THE AWAKENING (Nordisk Film)
Det är mycket spökerier just nu. Bra filmer, som THE WOMAN IN BLACK och THE INNKEEPERS (den senare recenserad i majnumret av Nya Upplagan) och ... mindre bra, som DREAM HOUSE (även den recenserad i samma nummer av Nya Upplagan). Någonstans däremellan hittar vi THE AWAKENING, en engelsk film i regi av Nick Murphy, som tidigare bara jobbat med TV-serier.
Året är 1921 och Florence Cathcart (Rebecca Hall från THE TOWN) ägnar sig åt att avslöja bedragare och charlataner i spökbranschen; folk som anordnar fejkade seanser för att lura sörjande på pengar. Florence har även skrivit en uppmärksammad bok, och på grund av denna kontaktas hon av den stilige Robert Mallory (Dominic West) som motvilligt vill att Florence ska komma till en privatskola för pojkar; eleverna är livrädda för en påstådd spökpojke. Dessutom har en av eleverna gått och dött. Mallory tror inte på sådant trams. Motvilligt tackar Florence ja, hon vill egentligen inte, men ja, jösses, minsann om inte spökskeptikern Florence snart börjar tvivla på sin inställning till det övernaturliga. För visst händer det mystiska saker, en liten unge med förvridet ansikte knallar omkring. Imelda Staunton spelar en rejäl husa som är den som insisterade på att Florence är rätt kvinna för jobbet. Florence blir även kompis med en välartad liten gosse som stannar kvar på skolan när alla andra åkt hem över ett lov. Eller om det nu var helg.
Kompetent och välspelat, och filmen börjar onekligen mycket bra. Det är trevligt stämningsfullt och filmfotot är så där trevligt blekt som det ofta är i brittiska filmer. Men det håller inte hela vägen. Upplösningen är rätt vissen, det blir aningen för invecklat och förvirrat. Inte obegripligt, men de krånglar till det i onödan. Och särdeles kusligt och skrämmande blir det aldrig. Spökungen kan inte mäta sig med kvinnan i svart. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför är det så svårt att göra fungerande, effektiva spökfilmer?
Året är 1921 och Florence Cathcart (Rebecca Hall från THE TOWN) ägnar sig åt att avslöja bedragare och charlataner i spökbranschen; folk som anordnar fejkade seanser för att lura sörjande på pengar. Florence har även skrivit en uppmärksammad bok, och på grund av denna kontaktas hon av den stilige Robert Mallory (Dominic West) som motvilligt vill att Florence ska komma till en privatskola för pojkar; eleverna är livrädda för en påstådd spökpojke. Dessutom har en av eleverna gått och dött. Mallory tror inte på sådant trams. Motvilligt tackar Florence ja, hon vill egentligen inte, men ja, jösses, minsann om inte spökskeptikern Florence snart börjar tvivla på sin inställning till det övernaturliga. För visst händer det mystiska saker, en liten unge med förvridet ansikte knallar omkring. Imelda Staunton spelar en rejäl husa som är den som insisterade på att Florence är rätt kvinna för jobbet. Florence blir även kompis med en välartad liten gosse som stannar kvar på skolan när alla andra åkt hem över ett lov. Eller om det nu var helg.
Kompetent och välspelat, och filmen börjar onekligen mycket bra. Det är trevligt stämningsfullt och filmfotot är så där trevligt blekt som det ofta är i brittiska filmer. Men det håller inte hela vägen. Upplösningen är rätt vissen, det blir aningen för invecklat och förvirrat. Inte obegripligt, men de krånglar till det i onödan. Och särdeles kusligt och skrämmande blir det aldrig. Spökungen kan inte mäta sig med kvinnan i svart. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varför är det så svårt att göra fungerande, effektiva spökfilmer?
Inlägg
