Visar inlägg med etikett Noah Baumbach. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Noah Baumbach. Visa alla inlägg

tisdag 16 juni 2015

Bio: She's Funny That Way

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För ett par månader sedan såg jag om jag på GO'DAG YXSKAFT och PAPER MOON, två klassiker av Peter Bogdanovich från 1972 och '73, varav den sistnämnda fortfarande är väldigt bra. Efter att ha sett dessa funderade jag på vad Bogdanovich har haft för sig den senaste tiden. Det känns ju som om det varit tyst sedan MASK (1985) och TEXASVILLE (1990). Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att han regisserar kontinuerligt - men det handlar mest om TV-filmer.
Nu är han i alla fall tillbaka på bioduken med en New York-komedi, producerad av Wes Anderson och Noah Baumbach. Jag skulle vilja beskriva SHE'S FUNNY THAT WAY på följande sätt:
Tänk er att Stefan & Krister sitter någonstans i Halland och funderar på ett nytt lustspel. De kommer på att de kan göra en buskisversion av PRETTY WOMAN. Men  så slår det dem att de ju alltid får så dålig kritik på tidningarnas kultursidor, där de oftast hånas. Därför anlitar de Woody Allen som manusförfattare. Han ställer upp billigt om han slipper jobba mer än tre dagar på manuset.
... Självklart hittar jag bara på. Men det är så här Peter Bogdanovichs nya film känns. Det här är en väldigt irriterande film som i princip inte är rolig alls. I stort sett varenda scen, varenda rollfigur, varenda vändning i handlingen är avsedd att vara hysteriskt rolig - men ingenting funkar.
SHE'S FUNNY THAT WAY ramas in av en intervju med den nya, unga filmstjärnan Isabella Patterson, som spelas av den engelska skådespelerskan Imogen Poots. Jag satt filmen igenom och undrade vad det var för konstig dialekt hon pratade - antingen var det det sämsta försök till New York-accent jag hört, eller så talade hon något slags extremt genuin accent. Det låter som om hon har talfel. Det visade sig alltså att hon lagt sig till med det konstiga uttalet. Oavsett vilket är Poots fruktansvärt irriterande.
Isabella, som kallas Izzy, berättar om hur allt började. Hon jobbade under namnet Glo Stick som call-girl, och blev en dag anlitad av Broadwayregissören Arnold (Owen Wilson) - varför den gifte Arnold anlitar call-girls framgår inte riktigt, det verkar mest vara en normal grej män gör när de är ensamma. Izzy har skådespelardrömmar och går på provspelning. Det visar sig vara Arnolds nya pjäs, som har Arnolds fru Delta (Kathryn Hahn) och filmstjärnan Seth (Rhys Ifans) i huvudrollerna. Izzy chockas av att Arnold är regissören. Arnold chockas ännu mer av att hon dyker upp. Izzy blir kär i manusförfattaren (Will Forte), vars flickvän är Izzys stirriga terapeut (Jennifer Aniston). En gammal gubbe som brukade anlita Izzys tjänster är kär i henne och låter henne skuggas av en privatdetektiv - som visar sig vara far till en av de inblandade.
I den här filmen är alla släkt med alla - åtminstone verkar alla känna alla. Humorn bygger på förvecklingar modell fars på valfri privatteater. Flera spelar över. Det babblas oavbrutet. Folk pratar i mun på varandra. Man ska tänka Oh, vad tokigt, nu är Delta på väg till Arnolds hotellrum, och han har gömt en rysk call-girl (Lucy Punch) i badrummet, eftersom hon gått fel, hon skulle egentligen till den förälskade gubben, som finns i rummet intill, och i rummet mittemot finns manusförfattaren och Izzy! För att inte tala om hur tokigt det blir när alla ovetande om varandra råkar gå till samma restaurang.
Filmen räddas en aning av de medverkande, och förutom de skådisar jag nämnt, får man se en oändlig rad känt folk dyka upp i småroller: Michael Shannon, Colleen Camp, Cybill Shepherd, Tatum O'Neal, Joanna Lumley, Scott Campbell, Bogdanovich själv, och i sista scenen stövlar Quentin Tarantino in som sig själv och pratar om en Sonny Chiba-festival.
Arnold pratar ofta om att man istället för att ge nötter till ekorrarna, ska man ge ekorrar till nötterna. Filmen är producerad av Squirrels to the Nuts LLC - och detta har man lyckats stava fel till i eftertexterna! Mot slutet av dessa står det "Squirrels the the Nuts LLC".
Jag kan tyvärr inte komma på någon större anledning att se SHE'S FUNNY THAT WAY.
Det hade nog blivit bättre med Stefan & Krister.
  







(Biopremiär 20/6)

-->

tisdag 26 maj 2015

Bio: While We're Young

Foton copyright (c) Scanbox
Av en ren händelse dog Ben Stillers mor häromdagen. Och nu går den här filmen - med Ben Stiller - upp på bio i Sverige. Jag känner en del människor som absolut inte kan med Ben Stiller. Samtidigt känner jag många som älskar filmer som ZOOLANDER och DODGEBALL. Själv har jag inget emot Stiller - inte mer än att filmerna han medverkar i sällan är speciellt bra.
Då har jag svårare för regissören och manusförfattaren Noah Baumback, som bland annat gjort hyfsade GREENBERG och mindre hyfsade FRANCES HA. Han brukar hålla sig inom ramarna för klyschig American Independent, och ibland närma sig folk som Wes Anderson - Baumbach till och med skrev manus till den påfrestande DEN FANTASTISKA RÄVEN. Därför blev jag förvånad när det inte dröjde speciellt länge innan jag kom på mig själv med att gilla Baumbachs senaste film WHILE WE'RE YOUNG.
Ben Stiller (49) och Naomi Watts (46) spelar gifta paret Josh och Cornelia - jag trodde att de skulle föreställa ett par i min ålder, vilket de är, men av någon anledning är rollfigurerna bara 44 respektive 43. Det finns ingen anledning till att de ska vara något yngre. Men i vilket fall: Josh är dokumentärfilmsregissör och har problem med sin nya film; han har inte lyckats göra något nytt på tio år. Cornelia är dokumentärfilmsproducent och dotter till den legendariske dokumentärfilmaren Leslie Breitbart - jag inser att jag satt igenom hela filmen utan att se att han spelas av Charles Grodin, som hunnit bli gammal.
Josh och Cornelia har något slags medelålderskris, deras bästa vänner har fått barn, och Josh tycker att han kört fast. Då träffar de plötsligt på Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried), ett gift par i 25-årsåldern; Jamie är aspirerande dokumentärfilmare och befinner sig farligt nära hipsteravgrunden. Josh och Cornelia börjar hänga med dessa ungdomar; de deltar i deras aktiviteter, och de börjar se på sina och sina jämnåriga vänners liv på ett annat sätt - samtidigt som vännerna tycker att Josh och Cornelia blivit konstiga. Dock visar det sig efter ett tag att allt inte riktigt är som det ser ut - punkt, punkt, punkt.
WHILE WE'RE YOUNG är en lågmäld dramakomedi och väldigt New Yorskt. Den är rolig och har många intressanta poänger - och Josh och Cornelia känns som ett realistiskt par. Ben Stiller har ju tidigare visat att han även klarar drama.
När Josh och Cornelia kollar på film hemma, bläddrar de fram Netflix. De använder Internet, de har jämt sina smartphones framme. Josh fascineras av att Jamie och Darby (som bor i en stor, bohemisk våning de inte borde ha råd att bo i i verkligheten) tittar på VHS, lyssnar på vinyl och skriver på skrivmaskin. Fast snart retar sig Josh på att dessa hipsters liksom bara anammar halvgamla grejor de inte har någon relation till och försöker göra grejorna till något coolt. Och jodå - sådan kan även jag reta mig på. Josh säger att han minns när "Eye of the Tiger" ansågs vara en dålig låt - det vill säga när den kom (För övrigt spelas Billy Ocean på filmens soundtrack, honom hade jag helt glömt bort. Av ganska naturliga skäl).
Jag fick lust att applådera när Josh skäller ut Jamie för att den sistnämnde tycker att om någonting finns tillgängligt är det bara att ta det och dela med sig. Det är inte okej, tycker Josh, det är stöld. En tydligt känga till all denna piratverksamhet som skadat branschen, vilket yngre människor inte verkar ha någon som helst förståelse för.
Jag känner att jag håller på att spoila filmen. Som ni märker har jag en hel del att säga om den här, och det beror väl på att det är ett drama som för en gångs skull innehåller rollfigurer och situationer jag kan relatera till. Sådana växer inte på träd.
Men nu sätter jag punkt.








(Biopremiär 29/5)

-->

tisdag 13 augusti 2013

Bio: Frances Ha

Foton copyright (c) Atlantic Film
Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Svar: Den här filmen!
Noah Baumbachs förra film som regissör var GREENBERG, som kom 2010 och som jag tyckte var helt okej. Efter denna har han skrivit manus till den vissna MADAGASKAR 3. Han skrev även manuset till DEN FANTASTISKA RÄVEN, en film jag hade väldigt svårt för. När jag nu tittar på Baumbachs filmografi konstaterar jag att jag faktiskr sett hans första film som regissör; KICKING & SCREAMING. Den såg jag 1995, första gången jag var i Cannes, där den visades på marknaden helt utan fanfarer. Jag minns den som trevlig.
Manuset till FRANCES HA har Baumbach skrivit tillsammans med Greta Gerwig - och det är minst sagt over-written, som de säger i Amerika. Genren är American Independent - detta har ju faktiskt med tiden blivit en egen genre. Unga vuxna, gärna boende i New York, som pratar oavbrudet i 90 minuter. Helst ska de ägna sig åt kultur och/eller populärkultur. Påfallande ofta är det filmat i svartvitt. FRANCES HA kan bocka av allt detta!
Gerwig spelar titelrollen som 27-åriga dansösen Frances - efternamnet Ha förklaras i filmens allra sista bildrutor. Frances bor tillsammans med sin allra bästa vän Sophie (Mickey Sumner); de älskar varandra. Men så flyttar Sophie, efter hon får bo hos en trist tjej i glassigare Tribeca. Frances flyttar in till några killkompisar. Sophie har en trist pojkvän ingen verkar gilla ("He likes to cum in my face"), Frances har aldrig pojkvänner - hon är "undatable".
Frances har taskigt med stålar och vill bli fast anställd vid sitt danskompani, men när hon inte får vara med i deras julföreställning, har hon inte råd att betala hyran, så hon flyttar hem till sina föräldrar - och sedan till en annan lya. Och så vidare. Sophie flyttar till Japan med sin kille.
... Och så fortsätter det. Detta är "a slice of life" - vilket innebär att filmen saknar egentlig intrig. Det enda som händer är att Frances flyttar till olika bostäder; hon verkar inte utvecklas som människa. Filmen är indelad i olika kapitel - dessa är döpta efter Frances' olika adresser.
Frances och hennes vänner pratar oavbrutet. All dialog är lite för genomtänkt; over-written, som sagt, och det har en tendens att kännas sökt och aningen teatraliskt. För att visa hur cool och frigjort Frances är, har hon dåligt bordsskick och pressar in bröd i ansiktet. Vid flera tillfällen pratar folk med mat i munnen.
Det svartvita fotot är snyggt och filmen ser ut som en fransk film från 1960-talet; New York känns bohemiskt och europeiskt, alla röker, och plötsligt åker faktiskt Frances till Paris, där hon spenderar två misslyckade, händelselösa dagar. När filmen går i mål känns det nästan som om den är tillbaka där den började.
Greta Gerwig, som ser lite svensk ut, är bra i rollen - men jag är trött på sådant här. Frances är rätt charmig, vissa scener är småkul, filmen får väl anses vara sympatiskt, men jag tycker att det här är rätt poänglöst. En massa lagom ointresserade 20-somethings som babblar oavbrutet utan att det leder någonvart. FRANCES HA varar bara 86 minuter. Den skulle kunna vara hur lång som helst, eller betydligt kortare. Men eftersom det inte händer så mycket känns den lång.
Frances föräldrar spelas av Greta Gerwigs riktiga föräldrar. Det spelas David Bowie på soundtracket.
Jag är kanske för gammal. Kulturkoftor och hipsters i 30-årsåldern sitter säkert och tycker att, åh, vad bra det här är!







(Biopremiär 16/9)

-->



söndag 23 maj 2010

Bio: Greenberg

Foton: Wilson Webb © 2010 Focus Features LLC. All Rights Reserved. 
År 2005 kom det en komedi med Will Ferrell som heter KICKING AND SCREAMING. Detta gjorde mig lite förbryllad. 1995 såg jag en film med samma titel på marknaden i Cannes. Det enda jag minns av KICKING AND SCREAMING från '95, är att det var en liten independent dramakomedi med Olivia D'Abo i en av rollerna. Jag tyckte den var rätt okej, men jag har inte sett- eller hört talas om den sedan dess.

Tills nu. Ja, och då, 2005, när Ferrell-filmen kom.

Jag tänkte att jag borde kolla upp Noah Baumbachs karriär innan jag skriver den här recensionen av hans senaste film.

Tamme-
fan om inte 1995 års KICKING AND SCREA-
MING är Baum-
bachs regidebut! Där ser man. Det hade jag ingen aning om.

Noah Baumbach är en sådan där regissör som går hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder, och på tidningar som Dagens Nyheter. Själv tycker jag oftast att någon borde klubba Baumbach med ett trubbigt föremål. Han tillhör de där irriterande typerna som gör irriterande filmer. Wes Anderson och de där. Baumbach skrev till och med manuset till Andersons DEN FANTASTISKA RÄVEN; en film som gick hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter.

Även GREENBERG lär gå hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter. Jag missade pressvisningen i torsdags, eftersom jag var på ett pressmöte på konsthallen (rapport kommer) och åt sej (ännu en gång). Mina förväntningar på filmen var förstås inte alltför stora; trailern sa det mesta, och en av mina kollegor sa att han gissar att jag kommer att sätta en tvåa i betyg.

Först igår kom jag iväg att se filmen, som handlar om 41-årige Roger Greenberg (Ben Stiller) och Florence (Greta Gerwig), som är tjugonågonting. Florence är hemhjälp hos den välställda familjen Greenberg i Los Angeles, och när de ska åka på semester till Vietnam, flyttar herr Greenbergs bror Roger in för att passa huset. Roger bor i New York och har precis skrivits ut från ett sjukhus, där han suttit på grund av psykiska problem.

Roger återupptar kontakten med några gamla vänner, bland dem Ivan Schrank (Rhys Ifans), och så träffar han förstås Florence. Roger och Florence inleder ett väldigt märkligt förhållande. Eller, tja, förhållande är att ta i. Vänskap är också att ta i. Men de verkar göra sitt bästa för att starta ett förhållande, även om de båda två verkar rätt motvilliga.

...Och det här är väl i princip allt som händer i GREENBERG. Grå vardag i ett villaområde i LA.

Det här är en väldigt grå film. Färgerna är urtvättade och fotot är rudimentärt. Självklart är detta medvetet. Det blir ju mer independent om det är småfult och trist.

Florence är blek och har flottigt, tradigt hår. Något hon har gemensamt med de flesta i filmen. Hon är också en rätt osympatisk typ. Jag vet inte om jag stått ut med att umgås med henne. Hon är inte speciellt attraktiv vare sig till utseende eller som människa. Florence, inte Gerwig som spelar henne.

Och eftersom ju Roger har psykiska problem är inte han heller den mest lättsinnige muntergöken i kvarteret; han är väldigt oberäknelig, efter att ha varit trevlig och social en stund, kan han vända på en femöring och bli tvär och neurotisk, nästan direkt aggressiv.

Det här är en film om irriterande männi-
skor, en berättelse som egent-
ligen inte leder någon vart. Jag borde tycka att GREENBERG är totalt värdelös.

Men jag såg den alltså på en ordinarie visning med vanlig publik. En skrattande publik. Och det smittade kanske av sig. För jag tyckte inte att filmen var så pass hemsk som jag förutspått. Jag skrattade minsann till flera gånger jag också. Jag gillade Rhys Ifans' (Spike i NOTTING HILL) rollfigur och de besynnerliga konversationer han ibland för med Roger. Det dyker upp sjungande, mexikanska servitörer. Ett par pinsamma sexscener blir rätt skoj. I en scen spelas en väldigt cool låt med Serge Gainsbourg. Så jag plockar faktiskt fram en tredje dvärg. Men jag är tveksam när jag gör det. Om inte biopubliken fått med mig på noterna, hade jag säkert låtit den tredje dvärgen sitta kvar i sin skrubb.

För inte så längesedan skrev jag lite grann om Lea Thompson här i TOPPRAFFEL!. En annan skådespelerska som var lite stjärna på 1980-talet, är Jennifer Jason Leigh. Liksom Thompson försvann hon från de största strålkastarna under 90-talet. Men i GREENBERG har hon en liten roll. Inte nog med det, hon har även producerat filmen och skrivit storyn tillsammans med Baumbach. Driftig kvinna, det där. För den som undrar kan jag upplysa om att hon hunnit bli 48.

Personen som översatte GREENBERG lyckades få Leonard Maltin att bli Maitlin i den svenska texten, och "mullet" (hockeyfrilla) översattes med "raggarfrisyr".



 
 
 
 
(Biopremiär 21/5)