Foton copyright (c) 20th Century Fox
En gång i tiden försågs utländska filmer med svenska titlar. När PREDATOR; den första filmen i serien, 1987 gick upp på bio i Sverige hette den ROVDJURET (Svenska MAD kallade den GROVSKURET). PREDATOR 2, som kom 1990, döptes såklart till ROVDJURET 2.
Den tredje filmen i serien kom 2010 och hette PREDATORS. Då hade man mer eller mindre slutat ge filmer svenska titlar, så den fock behålla titeln PREDATORS - även om den alltså borde hetat ROVDJUR.
Den fjärde och senaste filmen heter THE PREDATOR. Om den nu skulle fått en svensk titel, hade det blivit ROVDJURET - igen. Således: ROVDJURET, ROVDJURET 2, ROVDJUR och ROVDJURET. En aning förvirrande.
... Här får jag skjuta in att jag tycker att det är en märklig trend, den här att uppföljare och prequels får titlar som nästan är identiska med tidigare titlar, ibland helt identiska. THE THING följdes upp med en prequel som hette THE THING. Den kommande uppföljaren till HALLOWEEN heter HALLOWEEN. De har inte ens siffror i titeln!
Jag ser till min stora förvåning att jag gav PREDATORS, alltså den förra filmen, en trea i betyg när jag recenserade den 2010. Oj, vad jag var snäll. Jag köpte filmen på Blu-ray förra året och såg om den. Jösses - den är verkligen dålig. Är man snäll kan man kanske ge den en tvåa. En svag sådan. Filmen är kass.
Men! Den här nya filmen - THE PREDATOR. Nu jävlar! Nu snackar vi! Den första trailern bådade inte speciellt gott, men det skulle visa sig att den inte gjorde filmen rättvisa.
THE PREDATOR ser ut- och känns precis så som actionfilmer gjorde när jag var tonåring, det vill säga på 1980-talet. När actionfilmer var rejäla grabbfilmer som inte anpassades för att passa en så bred publik som möjligt. Att THE PREDATOR är som den är beror på dess upphovsmän, två 80-talslegendarer.
För regin står Shane Black, som skrev DÖDLIGT VAPEN och som senaste regisserade THE NICE GUYS. Manuset till THE PREDATOR har Black skrivit tillsammans med Fred Dekker, som skrev och regisserade NIGHT OF THE CREEPS och THE MONSTER SQUAD - manuset till den senare skrev Dekker tillsammans med Shane Black. Shane Black spelade förresten Hawkins; den vitsande soldaten, i ROVDJURET 1987.
Boyd Holbrook, som är lite lik Michael Dudikoff, spelar den nya filmens hjälte. Quinn McKenna heter han, krypskytt i armén. Han är ute på ett uppdrag när ett rymdskepp plötsligt kraschar alldeles intill honom. Ut ur rymdskeppet hoppar en predator och det blir fajting. McKenna lyckas sno predatorns hjälm och en del av rustningen. Dessa prylar låter han skicka hem till sin fru (eller exfru?), eftersom han inte vill att hans chefer ska få tag i dem - varför han inte vill detta framgår inte riktigt. McKenna arresteras.
Det är McKennas lille son Rory (Jacob Tremblay) som tar emot lådan med rymdprylarna. Rory bor i ett idylliskt hus i en idyllisk förort av den typ alla bodde i i 80-talsfilmer, i synnerhet sådana Spielberg gjorde. Rory är även autistisk och mobbas av skolans elakaste killar.
McKenna ska fraktas iväg med några andra soldater som begått brott - samtliga är mer eller mindre knäppa. En vitsar maniskt, precis som Hawkins i den första filmen, en är religiös, Thomas Jane gör en kille som har Tourettes syndrom.
Olivia Munn spelar en tuff tjej som heter Casey och som är ... Ja, vad var hon? Något slags rymdvarelseforskare? Hon har kallats till en forskningsanstalt där man förvarar den predator som slogs med McKenna. Varelsen ligger medvetslös, men vaknar förstås snart upp och lever jävel. Och jodå, de enda som kan stoppa predatorn är McKenna och hans gäng knäppgökar, tillsammans med Casey. Predatorn verkar vara på väg hem till Rory för att hämta prylarna. För att göra det hela ännu värre, är ännu ett rymdskepp på väg mot jorden.
PREDATORS var en gravallvarlig, fullkomligt humorbefriad film. THE PREDATOR, däremot, är skitrolig. Den är så pass rolig att filmen i det närmaste är en actionkomedi. Filmen är jävligt våldsam, den är jävligt blodig, det är mycket splatter - men, den är genomgående rolig. Replikerna är bra, vitsarna pendlar mellan usla (vilket är lite kul) och roliga på riktigt. Casey hävdar att predatorn inte är ett rovdjur, eftersom han jagar för nöjes skill - som en sportfiskare. De andra säger att de röstade och kom fram till att predator är ett coolare namn än sportfiskare.
Framförallt innehåller den här filmen bra rollfigurer jag faktiskt brydde mig om. Galningarna som hjälper McKenna är överraskande sympatiska och tilltalande, jag satt faktiskt och hoppades att de skulle överleva filmen allihop - och det gör jag sällan när jag ser sådana här filmer, snarare tvärtom. I PREDATORS var samtliga huvudpersoner osympatiska.
Den förre Fangoriaredaktören Tony Timpone skrev på Facebook att THE PREDATOR är den bästa Cannonfilm som Cannon aldrig gjorde. Det har han rätt i. Shane Black har gjort en hederlig B-film, men med stor budget.
Som jag skrev ser filmen ut som en 80-talsfilm. Den har ordentligt filmfoto, det går att se vad som händer under actionscenerna, och historien berättas på ett begripligt sätt. Dessutom har man behållit Alan Silvestris musikaliska tema från 1987, vilket innebär att filmen även har ordentlig filmmusik. Dessutom är filmen inte en krystad pastisch på 80-talet, som STRANGER DAYS.
Slutet är kanske lite hafsigt, och det fläskas på med lite för mycket datoranimerat blod, men annars kände jag mig som tonåring på nytt när jag såg THE PREDATOR, jag hade inte tråkigt en sekund.
Filmen innehålleren hel del referenser till de tidigare filmerna, till exempel kallar Casey predatorn "beautiful motherfucker" - i ROVDJURET var det ju "ugly motherfucker". Jake Busey har en liten roll - hans far Gary Busey var med i ROVDJURET 2.
Jag skulle gärna se att alla moderna actionfilmer är som den här filmen, men vi kommer väl tyvärr att fortsätta serveras förvirrade, jobbiga filmer som MILE 22.
THE PREDATOR är bokstavligt talat toppraffel. Dock är det långtifrån alla som uppskattar toppraffel, och det är nog en fördel att vara 50 när man ser den här.
(Biopremiär 14/9)
Inlägg
