Visar inlägg med etikett Niels Arestrup. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Niels Arestrup. Visa alla inlägg

onsdag 11 november 2015

Bio: By the Sea

Foton copyright (c) UIP

Angelina Jolies karriär som regissör går vidare. Nu kallar hon sig Angelina Jolie Pitt, och har skrivit manus till- och regisserat BY THE SEA, i vilken hon även innehar den kvinnliga huvudrollen mot maken Brad Pitt. Det här är en på många sätt häpnadsväckande film.

En klassisk arthousefilm är LE FROMAGE GRAND av Jean Kenneth Longueur. En tidstypisk, väldigt konstnärlig fransk film. Fast den är bara fem minuter lång. Den som vill att Longueurs film ska vara ytterligare två timmar och fem minuter, kan gå och se Jolies film. Det är nämligen ingen större skillnad på LE FROMAGE GRAND och BY THE SEA.
"Le fromage grand"
BY THE SEA börjar bra. De tio första sekunderna är utmärkta. Filmen öppnar nämligen med Universals gamla logga från 1970-talet. Därefter blir det genast sämre.

Med Serge Gainsbourg och Jane Birkin på soundtracket kommer äkta paret Roland (Pitt) och Vanessa (Jolie) körande i en snygg Citroën. Det är mitten av 1970-talet - något jag inte noterade överhuvudtaget. Det läste jag först efteråt. Men det förklarar väl den gamla Universalloggan. De befinner sig i södra Frankrike - och om det är någon som tycker att landskapet inte alls ser ut som Frankrike, beror det på att filmen är inspelad på Malta - ett land där man inte heller talar franska. Miljöerna ut att vara hämtade från den spanska skräckklassikern VEM KAN DÖDA ETT BARN?. Men låt oss låtsas att detta är Frankrike.

Vanessa är före detta dansös, Roland är författare med skrivkramp. Även deras äktenskap lider av kramp. Det knakar rejält i fogarna. Roland, som har en skön mustasch, ska försöka skriva en ny roman. Det går inget vidare. Han sitter mest på baren intill hotellet och kedjeröker och krökar med bartendern Michel, som spelas av den franske karaktärsskådespelaren Niels Arestrup. På baren sitter även hotellägaren, som spelas av den uppburne franske skådisen Richard Bohringer. Han säger nästan ingenting, han sitter mest på en stol och äter soppa.

Vanessa håller sig till det stora, lyxiga hotellrummet. Ibland ligger hon i sängen. Ibland sitter hon på balkongen. Det händer att hon går ner till en butik och handlar, men hon lämnar helst inte rummet - och hon tillbringar så lite tid som möjligt med sin make. Ibland dricker hon vitt vin. Ibland röker hon en cigarrett.

Mélanie Laurent och Melvil Poupaud spelar ett nygift par som tar in i rummet intill. De är lyckliga. De har sex mest hela tiden. Vanessa upptäcker att det finns ett hål i väggen till det angränsande rummet. Hon spionerar på grannarna. Senare hittar även Roland hålet och kikar in när grannarna har sex. Vanessa och Roland upptäcker att deras relation blir bättre när de smygtittar på grannarna.

... Vänta nu här. Va? Vaffan är det här för jävla porrfilmshandling? De räddar sin relation genom att smygtitta på gökande grannar?
Om jag inte visste att detta är på fullt allvar, hade jag trott att BY THE SEA är en parodi. Ja, jösses. Angelina Jolie har gjort ett gravallvarligt drama - och det är en riktig praktkalkon! En fet och härlig en.

BY THE SEA är något alldeles makalöst pretentiös. Det här är en 132 minuter lång longör. Dialogen är knapp. Det pratas inte så mycket. Stora delar av dialogen är på franska. Hälften av Brad Pitts repliker är på franska (vilket han klarar överraskande bra). Angelina Jolie tillbringar filmen med att posera. Ibland poserar hon på golvet. Ibland till och med i fosterställning. Ibland gråter hon. Ibland får vi se hennes ansikte i närbild en lång, tyst stund, innan en tår rinner nerför hennes kind. Ibland poserar hon olycklig och topless i duschen eller badkaret. Hon gråter och duschar samtidigt.

Mélanie Laurent gör hälften av sina scener naken. Vid ett tillfälle skymtar vi snabbt Melvil Popauds pitt. Brad Pitt behåller däremot paltorna på. I en scen kliver han ner i badkaret fullt påklädd. ett par gånger är han rejält på lyset. För att understryka hur seriöst detta drama är, får vi ofta se rollfigurerna tysta titta ut över vyerna - eller stirra tomt framför sig.

En natt väcker Vanessa Roland mitt i natten och undrar argt om han vill ligga med granntjejen. Roland undrar vad Vanessa håller på med och hoppar ur sängen. Hon frågar vart han ska gå. "Jag ska kissa!" säger han och går in på toaletten utan att stänga dörren efter sig. Vi hör hur det skvalar. En annan natt kommer Roland hem och är stupfull. Han spyr i toalettstolen. Därefter försöker han ligga med Vanessa. Hon vill inte. Han tvingar sig till en kyss. Hon äcklas och sköljer munnen. Vi får även se Roland ansa sin mustasch.
Det finns massor av män som drömmer om att anlända till en tillställning tillsammans med Angelina Jolie. Eller att ha henne som flickvän. Hon är ju inte ful. Men jag hade verkligen skämts om jag haft med mig Jolie och hon sett ut som i den här filmen. De är alltså på semester i en liten fiskeby - och hon går omkring som en utspökad Hollywoodstjärna. Hårt spacklad, eleganta klänningar, högklackade skor, hattar. På hotellrummet bär hon ofta negligé. Vem klär sig så under en semester på landet? Det ser otroligt fånigt ut. Det är möjligt att Jolie försökt göra något som ska se ut som en fransk/sydeuropeisk film från 70-talet - men här finns ingen som helst 70-talskänsla, och det ser inte ut som en fransk film. Jämför med vilken Eurotrash-film som helst från den tiden.

BY THE SEA är oändligt lång, långsam, händelselös, ointressant, löjeväckande, fånig, dum, skittråkig, en plåga att sitta igenom - men samtidigt är filmen hysteriskt rolig. Jag skrattade flera gånger - fast det var förstås inte meningen att jag skulle göra det.

Lyckas Roland och Vanessa rädda sitt äktenskap? Börjar Roland skriva på sin bok? Vem bryr sig?
Nå - hur många syndiga dvärgar ger jag till denna filmatiserade kuvös? Äh! Den ska inte ha några dvärgar. Den ska ha ett kålhuvud!












(Biopremiär 13/11)

måndag 22 september 2014

Bio: Mannen som räddade Paris

Foton copyright (c) Atlantic Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - fransk-tyskt, till och med.
MANNEN SOM RÄDDADE PARIS smögs upp på Filmstaden här i Malmö utan att pressvisas, vi fick inte ens ett meddelande om att den skulle gå upp på bio. Således blev det till att traska bort till en ordinarie visning under helgen. Jag gissade att det knappast skulle bli rusning till den här filmen - och jag gissade rätt. Förutom jag dök det upp fem betalande, och jag var yngst i salongen.
Detta är en film av Volker Schlöndorff, som forfarande främst är känd för att ha gjort BLECKTRUMMAN. Fast att kalla detta för film är nästan att ta i - det är en filmatiserad pjäs och 80% av filmen är inget annat än just teater på stor duk. Innehållet är dock intressant. Året är 1944 och den tyske generalen von Choltitz (den franske skådespelaren Niels Arestrup från EN PROFET) och hans mannar planerar att spränga Paris i luften. Bomber placeras ut över staden. Men så plötsligt kliver den svenske konsuln Raoul Nordling (André Dussollier från EN BOHEM I PARIS och en väldig massa annat) in på generalens hotellrum, han har tagit sig in i byggnaden via en lönngång. Nordling har för avsikt att prata von Choltitz tillrätta och få honom att avstå från att utplåna Paris.
... Och som vi alla vet, står Paris kvar. Och detta är väl det största problemet med filmen. Vi vet ju hur det kommer att gå. Det blir aldrig någonsin det minsta spännande.
Varför svenska hjältar under andra världskriget tvunget skulle heta Raoul vet jag inte, men till skillnad från Raoul Wallenberg, har jag aldrig hört talas om herr Nordling, en man som levde hela sitt liv i Paris - och som inte såg det minsta ut som André Dussollier. I Frankrike är dock karln en välkänd nationalhjälte och tydligen har det gjorts flera filmer om hans bedrift.
Större delen av MANNEN SOM RÄDDADE PARIS utspelar sig i ett och samma rum. Två gubbar pratar. Och pratar. Det är så ofilmiskt det kan bli. Schöndorff försöker emellanåt liva upp det hela med att visa vad som händer ute på stan samtidigt - hur tyska soldater jobbar med bomberna, hur franska motståndsmän drabbar samman med fienden; det blir lite pang-pang, och jag tänker att det hade blivit en betydligt mer engagerande film om lejonparten hade handlat om till exempel en motståndsman eller en vanlig tysk soldat och dennes upplevelser under denna dramatiska natt. Då hade utgången varit mindre oviss; killen skulle ju kunna stryka med på slutet.
Arestrup och Dussollier är utmärkta i sina roller, bristen på spänning till trots blir det intressant. Men vad detta ska upp på bio att göra begriper jag inte. Det ser ut som en TV-film; som klassisk TV-teater. Filmen gör sig sannolikt bättre i det mindre formatet. Betyget blir tveksamt.







(Biopremiär 19/9)

-->



fredag 6 juli 2012

DVD: Identity of a Killer

IDENTITY OF A KILLER (Atlantic Film)

Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Encore! Ännu en film från Luc Bessons Europa Corp, ännu en film som släpps direkt på DVD, men i det här fallet skulle den gott ha kunnat biovisas utan att göra bort sig.


Originaltiteln är L'HOMME QUI VOULAIT VIVRE SA VIE, vilket betyder "mannen som ville leva sitt liv". Eftersom vi varken kan franska eller svenska i Sverige, har filmen försetts med en engelsk titel. Filmen är baserad på romanen "The Big Picture" av Douglas Kennedy (som även skrev boken bioaktuella THE WOMAN IN THE FIFTH bygger på; en film som inte gick upp i Malmö och jag därför inte sett). För regin står Eric Lartigau, vars tidigare filmer inte nått till våra breddgrader.


Romain Duris innehar huvudrollen som den framgångsrike Parisadvokaten Paul Exben; gift, två barn och lyxvilla. Catherine Deneuve har en liten roll som hans chef, som tänker låta Paul överta företaget. Men så vill Pauls fru plötsligt skiljas. Snart får Paul veta att hon har en älskare, fotografen Grégoire Kremer (Eric Ruf), och då går det som det går. Ett bråk uppstår och Paul råkar ha ihjäl Kremer.


Paul gör sig av med liket, och för att hans barn inte ska växa upp med en mördare till far, tar han sitt pick och pack och drar till Montenegro (det är i alla fall där dessa scener är inspelade). Han lyckas fejka sin egen död, men inte nog med det - han övertar även Kremers identitet och börjar nära sin dröm om att bli fotograf.


Problem uppstår när Paul, som alltså nu är Kremer, lär känna en tidningsredaktör (Niels Arestrup), som vill anlita honom som fotograf. Paul vill ju allt annat än skylta med sitt - eller snarare Kremers - namn och Pauls ansikte. 


IDENTITY OF A KILLER klassificeras som thriller på omslaget och, tja, det är det kanske. Men främst är filmen ett drama. Med thrillerelement. Det tar en halvtimme innan Paul råkar döda Kremer och nästan ytterligare en timme innan det förflutna börjar hinna ikapp vår huvudperson och han måste ta sig ur diverse knipor han försatt sig i.


För det är trots allt så att det är Pauls illa genomtänkta plan som försätter honom i alla knipor. Det är ju inte vidare smart att utge sig för att vara en annan, existerande - om än död - människa; fotograf till på köpet. Och i vårt moderna samhälle kan vem som helst googla fram uppgifter och bilder.


Men trots denna ganska osannolika story gillar jag filmen. Den är trevlig och aldrig tråkig. Bra foto och utmärkta skådespelare. Han är rätt intressant, den där Romain Duris, som jag första gången såg i DOBERMANN som kom 1997. Han har ett lite udda utseende, som en normalstor Peter Dinklage, ibland ser han nästan ut som en fransk Thåström. Och han spelar allting, alla typer av roller och filmer, vilket gjort honom till en av Frankrikes största filmstjärnor just nu.


IDENTITY OF A KILLER funkar bra till ett par glas vin i sommarnatten - men jag lär aldrig se om den.


Jag noterar förresten att filmen kallas PORTRAIT OF A KILLER i flera svenska webbutiker, med denna titel på det avbildade omslaget, men på den fysiska skivan står det IDENTITY OF A KILLER.







tisdag 28 februari 2012

Bio: War Horse

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

WAR HORSE - som i mitt umgänge genast döptes om till WAR WHORES (vad trodde ni?) - pressvisades inte i Malmö. Dock lyckades jag se filmen i söndags, på kvällen innan Oscarsgalan. Det var ju nominerat till ett par Oscars, det här spektaklet av Steven Spielberg. Bland annat för Bästa Film.

Tack och lov tilldelades statyetterna andra filmer.

Baserat på en ungdomsbok, och tydligen även en pjäs (det hade varit intressant att se hur de iscensatte krigsscenerna på en scen), är detta drama LASSIE PÅ ÄVENTYR. Men om en häst. Hästen Joey dyker upp redan från början, filmen öppnar med att vi ser honom födas. Den fattige bonden Ted (Peter Mullan från TYRANNOSAUR) är försupen, halt och har ett stort skägg, och mot bättre vetande köper han hästen - trots att han egentligen borde skaffa en arbetshäst som kan dra plogen. Hans hustru (Emily Watson) blir vred, men grabben Albert (Jeremy Irvine) blir överförtjust, döper pållen och tränar upp den. Den kloka hästen blir trogen som en hund. Ted äger även en bitsk gås. När gåsen figurerar spelas gåsmusik på soundtracket.

Familjen behöver dock pengar, och första världskriget är på ingång, så Ted säljer Joey till brittiska kavalleriet. Albert blir sorgsen. Och därefter får vi följa Joeys liv och leverne hos olika ägare, både i brittiska- som tyska armén, och han hinner mellanspela hos en liten fransk flicka som bor hos sin snälle morfar, som kokar sylt. Och stackars Albert, han ger aldrig upp hoppet om att få återse sin ögonsten.

Visst är WAR HORSE en pampig film. Mäktiga scenerier. Gigantiska fältslag med bomber och granater (och självklart inget blod). Smäktande stråkar. Starka känslor.

... Och det är fullkomligt ointressant. Det här är bara slätstruket och sirapsindränkt i nära på två och en halv timme. Och ofta blir det direkt löjligt. Jag skrattade till flera gånger. Mest skrattade jag när Albert, som gått ut i kriget han med, sårats och med en bindel för ögonen går runt och visslar på Joey, som inte glömt bort honom. Men det blir även skojigt när de tyska soldaterna pratar engelska med tysk brytning, medan fransmännen har fransk brytning (fast Niels Arestrup som gör morfadern är fransman). Det förekommer även en arkebusering jag fnissade en aning åt, även om det var snyggt att bladet på en väderkvarn dolde ögonblicket när skotten trycktes av.

Det dyker upp ett flertal bra skådisar; till exempel spelar Eddie Marsan (även han från TYRANNOSAUR) upp som soldat, medan dansken Nicolas bro är en snäll tysk. Filmfotot är naturligtvis strålande, John Williams' musik lite för mycket - liksom hela filmen. Vi ska gråta och glädjas, och som den förtappade, hjärtlöse karlslok jag är, gjorde jag varken eller. Joey springer runt som en Kristus på fyra ben, och alla som träffar på honom, engelsmän som tyskar som fransmän, onda som goda, faller för honom.

Jag hade hellre sett en film om den där gåsen.





(Biopremiär 24/2)