Visar inlägg med etikett Nick Frost. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nick Frost. Visa alla inlägg

tisdag 5 april 2016

Bio: The Huntsman: Winter's War

Foton copyright (c) UIP Sweden
Ibland överraskar jag mig själv. Jag letade upp min recension av den ena av 2012 års tre Snövitfilmer; SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN - och såg att jag hade gett den en fyra i betyg. Jag minns inte mycket av den, men tydligen tyckte jag att den var bra. Och den gick bra på bio, för här kommer en uppföljare, vars fullständiga titel lyder THE SNOW WHITE CHRONICLES - THE HUNTSMAN: WINTER'S WAR.
Den här gången är Snövit inte med. Okej, i en scen ser vi henne bakifrån och på avstånd under några sekunder, men det är allt. Istället får vi en film som är både en prequel och en sequel samtidigt. Först berättas det om systrarna Ravenna (Charlize Theron) och Freya (Emily Blunt). Freya är snäll och gravid, Ravenna är ond. Freya älskar sitt barn när det föds, men när det dödas blir även Freya ond - hon förvandlas till Isdrottningen och drar norrut, medan Ravenna blir den elaka drottningen som fajtas med Snövit.
På Isdrottningens borggård tränas barn upp till krigare. Två av dessa är Eric och Sara. Eric växer upp till Chris Hemsworth; The Huntsman, medan Sara växer upp till Jessica Chastain. De unga tu blir förälskade i varandra och gifter sig, men det gillar inte Isdrottningen. Isdrottningen trollar lite så att Eric tror att Sara mördats, medan Sara tror att Eric övergivit henne.
Sedan går det sju år - och det är under dessa sju år den förra filmen utspelas. Eric och Sara återförenas, men Sara är förbannad på Eric, eftersom hon ju tror att han övergav henne. Han är fortfarande kär i henne.
Den där trollspegeln har stulits och Eric och Sara ska, tillsammans med ett par dvärgar (Nick Frost och Rob Brydon, som fördvärgats digitalt), leta upp den. Äventyr följer.
WINTER'S WAR är mycket sämre än den första filmen. Det här är ett traditionellt fantasyäventyr i en sagovärld. Vore jag tolv år hade jag säkert fascinerats av trollskogen, slotten och alla svärd och yxor. Det är gott om action, en del strider är rätt bra, och Jessica Chastain är överraskande tuff som en Xena-wannabe, medan Chris Hemsworth mest gör en variant på Thor.
... Men som vuxen tycker jag att det här är rätt tråkigt. Det är lite för enkelt. Lite för banalt. Fast det är klart, jag brukar ju inte gilla fantasy. Dessutom får vi VM i märkliga dialekter.
Charlize Theron är andra namnet i rollistan, men hon medverkar bara ett par minuter i början, för att sedan dyka upp på nytt lagom till slutstriden. Fast då är frågan hur mycket hon egentligen medverkade, eftersom det då fläskas på rejält med datoranimerade effekter.
Fransmannen Cedric Nicolas-Troyan långfilmsdebuterar med den här filmen, tidigare har han bara regisserat en kortfilm som heter CARROT VS NINJA. Men han har jobbat med visuella effekter på mängder av filmer, bland annat den förra Snövitfilmen.
  







(Biopremiär 8/4)

-->


torsdag 11 september 2014

Bio: The Boxtrolls

Bilder copyright (c) UIP Sweden
BOXTROLLS. Ja, jösses. Detta måste vara årets i särklass mest bisarra familjefilm. Om det nu verkligen är en familjefilm. Jo, visst är det tänkt att det ska vara en sådan - men jag har en känsla av att främst vuxna kommer att uppskatta- och ha roligt åt dessa groteskerier, medan många små barn antagligen blir rädda och drömmer mardrömmar.
Om jag inte visste att detta är en amerikansk film, hade jag gissat på en brittisk produktion. Den känns väldigt brittisk i stil och ton. Det är folket som gjorde PARANORMAN som ligger bakom detta leranimerade äventyr som bygger på en barnbok. BOXTROLLS utspelar sig i staden Cheesebridge, där alla bara är intresserade av ost. Staden styrs av den egotrippade Lord Portney-Rind, som bär vit hatt; det finaste man kan ikläda sig.
Under staden huserar boxtrollen - märkliga varelser som  iklär sig kartonger och som smyger ut på nätterna för att stjäla metallprylar de bygger uppfinningar av. Stadsborna tror att boxtrollen även stjäler ost - och kidnappar små barn. Detta stämmer dock inte - men för tio år sedan hamnade en liten gosse av diverse anledningar hos boxtrollen, som uppfostrat honom som sin egen. Pojken har döpts till Ägg och nu får han reda på att han inte alls är ett boxtroll. Det hade han ingen aning om.
I staden härjar även de onda rödhattarna, anförda av den maktgalne Snatcher. De kallar sig Utrotare och far omkring för att utrota boxtroll. Men saker och ting är inte som de ser ut. Ägg och hans nyfunna vän, Lord Portney-Rinds dotter Winni, måste ställa en massa saker tillrätta.
BOXTROLLS är en osannolikt skitig film. Det ser ut som en mer bisarr och och vidrig version av Tim Burtons mardrömsvärldar. Alla människor är bleka och fula och har märkliga linjer - ådror? - i sina ansikten. Boxtrollen älskar att svina sig. De livnär sig på insekter och är allmänt grisiga. Men det är äckligt även när människorna äter ost - vilket de ofta gör.
... Och allt detta äckliga, tja, i det här fallet är det något positivt! Det är jättekul att allting är så vidrigt. Och allt annat i filmen är flängt och knasigt. Det är uppfinningsrikt, det är lite kaotiskt. Det är roligt.
Fast jag gissar att originalversionen är ännu roligare. Filmen, som är i 3D, pressvisades i sin svenskdubbade version; det är ju denna de flesta kommer att se, men filmen förlorar säkert oerhört mycket på de tristare svenska rösterna. I originalet får man nämligen höra Ben Kingsley, Jared Harris, Nick Frost, Tracy Morgan, Elle Fanning, Simon Pegg och många andra kända namn.
Fast jag ser här på SF:s hemsida att BOXTROLLS även kommer att visas i sin engelska version - om än inte i 3D. Det är möjligt att jag höjer betyget efter att ha sett den.







(Biopremiär 12/9)

-->



torsdag 10 oktober 2013

Bio: The World's End

Foton copyright (c) UIP Sweden
Ibland händer det att jag hamnar på event där det bjuds på alkohol. Ja, mer än ibland, det händer ganska ofta. Det hände senast igår. Och det var ju kul. Och dessutom ganska lämpligt. För efter ett antal öl - lättdruckna öl, så det blev rätt många - var det dags för mig att traska bort till Entré och premiären på THE WORLD'S END, som inte pressvisats i Malmö. En film som handlar om att gå på pubar och dricka öl. Jag blev ännu törstigare. Och allt mer pissnödig.
THE WORLD'S END är den tredje filmen i något slags löst sammanhållen trilogi, som började med SHAUN OF THE DEAD 2004, en fantastisk film, och följdes upp med den betydligt mindre lyckade HOT FUZZ 2007. Jodå, det är Edgar Wright och Simon Pegg som är i farten igen (Regissören Wright gjorde även den fullkomligt osebara SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD, men den glömmer vi). Med sig har de återigen Peggs gamle parhäst Nick Frost - och resultatet är fullkomligt fantastiskt!
Jag vet inte hur mycket jag vågar avslöja av handlingen. Jag bör egentligen inte avslöja någonting alls. Det är roligare om filmens bisarra vändning halvvägs in kommer som en total överraskning, om man nu inte redan läst eller hört om den. Men om SHAUN OF THE DEAD var en zombiefilm och HOT FUZZ en variant på actionfilmer, så är den här filmen en blinkning till filmer som INVASION OF THE BODY SNATCHERS.
Simon Pegg spelar odågan Gary King, en slarver som aldrig kommit över att han och hans polare 1990 misslyckades med att ta sig genom hela The Golden Mile - det vill säga, en pubrunda som täcker in samtliga tolv pubar i gamla hemstaden Newton Haven. Gary lyckas övertala hela det gamla gänget att följa med till orten och göra ett nytt försök - och den här gången ska de minsann lyckas dricka öl på samtliga ställen på rundan, som avslutas med puben The World's End. Tiderna har dock förändrats. Grabbarna i gänget är plötsligt gifta, gubbiga, avsvarsfulla medelålders män och inte alltför intresserade av att bete sig som vore de tjugo år. Det är bara Gary som är sig lik - han bär fortfarande sin Sisters of Mercy-T-shirt - han har till och med Sisters' logga tatuerad på bröstet.
Vad som också har förändrats är pubarna. De har byggts om, renoverats, och folket där känner inte igen Gary och pågarna. Dessa pågar blir förstås fullare och fullare, men trots detta märker de efter ett tag att det är något som inte stämmer med Newton Haven och dess befolkning...
Det här är fruktansvärt roligt. Obeskrivligt roligt. Jag satt bredvid ett engelskt par som skrattade oavbrutet. En grej som verkligen lyfter filmen, är att man stoppat in brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Förutom Pegg och Frost görs de övriga i gänget av Paddy Considine, Martin Freeman och Eddie Marsan. Den ljuvliga Rosamund Pike medverkar och Pierce Brosnan är fin som gammal lärare i bockskägg. Vi får även höra Bill Nighys röst. Steve Oram från SIGHTSEERS dyker upp som motorcykelpolis.
Jag kikar på skådisarnas biografier och konstaterar att med undantag för Marsan, är alla yngre än jag. Men vi kan ju låtsas att de är i min ålder. För jag kan relatera till det här - och på sätt och vis kan jag relatera till Gary King. 1990 lyssnade jag också mycket på The Sisters of Mercy. Det finns ett foto på mig från Bokmässan där jag står med svart hår (och dricker Zingo). Och jag gillar att gå på puben och dricka öl - samtidigt som jag konstaterar att många av mina gamla vänner, de jag inte längre umgås med, har blivit medelålders män med familj och hus. Det händer fortfarande att jag lyssnar på Sisters. Bandets låt "This Corrosion" förekommer i filmen på ett ypperligt sätt, och jag gissar att det fanns många Andrew Eldritch-fans i publiken, eftersom många jublade och applåderade under den fräna epilogen.
Varje gång det kommer en komedi som får mig att skratta käken ur led kommer jag på mig själv med att här på TOPPRAFFEL! hävda att det är årets roligaste film. Men THE WORLD'S END är mer än en förbannat rolig film - det här är en förbannat bra film! En höjdare, en av årets absolut bästa filmer.
Om du bor i Malmö och läser detta den tionde oktober, kan du för övrigt se både SHAUN OF THE DEAD och HOT FUZZ på bio i kväll, båda visas på Filmstaden Entré, där de även gick igår.
För övrigt berättar Simon Pegg i en intervju inför THE WORLD'S END att han är helnykterist sedan ett par år tillbaka.






(Biopremiär 9/10)

-->



torsdag 7 juni 2012

Bio: Snow White and the Huntsman

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det är inte längesedan Snövitfilmen SPEGEL SPEGEL hade premiär, en barnfilm det var rätt svårt att bedöma, eftersom den var uselt dubbad till svenska. Nu har årets andra - nej, förlåt, årets tredje Snövitfilm premiär (jag höll på att glömma bort GRIMM'S SNOW WHITE, som jag inte sett). Den stora Snövitfilmen, den alla väntat på. SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN.
... Och vem hade väl väntat sig att den skulle vara bra?

För det är den! Jag blev väldigt, väldigt överraskad. Visst, den fick fin kritik i Amerika, där den hade premiär förra veckan, men jag var självklart skeptisk till en sagofilm med Kristen Stewart från TWILIGHT-filmerna. Jag trodde förstås att det skulle handla om en strömlinjeformad produkt anpassad efter unga tonårstjejers smak. Men vad vi får är en mörk, väldigt mörk fantasyfilm.

Jag gillar ju inte precis fantasy. Jag gillar Sword & Sorcery - vilda västern med svärd och monster istället för pickadoller och desperados. Men sådan där vanlig fjöntfantasy är inte mitt glas Bruichladdich. Folk med konstiga namn traskar runt i världar med konstiga namn. Rollspelsvarning.

Men Rupert Sanders, som regidebuterar med denna film, reder ut det och filmen torde tilltala även de mest fantasyfientliga. Efter pressvisningen noterade jag att jag var långt ifrån ensam om att uppskatta filmen. Det verkade som om de flesta gillade den - till och med den trevliga damen som ofta påpekat att hon inte gillar övernaturliga filmer.

Charlize Theron är den synnerligen ondskefulla Ravenna, som raserat konungarike efter konungarike i sin jakt på makt och evig skönhet. Det sistnämnda är hon besatt av. När den snälle kung Magnus slåss mot en ondskefull armé befriar han den tillfångatagna Ravenna, blir kär och gifter sig med henne. Hur skulle han kunna veta att det hela bara var ett trick? Att Ravenna inte alls var tillfångatagen? På bröllopsnatten förgiftar hon kungen och för säkerhets skull hugger hon även en dolk i hans bröst. Något som leder till att Ravenna hastigt och lustigt blir en ond drottning som tyranniserar sitt folk.

Ravennas polare Spegeln berättar att hon inte längre är vackrast i landet (eller världen?), nej, nu har kungens lilla dotter, prinsessan Snövit, vuxit upp till Kristen Stewart och blivit vackrast av dem alla. Så vad göra? Snövit låses in i ett tornrum.
By this axe I rule!

Hon är inte den som är den, Snövit, så hon lyckas rymma och tar sig till den Mörka Skogen, en plats få vågar besöka. Ravenna anlitar jägaren Jägaren (Chris Hemsworth), som tidigare varit i nämnda skog. Han kommer att bli rikligt belönad om han letar upp prinsessan, så beväpnad med sin feta yxa rider han och hans gäng in i skogen. Han hittar tösabiten, men vad händer? Jo, han blir förstås förälskad i henne. Vad annat?
Figuren till höger är drottningens spegelbild.

Även om storyn förstås är den gamla vanliga, är filmen allt annat än det vi sett förut. Visst - på ett ställe parodieras Disneys klassiska version från 1937, och Snövit dansar med en dvärg i en solig glänta där djur och svampar munter tittar på, men i övrigt är detta - som sagt - en mörk och tung film.

Charlize Theron är lysande som den onda drottningen. Hon är fantastisk. Strålande vacker - och genomond. Ja, herrejävlar, vad ond hon är. Kristen Stewart är betydligt blekare som Snövit. Nå, nu ska ju Snövit vara blek - vit som snö, men hon är allt lite tradig. Stewart gör samma lätt introverta typ hon brukar göra. Hemsworth spelar Thor en gång till, fast med annan dialekt och med hammaren utbytt mot en yxa.

Dvärgarna spelas av bland andra Ian McShane, Bob Hoskins, Ray Winstone, Nick Frost och Eddie Marsan - det är alltså inga riktiga dvärgar, utan fuskdvärgar. Jag undrar vad Dvärgarnas Skådespelarförbund tycker om detta; att normallånga skådespelare snor filmroller och låter sig dvärgifieras med hjälp av datorer och andra tricks. Och inte heter de Toker och Kloker och så vidare, nej, de har försetts med namn som Gort och Beith och annat krångligt. Men de är kul! Extra kul när de tvingas ta sig genom en kloak. Dvärgar i bajs. Det ser man inte så ofta.

SNOW WHITE AND THE HUNTSMAN är en väldigt snygg film. Fotot är enastående, specialeffekterna innovativa. När Snövit mot slutet klär ut sig till Jeanne d'Arc och leder en armé riddare mot drottningens hotfulla slott, går tankarna till filmer som EXCALIBUR. Riktigt lika bra som John Boormans film är inte Sanders' epos, och filmen är aningen för lång, men jag hade ju absolut inte förväntat mig att detta skulle vara något att hänga i julgranen. Men det är det. Jag gillar den här betydligt mer än PROMETHEUS. Det här är sommarens bästa blockbuster så här långt.






(Biopremiär 8/6)

fredag 28 oktober 2011

Bio: Attack the Block

Foton copyright (c) Atlantic Film

Engelsmannen Joe Cornish är dubbelt aktuell denna helg. Dels har han skrivit manus till TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET, och dels har hans regidebut ATTACK THE BLOCK sverigepremiär - en ganska försenad premiär. Går man in på Science Fiction-bokhandeln snett emot Filmstaden hittar man filmen på brittisk DVD.

ATTACK THE BLOCK är onekligen en av höstens, kanske till och med årets, mest hypade filmer. Jag såg den i augusti, innan den vann pris på Fantastisk Filmfestival, men den hade förstås då redan vunnit flera andra priser och jag hade läst mängder av positiva recensioner. Således hade jag rätt högt ställda förväntningar.

Dessa förväntningar infriades inte.

Jag erkänner: jag har blivit gammal. ATTACK THE BLOCK känns alldeles för mycket som en tonårsfilm. Riktad till dagens tonåringar. Det är möjligt att jag hade tyckt bättre om Cornishs film om den riktat sig till oss som var tonåringar på 80-talet. Eller om det var en tonårsfilm från 80-talet. Vänta nu här - vad är det här för jävla konstigt resonemang jag trasslat in mig i? Jag förstår nog inte själv vad jag menar. Jo, förresten - det gör jag. Hade ATTACK THE BLOCK kommit på 80-talet, hade den varit NIGHT OF THE CREEPS. En film som är ohyggligt mycket bättre än det här, och som innehåller söta 80-talsbrudar med läppglans och fluffiga frisyrer.

Det största problemet med ATTACK THE BLOCK, som gör att jag omedelbart blir avigt inställd, är huvudpersonerna. Handlingen kretsar nämligen kring ett tonårsgäng i London. Ett kriminellt tonårsgäng. Det här är en samling drägg (med hopplös dialekt) som rånar och misshandlar folk. Det enda de förtjänar är en kula i pannan - helst innan förtexterna.
Detta gäng hittar en märklig, död varelse; en svart, konstig sak de inte kan identifiera. Snart konstaterar de att det är en illasinnad rymdvarelse - och plötsligt regnar det rymdvarelser från skyn.
Gänget flyr in i ett höghus, där vi introduceras för några andra rollfigurer, och rymdvarelserna attackerar. Och då förvandlas de här slynglarna till filmens hjältar. Och nej, jag tycker inte att det funkar. De är och förblir osympatiska kräk.
Det är även meningen att ATTACK THE BLOCK ska vara rolig. Tja ... Roligast är väl Nick Frost (som också är med i TINTIN), som dyker upp som stoner, men det han är egentligen bara ännu en sådan där standardstoner massor av amerikanska filmer är fulla av, det blir inte roligare för att han är engelsman.

Rymdvarelserna är inte mycket att skriva hem om. Se ser ut som håriga bläckplumpar.

Jag kom att tänka på den franska zombiefilmen LA HORDE; en film som led av samma problem som ATTACK THE BLOCK. Den utspelades också till större delen i en och samma byggnad, och huvudpersonerna vara kriminella som tvingades slåss mot invaderande zombies.

Ärligt talat: jag förstår inte varför så många är lyriska över ATTACK THE BLOCK. Fast det är kanske en generationsfråga?








(Biopremiär 28/10)

torsdag 27 oktober 2011

Bio: Tintins äventyr - Enhörningens hemlighet

Bilder copyright (c) Sony Pictures Entertainment

Jag har ju varit rätt skeptiskt till den här nya filmen om Tintin - och det med rätta. För det första har den regisserats av Steven Spielberg, vilket känns lite konstigt. Han är ju amerikan och även om han själv beundrat Tintins äventyr i 30 år, verkar han i ett land där i princip ingen har någon som helst relation till Hergés figur och där populärkulturen går i en annan tradition, om än inte alltid till innehållet - till exempel ser ju amerikanska äventyrsserier sällan ut som de fransk-belgiska. Producentens Peter Jacksons förhållande till Tintin kan jag inte uttala mig om.

När jag fick se de första bilderna ur filmen sänktes förväntningarna ytterligare, för att inte tala om när den första trailern släpptes. Spielbergs film är ju datoranimerad med motion capture-teknik, och figurerna såg likbleka och döda ut.

Å andra sidan: Hergé beundrade Spielberg och dennes första filmer, och minsann om Hergé inte uttryckte en önskan om att Spielberg skulle göra film av Tintin. Dock hann Hergé dö innan han och regissören skulle träffas i mars 1983. Och häromveckan började de första recensionerna av filmen att droppa in, och flertalet var mycket positiva - när fransmännen ger Spielbergs film tummen upp, kan ju filmen inte vara helt fel (vad belgarna tycker vet jag inte).

Nu har jag sett filmen - och jag blev väldigt positivt överraskad. Det här är ju bra!

Låt mig ta det negativa först. Ett par kollegor anmärkte på att animeringen är så pass fotorealistisk att man lika gärna kunde gjort en "riktig" film med levande skådespelare. Tja, det hade man kanske. Animationstekniskt är det här antagligen det bästa jag sett, det är häpnadsväckande välgjort. Det enda som inte funkar riktigt, är figurernas ansikten - rättare sagt, deras ögon. Alla har stel, glasartad blick, eftersom det är oerhört svårt att animera liv i blicken. Och detta medför att det är lite vaxdocka eller till och med lik över figurerna.

Min andra anmärkning är att det är lite för mycket action i filmen. Lite för mycket skjutande, lite för många- och för långa slagsmål, och några jakter för mycket. Men vid närmare eftertanke var det nog så här Hergé tänkte sig Tintins äventyr. Hergé var oerhört filmintresserad och använde sig av filmiskt bildberättande i sina serier - och de tidiga Tintinäventyren var väldigt vilda och actionpackade, och höll ett långt högre tempo än Spielbergs film. John Williams står inte helt oväntat för musiken, och det är väl nästan ofrånkomligt att det blir väldigt mycket Indiana Jones över äventyren, i synnerhet när figurerna hamnar i Nordafrika. Men jag tror att Hergé skulle nicka belåtet åt de episka vilderna och bombastiska musiken. Fast många av oss är ju vana vid de tysta seriealbumen och skivorna med Tomas Bolme, som helt saknade musik. Jag har aldrig riktigt funderat på vad för typ av musik som skulle passa bäst till Tintins äventyr - mer än juvelarian ur "Faust".

Men bortsett från dessa anmärkningar, är ENHÖRNINGENS HEMLIGHET en väldigt underhållande film gjord med mycket kärlek till originalserien. Handlingen bygger på de två albumen "Enhörningens hemlighet" och "Rackham den Rödes skatt", men för att introducera kapten Haddock för biopubliken, har man även bakat in delar av "Krabban med guldklorna". Och det funkar alldeles utmärkt. Tecknaren och serieexperten Johan Andreasson påpekade förresten på Facebook att man även stoppat in en hyllning till ett Kalle Anka-avsnitt av Carl Barks, och även om jag är allt annat än expert på Kalle Anka, konstaterar jag att Johan har rätt - slutuppgörelsen är plockad från Barks serie.

ENHÖRNINGENS HEMLIGHET öppnar med väldigt snygga förtexter, ackompanjerade av passande jazzig musik av 30-talsstuk. Därefter hamnar vi på ett torg i Bryssel, tiden verkar vara 30-tal, och minsann om den första person vi ser inte är Hergé själv, som sitter på nämnda torg och ritar av Tintin - i Hergés klassiska stil. Bakom Hergé syns ett antal porträtt av andra figurer vi känner igen från serierna.

På torget hittar Tintin en modell av ett gammalt fartyg. Tintin köper modellen, men genast dyker det upp andra som vill ha den och de är beredda att betala stora summor för den. En av köparna är den skumme Sakharine.

Tintin går hem till sin lägenhet, och minsann - han har en skrivmaskin där! Inte bara en, han har många. Och på väggarna hänger inramade artiklar. Jojomen, i den här filmen är faktiskt Tintin journalist, och han pratar om att han ska skriva åt sin tidning.

Snart bryter sig slemma bovar in hos Tintin, fartygsmodellen stjäls, Tintin hittar ledtrådar till var piraten Rackham den Rödes skatt kan finnas gömd, och inom kort har han tillsammans med Milou begett sig ut på ett hisnande äventyr, där Dupondtarna förstås dyker upp med jämna mellanrum, där Haddock dricker sig full när han borde hålla sig nykter, och där Bianca Castafiore framträder och sjunger så att glas spriker och Haddock blir vansinnig.

Det är onekligen något visst att få se alla dessa välbekanta händelser spelas upp på en filmduk, i många fall nästan exakt som de såg ut i albumen. Jag tycker att handlingen känns originalserierna trogen, även om man stuvat om en hel del - men så är det ju också tänkt att filmen ska ses av en stor publik som inte har en aning om vem Tintin är. Det går ju trots allt inte att göra en dyr, påkostad film som enbart riktar sig till medelålders- och pensionerade västeuropéer som växte upp med albumen.

Tyvärr var det den svenskdubbadeversionen som pressvisades här i Malmö. Det är ju klart att man vill se den engelska originalversionen (som också kommer att biovisas). Fast ... Vid närmare eftertanke spelar det kanske ingen större roll - för Tintin och hans vänner ska ju inte prata engelska! Jag är van vid att Tintin låter som Tomas Bolme (eller Jacob Hård i nödfall). Eller så ska han väl prata franska. Dessutom blir det ju lite konstigt när Milou plötsligt heter Snowy och Dupondtarna Thompson, och så vidare.

Visserligen har filmens figurer drag av de skådespelare som ... motionfångats, som det inte heter på svenska. Jamie Bell gör Tintin (som dock är mer lik Leonardo de Caprio), Andy Serkis är kapten Haddock, Daniel Craig är den slemme Sakharine, och Simon Pegg och Nick Frost är Dupondtarna. De svenska rösterna är väl okej, men de saknar dessa brittiska skådespelares personlighet, liksom de saknar de svenska talskivornas kvaliteter.

Och 3D:n, då? Filmen är ju i 3D. Tja ... Den är inte exceptionell, men det är i alla fall inte suddigt.

I vilket fall: jag gillade ENHÖRNINGENS HEMLIGHET. Verkligen. Jag tycker att filmen är långt bättre än jag trodde den skulle vara och jag ser fram emot nästa film, som Peter Jackson ska regissera.

Frågan är bara hur den amerikanska publiken, som inte har en aning om vem Tintin är, kommer att ta emot filmen när den får USA-premiär den 21:a december ...

 

 

 

 

 

(Biopremiär 28/10)


tisdag 21 juni 2011

Bio: Paul

Foton copyright (c) UIP
Simon Pegg och Nick Frost slog igenom för den breda, internationella allmänheten 2004 när SHAUN OF THE DEAD hade premiär. En väldigt rolig - och väldigt brittisk - komedi i regi av edgar Wright. Betydligt mindre rolig var nästa film från Pegg, Frost och Wright; HOT FUZZ från 2007 - en actionkomedi som mest kändes som ett misslyckat vanity project; en kul grundidé, men en alldeles för lång film med långt mellan skratten.
Nu är Pegg och Frost tillbaka framflör kameran i PAUL, som de även skrivit manus till, men detta är en amerikansk-brittisk sampruktion, och för regin står Greg Mottola, som bland annat gjort SUPERSUGEN. Pegg och Frost är Graeme och Clive, två science fiction-nördar från England på sitt livs första USA-resa. De inleder sin turné på ComicCon i San Diego, för att i en husbil sedan åka runt och se severdheter som Area 51 och Roswell.
Plötsligt, mitt ute i ingenstans, händer dock något oväntat. En bil framför dem råkar krascha och när Graeme och Clive stannar för att hjälpa till, hittar de den avspände, cigarettrökande rymdvarelsen Paul (som är datoranimerad och vars röst görs av Seth Rogen). Paul har häckat på Jorden i 60 år efter att hans farkost kraschlandade, och han har utvecklat ett typiskt, jordiskt (= amerikanskt) slackerbeteende, något som passar bra när han nu tvingas umgås med dessa likasinnade engelsmän.
Självklart slutar inte hand-
lingen där, för givetvis är ett gäng halv-
klant-
iga och mystiska agenter av Men In Black-stuk på jakt efter den förrymda rymdvarelsen, och dessa killar kommenderas av en ännu mer mystisk kvinna vars identitet och ansikte döljs till slutet (fast utan att jag i förväg visste att hon skulle medverka, listade jag ut vem det var).
Vidare lyckas Graeme även finna kärleken i form av en söt, väldigt religiös tjej (Kristen Wiig - passande förnamn) som inser sanningen om livet när hos träffar Paul. Hennes ännu mer religiöse far sätter efter huvudpersonerna han med.
PAUL är långtifrån helgjuten. Den hamnar lite mellan två stolar, den känns som en liten brittisk independentkomedi som fått lite för hög budget; Mottolas film blir varken den där lilla coola festivalfilmen eller den riktigt breda, fläskiga Hollywoodkomedin - den är alldeles för ojämn.
Som helhet är det ganska trivsamt och små-
roligt, och tamme-
fan om jag inte kommer att tänka på ALF; den där gamla sitcomen från 80-talet. Men PAUL innehåller ett element jag i längden började irritera mig på: ett konstant svärande. Som svensk blir jag förstås inte upprörd av grovt språk, och det känns som om Pegg och frost mest vill vara buspågar som utmanar amerikanska moralister genom att jämt och ständigt krydda dialogen med svordomar. Ibland består skämten enbart av att man svär, som om man inte kom på något annat. Det blir roligt när den religiösa tjejen hittar på egna, konstiga könsordskombinationer, men annars är jag för gammal för att tycka det är coolt. I USA blev filmen "Rated R for language including sexual references, and some drug use". Här i Sverige har den fått en 11-årsgräns på grund av ett par mildare actionscener.
En rad kul bipersoner - och skådisar - passerar revy, vilket livar upp. Favoriten David Koechner, känd från otaliga, festliga biroller, spelar en flängd redneck. Jeffrey Tampor, en annan favorit från otaliga biroller, dyker upp som exentrisk science fiction-författare. Jane Lynch, en tredje favorit, har en alieninspirerad sylta. Steven Spielbergs röst hörs i ett telefonsamtal. Det är de här detaljerna som lyfter filmen.
Med tanke på hur många andra bioproduktioner som dumpas direkt på DVD i Sverige, måste jag säga att jag förvånas lite över att PAUL går upp på bio här. Jag har svårt att tänka mig att detta blir en kioskvältare. Det känns allt lite som en typisk direkt-på-DVD-film. Men visst. Filmen får väl ändå anses vara okej. 





(Biopremiär 22/6)