Visar inlägg med etikett Olivia Colman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olivia Colman. Visa alla inlägg

måndag 15 juli 2013

Bio: Hyde Park on Hudson

Foton: Nicola Dove ©2012 Focus Features, LLC. All Rights Reserved.
Roger Michell är mannen som regisserade NOTTING HILL, en romantisk komedi jag var fullkomligt besatt av när den kom. Lustigt. När jag växte upp såg jag om filmer som EVIL DEAD och ROBOCOP om och om igen; skräck och action. Men som något äldre gjorde jag samma sak med NOTTING HILL. Jag är väl en mjuk och rar påg innerst inne.
Men förutom NOTTING HILL har Michell inte gjort några större höjdare. Vem kommer till exempel ihåg filmen MORNING GLORY? Nya HYDE PARK ON HUDSON lär inte heller bli en film vars minne folk vårdar ömt. Även om det är en rätt trevlig liten bagatell.
Filmen utspelar sig i USA och har främst amerikanska skådespelare, men detta är en brittisk produktion och filmen känns onekligen brittisk. Berättelsen ska visst bygga på de brev och dagboksanteckningar en viss Margaret "Daisy" Suckley efterlämnade när hon dog, hundra år gammal. Daisy var släkt på längt håll med president Franklin D Roosevelt - i filmen säger de "cousin", och i den svenska texten står det "sjumänning", vilket tydligen kan betyda lite vad som helst så länge man har gemensam förfader.
Roosevelt hade rykte om sig att vara en bock utan lite och hade älskarinnor lite varstans. Inte illa pinkat av en poliosjuk gubbe i rullstol. Daisy påstår sig ha varit en av dessa älskarinnor, hon hävdar dessutom att de hade en riktig romans - men sakkunniga hävdar att det hela är hittepå från Daisys sida. Men det spelar förstås ingen roll om man kan spika ihop en kul historia om romansen.
Bill Murray spelar Roosevelt, som sitter på sitt sommarresidens Hyde Park on Hudson och har trist och ringer sin fattiga släkting Daisy, en grå mus spelad av Laura Linney. Han bjuder hem henne för att hjälpa till, men det dröjer inte länge förrän de blir goda vänner - och efter att de haft kul med Televinken under en bilfärd, blir de ännu bättre vänner. Roosevelts fru Eleanor (Olivia Williams) ser mellan fingrarna.
Det är 1939 och det brittiska kungaparet ska komma på besök för att stärka relationen mellan USA och England inför kriget. Samuel West och Olivia Colman gör Bertie och Elizabeth med den äran. Kungabesöket går inte helt friktionsfritt. Engelsmännen upplever det som att amerikanerna driver med dem, och vad menar de med att bjuda på varmkorv på den förestående picknicken?
HYDE PARK ON HUDSON är en lite menlös men småtrevlig film. Den är smårolig. Romansen mellan den unga (nåja, Linney är inte så ung) Daisy och gubben Roosevelt övertygar aldrig och den kommer nästan helt i skymundan så snart kungligheterna gör entré. Då känns filmen plötsligt som en klassisk brittisk komedi av ett helt annat slag.
Bill Murray är dock strålande som spjuvern till president.






(Biopremiär 12/7)






onsdag 1 februari 2012

Bio: Järnladyn

Foton copyright (c) Scanbox

Nackdelen med något sena Sverigepremiärer, är att jag hinner läsa en del recensioner innan jag själv ser filmen - och därmed kan min egen uppfattning färgas. Åtminstone i en del fall. Phyllida Lloyds (MAMMA MIA!) JÄRNLADYN har fått väldigt ljumma recensioner i England och USA. Meryl Streeps insats i huvudrollen har hyllats, medan man har kritiserat manus, struktur och regi. Mina förväntningar var således inte alltför högt ställda - och när jag väl såg filmen upptäckte jag att det här är ännu sämre än förväntat. "Men herregud," tänkte jag. "Det här är ju rätt dåligt!"

När filmen börjar är det 2008 - läser jag mig till i efterhand, eftersom det inte framgår i filmen. Margaret Thatcher, som är född 1925 (har jag också läst mig till) vantrivs i sitt hem, vilket hon inte får lämna utan sällskap. Hon är nämligen dement, har drabbats av strokes och går på medicinering. Hon lyckas smyga sig ut och köpa mjölk ("49p för en pint mjölk?!"), vilket hon får bannor för. Hon diskuterar detta med sin make sir Denis Thatcher (Jim Broadbent). En bra bit in i filmen framgår det att Denis är död (han dog 2003, läser jag mig till), Maggan bara inbillar sig att han bor kvar som ett slags humoristisk hustomte.
Alexandra Roach som den unga Margaret
Margaret Thatchers liv och karriär berättas i flashbacks, men det känns som att inramningen - livet 2008 - upptar minst 50% av filmen. Vilket den nog också gör.

Clint Eastwoods J EDGAR framför som ett under av klarhet i jämförelse med JÄRNLADYN. Lloyd får nämligen aldrig till det, det här är bara 105 minuter yta och aldrig förklarade händelser. Vi får se familjen Roberts (Thatchers flicknamn) under andra världskriget. Plötsligt är hon strax över tjugo och aktiv politiker. Lika plötsligt blir hon invald i parlamentet, för att snart - och lika plötsligt - bli premiärminister. Hur gick det här till? Vad gjorde Thatcher? Hur fick hon folket att lyssna och rösta på henne? Absolut ingenting förklaras, och om man inte redan känner till allt, eller en del, kan det nog kännas ännu ytligare. Falklandskriget framstår som ett krig Thatcher förde ensam för sin egen stolthets skull.
Hur kunde denna rara speceriägardotter fövandlas till en av allt att döma känslokall järnkvinna? Vad såg den enligt filmen jovialiske Denis i henne? Blev aldrig hon eller hennes kollegor skitskraja när de utsattes för bombdåd? Och vad hände mellan 1959 och 1979? Och varför berättas detta huller om buller?

Vidare väljer Lloyd att emellanåt berätta det här på ett märkligt pretentiöst sätt, flera scener är irriterande teatrala. Upprepade gånger får vi se skeenden ur Maggans synvinkel, ibland filmat med fisheye-lins; folk pratar rakt in i kameran eller skålar och gratulerar. Det känns lite grann som TV-teater från 1970-talet.
Meryl Streep är förstås bra i titelrollen. Jag köper henne som Margaret Thatcher, och även om man förstås ser att det är Streep, är maskerna betydligt mer övertygande än de i J EDGAR. Ibland känns dock Streep mer som Julia Childs än thatcher. Jim Broadbent är strålande som Denis. I  mindre roller får vi bland andra se Richard E Grant (ett Phone In Performance) och Anthony Head. Olivia Colman från TYRANNOSAUR spelar dottern Carol.

Som helhet är JÄRNLADYN förvirrande, oengagerande och småtråkig. Vill du ha en trevlig filmkväll gör du bättre i att se om IRON MAN.







(Biopremiär 3/2)

fredag 13 januari 2012

Bio: Tyrannosaur

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

När den väldigt uppmärksammade och kritikerhyllade TYRANNOSAUR började, kände jag på en gång at jag redan sett den här filmen. Nej, inte just den här filmen, men precis allting - från rollfigurer till miljöer till dialekt och språk - kändes alldeles för bekant. Jag kände även att jag inte hade någon större lust att se det här en gång till.

Skådespelaren Paddy Considine står för manus och regi till denna berättelse om änklingen Joseph (Peter Mullan), som tillsamans med sin hund bor i en negången kåk i en nedgången stadsel i en typisk, grå Engelsk stad (filmen är inspelad i Leeds, så jag antar att det är där den ska utspela sig). Den evigt vresige Joseph, klädd i säckiga träningsbyxor, super, slåss och svär. Under ett vredesutbrott alldeles i början av filmen, sparkar han ihjäl sin hund - vilket han genast ångrar att han gjorde. Efter att ha bråkat med en pakistanier på ett bookmakingkontor, kastar han en sten genom skyltfönstret.

Jaha, så detta är huvudpersonen. Nej, fan, det här vill jag inte se på, tänkte jag. Been there, done that.

Men jag satt kvar - och fick uppleva en riktigt bra film som utvecklas på aningen oväntat sätt. Joseph råkar nämligen träffa en viss Hannah (Olivia Colman), som står i en liten lumpaffär. Hannah verkar till en början vara Josephs direkta motsats; hon är positiv, hjälpsam - och religiös. Joseph envisas med att förolämpa stackars Hannah, men trots detta återvänder han till butiken flera gånger.

Hannahs liv visar sig dock vara betydligt mörkare under ytan. Hennes perfekte make James (Eddie Marsan) är långtifrån perfekt, han är en smått galen hustrumisshandlare. När han inte slår sin fru, förnedrar han henne på andra sätt. Han introduceras i filmen i en scen där Hannah somnat på soffan när James kommer hem - och han går fram och kissar på henne!

Joseph bråkar ständigt med sin rottweilerförsedde buse till granne, han bråkar med andra, men relationen med Hannah blir starkare och de oförskämdheter han vräker ur sig är ett försök att dölja hans egentliga känslor.

På ett par ställen i filmen kan man förresten verkligen konstatera att kläderna gör mannen. Joseph måste gå på en begravning och skaffar sig en kostym i Hannahs butik. Iförd denna kostym får han pondus och ser respektingivande ut.

Förvisso är jag väldigt trött på brittiska dramer där stora delar av dialogen låter "Fucking cunt" och "Fucking wanker" och så vidare, men Peter Mullans strålande insats gör det här till en väldigt stark film. Även Olivia Colman gör en bra insats, liksom Eddie Marsan. Det känns lite ovanligt med de religiösa aspekterna och det är trevligt att filmen faktiskt inte slutar i totalt mörker eller tillbaka på ruta ett. Josephs hämnd på den jävlige grannen är ... inte så barntillåten.





(Biopremiär 13/6)