Visar inlägg med etikett Nikolaj Lie Kaas. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nikolaj Lie Kaas. Visa alla inlägg

lördag 8 oktober 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Den siste konungen

DEN SISTE KONUNGEN (Studio S Entertainment)
Den svenska filmindustrin har aldrig varit speciellt mån om svenska folkets behov av äventyr, action och skräck. I Norge är de lite bättre på den fronten, framför allt när det gäller äventyrsfilmer; kanske främst för barn och ungdomar. Men det är förstås inte alltid det blir bra.
DEN SISTE KONUNGEN av Nils Gaup, som gjorde VÄGVISAREN, är ett påkostat norskt medeltidsraffel. Året är 1204. En tvåårig gosse är ende tronarvingen och onda makter vill se honom död. Två skäggiga krigare smugglar ut ungen ur slottet för att föra honom i säkerhet. Det blir en farlig färd på skidor över vackra, bergiga vinterlandskap. Efter sig har de en skock illasinnade danskar, anförda av Nikolaj Lie Kaas.
Det syns att filmen kostat en del pengar. Det är gott om statister, rustningar, slott och grejor, samt en hel del sammandrabbningar med svärd, yxor, pilbågar, och skidåkningsstunts (de flesta av filmens stuntmän verkar vara svenskar). Men vad hjälper det när filmens manus är klumpigt och odramatiskt? Tyvärr visar sig DEN SISTE KONUNGEN vara en väldigt tråkig film. Jag hade svårt att engagera mig. I synnerhet under evighetslånga diskussioner om politiska intriger - här gäller det att veta vem som är vem, och vilka som är vilka.
Filmens två skägghjältar spelas av Jakob Oftebro (norrmannen i SÅ OCK PÅ JORDEN) och Kristofer Hivju, som setts i GAME OF THRONES och en rad andra amerikanska produktioner, samt som Persbrandts efterträdare i BECK.
Søren Pihlmark spelar ond, dansk präst. Även Lia Boysen dyker upp i en liten roll. Hennes repliker är på svenska och därför inte textade. Eftersom hon viskar teatraliskt är det svårt att uppfatta vad hon säger.
För övrigt konstaterade jag att jag har rätt svårt att förstå norska - och jag hejade på danskarna.
Det är trevligt att de ansträngt sig och gjort en äventyrsfilm. Synd att det inte blev så bra.














söndag 28 juni 2015

Bio: En andra chans

Foton copyright (c) Studio S Entertainment

Den bild man i utlandet har av Sverige bygger oftast på filmer. Eftersom de svenska filmer svenska folket helst ser på bio - det vill säga Lasse Åberg-filmer och andra lättsamma komedier - sällan exporteras, är det Ingmar Bergman, svåra dramer och typiska filmfestivalsfilmer som skapat bilden av svensken som en tungsint, svårmodig person, som lever i en deprimerande värld.

Susanne Biers nya film är en dansk-svensk samproduktion med betoning på dansk, men den känns som ett paradexempel på en typisk svensk film - enligt utländska biobesökare. EN ANDRA CHANS är en enda lång radda skandinaviska dramaklichéer staplade på varandra. Danmarks Radio har tydligen kallat filmen "Susanne Biers starkaste film någonsin". Nu har jag inte sett alla Biers filmer, men EN ANDRA CHANS är av allt att döma hennes sämsta film någonsin. Samtidigt är den emellanåt fruktansvärt rolig - men det är inte meningen.

En gång i tiden regisserade Anders Thomas Jensen bra filmer som BLINKANDE LYKTOR och DE GRÖNA SLAKTARNA. Han har skrivit manus till den här filmen - och det är inte utan att jag undrar hur många Sort Guld han hällde i sig innan han fick den fullkomligt flängda idén till EN ANDRA CHANS. Storyn är nämligen lika långsökt som osannolik - åtminstone i ett seriöst drama.

En handfull av Danmarks - och Sveriges - mest namnkunniga skådespelare har anlitats till denna fullkomligt humorbefriade och gravallvarliga film. Hollywoodstjärnan Nikolaj Coster-Waldau spelar polisen Andreas, vars suput till kollega Simon görs av Ulrich Thomsen. även han känd från Hollywoodfilmer. Andreas är gift med Anna (Maria Bonnevie), som har psykiska problem. Andreas och Anna har nyligen blivit föräldrar till en liten gosse, och Anna har svårt att hantera det nya livet som mor. Bebisen skriker mest hela tiden.

Nikolaj Lie Kaas spelar den psykopatiske, våldsbenägne knarkaren Tristan, som släppts ut från finkan. Han bor tillsammans med den misshandlade Sanne (May Andersen), och även de har en liten bebis. Detta gossebarn vansköts utan like; den ligger oftast på golvet och är täckt av sitt eget bajs. Andreas och Simon gillar inte detta och vill helst se Tristan bakom lås och bom.

En morgon vaknar Andreas och Anna och upptäcker att deras son dött under natten. Anna blir nu ännu mer knäpp och vägrar tro att pojken är död - hon vill ha honom tillbaka, Då får Andreas en genialisk idé: han tar sig hem till Tristan och Sanne när de sover. Hur visste han att de skulle vara hemma och sova? Hur tog han sig in? Fråga inte mig. Andreas har med sig sin döde son och smetar in honom med bajs, så att Tristan och Sanne ska tro att det är deras bebis som dött - och så tar han med sig deras levande unge hem, för att uppfostra den. Tanken är att ingen ska märka detta.

Därefter blir det ännu dummare - vi serveras en vansinnig scen med Anna, en lastbilschaufför och en bro, och plötsligt dyker Peter Haber och Ewa Fröling upp som Annas föräldrar, försedda med minimalt antal repliker. Simon däckar på en strippklubb. Thomas Bo Larsen medverkar som bartender i vad som närmast är en statistroll.

Filmfotot är genomgående grått och trist. Andreas och Anna bor i en flott villa, men vädret är alltid dåligt. Eftersom det här är ett seriöst drama, får Anna ständigt utbrott och skriker. Hon skriker de flesta av sina repliker. Hon gråter mycket och snorar. Vi får se snor i närbild. Tristan skriker ännu mer. Andreas och Anna gör ofta konstiga saker - när bebisen inte kan sova, kör de antingen en liten runda i bilen med honom, mitt i natten, eller så lägger de honom i en barnvagn och går ut på en lång promenad på en lång, tom bro. Mitt i natten. Som föräldrar ju ofta gör. Det ser ut som om de vandrar iväg flera kilometer med barnvagnen i den lika ensamma som dystra vinternatten.

Det här är så fånigt och parodiskt att, ja, jag vet inte vad. Ja, jösses. Jag satt och försökte hålla mig för skratt genom hela filmen. Det är meningen att jag ska bli gripen, uppleva detta som drabbande, kanske till och med fälla en tår. Men där sket Susanne Bier sig på tummen.

Nu tycker man att alla dessa duktiga skådisar borde kunna lyfta filmen. Men även om främst Waldau och Thomsen gör bra ifrån sig, är det omöjligt för dem att rädda EN ANDRA CHANS. Handlingen är helt enkelt för bäng och regin är för odistanserad. Det är lite kalkonvarning över den här.

Jag gillade scenen där Waldau smetar bajs på en död bebis.

 

 

 

 

(Biopremiär 3/7)


onsdag 29 april 2015

Bio: Child 44

Foton copyright (c) Nordisk Film

Tom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.

Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.

Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.

Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.

1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.

Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.

Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.

Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.

Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.

Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.

Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.

1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.

  




(Biopremiär 1/5)

torsdag 19 april 2012

Bio: Dirch

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag kan väl inte påstå att jag har något större förhållande till Dirch Passer (1926-1980), ansedd som Danmarks främste komiker - åtminstone under sin karriär. Som barn visste jag förstås vem han var; han såg ut som en korsning mellan Ernest Borgnine och Kim Larsen, men jag tror inte att jag såg några av hans över hundra filmer, och definitivt inga av revyerna. Jag kommer ihåg att äldre släktingar berättade att Passer minsann dog på scenen under en föreställning, och jag gissar att utdrag ur revyerna ibland dök upp på TV - hur skulle jag annars känna till karln?
Som vuxen har jag bara sett de konstigaste av Dirch Passers filmer. Den danska monsterfilmen REPTILICUS (1961), förstås. Den svenska kultfilmen HÄR KOMMER BÄRSÄRKARNA (1965). Västernfilmen BOCKEN I VILDA VÄSTERN (Præriens skrappe drenge, 1970). Ole Søltoft-filmen MAZURKAVALS TILL SJÖSS (1977). Men hans stora, folkkära publiksuccéer har jag fortfarande inte sett. Och nej, inte hans revyer heller. Den här biografin innehåller några revynummer - och ärligt talat tycker jag inte att det är speciellt roligt. Det är verkligen inte min grej. Oj, vad det är mossigt. Något slags danska varianter av Abbott & Costello-dialoger, med tillägget att Passer ser rolig ut och är högljudd. Hans standardskämt är att gapa stort och bröla. Funkar tydligen alltid.

Martin Zandvliets DIRCH har varit väldigt framgångsrik i hemlandet och har tilldelats en rad priser. Nikolaj Lie Kaas spelar Dirch Passer, och även om Kaas vid första anblick mest ser ut som en bildskön Hollywoodstjärna, blir han emellanåt överraskande lik Passer - gigantisk mun, samma kroppsspråk. Vad som är mest intressant i skådespelarvalet, är att Nikolaj är son till Preben Kaas (1930-1981), dansk skådespelare, komiker och regissör som samarbetade med Passer - DIRCHS eftertexter avslutas med ett foto från 1975 på vilket Passer håller lille Nikolaj i famnen.
Kaas är alldeles utmärkt i huvudrollen. Däremot tycker jag inte att denna biografi som helhet är särdeles lyckad. Den blir för enkelspårig, den upprepar sig, och den har en tendens att vara lite för pretentiös. Clownen gråter alltid bakom masken. Oj, vad Dirch Passer var olycklig. Det är ett evigt mörker här.
Filmen börjar i mitten av 1950-talet och vi i publiken förväntas vara välbekanta med Passer, som då firade stora triumfer på scenen. Var han kom ifrån, hur karriären började berättas inte. Publiken jublar år Passer och hans vän och parhäst Kjeld (Lars Ranthe), men när ridån gått ner, sitter Passer och deppar och krökar. Kjeld krökar ännu mer. Passer har fru och barn, men träffar hela tiden nya brudar. Under filmens gång hinner han gifta om sig ett par gånger. Men varför är han så deprimerad? Hände något under hans uppväxt?
Döden på dig väntar.

Passer blir ovän med Kjeld, Kjeld börjar kröka ännu mer, efter några år blir de vänner igen och sätter upp en comebackrevy - men Kjeld dör på premiärkvällen, efter föreställningen. Därefter återkommer Kjeld emellanåt som något slags spöke Passer pratar med i alldeles för pretentiösa scener. Usch, jag har väldigt svårt för sådana här teatraliska inslag.
Passer krökar alltmer, han verkar aldrig vara lycklig, hans hälsa börjar krångla, vilket han döljer för sin sista, väldigt unga hustru, och till sist klär han ut sig till Kim Larsen och trillar ihop på Tivolis scen och dör efter ankomsten till sjukhus. Fast jag hörde att han i verkligheten trillade ihop bakom scenen. Det hela avslutas med ett stort sång- och dansnummer.
Eftersom filmen är så fokuserad på mörker, tycker jag att det blir alldeles för distanserat. Jag känner ingenting för de här människorna. De är ett gäng alkoholiserade dysterkvistar. Och då spelar det ingen roll att skådespelarinsatserna är utmärkta.
Med jämna mellanrum får vi se Kaas och Ranthe återge populära sketcher, vilket de gör skickligt. För min del är det lite för mycket Jubel i busken och Stefan & Krister. Dirch Passers filmkarriär lämnas helt därhän och nämns bara i förbigående i en replik.






(Biopremiär 20/4)