Visar inlägg med etikett Oren Peli. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Oren Peli. Visa alla inlägg

tisdag 2 juni 2015

Bio: Insidious: Chapter 3

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
James Wans INSIDIOUS, som kom 2011, var en rätt okej spökfilm. Uppföljaren INSIDIOUS: CHAPTER 2, däremot, var riktigt, riktigt dålig; den var katastrofalt usel och det är svårt att tro att den gjorts av samma regissör. Därför hade jag noll förväntningar på CHAPTER 3. Jag gissade att det skulle bli en förvirrad, svårbegriplig sörja, som fallet var med tvåan.
Jag måste erkänna att jag blev förvånad. CHAPTER 3 visar sig nämligen vara en rätt bra liten spökfilm, som levererar det den ska. James Wan är inte längre regissör, han har nöjt sig med att, tillsammans med Oren Peli, producera (samt spela en minimal roll). Istället är det Leigh Whannell, som skrev manus till de första två delarna, som gör regidebut, förutom att återigen stå för manus.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 utspelar sig ett par år innan de första två filmerna. Den handlar om en annan familj i ett annat hus, hemsökt av andra spöken - den här gången är det mediumet Elise (Lin Shaye) från de första två filmerna som presenteras närmare. Hon kontaktas av tonårstjejen Quinn (Stefanie Scott), vars mor dött i cancer. Quinn tycker sig känna moderns närvaro i hemmet och vill ha Elises hjälp med att ta kontakt. Vad Elise ser är inte vad Quinn förväntat sig. Det är inte modern, utan något annat, något farligt, och Elise ber Quinn vara försiktig.
En kväll tycker Quinn sig se en vinkande figur på mitt i gatan - och när hon stannar upp för att se vad det är, blir hon påkörd av en bil. Med båda benen i gips är Quinn fast på sitt rum utan att kunna ta sig därifrån utan hjälp. Det är inte bra att vara rörelseförhindrad när det visar sig att en ond demon traskar omkring på våningen ovanför och ibland tar sig in till Quinn. Hennes hårt arbetande farsa (Dermot Mulroney) tror förstås inte på dotterns svammel om spöken, men efter att han överbevisats är det dags att ringa efter Elise.
När jag tittar på skräckfilmer - och framför allt spökfilmer - sitter jag ofta och kliar mig på hakan och överläppen. Jag vet inte riktigt varför. Jag gör så när det är kusligt och spännande - och jag kom på mig med att klia mig på hakan och överläppen när jag såg Whannells film. Vid ett par tillfällen kände jag även skäggstubben resa sig. Nu är det här absolut ingen originell film, och den fläskar på med alldeles för många "jump scares", men en skräckfilm behöver inte vara originell - huvudsaken är att det gör det den utlovat, nämligen skrämmas. Och Leigh Whannell lyckas rätt ofta få till en krypande spänning - och det onda spöket är riktigt coolt: en äcklig gubbe med syrgasmask. En lyckad skapelse. Det figurerar även en del andra spöken när Elise tar sig över till Den andra sidan, och också dessa är bra, i synnerhet den galet leende kvinnan som sitter i en fåtölj.
... Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Whannell kan inte låta bli att ösa på med aningen för mycket effekter mot slutet - men värst av allt är att de två spökjägarna Tucker och Specs från de första två filmerna dyker upp igen som comic relief, och de är lika irriterande den här gången, för att inte tala om onödiga. Specs spelas av Whannell själv. Tucker (Angus Sampson) har på sig en T-shirt med Dolph Lundgren som He-Man.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 är ingen större skräckfilm, den är ännu en bagatell i raden, men den är alltså betydligt bättre än CHAPTER 2, den är förhållandevis effektiv och bättre än mycket annat i genren. Åtminstone på stor duk i biomörkret. Hemma i DVD-soffan är det kanske inte riktigt samma sak.







(Biopremiär 5/6)

-->

fredag 8 juni 2012

Bio: Chernobyl Diaries

Foton: Warner Bros. Pictures © 2012 Oxford Tours, LLC
När en film inte pressvisas i Malmö brukar bolagen hävda att det är av säkerhetsskäl. Jo, som bekant är det ju vi, den lilla grupp kritiker, ofta färre än tio, som går på pressvisningarna som smygfilmar och lägger ut på nätet. Ett annat skäl till att en film inte pressvisas här, är att filmen helt enkelt inte dyker upp i tid. Eller så vill distributören inte betala biografpersonalen för att visa filmen för oss (vilket låter som en ärligare formulering av "säkerhetsskäl").
När filmer inte pressvisas i USA, beror det oftast på att filmbolaget inte vill ha dåliga recensioner. Åtminstone inte innan premiären. När de vet att kritikerna kommer att göra tummen ner, struntar bolagen i att visa filmen för dem. CHERNOBYL DIARIES pressvisades inte i USA - däremot fick vi se den här i Malmö. Kors i taket!
Förra veckan, då filmen gick upp i USA, hittade jag ett fåtal amerikanska recensioner av kritiker som lyckats se filmen. Samtliga gjorde tummen ner. Riktigt rejält. Oj, vad de sågade filmen. Därför var förstås mina förväntningar väldigt låga. Dessutom är manuset skrivet av Oren Peli, mannen bakom PARANORMAL ACTIVITY, vilket förstås inte gjorde mig mer sugen på att se det här. För regin står debutanten Bradley Parker.
Det börjar inte så bra. Nej, tvärtom. Det börjar riktigt illa. Handhållen, extrem shaky-cam, dålig upplösning, unga amerikaner filmer varandra medan de reser genom olika europeiska länder. Åh, nej! Inte ännu en found footage-film! Men så snart de resande når målet; Ryssland, övergår det till "vanlig" film. Förvisso filmat med handhållen kamera, men mjuk och följsam sådan.

Chris (Jesse McCartney) med flickvännen Natalie (Olivia Dudley) och kompisen Amanda (Devin Kelley) ska hälsa på hans bror Paul (Jonathan Sadowski), som av någon anledning bor i Ryssland. Planen är att de ska vidare till Moskva, men Paul tycker att de ska få uppleva ett riktigt äventyr. Han har snackat med en biffig ryss som heter Uri (Dimitri Diatchenko) och som tar med turister på udda arrangemang. Tillsammans med en engelsman (Nathan Phillips) och hans norska flickvän med ful frisyr (Ingrid Bolsø Berdal), ska de med Uri i dennes van åka till Pripyat, en stad som evakuerades när katastrofen på intilliggande Tjernobyl skedde. Befolkningen fick bara några minuter på sig att packa och sticka, och staden har nu stått öde i 25 år.
Färden börjar inte så bra. Några vakter vill inte släppa igenom Uri och hans sällskap. Men Uri känner till en annan väg de kan ta, en bakväg, och snart rullar de in i den kusliga, förfallna staden. Och ja, eftersom det här är en skräckfilm går det snart åt helvete för våra huvudpersoner.
Först måste de fly från ett hyreshus efter att en björn (!) plötsligt kommit farande. Sedan visar det sig att något eller någon gnagt av kablar i deras bil, så de kan inte ta sig därifrån. Och när Uri och Chris mitt i natten går ut i mörkret för att undersöka mystiska ljud, attackeras de. Stämmer ryktena att det fortfarande bor kvar människor i Pripyat? Muterade människor? (Du som gissar att svaret är Nej borde gå på bio lite oftare)

Jag blev positivt överraskad av CHERNOBYL DIARIES. Men låt mig ta det negativa först. Huvudpersonerna. Främst Paul och Chris. De är fruktansvärt osympatiska och irriterande. Jag förstår inte vad det är med amerikanska filmare, varför de alltid ska skildra unga amerikaner på semester utomlands som kompletta idioter; jobbiga, obildade typer som inte vet hur man beter sig bland folk. Varför de ska bekräfta fördomarna om sig själva. De här tjänar inget annat än att bli sönderslitna av mutanter. Jag inbillar mig att filmen hade blivit bättre och mer intressant med bara tjejer i gruppen.
Men annars är detta en effektiv liten skräckfilm. Jag måste erkänna att jag tyckte att det var riktigt spännande emellanåt. En del har invänt mot att man exploaterar Tjernobylkatastrofen; att man gör underhållning av denna tragedi - men resonerar man så, kan man inte utnyttja några historiska händelser överhuvudtaget. Andra världskriget, Titanic, Ted Bundy, you name it. Filmen är inspelad i Ungern och Serbien, med stock footage från Pripyat och Tjernobyl. Det hela ser väldigt autentiskt ut.
Parkers film känns som en blandning mellan THE OMEGA MAN (snarare än I AM LEGEND) och RESIDENT EVIL-spelen. Jo, spelen, inte filmerna. De livrädda huvudpersonerna tar sig från rum till rum, allt längre in i komplexet, det blir mörkare och mörkare, och var som helst kan olika och okända fiender lura. RESIDENT EVIL-känslan förstärks ännu mer när de når kärnkraftverkets kontrollrum. Jag tänkte genast på Umbrella Corporation. Och det blir rätt tufft.
CHERNOBYL DIARIES är ingen klassiker, ingen film man minns och ser om, men som svettig skräck, ren och skär sådan utan några underliggande budskap eller ironiska blinkningar, är den bättre än mycket annat i genren vi får se på bio.
Nej, jag trodde inte heller att min recension skulle se ut så här.






(Biopremiär 8/6)

fredag 22 oktober 2010

Bio: Paranormal Activity 2

Foto copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Jag kastade ett öga på min recension av PARANORMAL ACTIVITY, som hade premiär fredagen den 13:e november förra året. Jag avslutar texten med att resonera om betyget; jag garderade mig och satte en tvåa trots att jag kanske borde sätta en etta. Så här ett år senare känner jag att, ja, jag borde satt en etta. PARANORMAL ACTIVITY var en film som bestod av att ingenting hände, och på slutet blev ett fruntimmer utsläpat ur sovrummet av ett osynligt spöke. Trist film. Irriterande. Men den spelade in pengar, som inte helt oväntat har vi här en uppföljare. Regissör den här gången är Tod Williams, en något mer rutinerad kille än Oren Peli, som stod för originalet.

PARANORMAL ACTIVITY 2 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en utsåld premiärvisning. Det började inte bra. En kille undrade om jag hade något emot att byta plats, eftersom han och hans flickvän inte fått platser bredvid varandra. Så jag fick allt ta och sätta mig längst bak på kanten. Och i vanlig ordning var visningen en större skräckupplevelse än själva filmen. Jag var äldst i salongen. Det var ett jävla babblande och viftande med mobiltelefoner från början till slut. Jag kunde liksom bara be de som satt närmast mig hålla käften. Några tjejer längre fram försökte hyscha publiken, men det gick inte, de blev utskrattade. Snälla SF, inför 40-årsgräns på svenska biografer! Varför går bara idioter på bio idag?

Okej, till filmen.

Detta är en prequel till första filmen. En familj flyttar in i en villa och de har den egenheten att de videofilmar allt och alla. Fan vet varför, när ska de titta på allt? Paret från originalet dyker upp ibland i egenskap av släkt. Efter att ha bott där ett tag, kommer de hem och upptäcker att hemmet är i en enda röra och saker är krossade. De tror förstås att de haft inbrott, men ingenting är stulet. Konstigt. De låter montera upp övervakningskameror i samtliga rum.

Tror ni att det var en inbrottstjuv som varit i farten? Nej, självklart inte. Det är det osynliga spöket, och det verkar inte vara på sitt soligaste humör.

Att betygsätta det här blir lite svårt. Den sista tredjedelen av filmen är nämligen riktigt bra. Det piskas upp en rejäl skräckstämning och det inträffar en hel del riktigt fräsiga saker - och den unga publiken skrek och verkade skita på sig av fasa. Det var som värsta berg-och-dalbaneturen. En tjej bredvid med sa att hon var så skraj att hon höll på att spy.

Problemet är bara färden fram till denna sista tredjedel. Den är nämligen precis som förra gången urtråkig. Vi får mer eller mindre följa en vanlig familjs vardagsliv. Det är totalt ointressant. Som en osedvanligt vissen dokusåpa. Fast det är ju klart, av någon anledning tycker ju dagens TV-publik att det är fantastiskt spännande att följa ointressanta människors liv på TV, liksom de gillar att följa bloggar av vanliga människor som skildrar sina exceptionellt vardagliga liv.

Williams öser på med en väldig massa så kallade "false scares". Vi får se vad kamerorna filmar nattetid. På soundtracket hörs ett muller. Biopubliken satt på helspänn under de här scenerna. Men under filmens första halva händer ingenting. Vi sitter alltså och tittar på i det närmaste statiska bilder av tomma rum.

Men, men. Snart får vi se hur något grabbar tag i familjens bebis Hunter och långsamt drar iväg honom... Och jo, jag får tillstå att jag tyckte det blev spännande mot slutet - och jag hoppade även till en aning, främst då ljudet av smällande dörrar och liknande alltid får en att hoppa till.

Jag förstår dock inte varför Paramount fortfarande låtsas att det här är autentiska videofilmer från ett verkligt fall. Filmen börjar med ett tack till de överlevandes familjer. Lite löjligt. Fast jag har allt träffat på folk som trodde första filmen var sann!

PARANORMAL ACTIVITY 2 är mycket bättre än originalet. Hade hela filmen varit lika scary som den sista tredjedelen hade jag satt en trea. Men nej, större delen är för tradig, så det blir en tvåa. Men tvåan är starkare än den jag gav till ettan, som alltså borde fått en etta.

När filmen slutade satt jag ensam kvar i salongen (som såg ut som en svinstia) och tittade på eftertexterna. Ett par killar tyckte uppenbarligen att det var misstänksamt och sa "Titta, det är Lasermannen som sitter där! Han ska döda oss!"








(Biopremiär 22/10)

måndag 9 november 2009

Bio: Paranormal Activity

Årets mest överraskande succéfilm från de amerikanska biograferna anländer till Sverige.
PARANORMAL ACTIVITYS budget var $11 000, vilket förstås är ingenting i filmbranschen. Efter en månad hade den spelat in $6 1580 588 enbart i USA. Hur kommer sig detta? Varifrån kom den här filmen? Varför plockades just den här filmen ut bland hundratals låg-lågbudgetfilmer för att bli en sensation? Och framför allt - är den något att ha?
Låt mig börja tre år tillbaka. År 2006. Jag läste min gode vän, den brittiske genrefilmjournalisten MJ Simpsons recension av en liten amerikansk låg-lågbudget som heter IN MEMORIUM (ska stavas så), samt MJ:s intervju med dess regissör; Amanda Gusack. Uppenbarligen är denna spökfilm hur otäck som helst. Jag ville förstås se filmen, så jag mailade Gusack och bad om ett recensionsex. Tyvärr hade hon inte möjlighet att skicka filmen, jag minns inte riktigt varför.
IN MEMORIUM visades på en rad festivaler och fick lysande kritik, men jag har fortfarande inte sett den. Nu är det 2009 och Gusacks film har av någon anledning fortfarande inte fått distribution.
Här kommer så PARANOR-
MAL ACTIVITY av någon som heter Oren Peli (Oren? Är han skitig?), och plötsligt har kritiker runt om på nätet åter börjat ta upp IN MEMORIUM. Varför? Jo, tydligen är PARANORMAL ACTIVITY en blatant kopia på IM MEMORIUM; av allt att döma är det samma film, fast sämre och långt ifrån lika otäck.
I Pelis film spelar Katie Featherston och Micah Sloat, ähum, Katie och Micah (precis som i THE BLAIR WITCH PROJECT behåller skådisarna sina riktiga namn). Katie hävdar att hon sedan barndomen hemsöks av ett spöke och att detta spöke nu följt med in i det nya hemmet. Micah köper en videokamera för att dokumentera eventuella övernaturliga aktiviteter medan de sover (ungefär som huvudpersonen gör i Johannes Pinters SLEEPWALKER).
Gissa vad! Det är någon där! Varje natt klampar ett osynligt spöke in i sovrummet och ställer till med hyss, som att dra täcket av dem eller smälla i dörren. Mot slutet av filmen blir spöket lite mer hotfullt och våldsamt.
Allvarligt talat: jag tyckte PARANORMAL ACTIVITY var mer eller mindre stentrist. Hela filmen är skjuten med kameran Micah köpt och jag är förbannat trött på pseudodokumentärer filmade med shaky-cam. Jag tyckte att [REC] var rätt okej, men de flesta är bara irriterande, från BLÄH WITCH till CLOVERFIELD. Jag tyckte också att Katie och Micah var rätt jobbiga, i synnerhet Katie när hon får panik och skriker, vilket händer för jämnan. Jag fick lust att ställa mig upp och hojta "Håll käften, din hynda!".
Okej, men spöket, då? Är scenerna med spöket otäcka? Nä. Ålrajt, jag gillade en scen där Katie släpas ur sängen, dragen i benen, men det var väl allt. Å andra sidan tyckte några av mina kollegor som var på pressvisningen att de här scenerna var mycket, mycket otäcka och skrämmande. Ja, jag vet. Jag är härdad, jag har sett tusentals skräckfilmer, det är svårt att skrämma mig. Men jag har svårt att tro att PARANORMAL ACTIVITY kommer att skrämma publiken. Den torde snarare söva den.
Så, hur kommer det sig att den har dragit in så mycket stålar i Amerika? Fråga inte mig. Jag är bara en gammal skräckfilmsfan och filmkritiker. Jag funderar faktiskt på att se om filmen med en vanlig publik för att kolla dess reaktioner.
När jag recenserade THE BLAIR WITCH PROJECT i NST tvekade jag vad gällde betyget. Jag satte en tvåa. Senare ångrade jag mig - jag borde satt en etta. Jag känner samma tvekan nu. Om jag sätter en etta kanske jag ångrar mig efter att ha sett om filmen. Så det får bli ett snäpp högre. Men bara som gardering.
(Recensioner av uppföljarna: PARANORMAL ACTIVITY 2, PARANORMAL ACTIVITY 3)






(Biopremiär 13/11 - fredagen den 13:e!)