Netflix: Thunder Force

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en superhjältefilm, ännu en Melissa McCarthy-komedi, och ännu en film som inte håller måttet.

THUNDER FORCE är skriven och regisserad av Ben Falcone, som också har en liten roll i filmen. Han har nu regisserat en rad komedier med Melissa McCarthy. Hur kan detta komma sig?

Jo, Ben Falcone och Melissa McCarthy är gifta med varandra. 

Jag har nog sett några av de här filmerna, men jag vet inte säkert. Med få undantag är alla filmer med McCarthy likadana, hon spelar mer eller mindre alltid samma typ, skämten går ut på att hon är överviktig, klumpig, korkad, högljudd och vulgär. McCarthy kan vara rolig när hon får ett ordentligt manus, men det är sällan hon får ett sådant. 

THUNDER FORCE är en superhjältekomedi. Det hela bygger på en lite märklig idé, som aldrig riktigt utvecklas. På 1980-talet inträffade något slags rymdtjoflöjt, som ledde till att en massa människor på jorden fick superkrafter - men enbart sociopater. Således började det att ränna omkring en massa superskurkar, medan superhjältar lyste med sin frånvaro.

En av dessa superskurkar har ihjäl lilla Emilys föräldrar. Det blir 1988. Emily är en supersmart plugghäst som mobbas i skolan, där hon lär känna den rätt störiga Lydia. Emily och Lydia blir bästisar. Här tyckte jag att det var fantastiskt att den unga Lydia spelas av en tjej som ser ut som-, låter som-, och beter sig precis som Melissa McCarthy. Detta visar sig bero på att den unga Lydia spelas av Vivian Falcone, som är dotter till Ben Falcone och Melissa McCarthy.

En dag blir Emily och Lydia ovänner. Hopp till nutid. Lydia, nu spelad av McCarthy (förstås), är en ensam, högljudd, korkad och vulgär kvinna, som kör gaffeltruck och lyssnar på Van Halen. Hennes skola ska ha återträff, och Lydia hör av sig till Emily, som hon inte träffat sedan 80-talet. 

Emily, som nu spelas av Octavia Spencer, kommer inte till skolfesten. Hon har blivit en framgångsrik och ekonomiskt välställd forskare, som häckar i ett enormt byggnadskomplex, där hon forskar fram ett sätt att bli superhjälte, så att hon kan hämnas mordet på sina föräldrar.

Lydia dyker upp i Emilys forskningskomplex och lämnas ensam i ett rum, och självklart måste hon börja pilla på alla knappar och dra i spakar. Javisst, hon beter sig precis så som inga - eller väldigt få - vuxna människor gör. Hon pillar på allt som ett litet barn. Och så går det som det går. Hon får superkrafer av misstag, och måste därför tränas till superhjälte. Hon har blivit superstark. Emily tar piller som kan göra henne osynlig.

Duon skaffar sig superhjältedräkter, de kallar sig Thunder Force, och de beger sig ut för att stoppa de härjande superskurkarna. Pom Klementieff spelar en av dessa. Bobby Cannavale är en slem politiker som också visar sig vara superskurk. En av skurkarna spelas av Jason Bateman. Han är till hälften krabba - han blev biten i pungen av en radioaktiv krabba när han simmade. Han visar sig vara snäll innerst inte, och han och Lydia blir kära i varandra.

Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte skrattade alls när jag såg THUNDER FORCE. Jag skrattade allt till ett par gånger, framför allt åt ett par av skurkarna. Och filmen är inte lika olidligt tråkig som flertalet moderna Marvel- och DC-filmer.

... Men det här är inte bra. Det är inte speciellt roligt. Det är slappt, det är lite för slarvigt och ogenomtänkt. Det är lite banalt. Jag kan acceptera en banal handling om det hela är jättekul trots detta - men det är inte jättekul. Melissa McCarthys är mest jobbig och irriterande dum. Octavia Spencers rollfigur är inte rolig alls, och Spencer ger intryck av att inte riktigt vilja vara med i filmen. Melissa Leo är också med i en mindre roll.

Detta är med andra ord ännu en ganska typisk Netflixproduktion.

 

 

 

(Netflixpremiär 9/4)

Bio: The Shape of Water

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jaha, jösses. Så den här hade premiär redan igår? Jag trodde att den gick upp först imorgon fredag, och väntade därför med att skriva min recension. Nåväl.

Guillermo del Toros THE SHAPE OF WATER tilldelades nyligen två Golden Globe-statyetter; för Bästa regi och Bästa filmmusik. Filmen var även nominerad till ytterligare fem Golden Globes. Snart är det dags för Oscarsgalan - och THE SHAPE OF WATER är nominerad till hela tretton Oscars. Filmen figurerar i nästan samtliga kategorier.

Samtidigt som filmen badar i utmärkelser och lysande recensioner, har Guillermo de Toro anklagats för att vara en simpel plagiatör. Till exempel anser många att filmen inte borde Oscarnominerats för Bästa originalmanus (av de Toro och Vanessa Taylor), eftersom Bästa manus efter förlaga skulle passa bättre. Det finns näligen en pjäs som heter LET ME HEAR YOU WHISPER, vilken även filmatiserats för TV, som THE SHAPE OF WATER ska vara lite väl lik. Jag har inte sett pjäsen/TV-filmen, så jag kan inte uttala mig.

Vidare finns det en holländsk kortfilm; THE SPACE BETWEEN US, som även estetiskt är väldigt lik de Toros film. Jag har sett bilder ur kortfilmen, uppradade sida vid sida med bilder ur THE SHAPE OF WATER, och nog ser del Toros film ut att vara en nyinspelning med större budget.

LET ME HEAR YOU WHISPER handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir vän med en delfin, vilken måste räddas från grymma experiment. THE SPACE BETWEEN US handlar om en kvinna som städar på ett forskningscenter, och som blir förälskad i en vattenvarelse. Och jo, detta är precis vad THE SHAPE OF WATER handlar om.

Oavsett om del Toros film är ett plagiat eller ej, var jag förstås väldigt nyfiken på den. Jag brukar gilla Guillermo del Toros filmer, om än inte alltid, och ämnet för den här nya filmen är fascinerande.

Det är det kalla krigets 1960-tal. Sally Hawkins spelar den ensamma Elisa Esposito, en stum kvinna som bor i en lägenhet ovanpå en gammal biograf, och som umgås med sin vänlige granne Giles (Richard Jenkins); en man som försöker försörja sig som illustratör och som gillar att titta på gamla musikaler på TV.

Elisa jobbar som städerska på ett forskningscenter. En dag upptäcker hon att man förvarar en märklig varelse i ett rum; en variant på Skräcken från Svarta lagunen de hittat i Amazonas. Michael Shannon spelar den iskalle, grymme bossen Strickland, som torterar varelsen och tänker utföra experient på den, för att sedan döda den. Ryska spioner är också intresserade av varelsen.

Elisa upptäcker förstås att den stackars varelsen egentligen är både snäll och intelligent - och hon blir förälskad. Kärleken är dessutom besvarad. Varelsen måste räddas från centret och släppas ut i havet igen, och för att lyckas tar Elisa hjälp av Giles och sin till en början motvilliga kollega Zelda (Octavia Spencer).

Romantisk fantasy. Sagofilm. Spiondrama. Det är några fack i vilken THE SHAPE OF WATER kan placeras.

Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det här är en film av Jean-Pierre Jeunet. THE SHAPE OF WATER ser ut som en film av Jeunet, och intrycket förstärks av Alexandre Desplats lite vemodiga dragspelsvals på soundtracket. Men det är alltså en film av del Toro - vilket märks på en del inslag som är rätt typiska för del Toro.

THE SHAPE OF WATER skulle kunna vara en familjefilm; en film för alla. Det är en fin saga som berättas. Men del Toro har sin vana trogen slängt in en del barnförbjudna inslag. Svordomar, naket, sexscener och grovt, blodigt våld. Detta gör att det blir svårt att rekommendera filmen för alla - jag tror att många som skulle tycka om berättelsen inte vill se scener där rollfigurer blir skjutna i ansiktet. Det känns lite onödigt.

Michael Shannon är härligt obehaglig som skurk; han ser ju rätt obehaglig ut, den mannen. Filmens stämning är skön och lätt surrealistisk, scenografi och filmfoto imponerar. Men jag får nog säga att jag blev aningen besviken på filmen. THE SHAPE OF WATER är en bra film, men jag hade hoppats att den skulle vara ännu bättre. Poängen på slutet kommer inte precis som en överraskning, men det var kanske inte tänkt att överraska. Det som sker anade vi redan när Elisa introducerades i början av filmen.

(Biopremiär 14/2)

DVD/Blu-ray/VOD: Dolda tillgångar

DOLDA TILLGÅNGAR (Twentieth Century Fox)

Jag recenserade inte Theodore Melfis DOLDA TILLGÅNGAR när den gick på bio. Varför då? Jo, därför att jag tyckte att jag hade viktigare saker att göra, än att stiga upp tidigt på morgonen för att åka in till stan och se ett Oscarnominerat drama byggt på sanna händelser. Sova länge kändes viktigare. Läsa serietidningar med.
Men nu när filmen släppts på Blu-ray kan man ju se den, så det har jag gjort.
DOLDA TILLGÅNGAR visade sig föga förvånande vara exakt som jag trodde den skulle vara. Inga överraskningar här, inte. Året är 1961 och tre svarta kvinnor (spelade av Taraji P Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe) får anställning på NASA som beräknare. De sitter och utför uträkningar. Matematik. De är något makalöst styva på matte, i synnerhet Katherine; Hensons rollfigur.
USA tävlar mot Sovjet om att vara först med en gubbe i rymden. Sovjet vinner förstås, men NASA är ryssarna i hasorna, och ska försöka få upp John Glenn (Glen Powell) i en raket - och jodå, visst måste de till slut motvilligt anlita Katherine, som visar sig vara bäst på att räkna ut omöjligheter.
Men Melfis film handlar lika mycket, ja, ännu mer, om dessa tre kvinnors kamp - mot allt. De bor i en segregerad stad, och rasismen ligger som en blöt, möglig wettexduk över tillvaron. Huvudpersonerna är svarta - och kvinnor. Ett hopplöst fall. Det spelar ingen roll hur duktiga de är, kollegorna på NASA ser ner på dem.
Då är det tur att chefen Al, som spelas av Kevin Costner, påminner om en tystlåten, rättrådig sheriff i vilda västern. Han tar ibland handgripligen tag i saker och ting, och ser till att förhållandena blir lite bättre åtminstone på arbetsplatsen. Kirsten Dunst spelar en kvinna med trötta ögonlock.
Precis som de flesta Oscarnominerade filmer, inleds DOLDA TILLGÅNGAR med pianoklink på soundtracket. Det tidiga 60-talet är minutiöst återskapat - men eftersom den är inspelad i nutid, finns här inga som röker, vilket sänker realismen. 1961 rökte alla, inklusive spädbarn och lik.
Det här är en traditionell berättelse om amerikanska hjältar, om små människors kamp, och om filmen handlat om manliga, vita matematiker, hade en av den säkert spelats av en tårögd Tom Hanks.
DOLDA TILLGÅNGAR är hyfsat intressant och underhållande, trots att den delvis handlar om något så genuint ointressant som matematik. Jag hatade matte i skolan. Jag undrar dessutom om skådespelarna och regissören begrep något av alla uträkningar som görs i filmen.
Jag såg den här tillsammans med min sambo. Hon tyckte att den var betydligt bättre än jag, hon tyckte den var mycket bra - och vill ge den fyra och en halv stjärna. Det får hon gärna vilja, men jag sätter ett lägre betyg.

 







-->

Bio: Last Stop Fruitvale Station

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Filmaffischen och bioannonserna för regidebuterande, 27-årige Ryan Cooglers LAST STOP FRUITVALE STATION är nerlusade med lovord. Filmen vann även pris i Cannes, Sundance och på Stockholm Film Festival.
Men jösses, har folk blundat när de sett filmen? Måste man ha skygglappar bara för att ett ämne anses viktigt och behjärtansvärt? Inte nog med att filmen är rätt taffligt ihopspikad - det här är ett pekoral!
Filmen, som fått en dum svensk titel - i original heter den bara FRUITVALE STATION - är baserad på en verklig händelse. Den första januari 2009, på väg hem efter att ha firat nyår, sköts den svarte 22-åringen Oscar Grant III ihjäl av polisen på en tågstation i San Fransiscos Bay Area. Händelsen filmades av en massa passagerare och ledde till stor uppståndelse och protester. Michael B Jordan spelar Oscar och filmen börjar med (fejkade) mobiltelefonfilmer på händelsen. Därefter skildras Oscars liv under dygnet som leder fram till skottet.
Det här är verkligen jönsigt. Oscar är en problemkille, han har suttit på kåken, han säljer gräs - men samtidigt är han en fantastisk helyllekille. Han lever verkligen i en Cosbyvärld. Han lever tillsammans med flickvännen Sophina (Melonie Diaz) och tillsammans har de den lilla dottern Tatiana. Octavia Spencer spelar Oscars rejäla morsa Wanda och killen har även en härlig och spirituell mormor, som gärna delar med sig av sina recept.

Varför Oscar blivit småkriminell framgår inte, han verkar vara det svarta fåret i släkten, men alla älskar honom ändå - eftersom han är så älskvärd. Men han bestämmer sig för att bli en bättre människa! Han sitter fundersamt på en sten i motljus och tömmer ut sin sista påse gräs i havet. När han ska tanka bilen ser han en hund bli påkörd och han försöker förstås hjälpa den. En söt tjej som ska köpa fisk i mataffären där Oscar brukade handla behöver råd, och Oscar är inte sen att ringa upp sin mormor, som självklart vet råd. Han både lämnar och hämtar dottern på dagis - och när han hämtar henne springer de ikapp till bilen, vilket visas i slow-motion! Han hjälper till och med en vit, gravid kvinna med att gå på toaletten.

Wanda övertalar Oscar att ta tåget, och tänk, eftersom tåget blir försenat tvingas alla passagerarna att fira tolvslaget ombord - och alla dansar glatt tillsammans. Men på vägen hem uppstår alltså lite gruff - och då kommer de onda, vita poliserna. De här är verkligen skitonda. Ja, jösses, vilka rötägg, argare poliser får man leta efter. Självklart förklaras inte varför de är så illasinnade och våldsbenägna, det behövs inte i en film som den här.  Det bråkas och trots att Oscar är så schysst råkar han illa ut och ett skott går av.
Det här är lamt. Det är rätt illa gjort. Släkten Grant är skrattretande präktig. Jag hade gärna sett den vresiga polisernas nyårsnatt skildras parallellt med Oscars mys med familjen. Den effekt filmskaparna är ute efter uteblir totalt - och jag tycker alltså att det är konstigt att detta blivit så hyllat. Varför har så många överseende med den väldigt tillrättalagda skildringen och höga töntfaktorn?
Filmen avslutas med några dokumentära bilder, bland annat på dottern. Svenske Ludwig Göransson står för filmmusiken. Forest Whitaker har producerat.

(Biopremiär 10/1)

-->