Visar inlägg med etikett Olle Sarri. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olle Sarri. Visa alla inlägg

onsdag 21 november 2012

Bio: Blondie

Foton copyright (c) Nordisk Film
Jag såg aldrig Jesper Ganslandts FARVÄL FALKENBERG. Den kom 2006, innan jag flyttade till Malmö och började att se och recensera allt på biorepertoaren - och just den här filmen verkade ju faktiskt vara ... fruktansvärt tråkig och ointressant. Visst blev den kritikerrosad, men det struntade jag i. Jag ville inte se den.
Och inte ville jag se Ganslandts nästa långfilm, APAN från 2009 med Olle Sarri. Den verkade ju faktiskt vara ännu värre än debutfilmen. Men nu har jag sett BLONDIE, den senaste filmen - som tydligen visades i Venedig tidigare i år. Varför den visades där vet jag inte, och jag vet inte heller vad folk där tyckte och tänkte.
Vid sidan av att detta är en ny film av den tidigare så hyllade Jesper Ganslandt, lär BLONDIE mest bli omskriven på grund av det faktum att Carolina Gynning (!) spelar en av huvudrollerna. Hon är Elin, syster till Katarina (Helena af Sandeberg) och Lova (Alexandra Dahlström), och de tre - som lever radikalt olika liv - återvänder hem för att fira morsan Sigrid (Marie Göranzon), som fyller 70.
Efter att vi först för se modellen Elin plåtas i en fotostudio där det pratas franska, och gå ut på balkongen och snorta kokain, och lite andra klipp, dyker det upp en besynnerlig gruppbild på filmens huvudpersoner och texten "AKT I" tonas in. Vad nu? Vad fan menas med detta - är det på allvar? Ska de stå så där och titta in i kameran? Jag började att fnissa.
Nå. Tjejerna - Katarina har med sin make Janne (Olle Sarri) och döttrar - anländer till barndomshemmet. Det är självklart ett högborgerligt hem som taget ur ett Bergmandrama. Även rollfiguren Sigrid känns hämtad ur en Bergmanfilm - liksom mycket annat här. Tjejerna tycker inte om varandra. Och de tycker inte om sin morsa. De är alla rätt osympatiska. Janne är full. Katarina är otrogen med en yngre kille på sitt jobb.
Det babblas en del. Ingenting händer. De får utbrott. De lyssnar på låtar ur SOUND OF MUSIC.
Födelsedagsfesten går av stapeln. Idylliskt, utomhus, massor av folk. Det hålles tal. Janne är full. Katarinas små döttrar sjunger en låt ur SOUND OF MUSIC. Lova får en panikattack och svimmar vid bordet. Katarina blir full och håller ett pinsamt tal. Elin blir förbannad, går in på sitt rum, river ner alla sina hästprylar, som hon stoppar i en resväska; denna släpar hon in i poolhuset där hon dränker in den i tändarvätska och tänder på. Det brinner! ropar Janne, och försöker släcka elden, men eftersom han är full, sprutar han ner fönstren istället. (Varför inte bara sparka ner den brinnande väskan i polen?)
Elin lagar mat. Och skivar potatis. Sigrid undrar om skalet verkligen ska vara kvar. Elin gör något slags soppa. När det äter den frågar Sigrid "Vad har du i för krydda?", vilket Elin besvarar med "Du är så ... JÄVLA DUM I HUVET!!!".
Sedan åker Sigrid till en hundutställning där hon får en stroke och medan hon ligger på sjukhus är det dags för systrarna att försonas.
Eller något.
Jag vet inte så noga.
Jag väljer att citera min brittiske kollega Phil: Pretty strong meat there from Longueur.
Till större delen ger BLONDIE intryck av att vara en parodi på svensk film - på svenska, tunga, seriösa dramer. I stort sett hela filmen är uppbyggd av klyschor. Mycket verkar improviserat. Det händer inte så mycket, här finns ingen handling som förs framåt, ingen större karaktärsutveckling, och merparten av dialogen består av fullkomligt meningslöst babbel om ingenting. I vanlig ordning förekommer det inga riktiga människor.
Men det här är på riktigt. Det är på allvar. Och genast inser jag att Jesper Ganslandt hamnat farligt nära kalkonfilmen. Frågan är om han inte klivit över gränsen. Andra gången vi fick se en gruppbild på huvudpersonerna och texten "AKT II" dök upp fnissade jag lite högre, och när det var dags för "AKT III" skrattade jag högt.
Filmfotot är alldeles utmärkt, ibland direkt strålande. Det är en tjusig film. Den högborgerliga sommaridyllen gnistrar mellan bråken. Filmmusiken är stilfull den med - men märkligt överdriven och dramatisk, och inte riktigt synkad med det som syns i bild. Men vad spelar det för roll att filmen är snygg och låter trevligt, när innehållet är ... dumt? Ren skit?
Det är inte utan att jag undrar vad Helena af Sandeberg sysslar med nuförtiden. Hon dyker upp i den ena skitfilmen efter den andra - och i alla har hon åtminstone en naken och/eller sexscen, så även här. Hon kastar konstant bort sin talang. Alexandra Dahlström är söt och rätt sympatisk, hon är väl den enda man kan tycka om här. Olle Sarri är lite kul. Marie Göranzon sköter sitt jobb professionellt som väntat.
Och Carolina Gynning, då? Nej, hon behöver inte skämmas för sin insats. Hon gör inte bort sig. Men vad är det för bäng dialekt hon lagt sig till med? Hon är ju för fan ... spansk i flabben! Pratar skånska med rullande R! Det låter inte klokt. Är det för att det skulle verka konstigt om familjens mellansyster av någon anledning pratar redig skånska?
Diskussionen efter pressvisningen var livlig. Inga av mina vänner gillade filmen - ändå gissade vi alla att många kritiker kommer att tilldela den treor och fyror i betyg. Man kan fråga sig varför. Av respekt för dess regissör och hans tidigare verk? Därför att de inte vågar annat? Kanske för att de vägrar se vilken dum, korkad, fånig och usel film det här egentligen är? Hör de inte att dialogen är patetisk? Bergmankomplexet ligger fortfarande som utgången leverpastej över Filmsverige. BLONDIE startar på noll och slutar på minus.
Snacka om bortkastade resurser.
BLONDIE är en fruktansvärt irriterande film. Stoppa ner den i en resväska med dina hästprylar, släpa in den i poolrummet (för ett sådant har du väl), häll över tändvätska och tänd på! Se där - en trevlig vinterbrasa!






(Biopremiär 23/11)



onsdag 19 september 2012

Bio: Flimmer

Foton copyright (c) Nordisk Film/Rolf Carlbom

"Höstens svenska komedi" står det på filmaffischen till FLIMMER. De som går och ser filmen, lockade av denna tagline, och förväntar sig GÖTA KANAL eller SVENSSON, SVENSSON kommer att bli gruvligt besvikna. Det kommer många andra också att bli.

Regissören och manusförfattaren Patrik Eklund har tidigare Oscarnominerats för en av sina kortfilmer, och nu när han långfilmsdebuterar märks det tydligt att karln främst jobbat i det korta formatet. FLIMMER består av en rad mer eller mindre löst sammanhållna episoder, kanske kan man kalla dem sketcher, och helheten ger intryck av att vara en förlängd kortfilm.

Kjell Bergqvist och Allan Svensson spelar Tord och Walter, som jobbar på Telecombolaget UNICOM, vilket håller på att kånka. Tord är chef, och assisterad av Walter försöker han rädda bolaget - vilket inte går så bra. På kontoret jobbar även den gråe, ensamstående Kenneth (Jacob Nordenson), som konstant har problem med sina datorer och aldrig lyckas utföra sina viktiga uppdrag. Kenneth vill gärna möta kärleken; han hävdar att han ser ut som en korsning mellan Ola Ullsten och Ted Danson, och han sätter ofta in kontaktannonser. Olle Sarri är Roland som fått en mystisk sjukdom, Gerhard Hoberstorfer är militant elallergiker, även Sven Wollter dyker upp - och minsann om inte Svante Grunberg har en liten roll och en replik.

Diverse händelser leder till ett strömavbrott i den lilla staden, ett strömavbrott som i sin tur leder till de mest oväntade saker. För vissa av rollfigurerna ändras livet för all framtid.

Snett bakom mig på pressvisningen satt en tjej och fnissade hysteriskt och skrattade genom hela filmen. Jag undrade om hon tillhörde filmbolaget eller om hon hyrts in för att skratta - eller om hon kollade på en annan film i sin smartphone. Det var nämligen knappt någon annan som skrattade - av begripliga skäl. Jag skrattade till några gånger, inte mer. Om detta är höstens enda svenska komedi ligger vi risigt till.

Kjell Bergqvist är bra som vanligt och scenerna med honom funkar och är roliga. Det samma kan jag säga om Allan Svensson. Även Jacob Nordenson är lite kul i sin tafatta jakt på kärleken samtidigt som han konstant förnedras av den slemme Bergqvist.

Men resten är bara i vägen. Det här är en medvetet udda och lite arty film. Färgskalan går i grått, allting är stiliserat och det är lätt att associera till Roy Andersson. Men Eklund är ingen Andersson (däremot är jag en Andersson, om än ingen Roy). Jag antar att filmen utspelar sig i nutid, men de många tekniska prylar som förekommer är från 1980- och 90-talen, och folk klär sig som vore det 70-tal. Humorn påstås vara skruvad, och jodå, nog är det här bisarrt, alltid.

Men "skruvat" och "bisarrt" behöver inte innebära detsamma som "roligt". Det mesta faller platt. Däremot fungerar större delen av FLIMMER perfekt som tragedi. Filmens utformning gör nämligen att allt det här känns väldigt deprimerande. Det är ledsamt. Vilsna själar drar runt i en kopia av DDR, där allt går åt helvete med bestämda steg.

Jag blir inte riktigt klok på vad Patrik Eklund vill med den här filmen. Vad representerar UNICOM och den lilla trista staden? Och varför vill terrorister slå till mot ett telecombolag? Vad går det hela ut på? Varför är all teknisk utrustning antik? Vad är det här en metafor för? Varför lanserar Nordisk Film det här som höstens svenska komedi?

Några bra skådisar i kul roller, ett par skojiga scener, men det hjälper inte. Hade jag sett filmen på TV, hade jag bytt kanal efter några minuter.







(Biopremiär 21/9)