kan du för övrigt se både SHAUN OF THE DEAD och HOT FUZZ på bio i kväll, båda visas på Filmstaden Entré, där de även gick igår.

För övrigt berättar Simon Pegg i en intervju inför THE WORLD'S END att han är helnykterist sedan ett par år tillbaka.




 

(Biopremiär 9/10)

fredag 13 januari 2012

Bio: Tyrannosaur

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

När den väldigt uppmärksammade och kritikerhyllade TYRANNOSAUR började, kände jag på en gång at jag redan sett den här filmen. Nej, inte just den här filmen, men precis allting - från rollfigurer till miljöer till dialekt och språk - kändes alldeles för bekant. Jag kände även att jag inte hade någon större lust att se det här en gång till.

Skådespelaren Paddy Considine står för manus och regi till denna berättelse om änklingen Joseph (Peter Mullan), som tillsamans med sin hund bor i en negången kåk i en nedgången stadsel i en typisk, grå Engelsk stad (filmen är inspelad i Leeds, så jag antar att det är där den ska utspela sig). Den evigt vresige Joseph, klädd i säckiga träningsbyxor, super, slåss och svär. Under ett vredesutbrott alldeles i början av filmen, sparkar han ihjäl sin hund - vilket han genast ångrar att han gjorde. Efter att ha bråkat med en pakistanier på ett bookmakingkontor, kastar han en sten genom skyltfönstret.

Jaha, så detta är huvudpersonen. Nej, fan, det här vill jag inte se på, tänkte jag. Been there, done that.

Men jag satt kvar - och fick uppleva en riktigt bra film som utvecklas på aningen oväntat sätt. Joseph råkar nämligen träffa en viss Hannah (Olivia Colman), som står i en liten lumpaffär. Hannah verkar till en början vara Josephs direkta motsats; hon är positiv, hjälpsam - och religiös. Joseph envisas med att förolämpa stackars Hannah, men trots detta återvänder han till butiken flera gånger.

Hannahs liv visar sig dock vara betydligt mörkare under ytan. Hennes perfekte make James (Eddie Marsan) är långtifrån perfekt, han är en smått galen hustrumisshandlare. När han inte slår sin fru, förnedrar han henne på andra sätt. Han introduceras i filmen i en scen där Hannah somnat på soffan när James kommer hem - och han går fram och kissar på henne!

Joseph bråkar ständigt med sin rottweilerförsedde buse till granne, han bråkar med andra, men relationen med Hannah blir starkare och de oförskämdheter han vräker ur sig är ett försök att dölja hans egentliga känslor.

På ett par ställen i filmen kan man förresten verkligen konstatera att kläderna gör mannen. Joseph måste gå på en begravning och skaffar sig en kostym i Hannahs butik. Iförd denna kostym får han pondus och ser respektingivande ut.

Förvisso är jag väldigt trött på brittiska dramer där stora delar av dialogen låter "Fucking cunt" och "Fucking wanker" och så vidare, men Peter Mullans strålande insats gör det här till en väldigt stark film. Även Olivia Colman gör en bra insats, liksom Eddie Marsan. Det känns lite ovanligt med de religiösa aspekterna och det är trevligt att filmen faktiskt inte slutar i totalt mörker eller tillbaka på ruta ett. Josephs hämnd på den jävlige grannen är ... inte så barntillåten.





(Biopremiär 13/6)


tisdag 11 oktober 2011

DVD: Blitz

BLITZ (Nordisk Film)
Jason Statham är en väldigt flitig skådis, han håller nästan Steven Seagal-klass vad gäller takten. Och det ska vi förstås vara tacksamma för, eftersom vi ju alla gillar Statham, hans enda ansiktsuttryck och alltid lätt förbannade röst. Till skillnad från Seagals filmer, är dock Stathams gjorda för biovisning, även om de oftast går direkt på DVD här i Sverige. Så är fallet med den engelska produktionen BLITZ, som släpps på DVD den 12/10.

En tosing som kallar sig Blitz (Aidan Gillen) har gett sig fan på att döda hela Londons poliskår, en polis i taget, så det börjar han att göra. Han skjuter ner en poliskvinna och snart knäpper han en kille till, för att glatt traska därifrån. Jason Statham är Sergeant Tom Brant, en flåbuse till polis ingen vill ha att göra med - men nu behövs en hårding som Brant. Dock får han en nya partner, en väldigt omaka sådan - Porter Nash (Paddy Considine), som inte bara är Brants direkta motsats, han är även homosexuell.

Det dröjer inte länge förrän Brant och Nash är på det klara med vem Blitz är, men det visar sig vara svårare än de trodde att sätta dit honom.

... Och det köper inte jag. Det blir bara dumt när den fånige Blitz; en slarver som klär sig jönsigt och ibland rullar runt på cykel, hela tiden smiter undan hundratals poliser som jagar honom.
Rent allmänt är BLITZ, som bygger på en bok, en väldigt avslagen film. Den påminner om ett avsnitt av en engelsk TV-deckare, fast med lite grövre våld och försedd med Jason Statham som stenhård hjälte.

Elliott Lesters film innehåller dessutom en del handlingstrådar som aldrig riktigt leder någonvart, vilket ökar känslan av TV-serie. Här finns en ung, söt, kvinnlig polis som har drogproblem, och som egentligen inte har något med handlingen att göra, mer än att hon vid ett tillfälle attackeras av Blitz. Den här tjejen tar även kontakt med en polis spelad av Luke Evans från THE THREE MUSKETEERS och som här ser ut som prins Carl Philip, tjejen behöver hjälp med en privat angelägenhet - som inte har med handlingen att göra. Det verkar efter ett tag blomma upp lite känslor mellan de här två, men filmen slutar utan att det blivit något av det.

Här och var finns det några bra scener och skådespeleriet är överlag bra. Statham går bara omkring och är arg och hård och slår in skallen på folk, när han inte dricker sprit eller röker.

På DVD-omslaget jämför man Tom Brant med Dirty Harry, vilket inte känns helt rätt. Möjligtvis kan man jämföra mördaren Blitz med Scorpio; skurken i den första Dirty Harry-filmen - men då handlar det om Scorpios fjöntige halvbror.

Jag förstår varför den här inte gick upp på bio.