Visar inlägg med etikett Nina Gunke. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nina Gunke. Visa alla inlägg

söndag 24 augusti 2014

Bio: Medicinen

Foton copyright © 2014 Tony Nutley, Sweetwater production AB 
Som vi har längtat! Men äntligen är väntan över - här har vi en ny film av Colin Nutley. Denne regissör som förgyller både biosalonger och vår tillvaro.
... Och de av er som anar en viss ironi i ovanstående meningar är rätt på det. Colin Nutley, som senaste attackerade 2010 med den värdelösa ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT, gör ju inte en människa glad. Eller ... Jo, det gör han tydligen. Häromveckan förhandsvisades nya filmen MEDICINEN för Bioklubbens medlemmar, och på klubbens Facebooksida ville man sedan veta vad folk tyckte. I princip kommenterar jag aldrig på sådana sidor, men efter att ha sett medlemmarnas omdömen kunde jag inte låta bli. Kommentarerna kom från 100% kvinnor och alla - alla - tyckte att filmen var fantastiskt rolig och bra. Jag hade sett filmen på en märkligt tidig pressvisning för flera månader sedan och skrev "Årets sämsta svenska film" i kommentarfältet. Något som fick främst män att klicka på Gillaknappen.
MEDICINEN bygger på Hans Koppels roman med samma namn. Jag har inte läst boken - och filmen är gjord "fritt efter" den. Colin Nutley brukar ju inte ha några egentliga manus, utan låter skådespelarna improvisera fram dialog och scener. Åtminstone har det hävdats att filmerna görs på detta sätt. Och nog låter det som om många scener improviserats fram i den här filmen, eftersom de håller på för länge och dialogen går på tomgång i cirklar.
Helena Bergström (Surprise!) spelar Johanna, journalist på det glassiga magasinet Dolce Vita. Hon är frånskild, gillar inte att hennes ex är ihop med en yngre kvinna, hon har taskigt med pengar, och hennes artikelidéer gillas inte på tidningen, där hon vantrivs. För att få lite extra pengar tackar Johanna ja till att bli försökskanin och testa en ny medicin - och när hon får tabletterna berättar läkaren (Nina Gunke) att några av försökskaninerna får verkningslösa tabletter. Just det - redan här kan man gissa vad det hela går ut på och hur det kommer att sluta. Ingen överraskning här, inte.
Johanna börjar att äta sin nya medicin - och genast genomgår hon en personlighetsförvandling. Hon blir tack vare dessa piller väldigt självsäker och kaxig - och kåt. Hon överraskar sig själv genom att låta sig bli uppraggad av en lesbisk tjej (Petra Mede), som hon har sex med. Och hon käftar emot sina jobbiga kollegor på tidningen. Tänk, vilken bra medicin. Synd att man lät läkaren prata om placeboeffekt redan i början av filmen.
MEDICINEN är en otroligt dålig film som på flera sätt känns direkt amatörmässig. Precis som oftast är fallet i svensk film, skildras livet på tidningsredaktionen på ett märkligt, orealistiskt sätt. Ewa Fröling gör chefredaktören, en överdriven, närmast surrealistisk rollfigur som aldrig verkar ha satt sin fot på en riktig tidningsredaktion. De rätt osympatiska kollegorna görs av Maria Lundqvist, Katarina Ewerlöf och Susanne Thorson. Det är troligen meningen att de här personerna ska vara roliga, men det är de inte. Begåvade skådespelerskor har kastats bort på skräp.
Ingenting i filmen är roligt. Det här är bara långt, utdraget, och osannolikt dumt. Folk babblar. Folk gör konstiga saker.
Om det inte vore på grund av en detalj, hade jag gett filmen en överkryssad dvärg i betyg. Nu blir det en etta ändå - tack vare Cecilia Forss. Jag gillar henne - hon har en enorm utstrålning och är här den enda som lyckas vara lite rolig i eländet.
Jag hoppas att folk inte får för sig att detta är en "kvinnlig film" som främst vänder sig till- och uppskattas av kvinnor. Kvinnor - och svenska folket - förtjänar bättre filmer än det här.
Årets sämsta svenska film.







(Biopremiär 29/8)

-->



onsdag 20 mars 2013

Bio: Bäst före

Foton: Alexandra Aristarhova © 2013 AB Svensk Filmindustri

Jag har i så kallade sociala medier tidigare gjort mig lustig över filmaffischen till BÄST FÖRE. På den finns en stor Finlandsfärja, och i nedre kanten kan man läsa att Silja Line sponsrat filmen. Då förväntar man sig förstås det värsta. En förtäckt reklamfilm för företaget i fråga. Men så illa är det inte. Ganska långtifrån - skulle det visa sig.

Mats Arehn har tidigare gjort filmer som den utskällda floppen KALABALIKEN I BENDER (som jag borde se om, den är nog jätterolig idag - eller ännu sämre) och den usla, internationella superfloppen ISTANBUL, med Timothy Bottoms och med ledmotiv av Tomas Ledin ("Det har hållits testvisningar av filmen. Det gick inte så bra," sa Ledin då), me även den charmiga VITA LÖGNER med Peter Haber.

Jag trodde att BÄST FÖRE skulle vara en film i den gamla fina, svenska 80-talskomeditraditionen. Ni vet, typ GRÄSÄNKLINGAR och liknande. En handfull väletablerade och folkkära skådespelarveteraner i huvudrollerna, ett folkligt - i det här fallet Finlandsfärjorna - upplägg. Nu är det här förvisso en komedi, men det är inte en rak flabbfest av Loffesnitt för hela familjen. Istället är det en vemodig och tragikomisk historia.

Brasse Brännström är bildläraren Bosse som går i pension - och dumpas av sin fru. Han sitter mest hemma och surar och har svårigheter att umgås med sin dotter. Kjell Bergqvist är Lennart, som var Bosses chef på skolan. En ständig brudjägare med höga tankar om sig själv. Han bedrar konstant sin fru. Han har även blivit diagnostiserad med prostatacancer och måste opereras så snart som möjligt. Göran Ragnerstam är Anders, en hypokondriker och snåljåp som kämpar med ett nytt "format" han ska lansera - han har kommit på ett, tycker han, fantastiskt TV-program: "Vem vill bli ingenjör?". Idén är fruktansvärt dålig och inga kanaler vill veta av det.

För att liva upp tillvaron bestämmer de här tre gamla vännerna sig för att tura med Finlandsfärjan. Ha kul så som de hade förr om åren. Lennart fixar bokningen - vilket innebär att han bor ensam i en lyxhytt medan de två andra får trängas i en budgethytt. Det första som händer ombord är dock att Bosse träffar på Anna (Ewa Fröling), hans stora kärlek från 70-talet. Hon bor numera i Portugal och befinner sig ombord för att fira sin morsas (Meta Velander) 84-årsdag.

Bosse och Anna börjar så smått jobba upp de gamla känslorna för varandra - medan Lennart, som hävdar att han är 50, genast försöker lägga an på Anna (och ett par tjugoåringar). Han har dock bättre tur med 84-åringen.

Riktigt varför de här tre snubbarna fortfarande umgås förstår jag inte, eftersom de är varandra väldigt olika. Lennart och Anders är dessutom rätt osympatiska - även om Kjell Bergqvist som bekant är bra på att spela en dryg jävel och här gör det med bravur. Och det är just skådespelarna som räddar den här filmen. Brasse är trots allt en väldigt duktig skådis, vilket ofta glöms bort, och han är bra som den trötte och lite tilltufsade Bosse. Meta Velander är fullkomligt strålande i sin roll, hon är jätterolig - medan ewa Fröling har alldeles för tunga örhängen, som gör hennes örsnibbar hur långa som helst. Vi ser även Nina Gunke (från JUSTINE OCH JULIETTE) som Lennarts nya doktor i en rolig scen, Anki Lidén är Bosses föredetta fru - och hon flyttar ihop med Lars-Erik Berenett, som låtsas vara konstkännare.

En enorma produktplaceringen av Viking Line stör inte speciellt - eftersom större delen av filmen utspelar ombord på produktplaceringen. Tekniskt sett känns BÄST FÖRE som en typisk, svensk film - den sticker inte ut på något sätt, vare sig med regi, filmfoto, klippning, musik och så vidare. Det handlar om enkla lösningar.

Den som förväntar sig en skrattfest lär bli besviken. Som jag nämnde ovan är detta en vemodig film - de här gubbarna tror sig ha sett sina bästa dagar, det lackar mot livets slut. Bosse ser dock plötsligt ett ljus vid horisonten. Fast filmen innehåller ett flertal riktigt roliga scener, oftast involverar dessa Bergqvist och diverse pinsamma situationer. Och som sagt: skådespelarna räddar filmen och gör den sevärd. Med andra namn i rollerna hade det här nog inte blivit lika angenämt.

BÄST FÖRE är för övrigt ännu en film som bränner en del av budgeten på att filma ett par korta scener i ett lite mer exotiskt land.

 

 

 

 

(Biopremiär 22/3)

onsdag 11 april 2012

Bio: Jävla pojkar

Foton copyright (c) Shake Film
Jävla pojkar? Jävla film! Ännu en svensk film som får biopremiär. Ännu en svensk film gjord helt utan någon målgrupp i åtanke.
Håhåjaja. Suck. Pust. Stön.
Ännu ett ofärdigt filmskoleprojekt, tänkte jag medan jag såg filmen. Ännu en film av en ung, superseriös filmstudent. Dessutom en invandrare - en ung invandrare som tror att man måste göra film av den gamla, trista, svenska skolan. Därför blev jag oerhört förvånad när jag kollade upp regissören Shaker K Tahrer. Född i Bagdad, Irak ... 1959! Vaffan? 53 år?
Nåja. Långfilmsdebut är det i alla fall. Både som regissör och manusförfattare.
Och bra är det inte.
Återigen är det en film med Bergmankomplex - eller snarare Norénkomplex. Och återigen är det den där gamla SHORT CUTS som spökar. Svenska filmare verkar inte kunna lämna greppet med parallellhistorier som flätas samman bakom sig. Varför är det så? Det enda unika med JÄVLA POJKAR är nog att den är inspelad i Göteborgsförorten Bergsjön. Samproducenterna är ohyggligt många, två av dessa är Bergsjöns Kultur- & Mediacenter, och Göteborgs Stad Bergsjön.
Tahrer har lyckats engagera en rad kända, väletablerade och kompetenta skådespelare till sin film. Jag tycker att dessa borde ha upptäckt alla brister i manuset, men tydligen inte.

Det börjar med studentexamen och vi presenteras för tre pojkar och deras föräldrar. Tom Ljungman är Kristoffer, son till Ida (Elin Klinga). Ida har grava psykiska problem, eftersom hennes far utnyttjade henne sexuellt när hon var barn. Hon kastar ofta tallrikar i väggen. Kristoffer har blivit vek och känslig. Mats Sandahl är Björn, adoptivbarn från Etiopien. Hans föräldrar spelas av Stig Engström (som är vänsterhänt) och Nina Gunke (fråm Mac Ahlbergs MOLLY - FAMILJEFLICKAN). Dessa föräldrar ska plötsligt skiljas. Björn, som är intresserad av skådespeleri och medlem i en teatergrupp, och som verkar ha haft en harmonisk uppväxt, blir plötsligt självmordsbenägen. Engström är förresten psykiatriker och han får Ida som patient. Gunke vill åka till Etiopien och hitta Björns biologiska mor. Det vill inte Björn, han vill hänga sig.
Rikard Björk är Simon. Hans morsa spelas av Marika Lagerkrantz, som bestämt sig för att flytta hem till sin nye karl. Det gillar inte Simon, han är trött på morsans karlar. Istället bestämmer han sig för att flytta hem till sin farsa Tomas (Jacob Nordenson), som han inte träffat på tretton år. Tomas är en knäppgök som bor ensam i en villa. Ingen får hälsa på, han släpper inte in någon. Simon tvingas tälta i trädgården. På nätterna traskar Tomas ut till kyrkogården. Där sitter han vid sin mors grav, dricker vin och spelar opera. Lagerkrantz jobbar på ett äldreboende. Där bor Lennart (Evert Lindkvist). Han gillar sin sköterska väldigt mycket. Annars är han rädd. Och denne gubbe hänger förstås ihop med ovannämnda handlingstrådar.

Det är ingen vågad chansning om ni gissar att allt det här kommer att leda till elände. Eländes elände. Åtminstone för majoriteten av de inblandade.
Psykologiskt funkar det här inte alls. I synnerhet inte historien om stackars Björn. Men rent allmänt haltar det mesta. Dels är logiken ofta konstig, vi får bland annat vara med om världens snabbaste polisutryckning, och en scen där en person som först ingen verkar veta var han finns, plötsligt hittas utan problem. Alla verkar bo i Bergsjön.
Precis som i så många svenska dramer, finns här inga riktiga människor. Det är de gamla vanliga klichéerna. Seriösa svenska dramer har en tendens att vara klyschigare än actionfilmer. Dialogen är sökt och onaturlig; teatralisk. Rollfigurernas beteenden är teatraliska. Det finns inga människor i verkligheten som pratar och beter sig så här.
Och apropå teatraliskt, den där dramakruppen Björn är med i, är hur flängd som helst. Vad är det för tosingar? I deras pretentiösa föreställning går skådespelarna mot varandra, krockar och trillar omkull. Sämst skådis i hela filmen är kvinnan som spelar dramaläraren. Jag läser att hon spelas av Anna-Lena Erlandson - men, jag läser även att hennes röst görs av Betty Johannesson! Oj. Varför har man dubbat henne?
JÄVLA POJKAR har visst tävlat på ett par utländska filmfestivaler. Vilket egentligen inte säger så mycket. Vad det här ska upp på bio att göra begriper jag inte. På 70-talet hade filmen klassats som TV-teater. Fast den hade nog aldrig visats, eftersom den är för dålig. Som sagt: JÄVLA POJKAR känns som ett filmskoleprojekt. Det är långtifrån en färdig film.






(Biopremiär 13/4)