Visar inlägg med etikett Omar Sy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Omar Sy. Visa alla inlägg

torsdag 1 december 2016

Bio: Monsieur Chocolat

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Clownskräcken är över oss igen. Den här filmen såg jag på Malmö Filmdagar i somras. Då hette den fortfarande CHOCOLAT, vilket är den franska originaltiteln. Uppenbarligen var Noble Entertainment rädda att den skulle förväxlas med ett par andra filmer med samma titel, så nu har man lagt till ett "monsieur". En svensk titel; "Herr Choklad", vore nog mindre passande.
Clowner är det väl förhoppningsvis ingen som gillar. Jag hyser ingen större clownskräck - däremot tycker jag att clowner är mördande tråkiga. Av den här filmen att döma var clowner ännu tråkigare i slutet av 1800-talet.
MONSIEUR CHOCOLAT, i regi av Roschdy Zem (OMAR DÖDADE MIG), bygger på sanna händelser. Omar Sy spelar Rafael Padilla, den första svarta clownen i Frankrike. James Thierrée gör den populäre clownen Footit, vars karriär börjar peka neråt. På cirkusen där Footit uppträder jobbar och bor den fattige Rafael. Av en slump blir Rafael Footits sidekick. Han förses med namnet Chocolat, och hans uppgift är främst att bli sparkad i baken. Parets akt är förnedrande för Rafael, men upptågen går hem hos publiken.
Den oväntade succén leder till att duon anlitas av en cirkus i Paris. Framgångarna blir stora, plötsligt tjänar Rafael hinkvis med pengar - pengar han spenderar på sprit, kvinnor och kortspel. Han står fortfarande i skuggan av Footit, akten går fortfarande främst ut på att Rafael ska åka på stryk och förnedras, medan publiken kiknar av skratt.
Det gick senare inte så bra i livet för Rafael, och så snart karriären som clown var över, glömdes han bort. Han har i princip varit bortglömd fram till nu, då den här filmen kom. Det finns en bevarad filmsnutt med Footit och Chocolat, denna visas sist i Zems film.
MONSIEUR CHOCOLAT är en film helt utan överraskningar - det här är precis vad man tror det ska vara. En biografi över Rafaels liv; storyn går från A till Ö. Framgångar och motgångar. Applåder, pengar, rasism och förnedring.
Påkostat är det, skådespelarinsatserna är bra, filmen är inte tråkig - men jag tycker ingenting om det här. Det är lite bra - och så är det lite dåligt också. Lite för traditionellt och ointressant som film betraktat. Men, som man brukar säga, den är väl okej. MONSIEUR CHOCOLAT gör sig nog bäst på TV en kväll när inget intressantare visas.
  







(Biopremiär 2/12)



-->

onsdag 12 oktober 2016

Bio: Inferno

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
INFERNO på bio? Är det Dario Argentos klassiska INFERNO? Är det INFERNO med Jean-Claude Van Damme? Är det Strindbergs "Inferno"? Är det en prequel till JACOBS INFERNO eller till THE GREEN INFERNO?
Nej, det handlar om den tredje filmen om Dan Browns äventyrlige och pussellösande Harvardprofessor Robert Langdon, återigen spelad av Tom Hanks. Det här är årets tredje Tom Hanks-film!
Författaren Dan Brown känns som ett typiskt 90-talsfenomen - vilket är anmärkningsvärt, eftersom romanen "Da Vinci-koden" kom 2003. Filmatiseringen kom 2006. Då fanns inte TOPPRAFFEL!, så jag recenserade inte filmen - däremot skrev jag en artikel efter att han varit på presskonferensen i Cannes; den publicerades i diversedagstidningar. DA VINCI-KODEN var en rätt dålig film.
Uppföljaren ÄNGLAR & DEMONER, byggd på en bok som kom före "Da Vanci-koden", kom 2009. Den var något bättre än den första filmen, men långtifrån bra - det var en dum och fånig thriller.
Ron Howard har regisserat den nya filmen INFERNO, och i denna försöker man slå något slags rekord i långsökthet. Ja, jösses! Precis allting i den här filmen är skrattretande långsökt - och jag kämpar just nu mot lusten att avslöja alla filmens hemligheter, bara för att påpeka hur idiotiska de är.
Det börjar med att några barska män jagar en kille, som rusar upp i ett torn, för att sedan kasta sig ut mot en säker död. Killen var mångmiljardären Bertrand Zobrist (Ben Foster), en galning som för att göra något år jordens överbefolkning tagit fram ett virus, tänkt att utplåna hälften av mänskligheten.
Robert Langdon ligger på sjukhus i Florens, efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han lider av minnesförlust. En kvinna utklädd till polis (Ana Ularu) anländer för att mörda Langdon, hon går fram som värsta terminatorn. En engelsk sjuksköterska (i Florens?); Sienna Brooks (Felicity Jones), räddar Langdon, och tillsammans försöker de lösa alla filmens gåtor - varför folk försöker döda Langdon, vad det är för pryl Langdon hittar i sin ficka, var viruset finns gömt, och vad allt detta har med Dante att göra. Akta're för viruset, Dante! Nej, det är inte Bengt Linders Dante det handlar om, utan den där andre snubben.
Av en tillfällighet visar Sienna sig vara superexpert på Dante. Det var ju bra; precis vad Langdon behöver. Två tredjedelar in i filmen konstaterar jag att INFERNO i mångt och mycket är en nyinspelning av INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, med precis samma överraskning.
Langdon och Sienna far runt i Florens, sedan drar de till Venedig, och så till Instanbul. Alla sevärdheter i dessa städer betas av. Efter sig har de hela tiden WHO; Världshälsoorganisationen, som visar sig vara värsta James Bond-organisationen, med beväpnade agenter, coola bilar, plan och helikoptrar. Det verkar som om Langdon är lite förälskad i WHO-kvinnan som jagar honom; hon spelas av danskan Sidse Babett Knudsen. WHO verkar lyda under en hemlig organisation som aldrig presenteras närmare, med som tydligen leds av en man som tycker om att, med hjälp av märkliga knivar, döda bovar. Onda män från en annan organisation är också på jakt efter Langdon och viruset, men vilka dessa är glömmer man helt bort att förklara.
Mycket i filmen förklaras aldrig, men det som faktiskt förklaras är direkt idiotiskt. Ni skulle aldrig tro mig om jag berättade varför Langdon ligger på sjukhus med en skottskada i huvudet. Det är sanslöst! Vansinnigt!
Robert Langdon får hallucinationer som verkar hämtade ur ovannämnda JACOBS INFERNO. Historien om viruset känns snodd från Nicolas Cage-rafflet THE ROCK. Skurkarna har hur många tillfällen som helst att ta kål på Langdon och de han samarbetar med, men låter honom av oklar anledning leva - eller ger honom möjlighet att fly.
Felicity Jones är märkligt lik Britt Ekland och ungefär lika duktig skådis, men övriga roller förvaltas väl. Det är ju bra skådisar, även Omar Sy dyker upp; det är proffsigt gjort och miljöerna är flådiga - men vad hjälper väl all Hollywoodprofessionalism när storyn är något av det dummaste man kan se på bio i år?










(Biopremiär 14/10)






onsdag 4 november 2015

Bio: Bränd

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för matfilmer. Och kockfilmer. Det har kommit en del sådana de senaste åren. De senaste var väl Lasse Hallströms småputtriga 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS och den rätt dåliga CHEF. Nu är det dags för ännu en; BRÄND, i regi av John Wells, som gjorde EN FAMILJ.

Jag tycker om att äta mat, men jag är inte speciellt intresserad av mat. Jag skulle aldrig få för mig att titta på alla dessa matlagningsprogram på TV, och ärligt talat tycker jag att det är rätt fånigt med dyra rätter på lyxrestauranger. De gånger jag hamnat på finare restauranger och fått jönsiga rätter, har jag alltid tänkt "Tur att det inte är jag som betalar". Jag tycker inte att mat ska vara en upplevelse; en liten resa. Mat ska vara gott - och mättande. Jag tycker om min flickväns kokkonst. Jo, jag hjälper till i den mån jag kan. Jag hanterar rått kött (det tycker hon är äckligt att göra), jag hackar grönsaker, jag kryddar kyckling. Det blir mestadels husmanskost. Det är trots allt det som är godast.

I BRÄND spelar Bradley Cooper mästerkocken Adam Jones, försedd med två Michelinstjärnor, men som sumpade sin karriär i Paris. Han söp ner sig, knarkade loss, och hamnade i New Orleans dar han tog ett skitjobb. Efter att ha hållit sig ifrån sprit och droger i ett par år, far han till London för att börja om på ny kula. Han letar upp den rike hotellägaren Tony (Daniel Brühl) som han känner sedan gammalt, och innan man hinner tänka "Vänta nu, hur fan gick det här till?", har den illa omtyckte Adam startat en lyxkrog och är på jakt efter en tredje stjärna.

Adam, en rollfigur som delvis bygger på Gordon Ramsay, handplockar sin personal och hittar den ensamstående modern Hélène (Sienna Miller), som han tycker kastar bort sin talang. De bråkar och skäller på varandra. Hon hatar de arrogante, odräglige Adam. Kommer de två att bli förälskade i varandra vad det lider?
En väldig massa kända skådespelare medverkar i BRÄND. De flesta har minimala roller. Omar Sy spelar en fransk kock i Adams kök (och Bradley Cooper talar faktiskt flytande franska), Emma Thompson gör en doktor som Adam besöker med jämna mellanrum, hon kontrollerar att han är drogfri. Hon bär också märkliga klänningar som får henne att se ut som ett hus. Alicia Vikander är med i två scener som inte fanns med i manus. Uma Thurman spelar brittisk matkritiker, är med i två korta scener, och har nästan inga repliker.

BRÄND innehåller alldeles får många handlingstrådar och rollfigurer, Regissör Wells gör inget av det här. Allting blir märkligt rumphugget. Allting går för snabbt, ingenting får tid på sig att utvecklas. Väntan på besök på anonyma representanter från Michelinguiden skulle kunna innebär ett spänningsmoment, liksom det faktum att Adam är skyldig en gangster en massa pengar - men detta bara  försvinner i den spretiga röran.
Skådespelarna gör bra ifrån sig, men med undantag för den stackars hårt prövade Tony och Emma Thompsons doktor, är alla mer eller mindre osympatiska eller för ointressanta. Folk dyker upp och försvinner. Filmen är inspelad på plats i London, men av någon anledning har man inte gjort något av detta faktum. Exteriörbilderna är få, det är oftast natt, och när man inte ser Tower Bridge eller Waterloo Bridge, skulle man kunna ta det för New York, eller någon annan amerikansk storstad. Enligt IMDb är detta komedi och drama - men komedin får man verkligen leta efter.

Men matlagningen, då? Blir man hungrig? Nä, inte precis. Det här är inte matporr som i vissa andra matfilmer. Det ser mer besatt- snarare än passionerat ut när Adam Jones lagar mat. Och ja, det är små jönsiga rätter han tillagar.

Nu har jag förresten recenserat sju filmer med Alicia Vikander. Snittbetyget på dessa är 2,3. Hon får allt skärpa sig!








(Biopremiär 6/11)

torsdag 30 april 2015

Bio: Samba

Foton: David Koskas © 2014 Quad Gaumont. All Rights Reserved.

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore. Enligt IMDd är det här "comedy, drama", men så mycket comedy är det inte.

Omar Sy spelar titelfiguren Samba, en kille från Senegal som bott i Paris i tio år. Han jobbar som diskare på en restaurang, men har lovats att få börja jobba i köket. På grund av olyckliga omständigheter haffas han av myndigheterna och hotas med utvisning.

Charlotte Gainsbourg är Alice, som tidigare varit chef på ett företag, men bränt ut sig. Efter en tid på ett hem har hon börjat arbeta på socialen, eller om det nu är Frankrikes invandrarverk, och är den som ska hantera Sambas fall. Domstolen slår fast att Samba ska utvisas, men han väljer att stanna kvar illegalt och försörjer sig på småjobb medan han gömmer sig för myndigheterna. Samtidigt börjar han att umgås lite med Alice - och det verkar som om de två börjar få starkare känslor för varandra.

Samba är en sympatisk kille. Han är begåvad och vill verkligen göra rätt för sig - och han gillar inte fifflandet en del av hans invandrarkompisar håller på med. Men det är förstås inte så lätt att få ett hederligt jobb om man är illegal invandrare i Paris. Sambas person och positiva attityd gör att den här filmen av Olivier Nakache och Eric Toledano (duon bakom dundersuccén EN OVÄNTAD VÄNSKAP) skiljer sig den del från liknande filmer. När invandrares verklighet ska skildras på film har det en tendens att enbart vara eländes elände, med otrevliga socialsekreterare, hemska poliser, och huvudpersoner som sätter sig på tvären så att allt slutar i moll.

SAMBA har bra skådespelare, flera bra rollfigurer och en del scener är riktigt roliga. Det är inte alltför plågsamt att se den här filmen, men den känns lite märkligt tom. Filmen är habilt gjord, men alltför rudimentär. Storyn håller en realistisk ton, vilket innebär att en överraskande twist på slutet känns rätt osannolik, om än inte omöjlig. Jag antar att Nakache och Toledano försökt upprepa konceptet från EN OVÄNTAD VÄNSKAP med en ny oväntad vänskap, till och med Omar Sy återkommer från succéfilmen, men det funkar inte lika bra den här gången.

Filmer som lämnar mig likgiltig känner jag igen på att jag inte har speciellt mycket att säga om dem. Och så känner jag nu. Det här blir en kort recension.

Roligast i filmen är ett montage där Alice sitter på sin arbetsplats och försöker förstå vad hennes olika klienter säger och menar. När hon talar perfekt brittisk engelska med en man som inte kan franska förstår han inte, och henne kollega ber henne därför prata dålig engelska. När hon pratar med kraftig fransk brytning går det bättre!

Jag tänkte ett tag sätta en trea, men, njä, varför ska jag vara snäll i onödan?

 





(Biopremiär 1/5)


söndag 23 september 2012

Bio: En oväntad vänskap

Foton copyright (c) Scanbox

Ännu en film jag inte hade möjlighet att se under Malmö Filmdagar, och som jag därför såg igår på en ordinarie visning - intressant nog på enorma Royal. Scanbox måste verkligen tro på den här filmen.

Fast det kan man kanske förstå. EN OVÄNTAD VÄNSKAP (LES INTOUCHABLES i original) är en av Frankrikes största biosuccéer någonsin och landets Oscarbidrag i år. Således förväntar man sig enorm publik även i Sverige. Fast här har mottagandet varit betydligt mer ljumt än i Frankrike och USA. Åsikterna i svensk press har varit delade. Somliga hyllar den, somliga tycker att filmen är rätt kass, sliskig, illa gjord, och framför allt att den inte är rolig. Till saken hör att EN OVÄNTAD VÄNSKAP lanseras som feel good-komedi.

När jag såg filmen bestod publiken till större delen av medelålders - och äldre - par; människor som antagligen inte läst de dåliga recensionerna, och de verkade verkligen uppskatta Olivier Nakashes och Eric Toledanos verklighetsbaserade dramakomedi, med tanke på hur mycket de skrattade.

... Och ska jag vara ärlig tyckte jag själv att det var trivsamt och roligare än jag räknat med. Och då hade jag fruktat det värsta, en sentimental gegga - vilket allt pekade på att det skulle vara.

Omar Sy spelar den småkriminelle Driss, som lever på bidrag och söker jobb bara för att få en underskrift på avslagen, så att han kan få ut sina pengar. Men när han infinner sig hos den stenrike och totalförlamade Philippe (Francois Cluzet) går saker inte som planerat. Philippe fascineras av den smågalne och frispråkige Driss och anställer honom som sin skötare. Jobbet går ut på att hjälpa Philippe med allt han inte klarar av själv: klä på sig, äta, duscha - samt även umgås rent allmänt. Driss tvekar men tar jobbet - han får nämligen flytta in i Philippes lyxpalats om han tackar ja.

Skillnaderna mellan de två är stora. Philippe gillar klassisk musik och opera, Driss gillar soul. De har inte många gemensamma intressen. Trots detta går det naturligtvis som väntat. De två blir bästa vänner och Driss hittar på tokigheter. Han anlitar prostituerade som masserar Philippes örsnibbar, de dansar loss bäst det går på en fest, de röker på. Inga överraskningar.

Nackdelen med EN OVÄNTAD VÄNSKAP är väl just den totala bristen på överraskningar. Handlingen går från numrerad prick till numrerad prick.

Men som sagt - det går inte att komma ifrån att det är trivsamt och småroligt, till stor del räddas filmen av de utmärkta skådisarna. Jag har i vanliga fall svårt för fiiina filmer med fiiiina budskap, men i det här fallet stod jag ut. Man vräker inte på med de fläskigaste Hollywoodstråkarna och man vältrar sig inte i smörighet och sentimentalitet.

Alldeles innan eftertexterna får vi se verklighetens Philippe och Driss. Synd att vi inte får se mer av Dorothée Brière, som bara medverkar ett par sekunder som Philippes brevvän.

 

 

 

 

(Biopremiär 21/9)