Visar inlägg med etikett Pablo Larraín. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Pablo Larraín. Visa alla inlägg

söndag 17 september 2023

Netflix: Greven

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion, denna gång på en chilensk sådan.

När jag var i fem-sexårsåldern satt jag vid köksbordet hemma hos mormor och morfar, och ritade en krigsserie. Serien började med att en stridsvagn sköt sönder en mur, som den sedan körde genom, rakt mot läsaren, och när allt rasat såg vi att det var Hitler som körde stridsvagnen. Jag ritade Hitler med en stor mustasch och solglasögon. Jag hade blandat ihop Hitler med Augusto Pinochet. Och Pinochet hade jag antagligen bara sett en enda bild på, jag visste inte vem det var.

GREVEN är en film av chilenaren Pablo Larraín, som senast gjorde SPENCER, en film jag inte tyckte var jättebra. Larraín är dock en intressant regissör. GREVEN fick sin världspremiär på filmfestivalen i Venedig förra månaden, där den även fick pris för bästa manus. Filmen har gått en kort sväng på bio i ett par länder, men det är alltså en Netflixfilm.

Det här är en film jag önskar att jag tyckte bättre om än jag gjorde. 

Enligt filmen föddes Augusto Pinochet i Frankrike, där han under franska revolutionen blev vampyr. Han hamnade med tiden i Chile, där han blev diktator. Efter att ha levt i 250 år är nu Pinochet, spelad av Jaime Vadell, trött och vill dö, hans samvete spökar och han gillar inte att hans namn vanärats. Han sitter i ett hus mitt ute i ingenstans och hans familj hjälper till med att hålla honom vid liv. När en mystisk kvinna dyker upp får Pinochet tillbaka lite av sin livslust.

Filmens berättarröst (Stella Gonet) pratar engelska, rösten och sättet att prata på känns välbekant, kvinnan ger intryck av att beundra Pinochet, och under filmens sista akt får vi se vem det är.

GREVEN är en satir - men jag antar att det mesta går mig över huvudet, jag har inte skänkt en tanke på Pinochet på decennier; möjligtvis blev jag överraskad när han dog 91 år gammal 2006, jag trodde han var död sedan länge. Jag vet vem han var och vad som pågick i Chile under hans tid som diktator, men i övrigt har jag ingen koll alls. Å andra sidan är det mycket möjligt att jag bara tror att filmen ska vara djupare än det vi ser i bild. Jag läste en gång för länge sedan ett ryskt manus till en vampyrfilm. Den handlade om att överklassen och de styrande var vampyrer som sög ut folket. Jag trodde att jag missat något i storyn, men satiren var inte djupare än så. (Det blev aldrig någon film, tror jag.)

Dock innehåller GREVEN en hel del fullkomligt fantastiska scener. Filmen är i svartvitt och ibland ser det ut som en humoristisk vampyrversion av TURINHÄSTEN. Här finns en del fullkomligt bisarra scener och detaljer (som Marie Antoinettes huvud bevarat i en glasburk med formalin), avrättningar med giljotin, surrealistiska scener, och långa, vackra, poetiska sekvenser med vampyrer som flyger över landskapen. Filmfotot går inte att klaga på. Ibland är det lite kul.

Men, filmen är alldeles för lång, den blir rätt tråkig mellan varven, det är ibland lite krystat konstnärligt, och jag erkänner alltså att jag inte förstod allt. Om här nu finns fler saker att förstå. Jag har aldrig intresserat mig för vare sig Chile eller Falklandskriget. För mig var det senare bara rubriker i tidningar och i Aktuellt på TV, det var 1982, jag förstod aldrig riktigt vad det gick ut på, och plötsligt var det slut.

Min serie om Pinochet som Hitler blev aldrig klar, jag tröttnade efter att ha ritat de tre första rutorna.



 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)

onsdag 5 januari 2022

Bio: Spencer

Foton copyright (c) Scanbox

Ibland - kanske lite för ofta - händer det att jag hamnar på filmer där jag känner att jag inte tillhör målgruppen, där jag ganska omgående tänker, äh, vaffan, det här vill jag inte se. Oftast handlar det om barnfilmer, men inte alltid.

Jag såg SPENCER eftersom den vunnit en massa priser, och för att det pratas om att Kristen Stewart kanske kan få en Oscar för sin insats som prinsessan Diana. Och filmen skulle ju kunna vara bra. 2013 kom en rätt kass film, DIANA, med en inte särskilt porträttlik Naomi Watts i titelrollen. SPENCER kan ju liksom omöjligt vara sämre. Dessutom är SPENCER regisserad av den inte helt ointressante chilenaren Pablo Larraín, som gjorde NO och NERUDA.

... Men det dröjde inte många minuter innan jag kände att, vaffan, det här vill inte jag se. Jag är fullkomligt ointresserad av det brittiska kungahuset, ja, av alla kungahus, och av prinsessan Dianas tragiska liv. Jag associerar Diana främst med en kollega till min moster, som, när Diana och prins Charles gifte sig, på bred göteborgska sa "Hur fan kan hon gifta sig med den där jävla vingmuttern?". Därför blir denna recension antagligen gravt orättvis.

En del tycker att premiären på den här filmen är dåligt tajmad. Just nu figurerar prins Andrew i en sexskandal, att man då samtidigt gräver i såret efter Diana anses opassande. Åtminstone om man är engelsman och rojalist.

SPENCER skulle även kunna heta SAD & SADDER. Prinsessan Diana, som lider av psykisk ohälsa, spenderar några juldagar på ett slott, där hon ständigt är sorgsen, ibland ännu mer sorgsen, och ibland till och med riktigt sorgsen och ledsen. Då och då spyr hon. Hon får inte visa sig i fönstren, eftersom slottet är belägrat av pressfotografer; Diana förföljdes alltid av paparazzi.

Slottet i Norfolk ligger granne med gården där Diana växte upp. Numera är gården igenbommad, men Diana tänker tillbaka på sin lyckliga barndom där. Julfirandet med kungafamiljen på slottet tycker hon inte alls om. Hon vantrivs något oerhört och är, just det, sorgsen. Hon trivs inte det mista med livet som kunglig. Hon ställer till det med de kungliga traditionerna genom att alltid vara försenad, eller ibland inte dyka upp alls. Ibland väljer hon opassande klänningar.

Timothy Spall spelar major Alistar Gregory, som hyrts in för att med militärisk disciplin se till att alla traditioner följs till punkt och pricka, till exempel den inledande invägningen, där alla gäster ska vägas så att de senare kan kontrollera hur många kilon de gått upp efter all julmat. Sally Hawkins gör en påkläderska, som är Dianas enda vän. Hon får Diana att skratta mot slutet av filmen. Henrik den åttondes hustru Anne Boleyn; en av du drottningar kungen lät halshugga, figurerar också i filmen. Diana tycker sig se Boleyns spöke, och hon identifierar sig med Boleyn.

I stort sett hela filmen utspelar sig på slottet. Kristen Stewart medverkar i nästan samtliga scener. Det hävdas att hennes gestaltning av Diana är på pricken; att hon pratar på exakt samma sätt, att hon rör sig på exakt samma sätt, att hon har exakt samma manér. Det stämmer säkert, det är inte jag karl att avgöra. Men jag tycker mest att det känns som att Stewart går omkring filmen igenom och imiterar Diana, snarare än att spela en verklig, levande människa. 

Filmfotot är genomgående snyggt. Vissa scener ser ut som omslagen till pocketserien Mysrysare, med women running from houses. Diana försöker smita från slottet och springer mot staketen i dimma eller mörker.

... Men jag engagerades inte det minsta av den här filmen. Snyggt men tråkigt, tyckte jag. Ni som gillar filmer om lidande kvinnor och kungahus lär tycka att SPENCER är värd en fyra eller femma i betyg. Så, strunta i den här recensionen. Jag har säkert fel. Men om inget annat är den bättre än filmen från 2013. Och nej, jag har inte sett THE CROWN eller THE QUEEN. Om jag skrivit åt en dagstidning, hade jag avstått från att recensera den här filmen, och istället bett redaktören sätta någon i målgruppen på jobbet. Här på TOPPRAFFEL! har jag dock inget sådant ansvar, här skriver jag hur jag vill, mina läsare vill veta vad just jag tycker.

Min favoritdrottning är förstås Anne Boleyns dotter Elizabeth I - i Miranda Richardsons tappning.




 

 

 

(Biopremiär 7/1)

torsdag 21 september 2017

Bio: Neruda

Foton copyright (c) Edge Entertainment

Mitt intresse för poesi är obefintligt. Det inskränker sig till limerickar - och helst då haltande sådana; de som publicerades i Fantomenklubben under rubriken "Mumrik". Den chilenske poeten - och senatorn - Pablo Neruda har jag förstås inget som helst förhållande till.

... Inte mer än att jag sett det Oscarbelönade dramat IL POSTINO från 1994. Det minns jag ingenting alls av. Jag tror det förekom en cykel, det är allt jag minns. Men - i detta drama spelade Philippe Noiret Neruda. Han gömde sig på en liten ö och blev god vän med en brevbärare. Brevbäraren lärde sig uppskatta poesi. Eller något i den svängen.

Nu kommer en ny film vars titel med all tydlighet poängterar vem det handlar om. Fast NERUDA handlar inte enbart om Pablo Neruda. Filmen har två huvudpersoner.

Pablo Larraín har regisserat. Han var alldeles nyligen bioaktuell med JACKIE (som jag inte såg). Tidigare har han bland annat gjort filmen NO, som har vissa beröringspunkter med NERUDA.

NERUDA inleds ett par år efter andra världskriget, Luis Gnecco spelar Pablo Neruda, och de första scenerna bådar inte gott: filmen öppnar nämligen med att en massa politiker; ett gäng gubbar, babblar politik. Jag tänkte, herregud, hoppas att det här inte är ännu ett sådant där stendött drama, främst bestående av gubbar som diskuterar politik i två timmar, för att sedan sluta utan att jag förstått någonting alls. Mitt intresse för politik är lika stort som mitt intresse för poesi.

Men! Så är det inte alls. Det dröjer inte länge innan storyn rullar igång - och detta visar sig vara en riktigt bra film noir; en thriller med vissa komiska inslag.

Kommunisten Neruda kritiserar Chiles regering och blir flykting i sitt eget land. Tillsammans med sin hustru Delia del Carril (Mercedes Morán) reser Neruda runt mellan diverse tillhåll där han gömmer sig. Efter sig har han den nitiske - och även lite klantige? - polisen Óscar Peluchonneau. Gael García Bernal gör Peluchonneau - en elegant, välskräddad herre, som stigen ur en Hollywoodfilm från 1940-talet. Denne polis agerar även berättarröst, modell "hårdkokt deckare läser högt ur sin dagbok". Fast på grund av filmens tema, blir berättarrösten betydligt mer litterär och poetisk än Mike Hammer någonsin var.

Det är en mustig skröna som berättas. Filmen lyckas vara underhållande och hålla intresset uppe, det är påkostat och snyggt. Och som sagt - filmen är även rätt rolig mellan varven.

Jag hade inte förväntat mig att NERUDA skulle vara en så här pass bra film. Jag noterar att en del har klagat på att filmen väver ihop fakta och fiktion, några tycker att filmen inte är tillräckligt politisk. Det är väldigt tråkiga åsikter, tycker jag. De är säkert tråkiga människor som aldrig läst mumrikar i Fantomen.


   



(Biopremiär 22/9)


onsdag 17 april 2013

Bio: No

Foton copyright (c) Atlantic Film

Den chilenska (okej, den är chilensk-fransk-amerikansk) filmen NO, i regi av Pablo Larraín, Oscarnominerades som bästa utländska film. Det är fullt förståeligt. För min del är det dock något helt annat än innehållet som fascinerar och imponerar. Detta måste vara den mest realistiska återgivning av 1980-talet jag sett på film.

Året är 1988 och får att blidka den minst sagt kritiska omvärlden, har diktatorn Augusto Pinochet, som suttit vid makten sedan en stadskupp 1973, fått för sig att hålla ett folkval. Folkets ska få rösta: ja eller nej. Ja innebär att Pinochet får sitta i ytterligare åtta år, medan ett nej sannolikt lär innebära ett bättre liv för Chiles befolkning. Om de nu vågar rösta nej - och om valet går rättvist till.

Gael García Bernal spelar reklamfilmaren René, som anlitas av Pinochets motståndare; Patricio Aylwin. Grejen är att då två sidorna tilldelats femton minuter om dagen var på TV. På dessa minuter ska man propagera för Ja- respektive Nej-sidan. René försöker skapa en modern kampanj, men det hela är allt annat än oproblematiskt. Pinochet och hans män kontrollerar nämligen allt. Det är de som skrivit reglerna för valet. Och de drar sig inte för att fuska. Men världens ögon är på dem.
Orsaken till att NO ser ut att verkligen utspela sig 1988, ja, till och med vara från 1988, beror på att man filmat det hela med en typ av videoutrustning som var vanlig bland TV-bolag i slutet av 80-talet. Ja, bilden är sådär oskarp och sönderfrätt som gamla TV-program gärna blir när de blåses upp på stor duk. Detta innebär att de autentiska reklamfilmerna - och andra TV-inslag från valet - smidigt flyter in i filmen. Allt håller samma bildkvalitet och format, och det känns onekligen övertygande.
Nu var jag förvisso förhållandevis vuxen 1988, men jag har aldrig varit speciellt intresserad av politik och jag har ingen som helst aning om hur pass sann Larraíns film är. Dock känns det här dokumentärt. Om det inte vore för ett känt ansikte som Bernal hade jag utan tvekan köpt det här som en dokumentär.

Helt oproblematisk är inte NO. Jag känner att jag upprepar mig nu, men var i hela friden måste alla filmer vara så förbannat långa nuförtiden? NO varar dryga två timmar - och även om det är synnerligen intressant, känns det långt, väldigt långt. Filmen bygger på en pjäs, vilket antagligen förklarar dess seghet och snacksalighet.

Ja-sidans reklamfilmer är verkligen skrattretande usla!






(Biopremiär 19/4)