Bio: Året jag slutade prestera och började onanera

Foton copyright (c) Scanbox

Någon gång på 1990-talet, bör det ha varit, satt jag och tittade på något underhållningsprogram på TV, i vilket Henrik Schyffert och någon annan framförde en sketch som utspelade sig på krogen. Direkt efter sketchen intervjuades Nisse Hellberg. Programledaren frågade Nisse om han kände igen sig i sketchen. Nisse svarade (jag citerar ur minnet): "Alltså, jag är ju från Malmö, och där har vi inte sådana problem".

Så känner jag det ofta när jag ser filmer om unga vuxna i Stockholm, filmer som påfallande ofta har ordet "Stockholm" i titeln. Förvisso är jag inte från Malmö, men jag är från Skåne, jag har bott i Malmö, och nu bor jag i Göteborg - och när jag ser dessa filmer som utspelar sig i Stockholm undrar jag ofta vad fan de håller på med, varför de beter sig som de gör. Unga, neurotiska, och inte helt sympatiska. I en gammal sketch säger Hasse Alfredson "Slå dig ner, för fan, och var som en människa!". Så brukar jag tänka när jag ser dessa filmer.

Jag var övertygad om att ÅRET JAG SLUTADE PRESTERA OCH BÖRJADE ONANERA bygger på en roman. Ni vet, en sådan där feelgood-pocket med ett par långa kvinnoben i högklackat på omslaget, titeln skriven i skrivstil, och som läses av kvinnor i 40-årsåldern under semestern. Är jag fördomsfull? Nej, jag se ju de där böckerna överallt. Jag träffade ett par unga svenska tjejer på Bokmässan som skrev sådana böcker. Huvudpersonen tröttnar på sitt jobb på en reklambyrå i Stockholm och flyttar till New York, eller Paris, för att förverkliga sig själv. Och varianter på detta. 

Denna nya film, i regi av Erika Wasserman, är väl inte riktigt så - men bra nära. Katia Winter spelar Hanna, som har ett bra och välbetalt jobb. Hon närmar sig 40 och vill ha ett andra barn innan det är för sent. Hennes sambo Morten (Jesper Zuschlag) tycker dock att Hanna jobbar för mycket. Hon tänker mer på jobbet än på familjen, hon är självupptagen, och hon är alltid trött och stressad. Morten tycker att Hanna ska säga upp sig.

... Så, hastigt och lustigt säger Hanna upp sig. Hon slutar med omedelbar verkan. Men när hon kommer hem gör Morten slut och kastar ut henne. Hon har ingenstans att ta vägen och hon är pank, eftersom hon bränt alla pengarna på kontot på en svindyr soffa hon beställt för att ge Morten i present. Hennes mor hör inte vad Hanna säger i mobilen, och hennes bästa kompis (Nour El-Refai) är sur på henne, istället får Hanna tag på en gammal klasskamrat från högstadiet som hon flyttar hem till. Klasskamraten är svinrik och bor i villa med sin familj. 

Hanna träffar även på en driftig tjej som heter Liv (Vera Carlbom). Liv är i 20-årsåldern och verkar ha hur många jobb som helst, hon verkar även konstant bli av med sina jobb, eftersom hon vägrar sköta sig. Hon blir något slags livscoach för Hanna. Livs främsta tips är att man ska onanera så mycket som möjligt. "Fittan först!" är ledorden. Så, då börjar Hanna göra detta och snart vänder livet.

Jag ska villigt erkänna att jag befinner mig ganska långt ifrån denna films målgrupp. Men jag skulle förstås kunna uppskatta den ändå. Men - jag tycker inte att denna dramakomedi är speciellt rolig. Henrik Dorsin har en liten roll som Hannas chef, och han är rolig i sina få scener. Scenerna från kontoret är kul.  Resten av filmen tycker jag bara är lite märklig och smått påfrestande. De flesta rollfigurerna är rätt osympatiska. De är störiga typer, snarare än roliga.

Det finns en hel del i storyn jag inte köper. Varför säger Hanna upp sig utan att ha ett nytt jobb på gång, eller en ekonomisk trygghet? Har hon ingen uppsägningstid? Om hon nu bränt alla sina pengar på en soffa som ännu inte anlänt, varför returnerar hon den inte och får tillbaka pengarna? Varför ser hon omedelbart ut som en A-lagare i trasiga kläder?

Filmen är inspirerad av boken "Hallongrottan" av Sandra Dahlén. Denna bok förekommer även flitigt i filmen. Kanske är det här en hundra minuter lång reklamfilm för boken?

Katia Winter är bra i huvudrollen. Hon såg även märkligt bekant ut, men jag kunde inte placera henne, så jag kollade upp hennes filmografi. Det visar sig att hon haft en ganska lång karriär främst utomlsands, och har medverkat i TV-serier som DEXTER, NCIS, SLEEPY HOLLOW, LEGENDS OF TOMORROW, och hon var med i flera episoder i den senaste säsongen av THE BOYS, som jag tycker är den bästa TV-serien på över 30 år. Hon har även varit med i en rad svenska produktioner.

 

 

 

 

 (Biopremiär 21/10)

Bio: Lyrro - Ut & invandrarna

Foton copyright (c) Andreas Wessberg, Frida Wallman, Unlimited Stories

Tänk dig att du sitter i en biosalong för att se en ny, svensk komedi. Det är en pressvisning, så publiken är inte stor, men en 10-15 pers (varav några typer du aldrig tidigare sett på en pressvisning) har letat sig dit. Filmen rullar igång ...

... Och ingen - ingen alls - skrattar. Inte en enda gång under filmens speltid på strax under 90 minuter skrattades det. Den enda i publiken som gav ifrån sig ljud, lär ha varit jag - eftersom jag gäspade flera gånger, medan jag tittade på klockan och lekte med tanken på att lämna visningen och istället gå bort till Lidl. Jag hade tänkt köpa badskum.

När eftertexterna rullat klart och vi lämnade salongen, sa en något äldre herre i publiken att det här kan vara det sämsta han någonsin sett. Nja, där har han fel. Sämst är det här inte - men det är förbannat jävla dåligt. Och tråkigt.

Det är 24 år sedan YRROL kom, en biosuccé som hette som den gjorde, eftersom de inte fick använda namnet LORRY. När YRROL kom 1994 hade biopubliken fortfarande TV-serien LORRY i färskt minne. Sketchprogrammet LORRY började visas 1989 och gick sedan i några säsonger.
Som jag minns det, tyckte jag inte att LORRY var speciellt kul. Av någon anledning verkade programmet främst gå hem hos stockholmare - eller åtminstone hos stockholmsmedia. LORRY är bland annat ihågkommet för sin ibland grova satir och de skandalrubriker några inslag skapade. Visst, några enstaka sketcher var - och är kanske fortfarande - kul. Jag gillade farbror Bosse, en figur som är fullkomligt omöjlig idag, precis som Gotlibs serier om Sigge Scout. Nej, farbror Bosse är inte med i LYRRO - UT & INVANDRARNA.

YRROL har jag bara fragmentariska minnen av. Den långfilmen bestod av en lång rad sketcher. Det är även vad den nya LYRRO består av. En lång rad sketcher. Dock inte löst sammanhållna, den eventuella röda tråden är närmast osynlig.

Peter Dalle står för manus och regi. Filmen öppnar med Big Bang, jorden uppstår och vi får några grottmänniskoskämt. Därefter är det hopp till nutid. Josef, Maria och deras åsna går genom öknen, de ska utvandra till Södertälje. De kommer till Södertälje.

Detta varvas med att diverse typer ur diverse samhällsgrupper åker på semester till den västindiska ön Aruba, där stora delar av filmen är inspelad. Jodå, LYRRO är väl delvis lite betald semester för alla inblandade. I filmen får vi även träffa en liten rasistisk klubb i Norrland som vill bygga en mur mot Finland, det dyker upp en deprimerad meteorolog, i Södertälje finns ett snabbköp som drivs av dementa, uppfinnaren från Sundbyberg besöker Patentverket igen. Och så vidare.

Förutom större delen av det gamla Lorrygänget; Peter Dalle, Suzanne Reuter, Johan Ulveson och Claes Månsson, figurerar folk som Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El-Refai. Jag har väl inget emot dessa aktörer, allra minst Henrik Dorsin, som kan vara ett komiskt geni på flera sätt.

Men: LYRRO är inte kul.  Det här är plågsamt dåligt. Filmen ser ut som TV på stor duk, tekniskt sett är det rudimentärt, men det största felet är ett manus som inte funkar och taskig tajming av de eventuella poängerna. Att se dessa sketcher i en tyst salong, helt utan skratt, understryker misslyckandet. Det hela känns fruktansvärt trött. Ungefär som Galenskaparnas revyer från senare år. På 80-talet var Lorrygänget något slags rebeller, en uppstudsig brakskit i den dystra TV-tablån. 2018 är de pensionärer som försöker göra samma sak igen. Med det inte sagt att äldre komiker är mindre roliga än yngre sådana, oftast är det tvärtom.
Men det här funkar inte.

Ett inslag tyckte jag var kul. Jag skrattade inte högt, men jag log. Fyra unga kvinnor sitter på krogen och diskuterar, en i taget, ett par skor som en av dem köpt; jargongen är modell bloggerskor och jobbig. Bakom dem sitter Henrik Dorsin ensam vid ett bord. Johan Ulveson kommer in, sätter sitt mitt emot Dorsin, ursäktar att han är sen, och pinsam tystnad uppstår. "Jag har köpt skor," säger Ulveson och håller upp en herrsko. Pinsam tystnad följer. Slut på sketchen.

Det tyckte jag var roligt!

... Fast vad jag tycker är roligt spelar nog ingen roll. Svenska folket älskar svenska komedier med folkkära komiker, så de lär väl se till att LYRRO blir en succé den med. Publiken lär jubla när flygvärdinnan från YRROL dyker upp och säljer sprit under tio sekunder.

För övrigt har den här filmen fått Svenska Filminstitutets marknadsstöd. Vad nu det är.
Jo, jag köpte badskum. Två flaskor, när jag ändå var där. Och ett paket fläskkotletter.

(Biopremiär 19/10)
 

Bio: Jag älskar dig - En skilsmässokomedi

Foton copyright (c) Nordisk Film

Svenska folket verkar skrika efter svenska filmkomedier, och i många fall accepterar de vad som helst, eftersom de är relativt svältfödda på roliga, svenska filmer. Det kommer ju trots allt bara ett par om året. De allra flesta av dessa komedier är dåliga. Antingen är de för märkliga och smala, eller bara allmänt slappt gjorda. JAG ÄLSKAR DIG är inget undantag.

Johan Brisinger, som gjorde den lika besynnerliga som usla kärleksfilmen ÄNGLAVAKT, står för regin, och har även skrivit manus tillsammans med Martina Haag och Mikael Södersten. Och det här är slappt. Det känns som om jag har sett filmen flera gånger tidigare. Till och med titeln låter bekant.
Den gråe advokaten Gustaf (Björn Kjellman) är gift med Marianne (Christine Meltzer), de har två tonåriga barn, och deras äktenskap har gått på sparlåga i åratal. De lever ett trist liv, tycker Marianne, som får nog och vill skiljas. Hon lämnar Gustaf, som vägrar acceptera den förestående skilsmässan och intalar sig att de bara tar en paus från varandra.

Det dröjer inte länge innan Marianne träffar den italienske konstnären Rodolfo (Rodolfo Corsato), som hon inleder ett förhållande med. Gustaf å sin sida säger upp sig från jobbet för att förverkliga sin ungdomsdröm - han ska skriva en roman. Han sitter hemma och dricker, kedjeröker, lyssnar på gamla rockskivor och skriver på en skrivmaskin.

Gustaf råkar även träffa den unga Rita (Nour El-Refai), som jobbar som bud, och av någon anledning bjuder hon hem Gustaf på röjarfest, Gustaf och Rita inleder en relation, trots att Gustaf beklagar sig över att han skulle kunna vara Ritas far.

Gustafs föräldrar, som spelas  av Sven-Bertil Taube och Anita Wall, är ovetande om skilsmässan, eftersom Gustaf inte vill berätta vad som hänt. Senare kompliceras alla relationer tack vare några sanslöst osannolika sammanträffanden.

Visst skrattade jag några gånger när jag såg den här filmen. Björn Kjellman är rätt kul ändå, han är lite tafatt och bortkommen, och när han blir erbjuden ecstasy frågar han om det har "bra knarkeffekt". Men som helhet är det här inte bra. Rollfigurerna är rätt osympatiska, i synnerhet Christine Meltzer och hennes vänner, och jag undrar vad Rodolfo ser i henne. Manuset går från A till Ö. Det är förvisso inget fel på att göra komedier efter standardmallar - om man gör det bra. Men här är det bara oinspirerat. Slutets alla överraskningar och sammanträffanden är bara fåniga, och under slutscenerna övergår filmen dessutom till att vara något slags drama vi ska ta på allvar.

Förra året gissade jag att EN UNDERBAR JÄVLA JUL skulle floppa, eftersom jag tyckte att den var rätt kass. Jag gissade fel. Nu gissar jag att JAG ÄLSKAR DIG kommer att floppa - men jag blir inte överraskad om jag gissar fel den här gången med.

(Biopremiär 30/9)

Bio: Nånting måste gå sönder

Foton copyright (c) Ida Lindgren/TriArt Film

En av min karriärs lustigaste upplevelser var när jag häromåret satt i Spegelns foajé och väntade på att någon film skulle börja, och det kom in ett par i 30-årsåldern. Killen plockade upp senaste numret av Nya Upplagan ur ett ställ, började läsa - och efter en stund började han att skratta. Tjejen undrade vad han skrattade åt, så då läste han högt. Det var min recension av POJKTANTEN. Jag gav mig inte till känna, men det var hur roligt som helst att sitta där och höra på högläsningen och se paret frusta av skratt - och därefter undra vem i helvete det var som skrivit den där recensionen.
POJKTANTEN var ju en film som på sina håll fick väldigt bra kritik - men som i realiteten egentligen var fullkomligt osebar. En löjeväckande pretentiös amatörfilm.

Nu är dess regissör Ester Martin Bergsmark tillbaka med en ny långfilm; NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER, baserad på Eli Levéns bok "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" - en roman med en fullkomligt hopplös titel. Filmen visades på BUFF, där jag missade den, och veckan därpå missade jag även den ordinarie pressvisningen, eftersom den placerats samtidigt som CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Således såg jag filmen under premiärhelgen - och eftersom Ester har namnsdag idag, är det ju passande att jag knackar ner min recension just idag.

Även NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER har fått besynnerligt bra kritik. Den anses vara "viktig" och "angelägen". Det brukar heta så när det handlar om HBTQ. Saga Becker spelar Sebastian, som vill bli Ellie. Sebastian bor tydligen tillsammans med en lesbisk tjej som heter Lea (Shima Niavarani), en redig knuda. Lea har blivit kär och är därför av någon anledning förvirrad och upprörd och har därför svinat ner lägenheten, så Sebastian får diska och städa.  När Sebastian senare går ut och pissar mot en klippa träffar han Andreas (Iggy Malmborg). Andreas pissar och sedan spyr han, och då blir Sebastian kär i honom. De två springer iväg och snattar folköl på 7-Eleven och sedan går de hem till Andreas och äter ostmackor, Andreas trampar på en Knasentidning, och sedan somnar han.

Sebastian och Andreas fortsätter att träffas. "Jag är inte bög!" säger Andreas och så har han sex med Sebastian. De går på bögklubb och följer med en fet, medelålders man hem, dricker champagne och binder fast honom och snor hans hushållsassistent. Sedan blir det fnurror på tråden och självdestruktivt och Sebastian stalkar Andreas och grejor.

Nej, den här filmen är inte viktig och angelägen. KANONERNA PÅ NAVARONE är en viktig och angelägen film, den visar vikten av att förstöra fiendens kanoner. Och MIN STORA KÄRLEK är en överviktig film. Precis som fallet var med POJKTANTEN är NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER en ren amatörproduktion. Estetiskt sett ser stora delar av filmen ut som tragisk, svensk amatörporr från tidigt 90-talet. I synnerhet när de sitter i sunkiga kök med mycket disk och pratar stolpigt om ingenting alls. Saga Becker och Iggy Malmborg är bra i sina roller, medan vissa andra; i synnerhet Shima Niavarani och en gubbe på Sebastians jobb, är totalt värdelösa. Dialogen känns konstruerad, ibland pretentiös på ett gymnasialt sätt, och ofta leder den ingenstans - liksom många scener. Den destruktiva Sebastian/Ellie blir alltmer osympatisk, och slår en flaska i huvudet på en kille, och Andreas vill att Sebastian ska skära honom; "Det känns så jävla skönt!". En äldre afrikansk kvinna dyker upp och säger att de sitter på en stor hög skräp.

Två av mina kompisar såg NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER. Båda berättade om en scen som fick den unga BUFF-publiken att rygga tillbaka och utsbrista "ÖRRRRK!". Tydligen är det någon som pissar på Sebastian i en scen. Jag var alltså förvarnad och satt och väntade på detta - men en detalj i scenen var jag inte förberedd på - att en av de inblandade är en av mina gamla vänner: Carl-Michael Edenborg! Jag höll på att trilla av fåtöljen. Jösses! Just den här scenen, som utspelar sig på en dekadent bögklubb, ser ut att vara plockad ur en helt annan film. Det är suggestivt, nästan surrealistiskt, filmfotot är plötsligt mycket bättre, och själva pissandet visas i slowmotion - och det ser nästan ut som något av Nigel Wingrove. Om nu Wingrove skulle få för sig att filma golden showers på en bögklubb.

Nour El-Refai från FROSTBITEN dyker oväntat upp i en roll så minimal att hon närmast är att betrakta som statist. Rollfiguren Lea försvinner tidigt ur handlingen som om hon helt glömts bort.
Av någon anledning är filmen textad på engelska. En gravid tjej omtalar det kommande barnet som en "hen" - vilket översätts med "it". Vilken med all tydlighet visar hur bängt det blir när folk använder ordet "hen" som substantiv. Om man nu tvunget måste använda ordet "hen" är det förstås enbart ett ersättningsord för "honom eller henne" eller "han eller hon", inget annat. En gästkrönikör i City lyckades skriva "henen", vilket är en prestation. Det skulle tydligen vara "hen" i bestämd form singular.

Okej, vad sätter jag för betyg på det här? Nej, jag gillade ju inte filmen, och jag kommer aldrig någonsin att se om den. Men den är inte tillräckligt dålig för att sågas. Så det blir så här:

(Biopremiär 28/3)