Visar inlägg med etikett Nicole Kidman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nicole Kidman. Visa alla inlägg

fredag 14 december 2018

Bio: Aquaman

Foton copyright (c) Warner Bros.

Plötsligt händer det! Plötsligt går inte bara en, utan två Dolph Lundgren-filmer på bio. Samtidigt! I Sverige! Härom veckan hade CREED II premiär, och här har vi nu AQUAMAN. Det är mäktigt.

När jag var barn tyckte jag att Vattenmannen, som ibland figurerade i tidningen Gigant, var en rätt fånig, kanske till och med mesig superhjälte. En blond kille i brandgula- och gröna kläder (när jag var barn visste jag inte var "orange" var för något) som simmade och pratade med fiskar. Det var ju inte särskilt coolt. Och hans kläder måste vara blöta mest hela tiden när han befann sig på land, var inte det obehagligt? Och lät det inte schlofs-schlofs-schlofs när han gick på land i sina blöta kläder?
Jason Momoa, som spelar Vattenmannen i James Wans AQUAMAN, är inte blond, och till en början bär han inte brandgula- och gröna kläder. Han ser snarare ut som Conan - barbaren med skägg. Vilket beror på att Momoa spelat Conan.

Förhandssnacket om AQUAMAN gjorde gällande att detta är en av de bästa DC Comics-filmerna. Kunde det vara så? tänkte jag. Är detta den bästa DC-filmen sedan Tim Burtons Läderlappen-filmer?
Nej, det är det inte. För AQUAMAN är inte speciellt bra.

Men det börjar onekligen bra. Filmen inleds med att Vattenmannens ursprung berättas. Hur en ensam fyrvaktare 1985 hittar Atlantis' drottning Atlanna (Nicole Kidman) uppspolad på klipporna, hur de två blir kära, hur de får sonen Arthur, döpt efter kung Arthur. Atlanna har rymt från Atlantis, och en dag kommer onda vattenkrigare och hämtar tillbaka henne. Lille Arthur växer upp på land, men utvecklar superkrafter modell fisk.

Hopp till nutid och den biffige Vattenmannen stoppar en rysk ubåt som kapats av pirater. Stenhårda fajter utbryter ombord på ubåten, det här är riktigt bra, och en av de besegrade piraterna (Yahya Abdul-Mateen II) svär att hämnas.

Vattenmannen går och tar en öl med farsan (Temuera Morrison) i en festlig scen. Därefter förflyttas vi ner under vattnet, där kung Nereus (Dolph Lundgren) och den onde kung Orm (Patrick Wilson) ska ha ett möte och diskutera viktiga saker, som världsherravälde och kamp mot ytfolket. Scenen när de ridande på jättefiskar anländer till Atlantis är otroligt mäktig.

... Men från och med nu slutar filmen att vara bra.
Resten av filmen, som naturligtvis är alldeles för lång; nästan två och en halv timme, består av något slags Shakespearedrama under vattnet, av alldeles för många och tröttande actionscener, och dialog som inleds med att rollfigurerna vrålar - ROOOAAARRRR! Det vore kul att se en cross-over med 300. AQUAMAN VS 300, Vattenmannen och Leonidas tävlar om att vråla mest. "THIS IS ATLANTIS! THIS IS SPARTA! ROOOOAAAARRR!!!"

I en rätt urvattnat story måste Vattenmannen, som har vågor i håret, leta upp en gammal treudd, som endast Atlantis rättmätige kung kan dra loss när den väl hittas. Nämnde jag att Vattenmannen är döpt efter kung Arthur? Ja, det gjorde jag. Farorna är många, men Vattenmannen har tränats av en som heter Vulko (Willem Dafoe), en man med misslyckad frisyr. Vattenmannen får även hjälp av den snygga och tuffa Mera (Amber Heard), som är dotter till kung Nereus och vars garderob verkar inspirerad av Den lilla sjöjungfrun. Kommer kärlek att uppstå melllan Vattenmannen och Mera?
Men den där piraten som förekommer i början - han som ville hämnas. Vad hände med honom? Har de glömt bort honom? Hade han kanske vatten i knäna? Plötsligt dyker han upp igen. Nu har han blivit superskurken Black Manta. Hans hjälm är så stor att han istället borde kallas Vattenskallen. Efter en fajt försvinner han igen.
Visst är miljöerna i Atlantis imponerande, men efter ett tag blir det för mycket. I synnerhet när allt; hela havet, verkar upplyst i neon. Jason Momoa har en viss charm som Vattenmannen, men den kan inte rädda filmen. AQUAMAN känns som om den legat i blöt för länge och svullnat upp. Men de första 20-30 minuterna är riktigt bra - jag önskar att hela filmen vore som dessa.

En fiskgubbe som medverkar i en kort scen heter kung Ricou (Djimon Hounsiu). Han måste vara döpt efter Ricou Browning, dykaren som spelade monstret i SKRÄCKEN I SVARTA LAGUNEN och som stodför undervattensscenerna i THUNDERBALL.

Dolph Lundgren har inte alltför mycket att göra, men han är iförd rött skägg.

Om detta vore en Marvelfilm istället fören DC-film, hade jag gärna sett Vattenmannen tampas med Wilson Fisk.

Just det: en bit in i eftertexterna följer en bonusscen.
 









(Biopremiär 14/12)

onsdag 30 augusti 2017

Bio: De bedragna

Foton copyright (c) UIP Sweden

Don Siegels KORPRAL McB - ANMÄLD SAKNAD, byggd på en roman av Thomas Cullinan, och med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna, floppade när den kom 1971. Det hävdades att publiken uteblev, eftersom ingen vill se en film som slutar med att Clint Eastwood hmm-hmm-hmm. Så var det kanske.

Jag har inte sett Siegels film på 25 eller kanske till och med 30 år. Det enda jag minns av filmen är hur den slutar - samt en obehaglig scen där kvinnorna hämtar den stora, vassa hmm-hmm-hmm och sätter igång och hmm-hmm-hmm. Men jag minns att jag gillade filmen.

Som synes skriver jag "hmm-hmm-hmm" härovan. Jag vill ju inte förstöra denna nya version av berättelsen för er som inte sett den tidigare. Men - om man nu har sett Don Siegels film, eller till äventyrs läst boken, är det fullkomligt omöjligt att glömma vad som händer och hur det hela slutar. Ett faktum som gör att denna nya film känns fullkomligt meningslös - ungefär lika meningslös som den kommande, nya versionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Vem minns inte upplösningen på den?

Det är Sofia Coppola som skrivit och regisserat DE BEDRAGNA - se där, man har bemödat sig att ge filmen en svensk titel! Originaltiteln är förresten THE BEGUILED. Genren är Southern Gothic.
Under amerikanska inbördeskriget såras nordstatskorpralen John McBurney (Colin Farrell) i Virginia, men lyckas krypa i säkerhet. Han hittas av en liten flicka, som tar honom till den närliggande internatskolan där hon bor. Nicole Kidman gör föreståndarinnan Miss Martha, Kirsten Dunst är lärarinnan Edwina, medan Elle Fanning spelar en av de få eleverna, vilka är i varierande åldrar.
Dessa sydstatsdamer beslutar sig, efter lite dividerande, för att hjälpa fiendesoldaten, eftersom det är så de bör göra som de sanna kristna de är. Men det visar sig att kvinnorna, åtminstone de äldre, är sexuellt utsvultna och frustrerade (Tror jag i alla fall - för det var de i den tidigare filmen. Här framgår det inte, de bara häckar där i det stora huset utan någon som helst förklaring.). När McBurney känner sig bättre utnyttjar han detta faktum - men efter att han lyckats vända de avundsjuka kvinnorna emot varandra, tänker de hämnas på honom.

Coppolas film är bara 93 minuter lång, inklusive eftertexter. Det låter ju alldeles utmärkt - jag klagar ju ofta på att filmer är alldeles för långa. Men, denna nya version är en dryg kvart kortare än filmen från 1971 - och den känns väldigt rumphuggen. Allting händer för fort. Händelserna byggs inte upp. Den sura Edwina går från att vilja döda nordstataren till att älska honom på ett litet kick. Det känns som om ett flertal scener saknas. De flesta av rollfigurerna presenteras inte närmare.

Dialogen är styltig, scenerna är stela. Det hela tenderar filmad teater. Gestalterna poserar som på tablåer. Filmfotot är vackert, men ligger nära 1970-talets schamporeklam - det är skirt, det är soft. Det hela ser ut som en pastisch på ... något.
Filmen blir aldrig spännande, men det kan förstås bero på att jag redan visste vad som kommer att hända. Den obehagligaste scenen i Siegels film är inte med i Coppolas version - jo, händelsen är med, men vi får inte se den.

... Och Colin Farrell istället för Clint Eastwood? Farrell är inte dålig i rollen - men han är ju verkligen ingen Clint Eastwood!

DE BEDRAGNA ser ut som en typisk film som skulle kunna tävla i Cannes. Och tammefan om den inte gjorde det också! Inte nog med det - Sofia Coppola vann även pris som bästa regissör. Flera amerikanska journalister och kritiker hävdade att 2017 var ett osedvanligt svagt år i Cannes.
 









(Biopremiär 1/9)

onsdag 16 mars 2016

Bio: Secret in Their Eyes

Foton copyright (c) Scanbox

I min recension av den argentisk-spanska thrillern HEMLIGHETEN I DERAS ÖGON, som kom 2009 och som vann en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film, skrev jag att jag bara ett par dagar efter att jag sett filmen, började glömma bort den.

Detta innebar att jag när jag slog mig ner i salongen för att se denna amerikanska nyinspelning i regi av Billy Ray (vanligtvis manusförfattare), mindes jag absolut ingenting av originalet. Verkligen ingenting. Först under slutscenerna började jag att känna igen scenariot.

Det turbulenta politiska läget i Argentina 1974 har bytts ut om kalabaliken i USA en kort tid efter den elfte september 2001. Chiwetel Ejiofor spelar FBI-agenten Ray Kasten, som råkat kära ner sig i den nya advokaten Claire (Nicole Kidman), kallas med sin kollega Jessica (Julia Roberts) till en brottsplats i närheten av en moské. En tonårsflicka har hittats mördad - och flickan visar sig vara Jessicas dotter.
Fallet löstes aldrig, men tretton år senare snubblar Kasten över ett nytt spår - han tror sig ha hittat mördaren och vill öppna fallet på nytt. Han återförenas med Claire och Jessica, men motarbetas av sina överordnade, och något verkar inte stämma.

SECRET IN THEIR EYES pendlar mellan 2001 och 2014. När det är 2001 har Nicole Kidman längre hår. När det är 2014 har Chiwetel Ejiofor gråa stänk i håret, medan Julia Roberts är blek, osminkad, och har ful frisyr för att visa hur mycket hon lidit.
I övriga roller syns bland andra Alfred Molina och Michael Kelly, och det Billy Rays film vinner på är skådespearinsatserna. Eftersom jag alltså inte kom ihåg någonting alls av originalet, tyckte jag att handlingen var hyfsat intressant trots allt, och jo, jag hade ju glömt bort den oväntade upplösningen. SECRET IN THEIR EYES är hyfsat spännande, men den blir inte mycket mer än en habil deckare med kända namn i rollistan. Filmen lyfter aldrig och blir något utöver det vanliga.

Å andra sidan var nog originalfilmen bara en habil deckare även den - fast de pratade spanska. Det är ju trots allt som så, att en del får för sig att genrefilm på andra språk än engelska är bättre. Jag har läst en del amerikanska recensioner av svenska Beck- och Wallander-filmer och undrat om skribenterna sett rätt film. De verkar ha varit så fascinerade av att se en svensk deckare, att de fullkomligt missat alla otaliga brister.







(Biopremiär 18/3)

lördag 12 september 2015

DVD/Blu-ray: Before I Go to Sleep

BEFORE I GO TO SLEEP (SF)
Enligt IMDb hade BEFORE I GO TO SLEEP svensk biopremiär i april i år. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - jag har inget minne av att den gått upp på bio någonstans. Kanske enbart i Stockholm? Nåja, nu finns filmen ute på DVD och Blu-ray.
BEFORE I GO TO SLEEP, som bygger på en roman, är regisserad av Rowan Joffe, son till Roland. Rowan har tidigare skrivit manus till THE AMERICAN, som jag gillade, och regisserat nyinspelningen av BRIGHTON ROCK, som jag inte gillade. Den sistnämnda var så lättglömd att jag, just det, hade glömt bort den. Jag lär även glömma bort BEFORE I GO TO SLEEP inom en snar framtid.
MEMENTO var en på sin tid hyllad film. Själv var jag inte sådär jätteförtjust i den. Den levde helt och hållet på sin gimmick - den berättades baklänges. I övrigt var deckargåtan om mannen utan närminne inget speciellt. Jag kommer att tänka på MEMENTO när jag ser Joffes nya film. Jag tänker även på Adam Sandler-komedin 50 FIRST DATES.
Här är det Nicole Kidman som lider av minnesförlust. Hon spelar Christine, som råkar ut för en olycka - eller ett överfall. Varje natt raderas hennes minne. Varje morgon berättar hennes make Ben (Colin Firth) vem han är och vad som har hänt. Varje dag, efter att Ben åkt till sitt arbete, ringer en doktor Nasch (Mark Strong) och presenterar sig, och ber Christine leta upp en kamera som ligger gömd i en skokartong. Med denna har Christine varje dag filmat sig själv; spelat in meddelanden till sig själv. Dessa scener upprepas om och om igen.
Snart konstaterar Christine att det är något som inte stämmer. Är Ben den han utger sig för att vara? Är dr Nasch den han påstår att han är? Vad var det egentligen som orsakade Christines minnesförlust?
BEFORE I GO TO SLEEP slutar som jag trodde den skulle göra. Inga överraskningar här, inte. Dessutom är upplösningen ett stort, fläskigt antiklimax. Förklaringen till det hela känns poänglös och de sista tio minuterna är överflödiga.
Det här är en amerikansk-brittisk-fransk-svensk film. En av producenterna är svenska Film i väst; filmen gjordes innan bolaget döpte om sig till det klumpigare Film Väst. Filmen utspelar sig i London och Nicole Kidman pratar med något slags neutral dialekt. Filmfotot är grådaskigt, liksom miljöerna. Genren är thriller, men det är till större delen ospännande - det känns mer som ett TV-drama. Tempot är långsamt. Nicole Kidman gråter och viskar mycket.
Colin Firth och Mark Strong gör som vanligt bra ifrån sig och är orsaken till att jag sätter nedanstående betyg.

söndag 18 januari 2015

Bio: Paddington

Foton copyright © Studiocanal Limited 2014. All Rights Reserved.

Engelsmannen Michael Bonds barnböcker om björnen Paddington började komma ut 1958. Jag vet inte om jag någonsin läst, eller ens sett, någon av böckerna, men Paddington gick som barnprogram när jag var barn på 1970-talet. Jag minns faktiskt ingenting av dessa program - inte mer än hur björnskrället såg ut och att han åt rostat bröd med marmelad på. Min syrra hade en Paddingtondocka, den har hon säkert kvar. Men vad handlade det hela om? Jag tror inte att det hände så mycket; det var nog rätt lågmält och brittiskt.

Då händer det desto mer i den här nya biofilmen, som är överraskande actionpackad. Under dess tillkomst blev filmen mest omskriven på grund av att Colin Firth, som skulle göra Paddingtons röst, fick lämna projektet, eftersom man kom fram till att det inte passade med en fullvuxen mans röst. Han ersattes av Ben Whishaw. Här i Sverige spelar detta ingen roll, eftersom man låtit dubba filmen till svenska och helt och hållet struntar i att visa originalversionen.

Vidare anklagades den datoranimerade björnen för att se osedvanligt creepy ut efter att bilder dykt upp på nätet. Det visade sig dock att animeringen är riktigt bra - och filmen blev genast en stor framgång på bio i England.
Regissören Paul King har tidigare bland annat gjort TV-serien COME FLY WITH ME med LITTLE BRITAIN-killarna, och han ska inte blandas ihop med den forne MTV-presentatören och popsångaren Paul King. Kings version av Paddington börjar med en journalfilm, i vilken en upptäcktsresande hittar en björnart i Peru som visar sig kunna prata. Hopp till nutid, och vi presenteras för en liten björnunge som bor i djungeln med sin faster och farbror. Efter en jordbävning försvinner farbrodern och fastern skickar iväg nallen till London, där han fastnar på Paddington Station. Familjen Brown hittar honom och känner sig tvingad att ta hand om honom tills vidare - och döper honom till Paddington.

Hemma hos Browns ställer Paddington till det; oj, vad han tokar till det! Översvämmar badrummet, stoppar tandborstar i öronen och har sig. Den strikte fadern Henry (Hugh Bonneville) har svårt för detta, men hans hustru Mary (Sally Hawkins) och deras två barn älskar den snälle och kramgoe nallen.

En som inte älskar Paddington är den onda Millicent (Nicole Kidman). Hon vill döda och stoppa upp Paddington, och ställa ut honom på sitt museum. Således leder filmens story till en hel del raffel och äventyr.
Det mest anmärkningsvärda med PADDINGTON är att filmen tilldelades högsta betyg; en femma, i Göteborgs-Posten! Fullkomligt sanslöst. Det är den verkligen inte värd. Men Paul King har gjort en helt okej familjefilm. Den är snygg, underhållande, rätt skojig, och dess titelfigur flyter in i miljöerna på ett övertygande sätt.  Här finns flera smarta och tjusigt genomförda detaljer; till exempel står det ett dockskåp på vinden och när detta zoomas in ser vi familjen Brown rumstera där inne. Jag skrattade högt när Browns sure granne får syn på Nicole Kidman i en telefonkiosk, blir störtförälskad - och Lionel Ritchies "Hello" spelas på soundtracket.

Helhetsintrycket dras ner av den slentrianmässiga svenska dubbningen. Det känns fullkomligt bisarrt att höra Hugh Bonneville prata svenska. Ibland läser en berättarröst vad som står på skyltar, och på ett par ställen är detta totalt meningslöst. I en scen dricker Henry ur en mugg på vilkendet står "Warning! May contain hot chocolate!"; vi ser muggen under kanske tre sekunder, och ändå hojtar en TV4-röst "Varning! Kan innehålla het choklad!".

Medan jag skrev den här texten lyssnade jag passande nog på filmmusiken till FIRST BLOOD.
  






(Biopremiär 16/1)

tisdag 20 maj 2014

Bio: Grace of Monaco

Foton copyright (c) Scanbox
Grace Kelly (1929-1982) medverkade i väldigt många bra filmer - SHERIFFEN, FÖNSTRET ÅT GÅRDEN och den underskattade TA FAST TJUVEN, för att bara nämna tre - och hon var oerhört vacker. Men - jag har alltid tyckt att hon är lite ... tråkig. Det är något lite präktigt och osexigt över hennes utseende och framtoning. Kanske är det hennes mjuka anletsdrag.
En som inte har mjuka anletsdrag är Nicole Kidman. Tvärtom - hon har ett väldigt hårt, spänt ansikte, och än mer så efter att hon opererat sig. Vilket jag utgår från att hon gjort. Nicole Kidman ser inte alls ut som Grace Kelly - och nu spelar Kidman Kelly i detta drama, vilket öppnade årets upplaga av filmfestivalen i Cannes.
Olivier Dahans (LA VIE EN ROSE) GRACE OF MONACO har blivit omskriven och omdiskuterad långt innan den kraftigt uppskjutna premiären. Kungligheterna i Monaco protesterade nämligen mot filmen. De fick läsa manuset - och ogillade det. De hävdade att det bara är hittepå. Vad de tycker om den färdiga filmen har jag ingen aning om, men det hela inleds med en text som proklamerar att vad vi ska få se är en fiktion baserad på verkliga händelser. Jag får väl erkänna att jag personligen inte har den blekaste aning om vad som är fiktion eller ej - filmen utspelar sig i början av 1960-talet; innan min tid, och jag har aldrig intresserat mig för Grace Kellys liv som furstinna - eller för andra kungligheter.
Grace Kelly går omkring på sitt slott och verkar inte vara vidare lycklig. Alfred Hitchcock (Roger Ashton-Griffiths) kommer dit för att försöka övertala henne att ta sig an titelrollen i MARNIE (den manliga huvudrollen ska gå till "Någon skotte som gjort en spionfilm"). Kelly är sugen - men hon vet inte om hon ska våga tacka ja. Hon har barn och man i Monaco - och plötsligt har relationen mellan Monaco och Frankrike försämrats å det grövsta. Furst Rainier (Tim Roth i mustasch) är stressad, det är kris. Eländes elände. De Gaulle ser inte på Rainier med blida ögon och att furstinnan är en kvinna av folket uppskattas inte. Grace Kellys enda riktiga vän verkar vara en amerikansk, katolsk präst; fader Tuck (Frank Langella).
... Oj. Öppnade verkligen den här filmen Cannesfestivalen? Visst - Cannes älskar ju när stora stjärnor traskar uppför röda matten, och stjärnor finns det i Dahans film, och visst, den utspelar sig på Rivieran och bara ett par mil från Cannes. Men i övrigt är det här ... tamt. Det är väldigt platt. Bitvis känns det lite som en TV-film, ofta går tankarna till den lika vissna DIANA, som ju hade premiär i höstas. Händelserna i filmen engagerar inte alls, det är för ytligt och hafsigt. Mot slutet håller Grace Kelly ett tal - ett lååångt tal - och jösses, det blir osannolikt fånigt. Det är nästan så att jag föredrar Steven Seagals tal på slutet av PÅ FARLIG MARK.
Det absolut största problemet med filmen är Nicole Kidman. Inte en enda gång ser jag på henne som Grace Kelly. Jag accepterar henne inte i rollen. Det är inte som när Edda Magnason verkligen var Monica Zetterlund i MONICA Z. Jag såg bara Nicole Kidman gå omkring i exklusiva miljöer. Och det irriterade en hel del.
Birollskådisarna är riktigt bra - förutom Langella, ser vi till exempel Derek Jacobi som en greve som ska lära Kelly hur man beter sig kungligt, Paz Vega spelar Maria Callas, och Parker Posey är kul som det strikta allt-i-allot Madge. Filmfotot är varm, miljöerna är flotta, och, tja, om man som jag för jämnan längtar till Rivieran kan man kanske njuta av vyerna.
Men som film är GRACE OF MONACO en tunn och lättglömd bagatell.
... Och varför kunde den inte få heta GRACE AV MONACO här i Sverige?








(Biopremiär 23/5)

-->



tisdag 5 april 2011

Bio: Rabbit Hole

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Långfilmer baserade på teaterpjäser är ofta ett kapitel för sig. Ett kapitel man gärna vill vara utan. Det säger ju sig själv att det kan bli svårt att överföra en dialogdriven historia som oftast utspelar sig i ett rum, till en film på en och en halv-två timmar och en kamera som gärna vill röra på sig. I de allra flesta fall blir resultatet makalöst träigt och ofilmiskt. I synnerhet på bio - TV är bättre lämpat för sådant här.
Oscarnominerade RABBIT HOLE bygger på en pjäs av David Linsay-Abaire. Detta är också den senaste filmen regisserad av John Cameron Mitchell - den tredje i raden sedan debuten, och den första sedan den ... udda, intressanta, rätt roliga och framför allt kontroversiella SHORTBUS, som kom 2006. Frågan är varför Mitchell valde att göra just den här filmen. Okej, en av orsakerna är att när Mitchell var fjorton dog hans lillebror. Men ändå.
Nicole Kidman och Aaron Eckhart är Becca och Howie, ett gift par vars lille son dödades när han blev påkörd av tonårskillen Jason (Miles Teller). Parets lyckliga tillvaro vänds upp och ner, och de tillbringar månad efter månad med sorgearbete.
Men så råkar Becca träffa på Jason, en ganska dyster ung man, och av diverse anledningar känner sig Becca dragen till honom och de börjar umgås. Kanske ser hon honom som en inkarnation av sin döda son? Eller av sig själv? Vad vet jag? Jason håller i alla fall på att rita ihop en serietidning - en väldigt pretentiös sak han döpt till Rabbit Hole. Han är väldigt inne på parallella världar och lånar ut en bok om detta till Becca.
Howie är allt annat än glad över att Becca umgås med Jason. Men å andra sidan har Howie börjat träffa en som heter Gaby (Sandra Oh) som de brukar träffa på terapimöten, de brukar prata och röka maja.
Tja, så mycket mer händer inte.
Det här är ett typiskt, "allvarligt" drama, och vad ska jag dra till med att kalla det - Bergman Light, kanske? Eftersom det hela bygger på en pjäs, pratas det mest hela tiden. Lite teatraliskt, så där. Och folk beter sig konstigt. I synnerhet Becca och Howie. Det är mycket explosiva vredesutbrott, eller långa scener där det gråts så att snoret sprutar.
Jag gillar Aaron Eckhart, och han är förstås väldigt bra även här. Ja, samtliga inbland-
ade skådisar är bra - förutom de jag nämnt, medverkar även Dianne Wiest, för att välja ett känt namn.
...Och ja, Nicole Kidman är bra. Men! Hon ser för jävlig ut! Något alldeles fruktansvärd. Hon har hinkvis med botox i nyllet och goja intryckt i läpparna. Inte nog med att hon ser riktigt otäck ut, hon ser för fan ut som en buktalardocka! Hu! Snart kan hon spela Pinocchio.
Och nej, jag kan väl inte påstå att jag rekommenderar RABBIT HOLE. Mig gav den absolut ingenting. Ingen underhållning för stunden, den manade inte till eftertanke, och den rörde mig inte till tårar. Jag kände inte igen mig i någon av rollfigurerna. Jag sympatiserade inte med någon. Den bara började och slutade 90 minuter senare. Detta var för mig fullkomligt poänglöst.
Det intressantaste med pressvisningen jag såg filmen på, var att den anlänt med dansk text - något jag märkte först efter flera minuter. Vi är ju vana vid dansk TV här nere på kontinenten.
Dessutom var filmen aningen felmaskad, så skådespelarna fick ibland finna sig i att få pannan avklippt.






(Biopremiär 8/4)

onsdag 24 februari 2010

Bio: Nine

Foton copyright © Noble Entertainment
Det finns en del personer och företeelser jag önskar jag gillade mer än jag gör. En av dessa är Federico Fellini. Jag vill verkligen tycka om Fellinis filmer.
Mitt förhållande till den legendariske italienaren började inte så bra. När jag var i tolvårsåldern såg jag FELLINI ROMA på Landskrona Filmstudio. Jag kan väl inte påstå att jag tillhörde målgruppen, och jag tyckte filmen var skittråkig - förutom vissa scener. Då visste jag förstås inte heller vem Fellini var.
Jag har långtifrån sett alla Fellinis filmer, men de jag sett har inte fått mig att helhjärtat ställa upp i hyllningskören. Det finns en väldig massa saker jag gillar hos Fellini: han hävdade att orsaken till att han blev filmregissör var att det var för svårt att bli serietecknare. Och han samarbetade ju med serietecknaren Milo Manara (som jag inte helt oväntat gillar); Manara gjorde filmaffischer samt ett seriealbum baserat på ett ofilmat Fellinimanus.
Jag gillar att Fellini är lite mytisk, att han omtalas som "trollkarl" och liknande, jag gillar att hans filmer kan vara burleska, frodiga, sexiga och coola, och fyllda med tjusiga människor och miljöer. Men i praktiken tycker jag ofta att filmerna blir för långa, tråkiga och ibland för tramsiga på ett irriterande prettovis.
För några år sedan gick 8½ från 1963 upp på bio på nytt i restaurerad version. Jag såg den då för första gången under Filmdagarna. Marcello Mastroianni spelar filmregissören Guido - Fellinis alter ego - som för att stressa av efter sin senaste film, tar in på ett spa där han ska planera nästa verk, ett slags självbiografi. Guido uppsöks dock hela tiden av människor, främst kvinnor, ur hans förflutna. Mastroianni glider omkring och är cool. Barbara Steele dyker upp och är cool. Claudia Cardinale är tjusig. Jag somnade under denna väldigt långa film. När jag vaknade höll fortfarande samma scen på.

Jag är inte den största vän av musik-
aler. Jag kan uppskatta klassiska filmmusikaler som SINGIN' IN THE RAIN, som är en fantastisk film, och så älskar jag Danny Kaye-filmer, som ju har flera sånginslag. Men att åka till Stockholm eller London för att gå på musikal? Det är en vision av helvetet. Typisk musikalmusik är bland det värsta jag vet och en del av bögkulturen jag inte kan med; ge mig hellre disco. Jag förstår inte varför folk som aldrig annars skulle gå på musikal plötsligt ska se en massa skit bara för att de semestrar i London eller New York.
Rob Marshalls biofilm NINE är en filmatisering av musikalen med samma namn och som hade Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen när den spelades i Sverige. Och NINE bygger i sin tur på 8½.
Italien i början av 1960-
talet. Över-
spelets konung Daniel Day-Lewis spelar regissören Guido, som efter en rad floppar håller en presskonferens under vilken han tillkännager att han ska göra en film som heter ITALIA och som i huvudrollen ska ha Anita Ekberg-varianten Claudia Jenssen (Nicole Kidman). Det är bara det att han inte har något manus. Han tar in på ett spa, men får inget gjort. Han har problem i förhållandet med sin fru (söta Marion Cotillard), hans älskarinna Penélope Cruz dyker upp, och han hemsöks av sin döda mor Sophia Loren.
Och så blir det sång och dans, oftast framfört på en Colosseumliknande scen.
Den här väldigt dyra filmen blev en dunderflopp i USA och fick produktionsbolaget The Weinstein Company att hamna på fallrepet. Jag förstår att NINE floppade, och jag tror inte att den svenska publiken kommer att se till att filmen blir en succé här.
Handlingen i NINE är ... ingenting. Det hela känns så tomt och meningslöst, att man lika gärna hade kunnat stryka storyn helt och hållet. Dessutom är precis allting en hyllning till Fellini och italiensk film, och ska man vara riktigt ärlig: Fellini må vara hur stor som helst, men jag tror att en stor majoritet av dagens svenska biopublik inte har den blekaste aning om vem han var. NINE känns som en påkostad film riktad till cineaster med vissen musiksmak.
...För sångerna i NINE är verkligen ruttna. Har finns inte en enda låt man kommer ihåg - om man nu inte är musikalfantast. Nu kommer jag att låta fördomsfull här, men NINE är en bögmusikal. There, I said it.

Men om jag nu tar och skjuter musiken och ursäkten till handling åt sidan, hittar jag en hel del försonande inslag. I och med att filmen hyllar det italienska 60-talet, ser NINE bitvis oerhört cool ut. Ibland är det svartvitt, Day-Lewis glider omkring i solglasögon och kedjeröker, här finns fantasieggande interiörer och exteriörer från CineCitta, man har gjort tidstypiska fejkaffischer för filmer, och det körs ofta omkring i små sportbilar. Flera av shownumren ser ut att ha designats av Milo Manara på ett burleskt och bra sätt; det är gott om raffiga damer som drar upp kjolen och sitter bredbent. Penélope Cruz framför ett nummer som fick mig att svettas - hubba hubba. All denna sexighet blir förstås märklig när den kombineras med musik som låter som Peter Jöback möter Rikard Wolff.
Judi Dench gör inte bort sig, Kate Hudson brås på sin mor när det gäller sång och dans, Sophia Loren är parant och stilig men lär släppa sig om hon försöker blinka. Nicole Kidman har kritiserats för sin insats. Jag tycker mest att hon ser otäck ut - hon ser ju stelopererad ut efter alla ingrepp.
NINE är ett gäng snygga bilder bortkastade på en kass film. Vore jag en tysk kritiker, skulle min recension lyda så här:
NINE? NEIN!






(Biopremiär 26/2)