Visar inlägg med etikett Nick Cave. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nick Cave. Visa alla inlägg

måndag 8 januari 2018

Bio: Wind River

Foton copyright (c) Scanbox
Taylor Sheridan har skådespelat i ett helt gäng filmer och TV-serier, men det är som manusförfattare han gjort sig ett namn. Det var Sheridan som låg bakom manusen till SICARIO och HELL OR HIGH WATER. Som regissör debuterade han med VILE; en skräckfilm jag inte sett, och nu kommer så en andra film, för vilken Sheridan står för både manus och regi.
Kriminaldramat HELL OR HIGH WATER var en modern western, och WIND RIVER tillhör samma genre. Det är ett kriminaldrama med betoning på drama, men framför allt är det en western - som utspelar sig i nutid.
Jeremy Renner spelar Cory Lambert, viltvårdare och jägare i Wyoming. Det är vinter när den är som kallast; gott om snö och ibland ner till trettio minusgrader. När Lambert är ute och letar efter några pumor, hittar han i snön ett lik i indianreservatet Wind River. Det är den tonåriga arapahoindianen Natalie, som våldtagits, flytt ut i vildmarken, och frusit ihjäl.
FBI skickar dit en agent - den unga Jane Banner (Elizabeth Olsen), som kommer direkt från Las Vegas. Hon är minst sagt en främmande fågel i det lilla, lilla samhället, och hon har ingen som helst erfarenhet av vildmarksliv och svåra väderförhållanden. Banner anlitar Lambert för att hjälp henne i jakten på mördaren eller mördarna, och de åker runt för att prata med de råbarkade, ofta försupna eller nerknarkade, karlar som bor i- och omkring reservatet.
Som deckare är det här inget vidare - det är alldeles för enkelt; det finns inte så många misstänkta att välja mellan, och upplösningen blir något av ett antiklimax. Som thriller är det inte heller något vidare, eftersom filmen är förhållandevis spänningsbefriad. Som drama är det lite småtrist, grått och ointressant.
Men - som western är det här rätt bra. Rollfigurerna far fram på snöskotrar iställer för hästar över de mäktiga, hotfulla vinterlandskapen. Cory Lambert är en traditionell westernhjälte, något slags sorgsen Zeb Macahan, och han är skicklig på att hantera sina vapen. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i våldsamma eldstrider, och även agent Bannner visar sig vara bra på att hantera sin picka; hon tömmer utan att tveka hela magasinet i en motståndare.
WIND RIVER hade säkert fungerat bättre som regelrätt, "riktig" western; det vill säga, om den utspelat sig på 1800-talet. Då hade den dessutom slutat direkt efter förrättat värv, och vi hade sluppit den ganska långa epilogen, som inte tillför speciellt mycket.
Eftersom det här är en film som har många indianer i rollerna, får vi förstås se Graham Greene i en roll; han spelar sheriff den här gången.
Filmmusiken består av pretentiöst fiolgnissel och piano, och då och då hörs en ännu mer pretentiös låt med pratsång. Det här är musik som inte förstärker scenerna, utan snarare försvagar dem, genom att plocka bort all form av spänning, för att istället göra det tungsint, dystert, högtravande och långsamt. När jag såg filmen tänkte jag att filmmusiken är så illa, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis som står för den. Efter pressvisningen pratade jag med min kollega på GP, och han tyckte precis tvärtom. Han tyckte att filmmusiken var så bra, att det måste vara Nick Cave och Warren Ellis. Jodå, det är Cave och Ellis som står för fiolerna. Bokstavligt talat. Men tänk som mycket coolare det här hade blivit med Ennio Morricone på ljudspåret! Jag föreställde mig WIND RIVERS vinterlandskap med Morricones makalösa musik till Sergio Curbuccis vinterwestern THE GREAT SILENCE. Det hade blivit en helt annan film.
Intressant detalj: två av filmens producenter är bröderna Weinstein. Harvey Weinsteins namn är inte bortplockat från eftertexterna, till skillnad från i en del andra, nyare filmer - som till exempel PADDINGTON 2. Fast det är ju klart, WIND RIVER hade amerikansk premiär redan i augusti förra året, och det var väl innan Weinstein Gate utbröt. Varför har vi förresten fått vänta ett halvår på den här?
Slutligen: Ovannämnda THE GREAT SILENCE finns släppt på DVD i Sverige - den kommer i en tjusig trälåda. Men! Köp inte den! Den tekniska kvalitén på filmen är under all kritik, och den visas till och med i fel format; det ser ut som om de överfört en gammal VHS-utgåva. Men trälådan är onekligen fin.

 





(Biopremiär 12/1)
-->

tisdag 7 oktober 2014

Bio: 20,000 Days on Earth

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Jag tar igen missade filmer, del två:
Ännu en film jag inte fick in i mitt schema på Malmö Filmdagar och som jag valde bort eftersom jag inte har någon relation till Nick Cave. Inte mer än att jag köpte singeln med "Where the Wild Roses Grow", den där duetten med Kylie Minogue, när den kom. Annars har jag alltid tyckt att Nick Cave känts lite pretto och trist - och inte tillräckligt rock 'n' roll.
20,000 DAYS ON EARTH är konstnärsparet Iain Forsyths och Jane Pollards första långfilm och det handlar ... något slags dokumentär. Nick Cave, 57, har levt 20 000 dagar och under 24 timmar tittar han tillbaka på sitt liv. Han går till en psykiater och pratar om sin far och sin första sexuella upplevelse. Han tittar på fotografier från sin uppväxt och karriär. Han samtalar med personer han tidigare samarbetat med - Kylie Minogue sitter plötsligt i baksätet när Cave kör bil genom natten. Han komponerar en ny låt, vars text handlar om Hanna Montana och Miley Cyrus. Och så får vi se Cave och hans band repa och framträda på scener.
Kanske måste man vara Nick Cave-fan för att uppskatta det här till fullo. Bitvis är det intressant. Ibland är det roligt. Nick Cave är ingen dystergök, visar det sig, tvärtom kan han vara rätt kul. Plötsligt dyker skådespelaren Ray Winstone upp och samtalar med Cave. Det är en snygg film, det här, filmfotot och miljöerna är ibland suggestiva, och eftersom det i pressreleasen står att det handlar om 24 fiktiva timmar, kan jag inte avgöra om vi verkligen får se Caves hem eller om det är studiobyggen eller hyrda lokaler.
... Men så har vi då musiken. Nick Cave pratsjunger till melodierna. Jag kommer osökt att tänka på det Thåström har sysslat med på sina senaste plattor - han slutade ju av någon anledning att sjunga och började istället att recitera till suggestiva melodislingor. Något som ledde till att jag slutade att lyssna på karln. Allting går likadant. Cave framför inte alltför många låtar i filmen, men de låter precis likadant. Tycker jag. Pretentiösa och trista - och jag kom på mig med att tänka på annat. Ungefär som när jag sitter och skriver och lyssnar på någon radiokanal eller random spellista och det kommer en låt jag inte gillar. Jag kopplar bort låten.
Efter visningen på Malmö Filmdagar hyllade många kritiker 20,000 DAYS ON EARTH. Men - jag pratade även med några som hade lämnat visningen. De tyckte bara att det var trist.
Oavsett vilket: Kylie Minogue är en väldigt tjusig kvinna. Jag har av naturliga skäl aldrig lyssnat på hennes musik, det är liksom inte min genre, men jag har alltid tyckt om henne. Hon är känd för att vara så fantastiskt trevlig, och det kan jag mycket väl tänka mig att hon är.







(Biopremiär 3/10)

-->



onsdag 12 september 2012

Bio: Lawless

Foton: Richard Foreman © 2011 The Weinstein Company. All Rights Reserved.
Den australiske regissören John Hillcoat har tidigare bland annat gjort VÄGEN, en film de flesta hyllade - och som jag tyckte var trist. Hillcoat har även flera gånger samarbetat med en annan australier; musikern Nick Cave - och det är Cave som har skrivit manus till LAWLESS, en film som förvisso visades i den officiella serien i Cannes i våras, men som jag inte hade några som helst förväntningar på när jag bänkade mig på en nattvisning under Malmö Filmdagar. Kanske berodde min avvaktande inställning på Hillcoat, kanske på dess huvudrollsinnehavare; den ofta intetsägande Shia LaBeouf från TRANSFORMERS-filmerna, och Tom Hardy, vars storhet jag inte förstått - jag tyckte till exempel mest att han var fånig som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. Å andra sidan finns en hel del bra folk i rollistan.
LAWLESS utspelar sig under förbudstiden i USA och utgår från verkliga händelser - som säkert har friserats en hel del. I en håla i Franklin County, Virginia, gör bröderna Bondurant; Jack (LaBeouf), Forrest (Hardy) och Howard (Jason Clarke), stora pengar på att bränna och sälja hembränt till traktens befolkning. Något de i princip gör helt öppet; den lokale sheriffen ser mellan fingrarna. Bröderna fascineras även av alla gangsters som huserar och de blir överlyckliga när de får se Floyd Banner (Gary Oldman) plötsligt dyka upp och peppra en bil med sin Thompson Typewriter. Bröderna lierar sig med gangsterligan, Jack blir förtjust i den söta Bertha (Mia Wasikowska), som kommer från en djupt religiös familj, den tjusiga Maggie (Jessica Chastain) anländer och tar oväntat jobb som servitris på hålans krog, och pengar rullar in i allt större mängder.
Men så plötsligt kommer en man och lägger sordin på stämningen. Specialpolisen Charlie Rakes (Guy Pierce) från Chicago har skickats för att en gång för alla stoppa hembränningen och sätta dit de som ligger bakom. Rakes är en klädsnobb - och ett sadistiskt ärkesvin som tror att han kan bete sig precis hur han vill bara för att han har en polisbricka och dessutom inte är en bondlurk. Dags för blodet att flyta.
Inte nog med att jag tyckte att LAWLESS var bra och underhållande - jag blev fullkomligt överraskad. Nästan helt tagen på sängen. Jag tycker att det här är en av årets bästa filmer. Verkligen. Och då var jag trots allt en aning skeptisk under filmens första scener. Är det inte lite väl stiliserat? Spelar inte Guy Pierce över lite för mycket?
Jo, filmen är stiliserad. Pierce spelar över. Men det fyller en funktion. Hans rollfigurs vidrighet förstärks hela tiden och snart hoppas man inget annat än att han ska få vad han förtjänar - det vill säga en kula mellan ögonen. För det här är en sådan där gangsterfilm, där de kriminella huvudpersonerna är de snälla och goda och sysslar med något ganska harmlöst (det vill säga hembränning), medan polisen är korrumperade, maktlystna svin.
LAWLESS är en mycket våldsam film. Emellanåt är den otroligt skjutglad och blodig. Men filmen innehåller även en massa överraskande och ibland fullkomligt avväpnande humor. Till exempel har Forrest Bondurant en märklig förmåga att ständigt överleva våldsamheter och knipor - men tydligen stämmer detta med verkligheten.
Filmfotot är minst sagt strålande och väldigt genomtänkt. Det är sällan man ser filmer som ser ut så här idag. Inga irriterande snabba klipp och konstigheter, istället är bilderna välkomponerade och flotta filmen igenom. Jag gillar i synnerhet en kort sekvens där Maggie syns i bakspegeln i en bil.
Här finns också en massa kul detaljer. Den rälige Rakes har en revolver av guld - något som känns som en självklarhet när det gäller honom. Inte helt oväntat har Nick Cave, tillsammans med Warren Ellis, skrivit filmmusiken.
De flesta av mina vänner som var på visningen älskade LAWLESS. Därför blev jag aningen förvånad när jag senare hörde några klaga på att den var lite ojämn - vilket jag inte alls håller med om. Några tyckte att den var överskattad, medan andra anmärkte på att den är alldeles för våldsam.
Men det struntar jag blankt i. Jag blev så förtjust i LAWLESS att jag plockar fram ett betyg jag sällan använder. Här kommer det:






(Biopremiär 14/9)





söndag 2 september 2012

Laglös filmhöst

Gary Oldman (som Floyd Banner) 
Stillbildsfoto: Richard Foreman 
© 2011 The Weinstein Company. All Rights Reserved.
Numera finns ju gratistidningen City bara i Skåne. En ganska innehållslös tidning som riktar sig till yngre läsare och vars skribenter till större delen är väldigt unga; ibland känns det som att tidningen görs av barn.
Jag noterade att City har skaffat sig en filmredaktör. Tidigare har de bara publicerat filmrecensioner de köpt av TT Spektra, och det är ju inte så kul. Dessutom är TT Spektras recensioner tristare nu när de bra skribenterna har slutat och ersatts med ungt folk. Faktum är att jag kontaktade City häromåret och erbjöd dem mina tjänster. Jag menar, jag ser ju trots allt 90-95% av alla filmer som har biopremiär i Malmö. Nog vore det väl roligare med en lokal skribent än inköpta, opersonliga texter från en byrå. Men icke. De hade inga planer på att sluta plocka in TT Spektras grejor.
Så lät det då. Men nu har de alltså en filmredaktör. En tjej som verkar vara i 25-årsåldern - och helt grön. Hennes krönika i fredags påminde mest om en skoluppsats. Ämnet var Malmö Filmdagar. Jo, som bekant hölls detta evenemang under veckan som gick. Filmdagarna startade 1974. Själv har jag besökt dem i drygt tjugo år. Den här Citytjejen var där för första gången och skrev att hon minsann sett två-tre filmer om dagen. Två-tre filmer? Vad är det för amatör? På de fyra dagarna såg jag 17 långfilmer samt en knattefilm, plus trailers och klipp ur kommande filmer. Jag var på Filmstaden från åtta-nio på morgonen till två på natten.
Okej, så vad såg jag, då? Några bra filmer? Ja, faktiskt. Jag såg påfallande många bra filmer - och ovanligt få dåliga eller mediokra filmer. Cityredaktörens favoritfilm; Susanne Biers DEN SKALLIGA FRISÖREN, får räknas till de mediokra. Förvisso underhållande, men den påminner om en Harlequinroman - eller MAMMA MIA! utan sångnummer. Annat konstigt, dåligt eller direkt uselt, var till exempel de svenska filmerna FLIMMER och HAMILTON 2, och den amerikanska MÖHIPPAN.
De bästa filmerna av de jag lyckades klämma, var Will Ferrell-komedin RIVALERNA, den fantastiska vulgokomedin TED, Oliver Stones brutala SAVAGES (antagligen det bästa Stone gjort sedan manuset till SCARFACE), dockanimationen PARANORMAN - och så såg jag LAWLESS.
Jag hade inga förväntningar alls på LAWLESS. En gangsterfilm av australiern John Hillcoat som gjorde den överskattade VÄGEN. Manuset är författat av Nick Cave. Men jag måste säga att jag inte bara blev positivt överraskad. Nej, LAWLESS är en av årets absolut bästa filmer. En fantastisk film och jag njöt i fulla drag. Många höll med mig, men jag blev lite förvånad när en del inte delade mina åsikter och tyckte att den var ojämn eller alldeles för stiliserad och överdriven. Men det stiliserade och överdrivna är just en av filmens poänger. Filmfotot är enastående. Skådisarna är bra. Filmen har Sverigepremiär den 14:e september och då kommer förstås min fullständiga recension.

Läs mer om Lawless!

Några av de filmer som visades under Malmö Filmdagar har redan haft biopremiär. Ett par av de jag missade ska jag faktiskt försöka se ikväll.
Slutligen måste jag nämna att det visades två långa scener ur JACK REACHER, baserad på boken "Prickskytten" av Lee Child, och med Tom Cruise i huvudrollen. Oj. Det här verkar vara hur bra som helst. Scenerna var fantastiska och jag ville genast se hela filmen. Till skillnad från det som visades ur till exempel Lasse Hallströms HYPNOTISÖREN. Ang Lees BERÄTTELSEN OM PI verkar vara fullkomligt vedervärdig.


onsdag 20 januari 2010

Bio: Vägen

Apokalypsen var bättre på 1980-talet. När Jorden gick under i ett atomkrig eller liknande, förvandlades världen till ett actionpackat äventyrslandskap, där alla körde modifierade bilar och motorcyklar, och alla anammade något slags punklook med klara drag av 80-talspopstjärnelook. Trasiga kläder, MEN fluffig frisyr och färgglatt smink. Och alla tillbringade dagarna med att slå varandra på käften i jakt på bensin, olja, vatten och mat. Jag förstod aldrig varför hela mänskligheten blev våldsamma punkare efter katastrofen; varför de inte bara fortsatte att klä- och bete sig som förr, trots att världen låg i ruiner. 

Jag har inte läst NO COUNTRY FOR OLD MEN-för-
fattaren Cormac McCarthys bok som VÄGEN bygger på, men här går världen under av oklar anledning. En natt står världen i brand, enligt en kort flashback. Viggo Mortensens namnlöse huvudperson är gift med en namnlös kvinna spelad av Charlize Theron. Hon är gravid, och föder i en flashback en namnlös son. I en annan flashback lämnar Theron sin familj för att gå in i den mörka natten och dö. Theron figurerar flitigt i trailern, men hon är knappt med i filmen.


Merparten av VÄGEN, i regi av THE PROPOSITION-regissören John Hillcoat, består av att Mortensen och son, som nu är i tolvårsåldern, traskar omkring i vad som ser ut som en polsk skog vintertid. De släpar med sig en gammal kundvagn fylld med deras trasiga ägodelar - med andra ord ser de ut som Malmös hemlösa. Viggo blir allt skitigare och får större skägg, även om han på ett par ställen badar och i en scen visar han pungen, den spjuvern.


De har med sig en pickadoll laddad med två skott, så att de kan skjuta sig om så behövs. Men det händer att de stöter på andra människor, onda människor. Katastrofen har drivit de överlevande till att bli kannibaler. Och då kan de två skotten behövas till annat.

Ibland stöter far och son Mortensen även på vänliga människor - men de litar inte på någon. Alla försöker knycka mat, dryck, skor och eventuellt bränsle. En del färdas i bilar, men de flesta promenerar.

VÄGEN har blivit väldigt kritikerrosad i USA. Det har pratats om Oscars. Nyligen läste jag ett blogginlägg där någon, jag har glömt vem, ifrågasatte alla pressrosor. Först tänkte jag att det är väl bara någon som vill vara cool och såga en kritikerfavorit, men efter att ha sett filmen håller jag med bloggaren.
Jag tycker att VÄGEN är full-
komligt poänglös. Totalt menlös. Visst kan man göra engage-
rande filmer om två människor som måste överleva mot alla odds. Sådana filmer har det gjorts drivor av förr. Det går ju till och med att göra spännande filmer en ensam kille på en öde ö! Men VÄGEN är inte det minsta spännande. Filmen saknar ordentliga konflikter (mer än att det är farligt därute) och det finns ingen dramatik i berättandet. Viggo Mortensen, Robert Duvall (oigenkännlig), Guy Pierce (oigenkännlig) och Theron får vara hur bra som helst i sina roller, men det spelar ingen roll - VÄGEN är fullständigt oengagerande. Det spelar ingen roll att det ibland dyker upp onda kannibaler. I en intressant scen hittar de nakna, utmärglade människor inlåsta i en källare. Men ingenting leder någonstans. Mortensen och son bara fortsätter sin långa vandring utan några intriger. Och som vanligt förklaras det inte varför alla plötsligt anammade uteliggarlooken. Sonens repliker består mest av att han säger "Papa!" om och om igen.


Filmen ser ibland ut att vara filmad på Super-VHS och Nick Cave står för den sövande filmmusiken. Cave medverkade i Hillcoats debutfilm GHOSTS ... OF THE CIVIL DEAD (1988).


Jag förstår alltså inte all uppståndelse och Oscarssnack. Jag tycker VÄGEN mest är tråkig och ointressant. Hur den förhåller sig till romanen vet jag inte.


Se om Fellinis LA STRADA istället.






 



(Biopremiär 22/1)