Visar inlägg med etikett Olof Palme. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olof Palme. Visa alla inlägg

onsdag 7 november 2012

Bio: Call Girl

Foton copyright (c) Jukka Male
När jag första gången såg trailern till Mikael Marcimains dramathriller CALL GIRL blev jag väldigt imponerad. Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det faktiskt var en svensk film från mitten av 1970-talet, då filmen utspelar sig. Så är förstås inte fallet - och de senaste veckorna har det varit en hel del skriverier om filmen. Det är släkten Palme som, redan innan de sett filmen, funderar på att stämma upphovsmännen, eftersom det antyds att en av rollfigurerna kan vara Olof Palme.
CALL GIRL, vars manus är skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten (Hur vore det med en pseudonym?), bygger alltså på sanna händelser. Men jag ska inte sitta här och ljuga - jag kände inte till dessa händelser tidigare, och valåret 1976 var jag åtta år. Jag har väldigt starka minnen av 1976, ett år jag skrivit mycket om eftersom jag då köpte både mitt första nummer av Fantomen och min första KISS-skiva, men jag hade förstås ingen som helst koll på politik och skandaler då. Och nej, jag har inte läst på sedan dess.
Sofia Karemyr är fjortonåriga Iris, som åker in och ut på barnhem eftersom henner mor inte klarar av att ta hand om henne. Iris driver runt på stan med jämnåriga kompisar och blir en dag upplockad av bordellmamman Dagmar Glans (en glansroll för Pernilla August). De minderåriga flickorna utnyttjas av Dagmar, de får ingå i hennes stall och anlitas till fester - och sexfester - vid vilka ofta representanter från samhällets toppskikt närvarar. De agerar kaffeflickor. De super och strippar och ligger med gästerna. Och när statsministern (som vissa alltså inte helt oväntat gissar representerar Olof Palme) visar sig tillhöra kunderna, uppstår panik. Händelserna måste tystas ner. Polisen John (Simon J Berger) som jagar Dagmar och luskar i fallet blir plötsligt farlig.
CALL GIRL torde redan ha en Guldbagge som i en liten ask. Den för bästa scenografi. Filmens produktionsdesign är nämligen fullkomligt fantastisk. Jag köper det här som 1976 rakt av. Jag satt ofta och undrade hur fanken de hade gått tillväga - det är trots allt inga anonyma bakgator i småstäder som skildras, utan Stockholm. Jag gissar på en hel del datormanipulation, men ändå - det hela är smått otroligt.
Men inte nog med det - man har alltså även lyckats med konststycket att få filmen att verkligen se ut som en film från 1976! Som om den vore filmad då, med samma råfilm. Det enda som avslöjar filmen, bortsett från en del bekanta skådespelare, att en ibland aningen mer modern kameraföring och klippning, samt filmmusik som förvisso är cool, men som snarare låter som något från det tidiga 1980-talet än 70-tal.
Jag är ju ingen novis när det gäller svensk 70-talsfilm, jag har sett enorma mängder - och då förstås mycket sexploitation och B-film. Senaste igår skren jag ju om Mac Ahlbergs filmer, eftersom han gått och dött. En del av festerna i CALL GIRL, till exempel en dekadent tillställning med topplösa och maskerade damer som dansar på bord, får mig att tänka på 70-talets svenska kultrullar. Jag kan helle inte låta bli att associera till Janne Halldoffs CHEZ NOUS från 1978, som handlar om ett mord på en porrklubb. Som ni förstår är det här fruktansvärt coolt, gott folk!
En annan detalj som förstärker 70-talskänslan är att CALL GIRL även är en ganska långsam film. Och när vi tänker efter var ju många av de här gamla svenska filmerna rätt saggiga och tradiga. CALL GIRL är även åt helvete för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Hur tänkte de där?
Nå - den eventuella tråkigheten (den enligt mig coola tråkigheten - härligt 1976-tråkig) kompenseras av en rad kul skådisar och fräna rollfigurer. Vissa av personerna är kanske lite väl platta och intetsägande, till dem hör nog Iris och hennes kompisar, några figurerar mest i periferin, men ett gäng är härligt sköna. Simin J Berger är störtskön i polisonger och stickad slips. David Dencik likaså. Sverrir Gudnason har mystisk frisyr. Norrmannen Sven Nordin ser fantastisk ut som Dagmars högra hand Glen.
Och vi får inte glömma alla härliga bilar! Till exempel kör vår polishjälte en orange Volvo 240. Eller brandgul, som jag hade sagt 1976. Och jo, här finns ju fler 70-talsdetaljer. Starlet. Svenska MAD med HAJEN-parodin. ABBA på TV. Sossarnas gamla logga.
Så - om du kan ha förbiseende med den väl tilltagna spellängden och vissa småtradiga partier, och det kan du, borde CALL GIRL vara en film som går hem i din stuga (gillestuga, alltså, eftersom det handlar om 70-tal). För det är trots allt en av årets bästa svenska filmer (vilken skulle det annars vara?). Det är i alla fall den coolaste - och definitivt den mest ambitiösa svenska filmen i år! Huruvida Olof Palme verkligen köpte sex av minderåriga låter jag vara osagt. Han förlorade i alla fall valet 1976. Torbjörn Fälldin blev ny statsminister.
Jag blev märkligt nostalgisk. Fast vid närmare eftertanke undrar jag om det egentligen var så mycket roligare 1976.
Fast det är ju klart, det fanns fler serietidningar då.






(Biopremiär 9/11)



måndag 17 september 2012

Bio: Palme

Foton copyright (c) Scanbox
När jag jag var åtta-nio år, satt jag en gång hemma hos min kompis Martin och hans familj och åt middag. Jag vet inte varför jag minns detta, men av någon anledning sa jag att jag var bra på att imitera Olof Palme. Martins föräldrar ville förstås höra min imitation, varpå jag sa "Jaaaaag ... steppar!" med lite hes röst. Fast det var ju inte Palme jag imiterade. Jag härmade Gösta Ekman som Palme i revyn Svea Hund.
När jag tänker på Olof Palme, är det inte helt oväntat mordet på honom jag först tänker på. Kanske tänker jag mest på min morfar. Morgonen efter mordet kom morfar in i köket. Mormor var redan där och hade radion på. "Har du hört vad som har hänt? De har skjutit Palme!" sa mormor. "Ja, det vet jag väl," svarade morfar. "Hur kan du veta det?" - "Jo, jag var uppe och pinkade i natt och tog ett bloss i köket och satte på radion." - "Men varför väckte du mig inte?" - "Nä, jag tänkte att det är ju inget jag kan göra något åt, så jag lade mig och somnade om."
Själv låg jag i sängen i mitt pojkrum och läste med nattradion på och hörde nyheten direkt. Rättare sagt, märkligt försenat, eftersom SR inte rapporterade på en gång.
Kvinnorna bakom dokumentärfilmen PALME; Kristina Lindström och Maud Nycander, har sagt att de till stor del riktar sig till de som är för unga för att minnas Palme, eller som kanske inte ens var födda 1986. När Palme dog skulle jag fylla arton och började således att närma mig vuxen ålder. Palme var alltid närvarande på olika sätt under min uppväxt, jag visste nog alltid vem han var, men jag kan väl inte påstå att jag hade något djupare förhållande till hans politik - eller till några andra politikers på den tiden. Jag var ju för ung för att rösta, hade inget att klaga på, men de flesta vuxna i min närhet verkade rösta på Sossarna, antagligen utan att tänka efter, det fanns ju inget alternativ, verkade alla tycka. De hade ju styrt i alla år och byggt upp vårt fina land. Vi hade det bra. Även om jag inte var speciellt vänster, inte uttalat, hatade jag förstås MUF:are. Det gör jag fortfarande. Redan som tonåring tyckte jag att det var konstigt och fel med politiska ungdomspartier - eftersom de flesta inte hade några större politiska åsikter. MUF lockade medlemmar med hjälp av fester och snygga tjejer. De hade också en tendens att gå för långt, i synnerhet vad gäller Palmehatet.
Nu när jag tänker efter kommer jag fram till jag jag inte har några åsikter om Palme, jag var för ung för att uppleva honom som kontroversiell. För mig var han en karismatisk politiker som figurerade över allt - och en figur i Jan Lööfs tecknade serie om Ville, som 1975-76 gick som följetong i tidningen Vi, som min farsa prenumererade på. Palme och kungen hjälper Ville i ett äventyr som involverar rymdvarelser - och Olof Palme sade upp sin prenumeration på Vi.
Jag fick alldeles nyss ett pressutskick från Scanbox. PALME slog något slags rekord under öppningshelgen. Den sågs av 20 000 besökare, vilket ingen annan dokumentär tidigare lyckats med. Antalet biografer filmen visas på är också rekordstort för att vara en dokumentär. Jag hade inte möjlighet att se PALME under Malmö Filmdagar, så jag såg den i söndags - och salongen var i princip fullsatt. Inte nog med det; jag tillhörde ynglingarna i salongen!
PALME följer titelpersonen från vaggan till graven. Bokstavligt talat. Olof Palmes liv berättas med hjälp av arkivbilder från SVT och gamla fotografier från barn- och ungdomen, men vad som är lite kul, är att familjen Palme även har lånat ut sina privata smalfilmer från främst 1960-talet. Klippen varvas med nygjorda intervjuer med kollegor, motståndare och familjemedlemmar.
Lindströms och Nycanders film är lika mycket en berättelse om Sverige som om Olof Palme - det här är ett tidsdokument. Sverige var något av en ankdamm fram till mordet på Palme; natten då Sveriges oskuld togs. Det var som om tiden stod stilla under flera decennier; när omvärlden lyssnade på Elvis blev Snoddas stjärna i Sverige, EASY RIDER möttes med Åsa-Nisse. Allting var mossigt på ett oerhört trevligt sätt. Och jag kommer ihåg mycket av det här - det var inte utan att jag blev nostalgisk där i biosalongen. Jag tycker inte att det är så längesedan - när det i realiteten är skitlängesedan. Och det verkar vara ännu längre sedan när man ser bilderna på vita duken.
Norrmalmstorgsdramat, he he, jag kommer ihåg att mormor kallade in mig i TV-rummet när jag var dagbarn där - "Kom ska du få se på alla polisbilarna!" trumpetade hon. Det tyckte jag var spännande. Studenter revolterade, presidenter mördades, Vietnam bombades, världen stod i brand - men för de allra flesta svenskar var allt som det alltid hade varit. Picknick i vägkanten. Utfärder. Kaffe framför TV:n. Jobb och semester. Ungefär som i Lasse Åbergs SÄLLSKAPSRESAN. Med undantag för jobb, var det så för mig på 70- och 80-talen.
Ska jag uttala mig om Olof Palmes liv och karriär, får jag väl säga att hans tendens att hänga med minst sagt tveksamma typer som Castro och andra, än värre typer, känns lätt obehagligt. Hade jag varit vuxen på den tiden hade jag nog protesterat. Men även om jag idag är politiskt ambivalent, håller jag i grund och botten med många av Palmes åsikter; de rent humanistiska åsikterna. Och det går inte att förneka att han var en fascinerande och karismatisk människa, ofta ganska humoristisk, oavsett vad man tycker om hans politik. Men detta gäller för samtliga politiker från den tiden. Jag minns det gamla gardet än idag - medan jag aldrig kommer ihåg vad dagens politiker heter eller hur de ser ut. Vi får även se andra färgstarka personer från flydda tider; Tage Danielsson, Hagge Geigert med flera. Och Ingmar Bergman. Serien Ville nämns inte alls.
PALME är en mycket bra dokumentär. Ska jag anmärka på något, är det Benny Anderssons saggiga, oinspirerade musik - men den är lätt att bortse från. Jag tror att det är viktigt att se PALME. Jag gissar nämligen att många av dagens ungdomar inte har en aning om hur Sverige såg ut för inte så längesedan.
Publiken i söndags var mycket nöjd.






(Biopremiär 14/9)




måndag 28 februari 2011

Dagen då ankdammen grumlades

Som bekant är det idag 25 år sedan Olof Palme såg sin sista Susanne Osten-film - och som alltid kommer jag att tänka på min morfar.
Vad hade min morfar med mordet på Palme att göra? Absolut ingenting.
Själv kommer jag ihåg att jag låg vaken i min säng och läste med nattradion på, när nyheten kom. Omtänksam som jag var ville jag inte väcka resten av familjen.
Men morfars reaktion var roligare.
När han kom in i sitt kök på morgonen, var mormor redan där. Hon hade dukat fram frukost och radion stod på (i det här fallet radion man lyssnade på, för hos mormor och morfar brukade även TV:n gå under beteckningen "radion").
"Har du hört va som hänt, Harry?" sa mormor. "Palme e dö!"
"Ja, de vet ja väl," svarade morfar.
"Hur kan du veta de?"
"Därför att ja va oppe å pinka i natt å då gick ja in en stund i köket å slo på radion å hörde de."
"Men varför väckte du mej ente å berätta?"
"Nä, jag tänkte, jaha, de e jö inget ja kan göra nåt åt, så jag la mej igen å somna om."