Visar inlägg med etikett Nordvästra Skånes Tidningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nordvästra Skånes Tidningar. Visa alla inlägg

tisdag 11 februari 2014

Favorit i repris: Greve Porrno och hans kvinnor

Med anledning av Gabriel Axels bortgång letade jag upp den här gamla kultfilmskrönikan jag skrev till NST. Den publicerades ursprungligen den 18:e maj 1995. Enjoy:

Det kom ett vykort från Berti Tornehave, playboy, härom dagen. Han vann som bekant min tävling härom månaden, och fick åka till en schweizisk internatskola för flickor. Jodå, han trivs som en guldfisk i en skål whisky, men klagar på alla människor som klättrar ut och in genom fönster på stegar, glatt tjoande "Sehr lustig!"
Från en playboy till en annan, som förekommer i dagens film, som är dansk-svensk, och från 1967. Jeg - en marki. Jag föredrar att kalla den vid dess danska namn, då Jag - en markis snarare ger intryck av att handla om en persienns vardag.
Filmen regisserades av Peer Gulbrandsen (även manus) och svenske kultfilmsfavoriten Mac Ahlberg (som även stod för det magnifika, svartvita fotot). Ahlberg är en herre jag nämnt tidigare här i spalten, och jag får säkert all anledning att återkomma till honom. Denne regissör och filmfotograf (Sven Nykvist är måsskit i dimma jämfört med honom) gjorde i slutet av 60-talet instant classics som Jag - en kvinna och Jorden runt med Fanny Hill. På 70-talet gjorde han Porr i skandalskolan (blygsam titel...), Justine & Juliette, Bel Ami, Flossie och Molly - på grund av dessa filmers karaktär, kallade han sig då Bert Torn. På 80-talet for han till USA, där han stannat sedan dess, först som hovfotograf åt Charles Band (för vilken han filmade t ex Re-Animator och From Beyond), och nu verkar han vara hovfotograf åt John Landis. Senaste Ahlberg-film är Snuten i Hollywood III!!!
Nåja. Åter till markisen. Filmen handlar om en herre vid namn Rasmussen, spelad av Gabriel Axel. Jodå, samme Gabriel Axel, som senare vann en Oscar för regin av Babettes gästabud. Rasmussen, som har stort, vitt hår, och svart skägg, bor i en stor villa, där han tycker om att sitta vid sin flygel och spela Chopin. Tyvärr har han inga pengar, och kastas ut ur villan (de två flyttgubbarna ser sorgsna ut).
Rasmussen beslutar sig för att ändra efternamn, och går till ett ställe där man så kan göra. Han känner sig lite sorgsen och melankolisk, och väljer därför namnet Sade. Eftersom han har tre franska förnamn, blir hans initialer M. D. E. Sade. Folk börjar genast tro att han är ättling till Markis DeSade, och hans lycka är gjord.
Han flyttar åter in i villan (flyttgubbarna dansar som små älvor av lycka, när de bär tillbaka möblerna), och börjar umgås med noblessen. Snart blir det riktigt bizarrt och kul. På en fest, där man bl a spelar en Decca-skiva, börjar fruarna att strippa. En kvinna läser en bok med sado-masochism, och säger "Åh, vilken härligt oanständig bok, hör här..."
När "DeSade" fyller år, ordnar man en maskerad för honom. I present får han piskor, handbojor, och annat praktiskt. Maskeraden urartar till en asball, sextiotalskitschig orgie. Maskeraden blir även början till "DeSades" fall. En kvinna (som blivit piskad under orgien och därför inte kan sätta sig) upptäcker att Rasmussen inte alls är markis. Bluffen avslöjas, och Rasmussen kastas i fängelse.
Jeg - en marki är en genuint rolig film. Faktiskt en av de bästa filmer jag sett. Bland skådespelarna som dyker upp, hittar vi - på den svenska sidan - bl a Hans Lindgren. Jojomen, tjuren Ferdinands röst - i en pervo sexkomedi! Vi hittar även Carl Axel Elfving som en skojig pianolärare. Elfving minns vi förstås bäst som den vresige norrlänningen ("Be-stämt e be-stämt!") i Ragnar Frisks 47:an Löken-filmer.
Bland danskarna hittar vi främst Ove Sprogöe. Bästa repliken har en svensk tjej, som ligger i en badkar. Hon pratar någon sorts dansk-svenskt hitta-på-språk, och utbrister "Vad med mig?".
Jeg - en marki finns på video i Danmark, och om det fanns någon som helst rättvisa i världen, hade den funnits att hyra i Sverige också. Leve Ahlberg! Smisk, smisk - hurra!


-->



söndag 10 juli 2011

Häpp! Kul typ!

Jag satt i köket, drack kaffe, läste diverse dagstidningar och några krönikor i dessa. Kom osökt att tänka på något jag nästan glömt bort. Några bortglömda krönikörer.
1993 började jag skriva i NST, det vill säga Nordvästra Skånes Tidningar; en dagstidning som distribuerades i just nordvästra Skåne, med Ängelholm som säte, och vars edition i Landskrona hette - och fortfarande heter - Landskrona Posten (särskrivet och allt!). I början av 2000-slogs NST ihop med Helsingborgs Dagblad och förvandlades därmed åtminstone delvis till en helt annan tidning. Plötsligt skulle allting vara mer "seriöst" och alllvarligt, och hela tjoflöjtandan från gamla fina NST blåstes bort. Inte för att NST alltid var speciellt bra, men de var öppna för mycket.
I NST skrev jag kopiöst mycket på kultur- och nöjessidorna. Det blev mer och mer för varje år, och med tiden hade jag tre olika krönikor: jag skrev om film på video i en spalt, om film på bio i en annan, och så levererade jag spalten "Kultfilm" var tredje torsdag; krönikan som inledde min karriär på tidningen. Till detta recenserade jag film på bio samt nya seriealbum.
Någon gång i mitten eller slutet av 90-talet skaffade NST ett gäng nya krönikörer. Jag minns inte namnen på dem. Däremot minns jag hur erbarmligt usla och/eller märkliga de var. Jag har ingen aning om var man hade hittat dem. Deras karriärer på tidningen blev dessutom väldigt korta.
En tjej skrev om nöjeslivet i nordvästra Skåne. Hon besökte olika diskotek och nattklubbar, och berättade hur det var på dem - och framför allt rapporterade hon om hur tjejerna där var klädda. Snart visade det sig att denna nöjeskrönikör var arton år (!) och således inte kom in på ställen med högre åldersgräns - vilket självklart kraftigt begränsade hennes möjligheter att göra ett heltäckande jobb. Och självklart skrev hon som en artonåring.
Och så hade man satt en kvinna på att skriva en modekrönika. Av krönikörens byline att döma, var det ett fruntimmer i övre medelåldern. Jag tror inte att hon hade något alls med modebranschen att göra, att hon reste runt på mässor och visningar. Kanske hade hon en liten modebutik i Båstad eller något, vad vet jag.
Hennes modekrönikor var alltid otroligt konstiga. Hon ägnade sig mycket åt att beskriva olika kläd- och färgkombinationer man kunde ha på sig. En gång rev hon av en utförlig beskrivning, vilken hon avslutade med att hävda att resultatet blir att folk kommer att utbrista "Häpp! Kul typ!". Jag och min kollega Stefan Lindqvist tyckte att detta var makalöst roligt. Självklart kunde vi inte låta bli att återanvända "Häpp! Kult typ!". Jag klämde in det någonstas i en kultfilmskrönika, medan Stefan fick in det i sin fredagsspalt "Slagskott".
Om NST:s TV-krönikör tillkom i samma veva som de övriga minns jag inte, men denne man var troligen Sveriges minst lämpade person för jobbet. Denne karl hatade nämligen allt vad TV hette. Han i frågasatte alla program som visades och tyckte att han borde ägna sig åt vettigare saker 'än att sitta och glo på den där burken. Läsarna borde också låta bli att se på TV, tyckte han. Ett sanslöst konstigt inslag i tidningen.
NST:s mest kände krönikör var troligen Rune Moberg, som skrev en gång i veckan fram tills att han dog ihjäl sig. Moberg var mest känd som Lilla Fridolfs skapare, men han var i grunden gammal journalist, bland annat på tidningen Se. Han hade även figurerat i flera olika humorsammanhang, och ibland kunde han i sina krönikor berätta anekdoter om när han utsågs till "rolighetsminister" någonstans. Jag är glad att jag är för ung för att ha upplevt Rune Moberg som rolighetsminister, och Lilla Fridolf har jag aldrig riktigt förmått uppskatta.
Som pensionär satt alltså Rune Moberg och skrev krönikor. Fast "krönikor" är att ta i. Oftast liknade hans texter insändare inskickade av en sur pensionär. Han gnällde och gnällde. Han var som Kapten Stofil, fast på riktigt - och inte rolig.
Jag minns i synnerhet en krönika vilken var osedvanligt dum. Moberg berättade att han gillade att följa engelska deckarserier på TV, i synnerhet en, vilken jag glömt vilken det var (antagligen någon om en pensionsmässig polis). Det han uppskattade mest, var att serien bestod av avslutade fall varje vecka. Det var ingen följetong. Man riskerade inte att missa upplösningen. För en pensionär var följetonger tydligen av ondo. Jag förstod inte riktigt varför. Pensionärer om några har ju tid att sitta och följa massor av TV-serier utan att riskera att missa upplösningarna. Så tillvida pensiot inte råkar avlida under seriens gång. Det var kanske detta Moberg åsyftade.
I vilket fall: Rune Moberg hade slagit sig ner för att titta på denna sin favoritdeckare, och när den borde avslutats möttes han av texten "Fortsättning nästa vecka". Detta gjorde herr Moberg så upprörd att han skrev en hel krönika om detta oskick.
Själv har jag alldeles just nu skrivit och publicerat något slags krönika om ointressanta krönikor. Ja, du har ju precis läst den. Jag hoppas att den var något mer intressant än sitt ämne.