Visar inlägg med etikett Noah Jupe. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Noah Jupe. Visa alla inlägg

onsdag 9 juni 2021

Bio: A Quiet Place Part II

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige

Nu blir det stumfilm här på TOPPRAFFEL! I alla fall nästan.

Jag fick en inbjudan till en pressvisning av A QUIET PLACE PART II redan i mars förra året. Den visningen blev förstås inställd - eftersom premiären i USA sköts upp på grund av pandemin. Först nu, femton månader senare, går filmen upp på bio.

Om ni letar efter min recension av A QUIET PLACE från 2018 kommer ni inte att hitta den. Jag minns inte varför, men jag missade pressvisningen av den - antagligen var jag bortrest. Men jag har sett filmen sedan dess. Och till skillnad från väldigt många andra, tyckte jag inte att den var speciellt bra. Jag förstod inte riktigt hajpen. Jag tyckte mest att filmen var inkonsekvent - vilket jag kommer att återkomma till här nedan.

A QUIET PLACE PART II visar sig vara en allvarligare version av Tim Burtons MARS ATTACKS. Filmen inleds med en prolog, vilken utspelar sig före händelserna i den första filmen. Därmed får John Krasinski, som även regisserat, möjlighet att återkomma i rollen som Lee Abbott. I denna prolog presenteras vi för familjen Abbott och deras kompis Emmett (Cillian Murphy). Emily Blunt (fru Krasinski) är förstås tillbaka som Evelyn Abbott, medan Millicent Simmonds och Noah Jupe spelar deras barn Regan, som är döv, och Marcus. 

Allt är frid och fröjd i den lilla staden, folk har det mysigt och barnen spelar baseboll, när något märkligt plötsligt dyker ner från skyn. Innan de vet ordet av, attackeras staden av de illasinnade, mordiska och räliga monstren från den första filmen - de som inte ser något, utan går efter ljud. Därför måste man vara tyst - annars dödas man av de här monstren, som bara verkar vara ute efter att döda. De äter inte upp sina offer, de bygger inte upp ett samhälle, de har inget syfte med invasionen - inte mer än att de gillar att ta kål på folk. Verkar det som.

Efter denna prolog hoppar vi framåt i tiden. Det har gått över 400 dagar sedan invasionen. Större delen av mänskligheten verkar utplånad. Lee Abbott är död, så Krasinski håller sig bakom kameran. Evelyn, Regan och Marcus har det inte så kul, där de utan att prata med varandra traskar omkring i naturen. Skitta och dana är de. De räliga monstren häckar fortfarande därute, så det gäller att vara försiktig. De är så pass försiktiga att de går barfota. Det är en jävla tur att det inte är snö. En liten bebis har de också med sig, för att göra allt ännu svårare.

De anländer till en övergiven fabrik, när monstren slår till, och de räddas av en ensam man beväpnad med gevär. Mannen visar sig vara Emmett, som förlorat sin familj. Han bor i fabriken, där man kan låsa in sig bakom en ståldörr. 

En radio spelar med jämna mellanrum "Beyond the Sea" och Regan, som alltså är döv och inte kan höra låten, räknar ut att det nog är något slags meddelande - så hon ger sig ensam av för att se om det finns en räddning beyond the sea. Evelyn skickar iväg Emmett för att hämta hem tösen.

Som jag skrev ovan, är filmen inkonsekvent. John Krasinski har även varit med och skrivit manus, och uppenbarligen har de struntat i flera detaljer. 

Monstren går alltså efter ljud. Så fort en människa hostar, knäcker en kvist, nyser eller fiser, kommer monstren farande. Men flaxande och kvittrande fåglar, kvistar som knäcks av vinden, och andra ljud struntar de i. Ljudet från insekter hörs ofta i bakgrunden.

De har fantastiskt bra batterier i den här filmen. Batteriet i Regans hörapparat har hållit i över 400 dagar, liksom batterierna i en transistorradio och i ficklampor. Emmett har en cigarrettändare som hållit lika länge. Visst, han kan ha fler än en, men eftersom han använder tändaren som lampa när han sitter inlåst i mörkret, lär den inte hålla speciellt länge. Något som också fortfarande funkar, är elektricitet. Strömmen är fortfarande på. Nu vet jag inte hur länge sådant kan hållas igång efter det att all personal på elverken strukit med, med det känns allt lite märkligt.

Familjen Abbott går alltså omkring barfota och lämnar blodiga fotavtryck, detta för att gå så tyst som möjligt. Men så träffar de Emmett - och han har skor på sig! Då utbrister de inte "Men vaffan, har du skor?!", så att han kan svara "Klart jag har skor, tror ni jag är dum i huvet?". Familjen Abbott borde rimligtvis någon gång passerat en övergiven butik med skor de kunde knycka. Skor med mjuk sula, som inte ger ljud ifrån sig. Kanske mockasiner. Eller ännu bättre:
SOCKIPLAST!
Men icke. De envisas med att gå barfota och plågas av smärta. Förresten, nog borde de väl även råkat på en massa andra grejor de behöver på vägen.

Vid ett tillfälle träffar filmens hjältar på ett gäng överlevande som bor i en hamn eller i en båt. Dessa överlevande är onda och galna. Varför då? Det har bara gått lite mer än ett år. Det har liksom inte gått tio-tjugo år, så att det hunnit uppstå muterade kannibalstammar modell THE HILLS HAVE EYES. Varför har de här blivit en hop rabida mördare?

Det hela leder fram till en upplösning vi sett tidigare. Det var dock roligare förra gången.

Spänningen i filmen bygger helt på att det är knäpptyst, och så plötsligt attackerar ett monster med ett bröl.

Skådespelarna gör alla bra ifrån sig, Millicent Simmonds är döv på riktigt, och hennes rollfigur Regan blir något av filmens centralgestalt. Djimon Hounsou har en liten roll. Dialog är det av naturliga skäl on om. Monstereffekterna är bra. Men, jag satt hela tiden och irriterade mig på filmens logik. Jag tänkte hela tiden Varför då? Därför kan jag inte sätta ett högre betyg än en tvåa.



 

 

 

 

(Biopremiär 11/6)


torsdag 7 december 2017

Bio: Suburbicon

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Ibland läser jag så kallade User Reviews på IMDb - åtminstone den som finns på filmernas förstasida. Ofta häpnar jag när jag ser vad folk tycker och tänker om vissa filmer. Till exempel om George Clooneys nya film SUBURBICON. En stolle skriver att det här är en hemsk uppvisning i politisk korrekthet. En annan tycker att filmen är långsam och tråkig. Jösses. Man tar sig för pannan.

Det här är en film som handlar lika mycket om 1950-talets USA, då berättelsen utspelar sig, som dagens USA. För manus står Joel och Ethan Coen, samt Grant Heslov och George Clooney själv. Två författarpar, alltså - jag vet inte hur de samarbetade; vem som skrev vad, men det här känns som en film av bröderna Coen. Det ursprungliga manuset lär Coens ha skrivit redan 1986.

Filmen öppnar med tjusiga förtexter; en pastisch på typiska, amerikanska broschyrer från 50-talet om den amerikanska drömmen - idylliska förorter där alla känner alla, alla är vänliga, och alla bilar är snygga. Suburbicon, berättas det, anlades 1947 och utvecklades snart till en liten stad; ett 50-talsparadis dit familjer flyttar när de vill komma ifrån de hårdare, deppigare platser där de tidigare bodde. Tankarna går till lite till den komiska nyinspelningen av FRUARNA I STEPFORD.

1959 flyttar en svart familj; familjen Mayers, till Suburbicon. Då rämnar fasaden. De trevliga, alltid leende invånarna kan förstås inte acceptera att denna nyinflyttade familj ska smutsa ner deras fina idyll. Ett uppviglat medborgargarde - bestående av i princip samtliga invånare i Suburbicon - omringar familjen Mayers' hus; dag och natt sitter de där och vrålar, skränar och sjunger sydstatssånger. Mayers är stolta och härdar ur.
Samtidigt händer det saker i Mayers grannhus. Där bor Gardner Lodge (Matt Damon) med sin rullstolsburna hustru Rose (Julianne Moore), deras lille son Nicky (Noah Jupe), samt Roses tvillingsyster Margaret (Julianne Moore igen). En natt väcks de av att två män tagit sig in i huset. De brutala männen söver familjen Lodge med kloroform - men det går så illa att Rose dör.

Idyllen är krossad - men det är något konstigt med dådet. Allt går åt helvete - när familjen Mayers flyttade tiill Suburbicon gick allt åt helvete, tycker invånarna.

Handlingsreferatet ovan beskriver bara filmens inledning. Det här är en film full av överraskningar och twister.

Det här är en film jag tycker väldigt mycket om. SUBURBICON är en riktigt, riktigt bra film, och betyget nedan är så starkt att en femma ligger nära till hands. Den svenska distributören kalllar filmen för thrillerkomedi. Visst finns här en hel del humor; nattsvart sådan, men filmen är främst en thriller, om än en skruvad sådan.
Ofta ofta tänker jag på Hitchcock. Filmfotot lånar från Hitchcock, och bitvis låter Alexandre Desplats filmmusik som något av Bernard Herrmann. De som stått för studiobyggen och dekorer har verkligen gått bananas med 50-talsdesign, och frossat i den amerikanska drömmen i förorten.

Mottagandet bland amerikanska filmkritiker blev svalt - märkligt svalt. De tyckte att filmen blivit en misslyckad mix av thriller och samhällssatir. Jag håller inte alls med. Men så är jag heller inte amerikan. Jag sitter i Sverige och ser på hur stora delar av det amerikanska folket just nu demonterar sitt eget land. Plötsligt är det 50-tal igen.






(Biopremiär 8/12)