Bio: The Neon Demon

Foton copyright (c) Scanbox
Nicolas Winding Refn har varit i hetluften de senaste månaderna.
Dels för att han ska producera nyinspelningar av en rad skräckklassiker; THE WITCHFINDER GENERAL, MANIAC COP, och WHAT HAVE YOU DONE TO SOLANGE?. Detta är förstås fullkomligt onödigt. MANIAC COP är förvisso inte sådär jättebra (medan MANIAC COP 2 är fantastisk!), men de övriga är klassiker. SOLANGE lever dessutom mycket på att det är en italiensk film från 1970-talet, med allt vad det innebär - att göra om den i USA i nutid lär knappast funka.
... Och dels har det skrivits om Winding Refn, eftersom hans senaste film; THE NEON DEMON, blev utbuad vid premiären i Cannes - och den gode regissören passade på att provocera och vara allmänt stöddig.
Man vet aldrig vad man får när Nicolas Winding Refn är i farten. Efter att inlett sin karriär med ett par bra filmer, gjorde han en rad riktigt dåliga - som BRONSON och VALHALLA RISING. Därefter; år 2011, slog han till med DRIVE, som blev en oväntad publiksuccé. Det är en mycket bra film. Istället för att följa upp den med något liknande, gjorde Refn den besynnerliga ONLY GOD FORGIVES. Efter pressvisningen gav jag den en "generisk trea", eftersom jag inte riktigt visste vad jag tyckte. Jag såg om den ett par dagar senare, och tyckte då bättre om den, eftersom jag då visste vad som väntade mig.
THE NEON DEMON, då? Förtjänade den buropen i Cannes?
Vi tar det positiva först. Det här är en oerhört tjusig film. Nicolas Winding Refn är stor fan av genrefilm, däribland italiensk giallo. Estetiskt sett, men även till viss del vad gäller handlingen, har THE NEON DEMON drag av giallo, och framför allt i början finns här många estetiska lån från Dario Argentos SUSPIRIA (som förvisso inte är en giallo). Eftersom filmen utspelar sig i modell- och modevärlden tänker jag lite grann på 80-talsgiallon TOO BEAUTIFUL TO DIE (snarare än BLOOD AND BLACK LACE, som utspelar sig på ett modehus). Jag själv rörde också vid temat i mitt seriealbum "Giallo" från 2004.
Vidare har THE NEON DEMON en tjock, suggestiv syntmatta på soundtracket, vilket förstärker den depraverade stämningen.
Och så är eftertexterna jättesnygga.

Sådär! Nu har jag avhandlat det som är bra. Resten är nämligen skitdåligt. Det här är en irriterande film, en dum, löjeväckande sak.
Nicolas Winding Refn verkar ha drabbats av storhetsvansinne. Han börjar likna Lars Von Trier. Förtexternas nederkant har försätts med hans initialer. NWR står det under varje credit, som om det är han själv som är allra viktigast. Det vore lite kul om det inte var på fullt allvar - vilket det säkert är.
Filmen handlar om den 16-åriga Jesse (18-åriga Elle Fanning), som anländer till Los Angeles för att bli modell. Hennes oförstörda, oskuldsfulla drag gör att hon genast anlitas av en agentur - och får lova att svara att hon är 19 om någon frågar. De övriga modellerna uppskattar inte detta. De är iskalla, opererade, onda och hotfulla, och de äter upp all konkurrens.
Jesse bor på ett skabbigt motell, som ägs av en våldsam, halvkriminell typ, som spelas av Keanu Reeves. När Jesses amatörfotograf till pojkvän dyker upp, försöker Reeves sälja en trettonåring till honom - "värsta lolitatypen!".
Den enda som är snäll mot Jesse, är sminkösen Ruby (Jena Malone), som förutom att sminka modeller inför plåtningar även sminkar lik på ett bårhus. En sysselsättning som leder till en av filmens mest depraverade scener.

THE NEON DEMON är ett drama presenterat som en skräckfilm. Och det är inte bra. En del av skådisarna är riktigt usla - framför allt de som spelar de onda modellerna. Det blir förstås inte bättre av den extremt onaturliga dialogen. Jag konstaterar att man inte ska se den här typen av film på språk man förstår. Det är inte säkert att jag noterat styltigheten om de pratat italienska. De iskalla scenerna och rollfigurerna, i kombination med de träiga replikerna och det stela skådespeleriet, ger filmen ett besynnerligt pretentiöst drag. Kanske finns här även en del symbolik jag inte fattar - vad handlar allt detta konstiga snack om månen om, och varför hoppar det in en puma i Jesses motellrum? Och vad tillför Keanu Reeves roll? Den är så pass liten att hans scener lätt skulle kunna klippas bort utan att saknas. Å andra sidan är scenerna med honom bättre än flera andra scener. Eventuell kritik av modevärlden och dess utseendefixering försvinner i alla extravaganser. Dessutom tror jag att Refn gillar modevärlden, eftersom filmen ser ut som den gör.
Här finns några scener som visar sig vara drömscener som kanske inte alls är drömscener. Alla medverkande skådespelare verkar gå på valium. Filmen är fullkomligt humorbefriad - och den är väldigt tråkig.
Men snygg.
Jag noterar att en del ivrigt försvarar filmen. Kanske har de upptäckt något jag inte upptäckt. Kanske är de unga och tycker att sådant här är nyskapande och coolt. Kanske önskar de så gärna att THE NEON DEMON ska vara något den inte är, att de verkligen tror att den är detta något den inte är.
Det enda Nicolas Winding Refns nya film är, är ett rejält misslyckat vanity project som gått helt överstyr.

(Biopremiär 10/6)


-->

DVD: Dying of the Light

DYING OF THE LIGHT (Noble Entertainment)

Åh, denne Nicolas Cage. Det är få skådespelare det skojas så mycket om som Nicolas Cage. På 1980-och 90-talen ansågs Cage vara cool och han medverkade i flera bra filmer. Numera dyker han upp i hur många filmer som helst, de flesta är medelmåttiga eller usla, i stort sett alla släpps direkt på DVD i Sverige - och Cage har en tendens att spela över så att TV-skärmarna skäms. En kanadensisk vän har en teori om att Nicolas Cages skilsmässa blev så dyr att han måste göra film precis hela tiden. Jag vet inte om det stämmer.

Paul Schrader är känd som manusförfattaren till TAXI DRIVER, GASTKRAMAD, KRISTI SISTA FRESTELSE och flera andra hyllade filmer. Som regissör har han gjort filmer som HARDCORE, AMERICAN GIGOLO, CAT PEOPLE, vilka han även skrev manus till, och en lång rad totalt bortglömda filmer. Jag minns inte när jag senast såg en film av Schrader. Är hans nya film DYING OF THE LIGHT en film som kommer att sälla sig till Schraders klassiska filmer?

Nej.

Nicolas Cage spelar CIA-agenten Evan Lake, som i filmens öppningsscener torteras av terroristen Muhammad Banir, som spelas av Ragnar Vanheden - ja, det är svensken Alexander Karim som gör rollen. Efter att Lake fritagits hoppar vi 22 år fram i tiden. Nu är Lake gråhårig, och inte nog med det - han är svårt sjuk, han håller på att bli dement, hans händer skakar, och hans ena öra är vanställt. En roll som är perfekt för Nicolas Cage, nu kan han ta i för kung och fosterland! Vilket han gör.

Lakes unge kollega Milton Schultz (Anton Yelchin) upptäcker att Banir fortfarande är i livet. Lake vill leta upp terroristen, men hans överordnade tycker att det är idioti; Banir är säkert död, Lake är för sjuk - så Lake får kicken. Det förhindrar inte Lake från att, med hjälp av Schultz, leta upp Banir. Det bär av till Bukarest och därefter till Kenya.

DYING OF THE LIGHT ligger väldigt långt från Paul Schraders tidiga filmer. Detta är en pratig och tråkig thriller helt utan nerv. Scenerna från Kenya är inspelade i Australien, men resten av filmen är, som så många andra amerikanska lågbudgetfilmer, inspelad i Rumänien. Detta innebär att filmen ser ut som en Steven Seagal-film, fast med bättre manus, skådisar och filmfoto. Vad gäller underhållningsvärde är nog en Seagalfilm att föredra.

Även Irène Jacob, mest känd för DEN RÖDA FILMEN, medverkar, och dansken Nicolas Winding Refn är en av de verkställande producenterna; Refn skulle ursprungligen regissera den med Harrison Ford i Cages roll. DYING OF THE LIGHT togs ifrån Schrader under klippningen. Producenterna klippte om- och ändrade filmen, vilket gjorde Schrader och hans skådespelare förbannade. Filmfotografen Gabriel Kosuth hävdar att hans estetiska vision totalförstörts. Det är möjligt att producenterna försämrade filmen, men jag tror faktiskt att det här var ett ganska hopplöst fall redan från början. Och att sminka både Cage och Karim så att de ska se äldre ut än de är, var en osedvanligt dum idé.

Bio: Only God Forgives

Foton copyright (c) Scanbox Vision
Varje år brukar en eller ett par skandalfilmer premiärvisas i någon av de officiella serierna i Cannes. Filmer som kryddats med explicit sex eller våld - eller både sex och våld. Cannes älskar att chockera publiken. En av årets chockfilmer var Nicolas Winding Refns ONLY GOD FORGIVES, vilken enligt uppgift blev utbuad när den visades inom tävlan. Det fans dock ett gäng kritiker som älskade filmen, bland annat The Guardians representant, men väldigt många var arga - på riktigt. Jag har ju varit i Cannes åtskilliga gånger och jag har sett hur upprörda utländska, och då främst franska, filmkritiker kan bli. Ser jag en kass film tycker jag att, tja, det var ju kass, och så är det inte mer med det. Jag kan bli lite förbannad när en usel svensk film som ses av ingen alls finansieras med våra skattepengar och tunga bidrag. Men i Cannes kan folk verkligen brusa upp när de sett något de tycker stinker. Lite fånigt, när jag tänker efter.
Dansken Winding Refns karriär har som bekant varit lite svajig. Jag tyckte mycket om hans förra, hyllade film; DRIVE. VALHALLA RISING, som kom året innan, tyckte jag var trist och pretentiös, medan jag tyckte direkt illa om den ännu mer pretentiösa BRONSON. De tidiga, danska filmerna har jag dock ett gott öga till. I synnerhet BLEEDER - av personliga skäl. I ONLY GOD FORGIVES samarbetar Refn återigen med Ryan Gosling, stjärnan från DRIVE, som också varit med och producerat filmen.

Jag förstår att åsikterna går isär om den här filmen. Jag förstår att folk blivit upprörda. Äcklade. Besvikna. Jag förstår även att vissa älskar det här. Själv kände jag mig ganska ... likgiltig när jag lämnade salongen för att diskutera det vi sett med ett par kollegor. Jag kände mig rätt tom, lika tom som filmen, men diskussionen vi hade bli intressant, och ingen av oss tyckte direkt illa om Refns verk, en kille sa att han gillar filmen trots att han äcklats.
Vad Nicolas Winding Refn serverar denna gång är renodlad Trash Disguised as Art.
Ryan Gosling är Julian, en kille som driver en thaiboxningsklubb i Bangkok som täckmantel för hans knarkaffärer. Julians bror Billy (Tom Burke från Peter Dalles EN FIENDE ATT DÖ FÖR) är en otäck sociopat, som brutalt mördar en prostituerad. Polisen kopplar in en hårding som heter Chang (Vithaya Pansringarm), en pensionerad polis som går fram som en slåttermaskin med kriminella metoder. Chang lyckas få den prostituerades far att döda Billy. Kort därpå anländer Julians och Billys mor (Kristin Scott Thomas) för att hämta hem Billys kropp. Den här stenhårda gangstermorsan kräver att Julian ska hämnas på sin bror. Och så fortsätter det: de två falangerna hämnas på varandra.

Den dansk-franska samproduktionen (och även Film i Väst är inblandade) ONLY GOD FORGIVES är något slags vidareutveckling av DRIVE - eller ska jag kanske skriva vidare-avveckling? Detta är en film i samma stil, men betydligt mer avskalad och stiliserad. Winding Refn har gått så långt att bara ytan är kvar. Det här är en tom film. Den är inte spännande, här finns inget dramatiskt driv. Detta är bara ett forum för regissörens obsessions - och dessa är ultravåld, tjusiga bilder, och ännu mer ultravåld.
Ibland är filmen väldigt pretentiös. Ibland ligger den farligt nära kalkongränsen. I synnerhet under de scener då Chang brister ut i sång från en scen omgiven av tysta poliser i uniform. Dialogen är knapp. Större delen av filmen pratas det inte alls. Oftast pratas det på thailändska.
Framför allt är filmen våldsam. Den är våldsam så in i helvete. Det är groteskt blodigt och sadistiskt. En tortyrscen varar i en evighet och det kräver sin man att se det hela utan att blinka. Eller vända bort ansiktet.
Men jag kan inte avfärda den här filmen. Inte kalla den dålig. Eller skit. För det är den inte. Estetiskt sett är filmen fantastisk. Den är hur snygg som helst. Varje bildruta är ett konstverk. Allting är väldigt genomtänkt, ingenting är lämnat åt slumpen. Här finns otaliga långsamma, flotta kameraåkningar.
Jag kommer emellanåt att tänka på Takeshi Kitano. Kanske även på Takashi Miike. På några thailändska filmer jag sätt. Men jag associerar även till en viss del till Alejandro Jodorowski - och det visar sig när eftertexterna rullar att ONLY GOD FORGIVES är tillägnad Jodorowski.

Kristin Scott Thomas är strålande som den tuffa, svärande morsan - försedd med blond peruk, lösnaglar och amerikansk accent. Ryan Gosling ger dock inget intryck alls. För att inneha huvudrollen är han med märkligt lite i filmen. Här är hans spelstil mer minimalistisk än någonsin - och nu har vi sett det där. Han går omkring med nollställt ansiktsuttryck och det är omöjligt att avgöra hans känsloläge. Det fungerade i DRIVE, men nu räcker det. Det vore kul att faktiskt få se pågen skådespela någon gång.
På sätt och vis är ONLY GOD FORGIVES ultravåldsversionen av TURINHÄSTEN. Det är inte utan att jag undrar vem som kommer att se denna typiska filmfestivalfilm på bio. De som vill se en spännande thriller eller actionfilm kommer att klaga på att filmen är för långsam och konstig. Arthousepubliken lär invända mot extremvåldet.
Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om filmen. Kanske måste jag se om den. Kanske bör jag sänka betyget nedan ett snäpp - eller kanske höja det? För att vara en film som alltså lämnade mig tom och likgiltig, hade jag som synes väldigt mycket att säga om den.

(Biopremiär 31/5)

Bio: Drive

Foton: Richard Foreman copyright © 2011 Drive Film Holdings, LLC. All Rights Reserved.
 
Den danske regissören Nicolas Winding Refns karriär har ju gått lite hit och dit, upp och ner. Debuten PUSHER från 1996 var ju en stor succé, men därefter svajade det - främst vad gäller Refns engelskspråkiga filmer. FEAR X med John Turturro råfloppade, BRONSON var irriterande pretentiös, och den blodiga och skitiga vikingarullen VALHALLA RISING fick mig att somna.
Refns senaste epos, den USA-producerade DRIVE, roffade åt sig priset för bästa regi i Cannes i våras, och det är en väldigt, väldigt hypad film. Är filmen värd denna hype?

Ja!

DRIVE är med råge Nicolas Winding Refns bästa film. Detta är en utmärkt liten film som förtjänar en stor publik världen över - vilket den dock inte lär få, på grund av en del orsaker. Jag återkommer till dessa.

Ryan Gosling (även aktuell i den mer än utmärkta MAKTENS MÄN) spelar en stuntförare, enbart listad som "driver" i rollistan. Han är duktig på sitt jobb. Mer än duktig - han är fantastisk. Men förutom att utföra stunts i filmer extraknäcker han som "wheelman" - han kör flyktbilen när rånare tar sig från brottsplatsen. Vår bilförare tillhör ingen liga, han frilansar; bovar anlitar honom och måste hålla sig till hans regler. Fem minuter. Om rånarna inte är tillbaka i bilen efter fem minuter, kör föraren sin väg.

Den lugna, tysta, vänlige föraren flyttar in i en ny lägenhet och lär känna sin nya granne Irene (den underbara Carey Mulligan) och hennes lille son. Irenes make sitter i fängelse och föraren spenderar en hel det tid tillsammans med den ljuva Irene; hon representerar värme och oskuldsfullhet i hans mörka, kalla och brutala värld. Föraren verkar allt bli förälskad i sin ljuvliga granne.

Så en dag släpps Irenes gubbe ut ur finkan. Det visar sig att han är skyldig några väldigt, väldigt onda män pengar, så han behöver förarens hjälp. Kuppen som följer går snett och föraren upptäcker att han plötsligt har ett pris på sitt huvud. Föraren, Irene och hennes son är i stor fara.

Den som förväntar sig en stuntspäckad actionrulle i stil med FAST AND THE FURIOUS-serien eller TRANSPORTER-trilogin lär bli besviken. DRIVE är långtifrån en genomsnittslig actionthriller. Jag vill inte kalla detta en actionfilm - eller en thriller. Detta är ett drama, om än fullt av gangsters och våld. Det är ett existentiellt kriminaldrama.

Okej, orsakerna till att jag inte tror att Refns film kommer att bli en enorm kioskvältare ... Tja, för det första är DRIVE lite för arty för mainstreampubliken. Detta är trots allt till mångt och mycket en arthousefilm. Den är ganska långsam och lågmäld. Det saknas Yippee-Ki-Yeah-rollfigurer. Den ser ser inte ur som en Jerry Bruckheimer-film. Den ser däremot ut som en filmfestivalfilm, som någonting som visas- och vinner pris i Cannes.

Den andra orsaken är våldet. DRIVE är antagligen alldeles, alldeles för magstark för den genomsnittslige biobesökaren. Filmens våld är oväntat, chockerande och extremt blodigt. En kille får sin skalle stampad till köttfärs. Och scenen med hagelgeväret ... Ähum ... Ja, den fick publiken att hoppa och skrika när jag såg filmen. Våldet här är inte festligt splatter modell FINAL DESTINATION 5 (vilken jag för övrigt gillade), i DRIVE är det bara groteskt och vidrigt.

Men de som pallar med det myckna våldet kommer att upptäcka att DRIVE är en remarkabel film. Kemin mellan Ryan Gosling och Carey Mulligan är utmärkt, här finns en underbar scen strax efter att de träffats för första gången; de står bara och tittar på varandra under en lång stund. Dialog saknas och scenen behöver ingen. Refns film är full av scener som denna.

Det finns fler utmärkta skådespelare och rolltolkningar i filmen. Albert Brooks är bra som en gangster man inte vill möta i en mörk gränd - eller någon annanstans. Ron Perlman är förstås också bra som en annan gangster. Bryan Cranston är sympatisk som mekanikern föraren jobbar hos. Och kyss Karlsson om inte den gamle hollywoodlegenden Russ Tamblyn från WEST SIDE STORY, och som var dr Jacoby i TWIN PEAKS, dyker upp!

... Och Ryan Gosling är perfekt i huvudrollen.

DRIVE besitter ett imponerande filmfoto och ett ganska coolt soundtrack. Filmen är baserad på en roman av James Sallis och jag antar att en del kommer att jämföra DRIVE med Quentin Tarantinos filmer. Tja, Nicolas Winding Refn är också en stor konnässör av B-filmer och grindhousekulturen, och visst finns här vissa likheter med Tarantinos rullar, men som helhet vill jag nog hävda att DRIVE är en annan typ av film.

No matter what type of picture this is, “Drive” is one of the best movies of 2011. Check it out!
Oavsett vilken typ av film det här är, så är DRIVE en av 2011 års bästa filmer.
Kolla in den!

(Biopremiär 18/11)

Dagens bok

...Hmm...

Jag kommer inte ihåg att Dirk Pitt var med i Nicolas Winding Refns film...

Bio: Valhalla Rising

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment

Visst är det märkligt att det gjorts så få vikingafilmer. Här uppe i Norden skulle ju vikingafilm kunnat bli vår motsvarighet till westernfilmer, men icke. Och inte har det blivit så mycket i utlandet heller. Överraskande få Hollywoodfilmer, en handfull italienska 60-talsraffel... Och det är ju konstigt.

När Nicolas Winding Refn började prata om VALHALLA RISING för några år sedan, förväntade jag mig att han skulle gå loss med ett frejdigt svärdsvingaräventyr, i synnerhet med en så pampig titel. Refn hade gjort ett par floppar som förlorat pengar, som PUSHER III, och BRONSON var ju en pretentiös arthousefilm.

VALHALLA RISING visades på Göteborgs Filmfestival i början av året och jag kunde inte närvara. Huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen hade där sagt ett filmen är som att röka en imaginär joint, och rapporterna efter visningen handlade mest om vilket märklig, bisarr film det var.

Långt om länge nådde filmen Malmö, så nu har jag till slut sett den.

I denna dansk-engelska samproduktion, inspelad i Skottland, är Mikkelsen den enögde, ähum, Enöga - en karl som är så våldsam att han förvaras i en bur och när han slåss är han fastbunden vid en påle. Filmen öppnar med att Enöga, bunden vid sin påle, tar kål på några vikingar så att blod och gyttja stänker. Det är mycket blod. Det är ännu mer gyttja. Just den här scenen med pålen och gyttjan fick mig att tänka på en scen i CANNIBAL HOLOCAUST.

Det handlar visst om kristna vikingar mot hedniska vikingar med asatro. Riktigt vilka som är vilka uppfattar jag inte alltid, eftersom de flesta är täckta med gyttja och omöjliga att särskilja. Enöga lyckas döda hövdingen som äger honom och flyr tillsammans med slavpojken Are. De ger sig iväg i ett drakskepp och uppslukas av dimma. De kommer ut i vad som kanske är en ny värld.

VALHALLA RISING kan sammanfattas med två ord:

"Pretentious? Moi?"

Jag har inte den blekaste aning om vad Refn vill med den här filmen. Jag hade grava koncentrationsproblem under de 93 minuter filmen varar.

Vissa grejor är jättebra. Mads Mikkelsen, vars rollfigur dessutom är stum, är förstås bra som alltid. Han ser cool ut som skitig viking. Actionscenerna, främst slagsmål, är snaskigt blodiga, med krossade skallben och hjärna som rinner ut och blod som stänker åt alla håll.

Filmfotot är ibland riktigt bra; andra recensenter har jämfört med folk som Kurosawa, men själv kommer jag i första hand att tänka på klassiska, italienska gyttjewesterns som KEOMA och MANNAJA. Stämningen är ofta liknande; långa tagningar, ordfattigt, ödesmättad musik; en härjat ansikte i förgrunden och dramatiska landskap i bakgrunden.

Men VALHALLA RISING blir oengagerande och tråkig. Miljöerna är likartade. Ett gäng karlar går omkring. Det går inte att se vem som är vem. Ibland - och det är inte ofta - fäller de lite högtravande repliker. Ibland visas scenerna i slow-motion. Det hela blir mer och mer spejsat och pretentiöst. Vem är Enöga? Talar han verkligen genom Are? Är han ett överrnaturligt väsen? En gud? Hur fan ska jag kunna veta det? Men det spelar ingen roll. Filmen är fullkomligt späningsbefriad och oengagerande. Jag bryr mig inte.

Filmen är uppdelad i kapitel. Precis som Lars von Triers filmer brukar vara. Och på många sätt känns VALHALLA RISING som en von Trier-film. Hade Refn slängt in några omotiverade hårdporrklipp, hade det här definitivt blivit som en von Trier-film.

Nicolas Winding Refn är en trevlig kille med cool filmsmak. Jag förstår inte varför han envisas med att göra så märkliga, smala filmer. De hamnar mellan två stolar, de blir varken genrefilm/exploitation eller arthouse. De blir alldeles för arty genrefilm/exploitation. Jag hoppas att Refn inte kommer att förvandlas till en posör, som von Trier.

Häromdagen rapporterades det om att Refn nu vill filmatisera Wonder Woman.

(Malmöpremiär 21/5)

Bio: Bronson

Jag lärde känna Nicolas Winding Refn i mitten av 1990-talet på en filmfestival, och träffade honom sedan på ytterligare några tillställningar, bland annat när han satt i juryn på Fantastisk Filmfestival. Faktum är att det i hans film BLEEDER finns en liten hälsning till mig och mina polare: i videobutiken som figurerar i filmen finns ett gäng löpsedlar för Magasin Defekt och FFF-affischer. Men nu har jag inte träffat Nicolas på en väldig massa år och jag har inte haft så stor koll på vad han sysslat med, mer än att jag fått veta att hans FEAR X och PUSHER 3 blev dunderfloppar.  

Hans nya film BRONSON har det stått en hel del om i engelska filmtidningar de senaste månaderna. Michael Patterson, som tagit sig krigarnamnet Charles Bronson, klassas som Englands farligaste intern; en brutal karl som suttit inspärrad större delen av sitt liv. Han har tagit gisslan i finkan och startat upplopp, men även skrivit böcker och skapat konst.  Jag trodde att detta skulle vara en brutal dramadokumentär, men där sket jag mig allt på tummen.  

Döm om min förvåning när BRONSON visar sig vara ett stycke pretentiös filmad teater. Vi får följa Charles Bronsons liv från barndomen, med Bronson (Tom Hardy) som berättare. Ibland står han på en scen och håller pretentiösa monologer - och är sminkad i ansiktet som en jävla mimare. Ibland sitter han i en mörk cell och pratar in i kameran. När han inte gör detta, blir det dramatiserade episoder ur hans liv och karriär - och allting är artificiellt, teatraliskt och, just det, pretentiöst. Ingenting känns som om det är på riktigt. Det handlar om en massa låtsasfigurer i en låtsasvärld. Rollfigurerna pratar konstigt, fäller konstruerade repliker, de till och med rör sig onaturligt.  Ibland blir det slagsmål så att blodet sprutar, men allting är för distanserat, inramningen gör att man inte engageras. Om man nu inte gillar pretentiös teater. Och det gör man ju inte.  

Samtidigt kan jag inte avfärda det här helt. Tom Hardy gör väl rätt bra ifrån sig. Vissa scener är intressanta. Men ska filmen vara något slags kritik mot det brittiska rättssystemet, faller denna platt.  

Jag hade gärna sett en riktig dokumentär om Bronson. Vad den här filmen ska upp på bio att göra begriper jag inte. Den inleds förresten med BBFC:s (brittiska filmcensuren) censurkort, vilket betyder att man bara tagit en engelsk filmkopia och textat den på svenska.

 

 

 

(Biopremiär 28/8)