Visar inlägg med etikett Nikolaj Coster-Waldau. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nikolaj Coster-Waldau. Visa alla inlägg

torsdag 2 juli 2020

Netflix: Domino

Foton copyright (c) Netflix

Jag tittar på Brian De Palmas filmografi och konstraterar att han nu hamnat i den där gruppen uppburna regissörer som under en lång karriär nog gjort fler filmer som är likgiltiga, eller ibland riktigt dåliga, än bra. Vi associerar namnet De Palma med en rad bra, klassiska filmer från 1970- och 80-talen. Majoriteten av de filmer han fått ur sig sedan 90-talet har inte varit några större höjdare. Ett par har väl varit hyfsade.

Jag såg aldrig Brian De Palmas förra film; PASSION, men hans senaste - vilken dumpats direkt på Netflix - är ingen film som pekar på att De Palma är tillbaka i gammal god form. Tvärtom.

Har du undrat hur en TV-film om Kurt Wallander eller Martin Beck skulle se ut om den regisserades av Brian De Palma? Försedd med filmmusik av Pino Donaggio? DOMINO är svaret!

DOMINO är en med amerikanska mått mätt en lågbudgetproduktion. Drygt 50 miljoner kronor kostade filmen - som till större delen är dansk. En stor del av filmen spelades in i Köpenhamn, och inspelningen var, enligt De Palma, problematisk. Ingenting funkade och de danska producenterna betalade inte ut löner till filmteamet.

För manus står norrmannen Petter Skavlan, som tidigare bland annat skrivit KON-TIKI. Skavlan stod även för manuset till HAMILTON 3 med Mikael Persbrandt - en film som aldrig gjordes. Det är inte utan att jag undrar om Skavlan tog det manuset och skrev om det till DOMINO.
DOMINO börjar rätt bra. Nikolaj Coster-Waldau och Søren Malling spelar poliserna Christian och Lars i Köpenhamn. De blir kallade till ett lägenhetsbråk, där de i trappan springer på en lika skäggig som blodig karl från Mellanöstern. Christian har glömt sin picka hemma, så han lånar Lars' när han ensam går in i en lägenhet. Det hela visar sig vara betydligt värre än ett lägenhetsbråk. Christian hittar en bunden man som torterats och mördats. Utanför lägenheten drar den skäggige kniv och skär Lars i halsen, och flyr ut genom fönstret. Lars väser att Christian måste följa efter, så han klättrar ut på de varmröda köpenhamnska tegeltaken.

Här, i denna takklättrarscen, blir det klassisk Brian De Palma. Vilket i princip är detsamma som klassisk Hitchcock. Även Pino Donaggios musik doftar Hitchcock när Christian klättrar och snubblar omkring på-, och hänger från taken. Efter en stund undrade jag dock varför Christian gav sig ut på taken, och varför ingen annan ser var som sker däruppe. Polis borde ha varit på plats inom kort och det hade bara varit att vänta på att den skäggige skulle komma ner.
Nå. Dessa inledande scener är lite småtrevliga, men snart är det dags att lämna Köpenhamn. Lars avlider av sina skador. Några terrorister från IS härjar runt om i Europa och polisen Christian agerar plötsligt hemlig agent, och DOMINO blir HAMILTON 3. Tillsammans med kollegan Alex (Carice van Houten), som var Lars' älskarinna, reser Christian runt mellan några länder. Ibland dyker Guy Pearce upp som en lika märklig som ointresserad CIA-agent. Ibland blir det lite småtafflig action. Paprika Steen spelar Lars' hustru på kryckor. Göteborgaren Thomas W Gabrielsson spelar polischef. Nicolas Bro är också med någonstans.

DOMINO varar bara 89 minuter, vilket förstås är ett plus i dessa dagar, men det är en riktigt tråkig film. Och handlingen är dum. En del scener är riktigt korkade - här finns till exempel en scen i vilken Christian smyger sig på tre skurkar bakifrån och oskadliggör dem, och just som han är klar med detta får han ett mobilsamtal. Han mobil ringer alltså högt. Han hade inte mobilen på ljudlöst medan han smög omkring. Om den ringt tidigare hade han misslyckats och antagligen dödats.

Estetiskt sett ser DOMINO ut som en svensk TV-film. Brian De Palma måste ha sovit under inspelningen. Det här kan vara hans sämsta film.










(Netflixpremiär 1/7)

söndag 28 juni 2015

Bio: En andra chans

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Den bild man i utlandet har av Sverige bygger oftast på filmer. Eftersom de svenska filmer svenska folket helst ser på bio - det vill säga Lasse Åberg-filmer och andra lättsamma komedier - sällan exporteras, är det Ingmar Bergman, svåra dramer och typiska filmfestivalsfilmer som skapat bilden av svensken som en tungsint, svårmodig person, som lever i en deprimerande värld.
Susanne Biers nya film är en dansk-svensk samproduktion med betoning på dansk, men den känns som ett paradexempel på en typisk svensk film - enligt utländska biobesökare. EN ANDRA CHANS är en enda lång radda skandinaviska dramaklichéer staplade på varandra. Danmarks Radio har tydligen kallat filmen "Susanne Biers starkaste film någonsin". Nu har jag inte sett alla Biers filmer, men EN ANDRA CHANS är av allt att döma hennes sämsta film någonsin. Samtidigt är den emellanåt fruktansvärt rolig - men det är inte meningen.
En gång i tiden regisserade Anders Thomas Jensen bra filmer som BLINKANDE LYKTOR och DE GRÖNA SLAKTARNA. Han har skrivit manus till den här filmen - och det är inte utan att jag undrar hur många Sort Guld han hällde i sig innan han fick den fullkomligt flängda idén till EN ANDRA CHANS. Storyn är nämligen lika långsökt som osannolik - åtminstone i ett seriöst drama.
En handfull av Danmarks - och Sveriges - mest namnkunniga skådespelare har anlitats till denna fullkomligt humorbefriade och gravallvarliga film. Hollywoodstjärnan Nikolaj Coster-Waldau spelar polisen Andreas, vars suput till kollega Simon görs av Ulrich Thomsen. även han känd från Hollywoodfilmer. Andreas är gift med Anna (Maria Bonnevie), som har psykiska problem. Andreas och Anna har nyligen blivit föräldrar till en liten gosse, och Anna har svårt att hantera det nya livet som mor. Bebisen skriker mest hela tiden.
Nikolaj Lie Kaas spelar den psykopatiske, våldsbenägne knarkaren Tristan, som släppts ut från finkan. Han bor tillsammans med den misshandlade Sanne (May Andersen), och även de har en liten bebis. Detta gossebarn vansköts utan like; den ligger oftast på golvet och är täckt av sitt eget bajs. Andreas och Simon gillar inte detta och vill helst se Tristan bakom lås och bom.
En morgon vaknar Andreas och Anna och upptäcker att deras son dött under natten. Anna blir nu ännu mer knäpp och vägrar tro att pojken är död - hon vill ha honom tillbaka, Då får Andreas en genialisk idé: han tar sig hem till Tristan och Sanne när de sover. Hur visste han att de skulle vara hemma och sova? Hur tog han sig in? Fråga inte mig. Andreas har med sig sin döde son och smetar in honom med bajs, så att Tristan och Sanne ska tro att det är deras bebis som dött - och så tar han med sig deras levande unge hem, för att uppfostra den. Tanken är att ingen ska märka detta.
Därefter blir det ännu dummare - vi serveras en vansinnig scen med Anna, en lastbilschaufför och en bro, och plötsligt dyker Peter Haber och Ewa Fröling upp som Annas föräldrar, försedda med minimalt antal repliker. Simon däckar på en strippklubb. Thomas Bo Larsen medverkar som bartender i vad som närmast är en statistroll.
Filmfotot är genomgående grått och trist. Andreas och Anna bor i en flott villa, men vädret är alltid dåligt. Eftersom det här är ett seriöst drama, får Anna ständigt utbrott och skriker. Hon skriker de flesta av sina repliker. Hon gråter mycket och snorar. Vi får se snor i närbild. Tristan skriker ännu mer. Andreas och Anna gör ofta konstiga saker - när bebisen inte kan sova, kör de antingen en liten runda i bilen med honom, mitt i natten, eller så lägger de honom i en barnvagn och går ut på en lång promenad på en lång, tom bro. Mitt i natten. Som föräldrar ju ofta gör. Det ser ut som om de vandrar iväg flera kilometer med barnvagnen i den lika ensamma som dystra vinternatten.
Det här är så fånigt och parodiskt att, ja, jag vet inte vad. Ja, jösses. Jag satt och försökte hålla mig för skratt genom hela filmen. Det är meningen att jag ska bli gripen, uppleva detta som drabbande, kanske till och med fälla en tår. Men där sket Susanne Bier sig på tummen.
Nu tycker man att alla dessa duktiga skådisar borde kunna lyfta filmen. Men även om främst Waldau och Thomsen gör bra ifrån sig, är det omöjligt för dem att rädda EN ANDRA CHANS. Handlingen är helt enkelt för bäng och regin är för odistanserad. Det är lite kalkonvarning över den här.
Jag gillade scenen där Waldau smetar bajs på en död bebis.

 






(Biopremiär 3/7)

-->

torsdag 24 juli 2014

Bio: Tusen gånger god natt


Foton copyright (c) TriArt Film
Aldrig tidigare i filmhistorien har en titel varit mer passande! TUSEN GÅNGER GOD NATT. Just precis. Om du av någon anledning får för dig att kasta bort en varm, vacker sommarkväll på den här filmen - ta med dig en kudde. Den kommer att behövas.
Jag trodde att detta drama med Juliette Binoche skulle vara en fransk film, men där sket jag mig allt på tummen. Det är en norsk-svensk-irländsk produktion, i regi av Erik Poppe och inspelad på Irland.
Och det händer absolut ingenting under de två timmar filmen varar.
Binoche spelar Rebecca, en av världens bästa krigsfotografer. Ute på ett uppdrag i Afghanistan i början av filmen smäller en bomb av och Rebecca skadas. Hennes man (Nikolaj Coster-Waldau) och barn oroar sig för henne, de tycker att hon måste välja: jobbet eller familjen.
Det är väl i princip vad som händer i den här gonattfilmen.
Pretentiöst är bara förnamnet. Ja, herregud, vad pretentiöst det här är!
Erik Poppe verkar besatt av att filma Juliette Binoches olika kroppsdelar i extrem närbild; oftast delar av ögonen. Han verkar också besatt av att filma hur Binoche duschar - i extrem närbild; det enda vi ser är hur vattendropparna slår in i husen. Och alldeles för ofta är det filmat i slowmotion. Och om det inte är slowmotion, känns det som slowmotion.
Vill du se en film i vilken Juliette Binoche tittar ut genom olika fönster i en evighet har du hittat rätt film. Eller om du vill se Nikolaj Coster-Waldau stå rätt upp och ner och titta på Binoche i en evighet utan att säga något. Rent allmänt pratas det väldigt lite i filmen. Dialog - och handling - ersätts av bilder på landskap. Och bilder på skådespelare som fundersamt tittar på landskap.
Lycka till att hålla dig vaken i biosalongen!
Fast du borde dock gå och se TUSEN GÅNGER GOD NATT. Eftersom Svenska Filminstutet gått in med pengar, har du ju varit med och finansierat med dina skattepengar.
God natt!
Specialbetyg:













(Biopremiär 25/7)

-->



torsdag 24 april 2014

Bio: The Other Woman

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Åtminstone de senaste 30-40 åren ha många komedier anklagats för att vara grabbiga, sexistiska, pubertala och tramsiga. Och jodå, det kan nog stämma när det gäller främst amerikanska komedier. Men att en film är grabbig, sexistisk, pubertal och tramsig behöver inte innebära att den inte är rolig. Jag tycker inte heller att det behöver anses vara speciellt upprörande.
Om man tvunget ska bli upprörd över något finns det en annan genre som ligger bättre till: en viss typ av chick-flicks. Komedier riktade till tjejer; filmer som är så idiotiska och visar upp ett publikförakt som får mig att ta mig för pannan. Nog för att vi grabbar är ett jönsigt släkte som gillar fjanterier, men varför ska kvinnor utsättas för fullkomligt efterblivna produkter? Gillar verkligen tjejer sådant? Typexempel är intelligensbefriade SEX & THE CITY 2 och den vedervärdiga BRÖLLOPSDUELLEN. Vore jag kvinna skulle jag överväga könsbyte efter dessa två slemhögar.
Nick Cassavetes nya chick-flick THE OTHER WOMAN är inte bara en förolämpning mot kvinnor. Filmen är en förolämpning mot mänskligheten. För manus står långfilmsdebuterande Melissa Stack. Dansken Nikolaj Coster-Waldau, en kille jag gillar, spelar Mark King - en rik, framgångsrik herre som börjat dejta den lika framgångsrika Carly (Cameron Diaz). Hon är störtförälskad i honom. Men så visar det sig att han är gift. Leslie Mann spelar Marks ovetande hustru Kate. När hon får veta att maken är otrogen söker hon upp Carly - och de två råkar bli vänner. De planerar att hämnas på Mark och medan de jobbar med denna hämnd träffar de på en tredje tjej Mark uppvaktar - den unga Amber (Kate Upton), vars bröst upphäver tyngdlagen. Även Amber dras in i hämnden. Nu jävlar ska Mark råka illa ut!
Absolut ingenting i THE OTHER WOMAN är roligt. Ingenting! Inte ens när Mark blir ilurad laxermedel och skiter i en evighet. Det här är en film full av hatiska rollfigurer. Cameron Diaz är bara osympatisk och bitchig på överklassvis. Leslie Mann brukar ju vara rolig, men här är hon bara påfrestande. Man verkar tro att det räcker med att skrika för att det ska klassificeras som komedi. Leslie Mann babblar oavbrutet med gnällig röst och skriker. Kate Upton, i en roll Cameron Diaz kunde gjort för tjugo år sedan, har ingen personlighet alls. Fast hon har stora lökar och klär i bikini. Carlys vedervärdiga sekreterare låter jag bli att nämna. Don Johnson - som skulle kunnat göra rollen som Mark för 30 år sedan - har en liten roll som Carlys farsa, och han besitter fortfarande lite ruffig charm.
Jag satt och vred på mig filmen igenom. Jag stånkade och pustade. Jag skämdes. Jag skämdes å de medverkandes vägnar. Det här är pinsamt uselt och en magnifik uppvisning i publikförakt. Vilka kommer att tycka att den här filmen är kul? Gillar verkligen tjejer sådant här? Det här kan väl inte ens gå hem hos Blondinbella och hennes anhang - och då har Blondinbella ändå citerats i bioannonserna för några av de senaste årens sämsta filmer.
Jag hoppas verkligen att dessa tjejer inte visar sig tillhöra mitt umgänge.
THE OTHER WOMAN kan få en normal människas huvud att explodera.







(Biopremiär 25/4)

-->



tisdag 9 april 2013

Bio: Oblivion

Foton copyright (c) UIP Sweden
Av någon anledningen går inte science fiction-rafflet OBLIVION upp på bio i USA förrän den 19:e april. Nio dagar efter Sverigepremiären.
Å andra sidan visade sig den här filmen vara något man faktiskt kan vänta för länge på.
För regin står Joseph Kosinski, vilket väl inte bådade så gott. Kosinski gjorde nämligen den hyfsat usla TRON: LEGACY häromåret. Flotta bilder och inget annat. Och detsamma gäller OBLIVION. Det går inte att sticka under stol med att det här är snyggt. Ja, det är rent otroligt snyggt. Jag skulle nog vilja påstå att detta är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Jag satt länge och tänkte att det här verkligen ser ut som en serie ur Métal Hurlant eller Heavy Metal. Extremt estetiskt, läckra färkoster och miljöer. Och när eftertexterna slutligen rullade konstaterade jag att filmen bygger på ett seriealbum av Kosinski och Arvid Nelson; en serie jag aldrig hört talas om.
Och liksom majoriteten av serierna i Heavy Metal är det här tunt.
Seriealbumet
Tom Cruise är Jack. Någon gång i framtiden har Jorden i princip gått under. Vi attackerades av rymdvarelser och slog tillbaka med kärnvapen. Vi vann kriget, men raserade samtidigt vår omvärld. De överlevande människorna byggde en enorm, flådig rymdstation (hur fanken lyckades de bygga den när allting sprängts i luften?) i vilken mänskligheten nu lever. Jack och hans kollega Victoria (Andrea Riseborough) bor dock kvar på Jorden. De jobbar som något slags kontrollant och reparatörer av de drönarrobotar som glider runt i ödemarken och ibland skjuter på saker och har sig.
Jack är ute och flyger i sitt tjusiga lilla rymdskepp när han ser något krascha. Han hittar ett störtat rymdskepp och i det finns det minsann människor. En av dem, ett kalaskex som heter Julia (Olga Kurylenko), och som legatr i dvala i sextio år, hävdar att hon är Jacks fru - vilket förklarar hans besynnerliga minnesbilder från New York innan katastrofen. Men Jack ser ju inte ut att vara så gammal. Morgan Freeman, Nikolay Coster-Waldau och Zoë Bell dyker också upp, Melissa Leo medverkar på en bildskärm, och det visar sig att saker och ting inte är som Jack trott.
Som sagt: OBLIVION är en av de snyggaste sci-fi-filmer jag sett. Men: detta är även en av de tråkigaste sci-fi-filmer jag sett. Det börjar bra, det börjar riktigt bra, men ju längre handlingen fortgår, desto tristare och jönsigare blir det. Mitt betyg sjönk mer och mer. Alla de flotta scenerierna och specialeffekterna är bortkastade på en seg historia som ofta är direkt löjeväckande högtravande. Det är så pretentiöst och högtravande att filmen ligger farligt nära kalkongränsen. Filmmusiken är svulstig. Vid ett par tillfällen blir det nästan lite religiöst. För att publiken inte ska somna brister rollfigurerna då och då ut i lite skjutglad med själlös action. Det är möjligt att det här funkar i serieform, vad vet jag. Jag gissar att Druillet hade kunnat göra något mindblowing av det här på 1970-talet - vilket han aldrig gjorde.
Om man till äventyrs har överseende med innehållet är det mycket möjligt att man kan sitta och bara njuta av bilderna i två timmar och sex minuter. En del raserade amerikanska landmärken nersjunkna i ökenlandskap imponerar, filmfotot imponerar. Ett par detaljer mot slutet fick mig att tänka på Linda & Valentin-albumet "Den falska världen". Nikolay Coster-Waldau är bortkastad i sin roll.
Plus i kanten för att vi slipper se det här i 3D.







(Biopremiär 10/4)




onsdag 3 april 2013

Bio: Mama

Foton copyright (c) UIP Sweden
Kända människor i skräcksvängen har en benägenhet att sätta sitt namn på produkter de egentligen inte har så mycket att göra med. Wes Craven presents, Dario Argento presents, John Carpenter presents, och så vidare. Den välrenommerade Guillermo del Toro figurerar i alla möjliga skräcksammanhang. Senast var det väl med DON'T BE AFRAID OF THE DARK, vilken han förvisso skrev och producerade, och dessförinnan JULIAS ÖGON, som han bara producerade. På MAMA är han enbart verkställande producent, inget annat. Hans namn används mer eller mindre bara för att sälja filmen - samtidigt som det ska vara något slags kvalitetsstämpel. Och oavsett vem som skrivit och/eller regisserat filmerna, betraktas de som Guillermo del Toro-filmer.
DON'T BE AFRAID OF THE DARK, som efter att jag såg den på Malmö Filmdagar dumpades direkt på DVD i Sverige, är en rätt dålig film. Ska jag vara riktigt ärlig har jag invändningar mot de flesta av del Toros produktioner. Jag tycker att BARNHEMMET är väldigt överskattad - "var det allt?". Jag är inte överförtjust i de filmer han faktiskt regisserat själv. jäkla bra är väl inte PANS LABYRINT, jag undrade vad alla såg i THE DEVIL'S BACKBONE, och MIMIC är direkt dålig. Majoriteten av de här filmerna har flera saker gememsamt: de är förhållandevis påkostade, snygga, de är mer eller mindre bombastiska, och de har besynnerligt dåliga slut. De kan hålla bra under större delen av speltiden, men så plötsligt sabbas allt.
MAMA är regisserad av debutanten Andrés Muschietti, som skrivit manuset med sin, antar jag, fru Barbara, och jag hade vissa förväntningar på den här filmen. Trailern lovade gott och omdömena i USA var rätt okej. Dessutom innehar Jessica Chastain och Nikolaj Coster-Waldau huvudrollerna - två riktigt bra namn. Å andra sidan fick även DON'T BE AFRAID OF THE DARK bra kritik i Amerika ...
Coster-Waldau är Jeffrey, som alldeles i början av filmen skjuter sin fru och flyr tillsammans med sina två små döttrar. De kör av vägen, hamnar i en skog och hittar ett övergivet hus. Därinne har Jeffrey för avsikt att döda flickorna och sig själv, men innan han hinner trycka av, dyker det upp en kuslig varelse som attackerar honom. Redan här, innan ens filmtiteln visats, får vi se Mamas olycksbådande silhuett.
Jeffreys (tvilling?)bror Lucas slutar aldrig att leta efter sina brorsdöttrar, och efter några år påträffas de vid liv - de har bott i huset i skogen hela tiden, där de förvandlats till vildar, den minsta kan inte tala, och de hävdar att någon de kallar Mama tagit hand om dem. Flickorna får flytta hem till serietecknaren Lucas och hans sambo Annabel (Chastain), som spelar bas i ett rockband. Hon känner sig inte alls mogen att ta hand om barn - när hon introduceras ser vi henne tacka Gud för att hon inte är gravid.
Det funkar väl hyfsat med ungarna i huset, de accepterar Lucas och Annabel, men nog beter sig barnen märkligt, och det börjar snart att hända märkliga saker. De verkar inte vara ensamma i huset. Nej, självklart är de inte det. De har lyckats få med sig den övernaturliga varelsen Mama från skogen, och det här är inte världens snällaste spökmorsa.
MAMA börjar väldigt bra; det är stämningsfullt och dramatiskt, Lucas och Annabel är sympatiska, bra rollfigurer - även om det inte görs något av det faktum att han är tecknare. Men - Mamas spökliga upptåg sätter igång alldeles för snabbt. Och redan efter halva filmen får vi se henne i detalj. Därefter dyker hon upp mest hela tiden - alldeles, alldeles för ofta. Förvisso ser hon rätt cool ut; som något slags utveckling av alla de där japanska hårmonstren, men vad spelar det för roll när det blir overkill? Och precis som fallet är med alla del Toro-produktioner, är slutet rätt taskigt. Det är utdraget; det vill aldrig ta slut, och det är långsökt, fånigt och ospännande. Vilket är väldigt synd med tanke på att filmen som helhet är bättre än rådande skräckstandard.
Nu är jag förstås väldigt härdad. Jag tycker sällan att skräckfilmer är otäcka eller spännande. Jag hoppar sällan till. Och jag är ganska säker på att MAMA trots mina invändningar kommer att upplevas som kuslig och otäck av den unga målgruppen. I USA har filmen åldersgränsen PG-13, så man ska inte förvänta sig sex, våld, blod, chockerande scener, psykisk terror och svordomar.
Jessica Chastain är förresten till sin fördel i kort, svart hår; hon ger långtifrån samma bleka intryck hon brukar göra.






(Biopremiär 3/4)





måndag 7 november 2011

Bio: Huvudjägarna

Foton copyright (c) Carl Christian Raabe & Erik Aavatsmark / Friland AS
HUVUDJÄGARNA är baserad på en bästsäljande bok av Jo Nesbø och när jag på söndagskvällen bänkade på för att (tillsammans med en publik nästan helt bestående av vuxna - tysta vuxna) filmen förvåntade jag mig en thriller.
... Jag blev väldigt förvånad när jag istället fick vad som närmast kan beskrivas som en komedi. Eller möjligtvis som tidernas tjoflöjtthriller! Ha ha ha! Vaffan? Vad är det här? tänkte jag flera gånger. Någon svensk filmskribent skrev något om att detta är Norges svar på SNABBA CASH. Det är det inte. SNABBA CASH är en helt annan typ av film - dessutom tyckte jag att SNABBA CASH var grymt usel. Tydligen var jag ensam om det.
Morten Tyldum har regisserat HUVUDJÄGARNA, som är en norsk-svensk samproduktion - svenska deckarspecialisterna Yellow Bird ligger bakom. Någrasvenska skådespelare medverkar inte (fast i en scen visas en av MILLENNIUM-filmerna på en TV i bakgrunden), däremot har man stoppat in ett par danskar.
Aksel Hennie innehar huvudrollen. Han ser ut som Peter Settman, så redan där är det ju lite skojigt. Hennie spelar Roger Brown, som är 1,68 lång och jobbar som headhunter - han letar up chefsämnen för företag. Han lever ett liv i lyx, den här Brown - lyxvilla, dyra prylar, snygg, blond - och lång - fru (Synnøve Macody Lund). För att kunna leva detta liv behöver Roger pengar, massor av pengar. Vilken tur att han extraknäcker som konsttjuv! Med hjälp av en stollig typ i mustasch, Ove (Eivind Sander), stjäler och säljer Roger svindyra tavlor.
På en tillställning presenteras Roger för den elegante dansken Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau från BLACK HAWK DOWN och KINGDOM OF HEAVEN), som är en mer än utmärkt person för en VD-position. Dessutom visar det sig att Greve har en ovärderlig Rubensmålning i sitt hem. Den måste ju stjälas - så det ser Roger till att göra.
Det skulle han inte ha gjort. Från och med nu förvandlas Roger Browns liv till ett helvete. Clas Greve är inte riktigt den han utger sig för att vara - dessutom är han direkt mordisk.
Handlingen i HUVUDJÄGARNA är något av det dummaste jag någonsin stött på i en thriller jag gissar riktar sig till vuxna. Storyn är full av "smarta" inslag och vändningar, men det hela känns som en ungdomsbok. Orealistiskt? Det här är så orealistiskt att Norges flagga skiftar färg. Osannolikt? Skojar du? Det här är så osannolikt att Mette-Marit tar jobb som liftskydare på Hemsedals Feriesenter. Långsökt? Ja, jävlar! Det här är så långsökt att Bröderna Dal hädanefter kommer att säljas som dokumentärfilmer på TV-mässor.
Men något HUVUDJÄGARNA inte är, är tråkig. Tvärtom, det här är hur underhållandesom helst. Dumt och korkat, men skitkul! Det här är en film med gott humör och högt tempo. Storyn är full av lustiga rollfigurer som hämtade ur en polisfilmparodi. Ibland slår filmen över helt och det fläskas på med splatter - och då ren tjoflöjtsplatter. Egentligen passar det inte in alls, men eftersom allt annat här är så vansinnigt känns det liksom rätt ändå. Se upp för scenen med traktorn och hunden! Och plötsligt förvandlas Clas Greve (Coster-Waldau ser förresten ut som en riktig filmstjärna - vid närmare eftertanke liknar han Joe Dallesandro) till the Terminator och är ostoppbar i sin jakt på Roger Brown.
Det blir lite naket, det blir lite sex, det blir smällfeta tvillingar, en bilkrasch, eldstrider, och så bjussas det friskt på ... bajsbad!
Just det! Den nya, fräscha trenden inom norsk film verjar ju vara bajsbad. Ni minns väl den hysteriskt konstiga scenen i DÖD SNÖ? Den där med utedass, zombies och bajs? I HUVUDJÄGARNA överträffas detta. Med råge! Utedassscenen här slår tammefan allt.
Filmen ser ut ungefär som en typisk svensk film. Inga större extravaganser visuellt, men det är kompetent gjort. Jag uppskattar också att stora delar av filmen utspelar sig i eleganta miljöer och att människorna är tjusiga - vi slipper de där vanliga, gråtrista typerna svensk och norsk film så ofta är full av.
Jag har inte den blekaste aning om huruvida romanen filmen bygger på också är så här ding. Egentligen är den här filmen rätt kass. Men bra ändå, på något sätt. Totalt flängd, men en av de minst tråkiga skandinaviska filmer som gjorts. Jag skrattade jätteofta - liksom resten av publiken.






(Biopremiär 4/11)