Bio: The Lucky One

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox

Eftertexterna började rulla, jag vände mig om till kollegan bakom mig och stånkade "Åh, herreguuud...!". Kollegan höll med.

Egentligen skulle jag kunna avsluta recensionen redan här.

Men det tänker jag inte göra.

Zec Efron är marinkårssoldaten Logan, som på ett slagfält hittar ett foto på marken. Han böjer sig ner för att plocka upp det - och då briserar en granat bakom honom. Fotot - som föreställer en snygg blondin - räddade hans liv.

Hemkommen från kriget har han psykiska problem. Han bestämmer sig för att leta upp skyddsängeln på fotot. Således börjar han att vandra genom USA och fråga människor han träffar om de vet vem tösabiten är. Och tammefan om han inte hittar henne i en idyllisk liten avkrok! Beth (Taylor Schilling) heter hon och driver något slags hundkennel. Hon bor i ett stort hus med sin lille son och sin mormor (Blythe Danner), och när Logan stövlar in misslyckas han med att berätta varför han är där. Hon tror att han söker jobb, så hastigt och lustigt får han jobbet. Och ojsan, de unga tu blir kära i varandra! Problem uppstår när sonens råskinn till far (Jay R Ferguson); en polis Beth numera är skild från, dyker upp, vill ha ungen och slänga ut Logan. Och vad kommer att hända när Beth får reda på varför Logan letat upp henne? Det visar sig nämligen att fotot tillhörde Beths älskade bror, som dödades i strid.

THE LUCKY ONE är baserad på en bok av Nicholas Sparks, mannen bakom de hemska DEAR JOHN och THE LAST SONG. Den här gången är det ännu värre. THE LUCKY ONE, som regisserats av Scott Hicks (SHINE, SNÖN FALLER PÅ CEDERTRÄDEN), är en glorifierad Harlequinroman. Det här är fullkomligt vedervärdigt på precis alla sätt.

Zac Efron går konstant omkring med röda, sorgsna ögon - har han fickorna fulla av lök? Den lillgamle lille sonen är en mutant med svampfrisyr och han spelar både fiol och schack - tacka fan för att han mobbas i skolan! Den genomonde polisen är så överdriven att scenerna med honom tenderar parodi. Dessutom höll jag på honom, jag hoppades att han i bästa sheriff Teasle-anda skulle jag ut Logan i skogen. Mormodern är en rättrådig kvinna, lättsam och säger kloka saker - och hon är dessutom konstnär. Logan passar bra in i familjen, eftersom han kan spela både piano och schack, och han är intresserad av filosofi. Alla läser skitgamla, gulnade böcker; Logan drar till med "Moby Dick" som nattlektyr.

När man tror att det inte kan bli värre, hyllas marinkåren och Logan berättar att han åkte sin första vända till Afghanistan eftersom han kommer från en soldatfamilj, och andra och tredje gången for han dit för att hedra de tappra som stupat där borta. Och innan man hinner hämta sig, lyckas det hela bli ännu värre: Logan och den lille pågen uppträder i kyrkan och gör succé!

Åh, fy faaan.

Jag gillade Taylor Schilling, hon är söt och charmig i en hopplös roll (hur överlever alla dessa människor eftersom de knappt verkar jobba? Alla bor i stora hus, har fulla kylskåp, går på krogen, springer runt och har kul), men hon kan inte rädda det här. I en scen uppträder ett band vars sångare är dvärg.

Filmens färger går i varmt gyllengult, det är mycket motljus, kameran verkar älska Zac Efrons röv, och filmmusiken är insmickrande.

THE LUCKY ONE är en fruktansvärd film! Jag har inget emot ett romantiskt drama, men gillar man det här ska man skämmas. Skämmas!

Det hade varit mycket roligare om den vandrande lösdrivaren Logan var varulv. Som i HOWLING VI: THE FREAKS.

Bring me a bucket!

 

(Biopremiär 27/4)

Bio: Dear John

Foton copyright © Nordisk Film

John jobbar på en båt. En dag träffar han Anna, som han blir kär i, och...

Nej, vänta nu här. Detta är handlingen i KÄRE JOHN från 1964 med Jarl Kulle och Christina Schollin. Käre John var också namnet på en restaurang i Landskrona - den blev senare nattklubben Johns, och därefter blev den ingenting. Och så har vi en glad låt framförd av Alice Babs - den var i sin tur en tolkning av Hank Williams' "Dear John".

...Och då är vi framme vid Lasse Hallströms senaste film; DEAR JOHN, som bygger på en roman av klåparen Nicholas Sparks, som senast gav oss kärleksdravlet THE LAST SONG. Hallström gav oss i sin tur dravlet HACHIKO, som gick direkt på DVD i USA.

Under veckan som gått har vi kunnat läsa intervjuer med Hallström där han sagt att göra DEAR JOHN var som att filmatisera Sigge Stark och att han inte alls var förtjust i boken. Med tanke på hur slätstrukna och inställsamma Hallströms filmer brukar vara, fanns det risk att den här skulle vara ännu värre än vanligt.

DEAR JOHN blev Hallströms största ekono-miska framgång i USA, när filmen hade premiär därborta, knuffade den äntligen ner AVATAR från topplistans förstaplats. Av allt att döma gick denna snyftare hem rejält hos unga amerikaner. Dessutom har filmen populära Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna.

Tatum är John, en soldat som åker hem och hälsar på farsan under en permission. Där träffar han Savannah (Seyfried) och de två blir störtförälskade. Han måste återvända till basen i Tyskland och vara kvar där i ett år, innan han åker hem för alltid. Savannah lovar att vänta på honom. Men så inträffar elfte september 2001, och John förlänger sitt kontrakt med flera år. De unga tu skriver en massa brev till varandra. "Dear John". "Dear Savannah". Men det hela börjar bli alltmer ohållbart.

Redan i filmens öppningsscen blir John skjuten under ett uppdrag i Afghani-stan, eller var de nu är. Detta sker egentligen i mitten av filmen, så allt innan detta berättas i flashbacks. Men redan i denna öppning får vi en vink om hur den här filmen kommer att vara. Nicholas Sparks fläskar som vanligt på med hela artilleriet:

Savannahs snälle granne har problem med sin fru, som lämnat honom - eller som kanske till och med är död, jag blev inte klok på vilket. Han hävdar att hon är på semester. Och han har en liten son som är autistisk. Johns far (Richard Jenkins) är väldigt egen, men otroligt snäll och sitter mest hemma och pysslar med sin myntsamling. Savannah misstänker att han är autistisk. Då blir John arg. Savannah får en jättebra idé - hon vill starta ett sommarläger för autistiska barn där de kan få rida.

Till detta kommer sedan cancer, en stroke och skottskador - plus krossade hjärtan. Det är ingen hejd på det hela, och det hela kompas av vemodig pianomusik, och ibland stråkar. Sentimentalt och smörigt är bara förnamnet.

Hade man lagt ett laugh track på filmen, hade den funkat som komedi. Bitvis är det så löjligt. Filmen är dessutom lång och seg, med en massa scener som inte riktigt leder någonvart, och situationer som upprepas. Jag kan inte bestämma mig för om vingmuttern Channing Tatum liknar Brad Davis eller Alfred E Neuman. Amanda Seyfried har ett lite märkligt fisheye-ansikte. De är rätt tråkiga båda två och jag förstår inte vad de ser i varandra.

Hantverksmässigt är förstås DEAR JOHN bra. Richard Jenkins är alldeles utmärkt i sin roll. Detta räddar filmen från att få en etta.

Jag har väldigt svårt att förstå filmens stora framgångar i USA.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/6)