Visar inlägg med etikett Olivier Assayas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olivier Assayas. Visa alla inlägg

tisdag 2 juni 2020

Netflix: D'après une histoire vraie

Foton copyright (c) Netflix

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!

I min recension av EN OFFICER OCH EN SPION nämnde jag två filmer av Roman Polanski jag inte sett, eller ens hört talas om. En av dessa var D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE, som visades i Cannes 2017 och senare samma år på Stockholms filmfestival. Därefter verkar den ha försvunnit. Den gick aldrig upp på bio i Sverige, och om den släpptes på DVD har jag helt missat detta faktum. Nu finns den dock tillgänglig på Netflix.

Vad som är lite märkligt, är att Netflix inte bemödat sig om att ge filmen en svensk titel. Den har inte ens försetts med sin engelska titel; BASED ON A TRUE STORY. Hur många svenskar förstår en titel på franska?

Att filmen inte gick upp på bio är ganska förståeligt. Thrillern D'APRÈS UNE HISTOIRE VRAIE är inte jättebra. Rättare sagt, den första tredjedelen är hyfsat bra, därefter övergår filmen till att vara en ointressant väntan på slutet.
Emmanuelle Seigner, som ser rejält sliten ut (är det inför rollen, eller är hon så här sliten?), spelar den uppburna författarinnan Delphine. I filmens inledning sitter Delphine i en bokhandel och signerar, kön är lång, Delphine är trött och vill därifrån. En kvinna, Elle (Eva Green), kommer fram och hävdar att hon är Delphines största fan.

Kort därpå tar Elle kontakt med Delphine. De börjar umgås. Delphine har skrivkramp och har problem med sin nästa bok, men Elle kan ju hjälpa till, hon kan vara bollplank. En viss erotisk spänning uppstår mellan de två kvinnorna, men efter ett tag visar det sig att Elle, inte helt oväntat, är galen.
Slutet ska komma som en överraskning, men det tog mig tio minuter att räkna ut hur allt hänger ihop. Manuset, som Polanski skrivit tillsammans med Olivier Assayas, och som bygger på en roman av Delphine de Vigan, är förvånansvärt ooriginellt. Det finns ett flertal böcker och filmer med liknande handling, jag ska inte nämna den film som är mest lik, eftersom ni då räknar ut överraskningen redan innan ni börjat titta (om ni nu tänker se den här filmen). Polanski själv har så smått varit inne och tassat på området in sin HYRESGÄSTEN (1976), en på alla sätt bättre film.

Återstår att se om även Polanskis VENUS IN FUR från 2013 kommer att hamna på Netflix. Den filmen är visst mest filmad teater, men tydligen rätt bra, enligt en kollega som sett den.










(Netflixpremiär 1/6)

torsdag 21 februari 2013

Bio: Efter revolutionen

Foton copyright (c) TriArt Film
Olivier Assayas ...
Olivier Assayas ...
Äh, vad är det nu han har gjort igen? Hans namn är ett sådant jag tycker mig snubbla över för jämnan på filmfestivaler - och ändå kan jag inte komma på en enda film, trots att jag säkert har sett några stycken å yrkets vägnar.
Jag fuskar. Jag kollar upp honom. Hmm...
Det visar sig att det enda jag sett av Olivier Assayas är hans episod i PARIS JE T'AIME. Nej, jag har varken sett IRMA VEP eller DEMONLOVER, eller någon annan av de mer än 25 filmer han gjort.
Fast nu har jag sett EFTER REVOLUTIONEN - och, tja, den ser ut och känns som en film som visas på prestigefyllda filmfestivaler världen över. Jodå, den tävlade i Venedig förra året och kammade till och med hem två priser, det ena för bästa manus.

Årets är 1971 och i utkanten av Paris bor den 18-årige Gilles (Clément Métayer), som när konstnärsdrömmar, men samtidigt vill förändra samhället på de mest radikala - och tidstypiska - sätt. Således är han ute med sitt gäng och kastar sten och molotovcocktails och har sig, ochalldeles i början av filmen går polisen till motangrepp - å det grövsta. Kravallpoliserna kör motorcykel och spöar verkligen skiten ur stenkastarna. Batongerna går varma, folk träffas av rökgranater, och en i stenkastargänget skadas riktigt rejält, han förlorar bland anat ett öga. Något studenterna kan använda sig av i kampen mot etablissemanget. Eller vad det nu är de protesterar mot. Gilles ger snarast intryck av attvara rikemansunge. De brukar ju ofta vara det, de där stenkastarna.
När de inte demonstrerar driver de här ungdomarna mest omkring. Ägnar sig åt kärlekaffärer. Men när de kommer i bråk med några säkerhetsvakter börjar saker och ting gå åt helvete för dem. De måste styra upp sina liv.
EFTER REVOLUTIONEN skulle kunna vara en halvtimme. Den skulle kunna vara fem timmar. Nu varar den två timmar. En kollega beskrev filmen som a slice of life, och det är vad det är. Handlingen rör sig lite grann i cirklar; den går inte framåt och bakåt. Rollfigurerna utvecklas dock under handlingens gång. Tidskänslan och atmosfären är synnerligen autentisk. Förvisso var jag själv inte så gammal 1971, men jag minns förstås 70-talet, och jag köper Assayas skildring rakt av. Sedan är det ju lite kul att se det franska 70-talet; i vanliga fall är det ju det svenska, amerikanska eller brittiska vi får se på film.

Jag har varit i Frankrike förhållande ofta och jag har flera gånger sett franska polisen rycka in. Det är inga snälla pågar, i alla fall inte när de stoppar demonstranter. Här daltas det inte - men de går för långt. Jag såg en gång en stackars biografägare svabba upp blod på trottoaren utanför entrén, efter att kravallpolis hade spöat skiten ur några demonstranter. Men stenkastarvänstern har jag inte heller något till övers för. Vad är det för korkad idé, egentligen? Förändra samhället genom att maskera sig och sabba saker. Därför blir huvudpersonerna i Assayas film inte helt sympatiska. Får man för sig att kasta molotovcocktails - på sin egen skola - förtjänar man mest lite motorsågslavemang. Eller att bli inlåst ett tag.
Mot filmens slut kommer jag att tänka på Roman Coppolas film CQ (2001), som jag tror få har sett. Den handlar om en kille i Paris på 60-talet som vill göra experimentfilmer, men som för att överleva tvingas jobba på supercoola Eurospy-filmer modell DANGER: DIABOLIK och BARBARELLA. Jag när jag såg Coppolas film undrade jag hela tiden varför killen inte vill hålla på med de coola grejorna, och vi fick då och de följa med på coola inspelningar och se coola filmscener. Och i EFTER REVOLUTIONEN får vi under en alldeles för kort scen se inspelningen av en film om en nazistisk ubåt, ett sjöodjur och en bikinibrud. Jag hade mycket hellre sett en tvåtimmarsfilm om den filminspelningen.
EFTER REVOLUTIONEN innehåller en hel del nakenscener och bland övriga skådisar ser vi söta Lola Créton från MIN UNGDOMS KÄRLEK. Oui, je suis vieil homme malade.






(Biopremiär 22/2)