Visar inlägg med etikett Nicolas Krizan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nicolas Krizan. Visa alla inlägg

lördag 18 november 2023

Serier: Mallan x 4

MALLAN ÄR MED - EN OTÄCK HISTORIA
MALLAN KOMMER BORT - EN FÖRRYMD HISTORIA
MALLAN SER RÖTT - RÄDDARE I NÖDEN
MALLAN & MÖRTEN - EN TRIST HISTORIA
av Nicolas Križan
Epix Bokförlag AB


Slå dig ner intill min imaginära chiffonjé, så ska vi prata om Nicolas Križan en stund. 

Nicolas Križan tillhör de av mina vänner jag känt längst. Om jag inte redan hade sett hans bilder i något seriefanzine - han debuterade i fanzines 1977 - såg jag Nicolas' serier första gång i nummer 1/1981 av tidningen Svenska Serier. Där publicerades strippserien Lillen, en serie Nicolas nu producerat av och till och på olika sätt i över 40 år - han är nu aktuell med en bok om Lillen, vilken väl släpps när som helst.

På 1980-talet var Nicolas Križan ohyggligt verksam inom både seriefandom och science fiction-fandom. Han ritade gärna fantasy, hans stil var elegant och kraftigt influerad av folk som Barry Windsor Smith och Bernie Wrightson. Hans bilder och serier syntes överallt. 

Mytomspunnen är serien "Hämnden ät ljuv", del ett täcknades 1980 och publicerades i nummer 5 av fanzinet Snappar'n, som kom ut 1982. Denna fantasyserie handlar om en naken brud som ska rida iväg för att rädda sin bror från en trollkarl. En man varnar henne för puckelryggen i skogen! Tjejen träffar puckelryggen, som visar sig vara snäll. När Nicolas 1982 avslutade serien med en del två, hade han tröttnat på den. Serien blev mycket kortare än planerat och slutar abrupt. Det står att regnet föll för evigt. Puckelryggen ät bortglömd. Vi är många som frågat om den där puckelryggen under dessa gångna 41 år! Eller, många är kanske att ta i. Det är nog bara jag.

Nicolas tillhörde de största stjärnorna i Amatörseriesverige på den tiden och han var en av de första jag skrev till när jag tiggde material till mina första egna fanzines. Han skickade snällt över några bilder jag tryckte - en av dem tryckte jag upp och ner, för säkerhets skull. 

Ur Snappar'n nr 5, utgiven 1982.

Nicolas blev även den första av alla dessa fanzinekillar på 80-talet som jag träffade i verkligheten. Han bodde ett tag i Göteborg, och när jag 1986 hälsade på släkten i Sävedalen, åkte jag hem till Nicolas. Vi åt nybakade bullar och han sa att han tyckte att Richard Corben ritar kladdigt.

Han jobbade på en reklambyrå och det gör han fortfarande. En hemsökt reklambyrå, till och med. Mellan varven har han ritat serier om Mumin och han har formgivit en massa seriealbum, böcker och tidningar. Sedan 2016 gör han barnböckerna om Mallan. Senast jag träffade Nicolas, det var på Bokmässan, frågade han om jag ville skriva om Mallan; en fjärde bok hade nyligen kommit ut. Tja, det kan jag väl göra, även om jag aldrig skriver om barnböcker, allra minst sådana mina kompisar har gjort.

Mitt förhållande till barnböcker och bilderböcker är inte jättebra. När jag var barn gillade jag bilderböcker av folk som Richard Scarry, bilder med en massa detaljer. Men jag började läsa serier väldigt tidigt, och serier var mycket roligare och mer lockande och inspirerande än regelrätta barnböcker. Jag läste få barnböcker.

Ur "Mallan ser rött": en minst sagt oväntad referens till Conan Barbaren.

På sätt och vis är böckerna om Mallan serier - det är serier med oftast en bild per sida. Oftast finns det bara en kort mening per sida, skriven med enorma bokstäver. Enligt baksidestexten vänder böckerna sig till läsare i åldern 3-6 år, och det är väl ungefär där jag befinner mig..

Det här är något slags skräckhistorier byggda på sådant små barn kan relatera till. Historierna är överraskande ångestladdade och ibland en aning existentiella. Sluten är öppna på ett sätt som är tänkt att skapa diskussioner. 

I den första boken, "Mallan är med", leker Mallan med några barn hon är tvingad av lyda. Barnen gräver ner Mallan upp till halsen och går därifrån. I "Mallan kommer bort" har Mallan bråkat med sin ömma moder och springer in i skogen. Där går hon vilse och träffar några rymdvarelser som behöver hjälp. "Mallan ser rött" handlar om att Mallan, rätt oväntat, leker barbarkrigare. När några barn är dumma mot hennes lillebror Mörten, spöar Mallan skiten ur de dumma barnen, vilket ger Mallan ångest. Den senaste boken, "Mallan & Mörten - En trist historia", utspelar sig när en smitta härjar (kan det vara pandemin, tro?) och Mallan och Mörten får därför inte gå ut. De har tråkigt och börjar rita. Mallan trillar in i sin teckning och försvinner. 

Ur "Mallan & Mörten - En trist historia".

Eftersom Nicolas Križan är grafisk designer, är förstås utformningen av dessa böcker synnerligen genomtänkt. Teckningarna är enkla och tydliga, färgerna är få; omslagsfärgen dominerar innehållets färger. Sidantalet och litet och för en läsare som är äldre än 3-6 år tar det en minut eller två att läsa en bok, beroende på hur snabbt man kan bläddra. Läser man för en liten glytt, lär man få läsa dem om och om igen. Mallan-böckerna har fått bra kritik och det är lätt att förstå varför.

Jag väntar med spänning på nästa bok i serien, "Mallan och puckelryggen". 

Regnet föll för evigt ...

tisdag 7 januari 2014

Serier: Ordningen upprätthålls alltid

ORDNINGEN UPPRÄTTHÅLLS ALLTID
Diverse tecknare efter noveller av Pär Thörn
Apart Förlag

Jag har gått lite grann som katten runt het gröt när det gäller det här seriealbumet - av diverse skäl. Dels har jag haft en massa annat att ta itu med, dels känner jag ett flertal av de medverkande tecknarna, dels har jag haft svårt att få tummen ur. Ja, och sedan blev det jul.

"23 grafiska novelletter" står det på omslaget - vad nu en "novellett" är. Det engelska ordet "novelette" betyder ju kortroman, men i det här fallet motsvarar ordet kortnovell. Det handlar om korta serienoveller - fast den här boken innehåller egentligen väldigt få serier.

Jag har omnämnt Pär Thörns korta kriminalberättelser ett par gånger tidigare här på TOPPRAFFEL! i samband med att de, både i form av noveller och serieadaptioner, har förekommit i tidningen Agent X9, och jag får väl erkänna att jag varit rätt kritisk, framförallt beroende på att de tecknare som gett sig på adaptionerna inte gjort några regelrätta serier av novellerna.

Samtliga berättelser är uppbyggda på samma sätt. De börjar med att huvudpersonen presenterar sig med sitt namn och säger att han eller hon  är död - "Jag heter Marcus Johnson och jag är död," inleds till exempel novellen som inleder denna samling. På oftast fyra sidor redogörs sedan för händelserna som ledde fram till huvudpersonens död, och samtliga berättelser avslutas med "Ordningen upprätthålls alltid". Novellerna är inspirerade av hårdkokta deckare, men som den poet Pär Thörn är, ligger de ganska långt ifrån gamla gulnade Manhattanpockets i översättning av Karl-Rune Östlund. Det handlar om existentiella kriminalberättelser snarare än deckare och thrillers; somliga inspirerade av verkliga händelser, och albumet vinner på att läsas i ett svep. De ständiga upprepningarna vad gäller uppbyggnaden tillför då en hel del, när jag tidigare läst en löstryckt novell i X9 har denna mest känts poänglös.

På releasefesten för den här boken läste Pär Thörn upp några av novellerna. Inte helt oväntat fungerade de bättre framförda på detta sätt; som ren prosa. Ett stort antal av Sveriges främsta serietecknare - och en del, ähum, mindre bra sådana - medverkar i boken, men ytterst få har brytt sig om att göra seriebearbetningar. Det här handlar till större delen om illustrerad prosa. Bilderna illustrerar det som sägs i texten och det händer oftast för mycket mellan rutorna för att det ska kunna kallas serier. Ibland är bearbetningarna rätt oinspirerade, i ett fall illustreras till exempel tidens gång med en bild på en klocka. Det är tecknarna själva som står för bearbetningarna; Thörn har inte skrivit några seriemanus.

Fanny M Bystedt har gjort den bästa och mest originella bearbetningen, i hennes fall handlar det faktiskt om en serie. I textplattorna berättas det om en kvinna som planerar att mörda kungen. I bilderna skildras dock hur kvinnan jagar älg. Det är kanske inte så grafiskt spännande, men Bystedt har tänkt till och gjort något eget.
Nicolas Krizans bidrag
De två bästa historierna är "Självbedragaren", tecknad av Nicolas Krizan, och den sista; "Skriftställaren", i vilken det är Pär Thörn själv som är död, och som har illustrerats av Stina Hjelm. Jag har känt Nicolas Krizan i över trettio år, på 1980-talet var han stor stjärna i seriefandom, men nu är det längesedan jag sett någon ny serie av karln. "Självbedragaren", som handlar om en herre som agerar agent för serieskapare och som dör på Bokmässan i Göteborg, är fantastiskt snygg. Jag önskar verkligen att Nicolas får tid, ork och lust att börja teckna serier igen.

Skräckserietecknaren Lars Krantz bidrar med en mörk och grafiskt tilltalande grej om en kille som tror sig vara Kurt Wallander - och Lars har valt att porträttera honom som Kenneth Branagh. Dennis Gustafssons bidrag har jag skrivit om tidigare, medan Allan Haverholm står för en elegant, vackert tecknad episod - han är samtidigt den som främst representerar "illustrerad prosa". Hedvig Häggman-Sund tillhör Sveriges absolut bästa tecknare; tyvärr är hon fortfarande rätt okänd bland massorna, och här samarbetar hon med pojkvännen Joakim Gunnarsson. En annan av Sveriges främsta tecknare är Jimmy Wallin, vars fem sidor som väntat är slickade. En som inte kan kallas en av Sveriges bästa serietecknare, är Henrik Bromander. Han är snarare en av Sveriges absolut sämsta serietecknare - det är trots allt sina manus han kommit fram på, berättelser som uppskattas i vissa kretsar, trots de oförlåtligt dassiga teckningarna. Här har han förstås inte skrivit manus själv och resultatet ser för jävligt ut. Oscar Hjelmgren står för två klatschiga sidor, medan ett par serier tecknats i något slags mangastil. Boken avslutas med några sidor extramaterial där Pär Thörn berättar om bakgrunden till några av berättelserna.
Lars Krantz' bidrag.
"Ordningen upprätthålls alltid" spretar hejvilt och jag hade förstås uppskattat om innehållet vore jämnare grafiskt sett. "Fy fan vad fult!" utbrast en kompis till mig som bläddrade i albumet och först fick upp de krattiga bidragen. "Typiskt svenskt skit!". Och det är inte utan att jag undrar hur resultatet hade blivit om Pär Thörn hade skrivit seriemanus efter sina noveller och verkligen utnyttjat seriemediet - vilket de flesta av tecknarna alltså inte gjort.

Mina invändningar till trots: detta är alls icke något dåligt album och på det hela taget är det rekommendabelt. Jag har dessutom en känsla av att boken kommer att gå hem hos folk som sällan läser serier. Som till exempel dagstidningarnas seriekritiker.

söndag 27 januari 2013

Optimal Press In Memoriam

Under veckan som gått meddelades det att serieförlaget Optimal Press lägger ner verksamheten - igen. Redan för några år sedan ströp förläggaren Ingemar Bengtsson förlaget av hälsoskäl, men det dröjde inte länge innan han återupptog verksamheten. Den här gången verkar dock döden vara definitiv.

Jag ska inte ljuga och påstå att jag läst de serier Optimal gett ut de senaste tio åren, för det har jag inte; jag har knappt koll på vad de gett ut. Men Optimal var ett av Seriesveriges viktigaste förlag och för tjugo år sedan var det viktigt för mig personligen.

Optimal Press startade 1991, men grundarna Ingemar Bengtsson och Mikael Tegebjer hade jag känt länge. Åtminstone Micke. Vi var alla verksamma i fanzinesvängen på 80-talet; Ingemar gav ut tidningen Gurgel, som jag aldrig lyckades läsa, medan Micke gjorde sig odödlig med tidningen Banala Serier och skämtet "Banal? Har det någe med banan att göra?". Då, på 80-talet, fanns det ett tag ett par konkurrerande fanzines om amatörserier; något slags alternativa Bild & Bubbla. Jag skrev i ett av dessa; seriehorisont, medan Micke gav ut ett annat, och första gången jag pratade med Micke var när han i mitten av decenniet ringde och ville värva mig till sin tidning - Seriefloran, hette den, och Micke hette då Svensson i efternamn.

Fördelen med att ha kompisar som startar serieförlag är att det plötsligt blir lätt att få sina serier publicerade. Åtminstone om förläggarna gillar vad man gör. Jag hade debuterat som professionell manusförfattare 1989 och skrev manus till Åsa-Nisse, Bamse och en del annat. När Ingemar och Micke drog igång Optimal Press hade jag inlett ett fruktbart samarbete med Mikael Tomasic. Jag och Tomasic medverkade redan i förlagets allra första album; antologin "Ulv i fårakläder". Jag kommer fortfarande ihåg Optimals lilla monter på bokmässan 1991 (om det ens var en monter? Det var kanske bara ett bord?).

1992 samlades en kvartett av mina och Tomasics korta skräckserier i albumet "In Memoriam", som visade sig bli det allra första helsvenska skräckseriealbumet. Märkligt. Varför hade ingen gjort detta tidigare? Albumet fick väldigt bra kritik och vann Bild & Bubblas läsaromröstning om årets bästa svenska album. 1994 återkom jag och Tomasic med den tjockare och mer ambitiösa skräckserieboken "Giallo", som fick ännu bättre kritik än "In Memoriam" - ska jag vara ärlig tycker jag själv att det är bra när jag läser om det. Jag brukar inte gilla mina gamla grejor, men "Giallo" var och är ganska unikt. Men efter det fick jag något slags skrivkramp; jag visste inte hur jag skulle överträffa "Giallo", och ett tredje album från mig och Tomasic såg aldrig dagens ljus. Jag planerade faktiskt en ny bok, den skulle heta "Requiem", men jag minns inte alls vad den skulle handla om. Det lär inte komma något från mig och Tomasic i framtiden heller, eftersom Tomasic helt slutat teckna. Vilket förstås är jävligt synd.
Jag snor den här från Optimals hemsida. Bokmässan i Göteborg 1992.
Från vänster: jag, Mikael Tomasic, Ingemar Bengtsson, Micke Tegebjer
Optimal Press' inriktning de första åren skiljde sig en aning från det förlag de flesta är bekanta med idag. 1991 fanns det ont om serieförlag  och väldigt få "alternativa" sådana. Optimal skulle ge ut de serieskapare som inte passade in hos Semic, Carlsen och de andra dåvarande storförlagen. Dock gav Optimal ut några breda, renodlade och väldigt traditionella serier, som den komiska äventyrsserien Sveryda av Magnus Knutsson och Ulf Jansson. Det var främst Micke som ville ge ut sådant - och efter några år lämnade Micke Optimal Press för att starta det relativt kortlivade Jemi Förlag, som hade en något mer kommersiell inriktning än Optimal. Jag och Micke har fortsatt att samarbeta en del sedan dess, bland annat när han var redaktör för Buster. Sedan 2008 driver Micke Ekholm & Tegebjer förlag tillsammans med Kenneth Ekholm; de ger ut romaner, fackböcker och serier.

Med Ingemar Bengtsson som ensam förlagschef på optimal började det snart att välla ut böcker. Samtidigt blev serierna allt smalare - tycker jag. Rättare sagt, majoriteten av utgivningen bestod av en typ av serier jag inte är sådär jätteförtjust i. Lite för arty, lite för alternativt, lite för trist, lite för lite karate.

Men vad alla Optimals utgåvor hade gemensamt, var otroligt flott design. Nicolas Krizan - ännu en gammal kompis från 80-talets fanzinesväng - stod för formgivningen, och böckerna hade alltid bästa möjliga tryck, papper, bindning och så vidare.

Optimal Press hade alltid en förhållandevis stor monter på Bokmässan i Göteborg, en monter fylld med mängder av album - men det var nästan bara där jag såg till albumen. Det är ytterst få, i princip inga alls, jag har sett ute i handeln här i Malmö. Till och med i de få, något mer renodlade seriebutiker som finns här är de sällsynta. Något Optimal har gemensamt med Epix Förlag - jag tror inte att speciellt många är medvetna om att Horst Schröder har kvar sitt förlag och släpper ett och annat album. De är oerhört svåra att hitta om man inte redan känner till att de finns.

De senaste åren har Optimal gjort en stor kulturgärning då de gett ut två feta, tjusiga, inbundna samlingar med Gunnar Krantz album - och en ännu större kulturgärning i och med utgivningen av Kapten Stofils årsbok, som tog vid efter att serietidningen Kapten Stofil lades ner 2010. Det värsta med Optimal Press' bortgång är att Kapten Stofils årsbok nu står utan förlag.

Nå. Oavsett vad jag tycker om förlagets utgivning går det inte att komma ifrån att Optimal Press var viktigt och betydande. Dessutom blir jag väldigt nostalgisk när jag tänker tillbaka på åren i början av 90-talet. På när vi drack Martini ur askfat i montern på mässan. På de årliga Optimalmiddagarna i Mickes stora lägenhet. På den optimism, entusiasm och kreativitet vi var sprängfulla av.

Det var härliga tider.