Serier: Spirou - Leopardkvinnan

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Leopardkvinnan"
av Schwartz och Yann
Cobolt

Serieklimatet i Sverige är idag bättre än det varit på länge. Med det inte sagt att det är bra, men sedan ett fåtal år tillbaka publiceras det åter serier från till exempel Frankrike och Belgien; en typ av serier som knappt setts till här sedan 1980-talet. Det är förstås inte mycket som släpps, och det dröjer länge mellan utgåvorna, men det som väl kommer ut är oftast bra, och utgåvorna är tjusiga.
De alternativa äventyren med Spirou och Nicke, producerade av skiftande kreatörer, tillhör det bästa vi får översatt till svenska. Sviten inleddes med det lysande "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo, och följdes upp med "Operation fladdermus", med manus av signaturen Yann och teckningar av Olivier Schwartz.
Årets album; "Leopardkvinnan", tar vid där "Operation fladdermus" slutade. Andra världskriget är över. Spirou sörjer sin älskade Audrey, som i förra albumet fördes bort av nazisterna. Han har supit ner sig och missköter sitt jobb som piccolo på hotellet Moustic i Bryssel; ett ställe som var ett nazistfäste under kriget.
En mystisk afrikansk kvinna iförd leopardklädsel smyger omkring på hustaken nattetid. Hon bryter sig in på hotellet i jakt på en fetisch. Samtidigt klampar några enorma, gorillaliknande varelser omkring i Bryssel. Nicke har blivit swingpjatt och tvingas ta hand om Spirou, efter att hotellet fått en ny ägare som genast avskedar alla piccolos. Spirou och Nicke blir förstås indragna i leopardkvinnans fetischjakt; en jakt som bär iväg till Paris.

Innehållsmässigt är "Leopardkvinnan" svagare än "Operation fladdermus". Det känns något tunnare och som att det inte händer alltför mycket innan albumet plötsligt tar slut - och det står "Äventyret fortsätter i Leopardkvinnan 2: 'De svarta hostiornas herre'. Utkommer våren 2017!". Vid närmare eftertanke stämmer inte detta: det händer rätt mycket i serien, men tempot är rappt och det är relativt få rutor per sida, vilket gör albumet snabbläst.
Även om jag alltså tycker att albumet är lite tunt, är det här absolut ingen dålig serie - tvärtom. Det här är bra. Det känns kanske inte helt rätt att Spirou blivit alkis; det hade varit lättare att acceptera Nicke som sådan, och en del repliker på engelska är inte klockrena, men jag gillar det här.
Olivier Schwartz tecknar läckert, han har härliga penseldrag, bildkompositionerna är bra och miljöskildringen är exemplarisk. Det vilar mycket Yves Chaland över Schwartz' stil, men jag associerar även till holländaren Joost Swarte (en man med snarlikt efternamn). Laurence Croix står för den exemplariska färgläggningen, medan Per AJ Andersson har översatt.

Liksom i förra albumet förekommer en del inslag hämtade från verkligheten. Nicke ska skriva en text om Jean-Paul Sartre, en man vars verk Nicke inte gillar. I Paris hamnar Nicke och de andra på Café de Flore, där de träffar Sartre och Simone de Beauvoir, vilka dras in i handlingen de med.
Jag ser fram emot nästa album i sviten.

Serier: Spirou - Operation Fladdermus

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Operation Fladdermus"
Av Schwartz och Yann
Cobolt

Alldeles nyligen recenserade jag "Skatten i Alexandria", det senaste albumet i den ordinarie Spirouserien, och som kom ut i Sverige i december förra året. Nu är det dags för ett pinfärskt album; det andra i den alternativa albumsviten "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke", i vilken olika serieskapare tar sig an den välkände piccolon. Det första albumet; "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo, kom förra året - och det var lysande. En serieroman för vuxna; ett intrikat thrillerdrama om Spirous upplevelser på hotellet Moustic i Bryssel strax före krigsutbrottet 1939.

Den här gången har signaturen Yann stått för manus, medan Olivier Schwartz har tecknat. Yann har skrivit och tecknat en hel del serier genom årens lopp; bland annat skrev han manus till ett Spiroualbum i den ordinarie sviten; "På uppdrag av Z", och under pseudonymen Balac skrev han det första albumet om släkten Sambre; "Hädanefter intet", som tecknades av Yslaire. Schwartz är en ny bekantskap för mig, han tecknar i en stil som kraftigt påminner och Yves Chaland, och det är väldigt läckert.

När albumet börjar är det 1942, Bryssel är ockuperat, och Tyskland har gjort hotell Moustic till Gestapos högkvarter. Spirou jobbar kvar på hotellet, där han tvingas bära grön uniform och putsa tyskarnas stövlar. Han ses som kollaboratör av Brysselborna, men uppe på sitt rum gömmer han en radiosändare med vilken han underrättar motståndsrörelsen. Nazisterna förstår inte vem det är som ständigt lyckas avslöja och sprida deras hemligheter, men snart börjar de ringa in Spirou. Nicke i sin tur har fått jobb på dagstidningen Le Soir, som kallas "tysktidning". En dag upptäcker han att två allierade flygare har tagit sig in i hans lägenhet och gömt sig under sängen.

Själva intrigen handlar om ett mystiskt vapen som får tyska bombplan att oförklarligt explodera i luften. Ingen begriper hur det går till (för säkerhets skull låter Gestapo skjuta alla sina flygplansmekaniker), men Spirou lyckas förstås snubbla över förklaringen.

"Operation Fladdermus" är något mer traditionellt än det förra albumet, det är ett schwungigt och frejdigt äventyr, som blandar ond, bråd död och kärv realism med humor och vardagsbetraktelser. Det är inte lika unikt som Émile Bravos album, men det är mycket, mycket bra. Ja, det är exceptionellt bra. Intrig, persongalleri, berättande och teckningar håller högsta klass - vilket även gäller tryck och papper.

Vi känner igen Spirou och Nicke från de ordinarie äventyren, men här har de fått ytterligare dimensioner. Spirou träffar en judisk flicka han blir förälskad i, det figurerar en sexig, kvinnlig tysk officer, som fattar tycke både för Spirou och Nicke, och minsann om vi inte får se Nicke dela säng med tyskan.

Flera av bifigurerna är hämtade ur verkligheten liksom en del händelser. Den som gillar klassiska belgiska serier har mycket att lägga märke till. Tintin publicerades ju i Le Soir, och flera av figurerna i det här albumet pratar om att de följer den lille reportern som letar efter Rackham den Rödes skatt. I en scen omtalas Hergé som en kollaboratör som säkert kommer att avrättas så snart kriget är slut. Ute på gator och torg ser vi några av Hergés olika figurer springa förbi, den onde dr Müller agerar tortyrexpert åt Gestapo, och minsann om inte Lamholt från Finn och Fiffi, av alla människor, figurerar i en ruta, liksom Blake från Blake och Mortimer.

Den ordinarie Spirouserien har tagit sig i kragen de senaste åren, men det är bara att konstatera att denna, den alternativa serien, är ännu bättre. Detta är något av det absolut bästa i serieväg som produceras just nu - och jag hoppas att kommande album är lika bra.

Per AJ Andersson står för den utmärkta översättningen - men ska jag anmärka på något, är det att det förekommer lite väl många flamländska ord och uttryck insprängda i texten, försedda med asterisker och förklaringar. Det stör läsrytmen en aning - men det är bara en liten anmärkning i kanten.

"Operation Fladdermus" är förstås ett av årets mest givna köp.