Bio: Renfield

Foton copyright (c) UIP Sweden

När jag för ett tag sedan såg en trailer för RENFIELD blev jag inte riktigt klok på vad det var; vad det var för typ av film. Nu har jag sett filmen - och jag är fortfarande inte riktigt säker på vad det är. Eller, jo, jag insåg ju vad det var, och det var inte alls vad jag hade förväntat mig. Den här filmen är lite all over the place, som det heter.

För regin står Chris McKay, som gjorde LEGO®-BATMAN-FILMEN och THE TOMORROW WAR. Manuset bygger på en story av Robert Kirkman. Ja, den Robert Kirkman; serieförfattaren bakom The Walking Dead - serietidningen alltså. Kirkman hade pitchat idén till Universal för ett antal år sedan - någon gång före 2019, då en regissör anlitades; denne regissör byttes senare ut mot McKay. Hur pass nära den färdiga filmen ligger Kirkmans idé vet jag inte.

Renfield är ju en gestalt ur Bram Stokers roman "Dracula", på film är det nog Dwight Frye som är mest känd i rollen, han var med i Tod Brownings MYSTERIET DRACULA, 1931. Den med Bela Lugosi, alltså. Min egen favorit-Renfield måste vara Klaus Kinski i Jess Francos version av boken. I denna nya film är det Nicholas Hoult som gör rollen.

RENFIELD utspelar sig i nutid. Det visar sig att den ständigt unge Robert Montague Renfield håller sig levande decennium efter decennium genom att äta insekter. Insekterna skänker honom evigt liv och superkrafter. Såras han allvarlig kan hans kropp läkas av Draculas blod.

... Och Dracula (Nicolas Cage) är Renfields chef. Under snart hundra år har Renfield assisterat den gamle vampyrgreven; det är Renfield som skaffar fram offer åt Dracula, det är han som fixar nya bostäder och annat som behövs.

Men nu är Renfield trött på det här. Han vill leva ett normalt liv. Han går i gruppterapi. Han skaffar sig en egen lägenhet och han köper nya, färgglada kläder. Han vill bli god. Något Dracula inte uppskattar.

I ett försök att bli god uppsöker Renfield några skurkar som smugglar kokain. Dessa skurkar visar sig tillhöra en mäktig maffiafamilj. Efter att Renfield slaktat en handfull skurkar uppstår problem, maffian är ute efter honom. Dessutom får han polisen på sig - i synnerhet trafikpolisen Rebecca Quincy (Awkwafina), som arresterar Renfield. Renfield blir allt lite betuttad i Rebecca. Ja, och så har vi då Dracula, som ständigt lägger sig i allt det här.

RENFIELD visar sig vara en splatterkomedi. Detta är en renodlad komedi, skrämmande är filmen inte alls. Och den är extremt våldsam - det här måste nog vara den våldsammaste och blodigaste Draculafilmen någonsin. Men det är våld i stil med Peter Jacksons BRAINDEAD. Det är omöjligt att ta det här på allvar - såtillvida man inte är en pensionerad småskolefröken. Tempot är väldigt snabbt och filmen varar bara 93 minuter.

Nicolas Cage är inspirerad som Dracula - detta har visst länge varit hans drömroll. Han gör rollen lite grann som en mer excentrisk och överspelande Bela Lugosi, som han även liknar utseendemässigt, men hans utseende för även tankarna till Lon Chaney i LONDON AFTER MIDNIGHT, den där stumfilmen som är berömd för att den är försvunnen.

Det finns en del genialiska inslag i RENFIELD. Framför allt gillar jag tillbakablickarna i början av filmen, när Renfield berättar om sig själv, och vi får se snuttar ur Tod Brownings film, med Cage och Hoult inklippta. Eftertexterna är också tjusiga och värda att sitta igenom.

Som helhet funkar det här inte riktigt. Det är kul och underhållande, men en hel del känns ogenomtänkt och lite hafsigt. Vilka är egentligen Renfields krafter? Kan man verkligen bota precis allting med Draculas blod? Jag får intrycket av att det saknas scener.

Dock lär det här bli en film jag kommer att se om lite då och då i framtiden. Det är en sådan där film - en film jag inte tyckte var lysande när jag såg den på bio, men som jag kommer på mig med att se om flera gånger på DVD och Blu-ray när jag behöver se något rappt och roligt.

 

(Biopremiär 12/4)

Bio: X-Men: Dark Phoenix

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tittar på den nya X-Men-filmen och tänker att de har en del nya, unga skådespelare jag inte sett förr i rollerna. Men så kommer jag hem och läser min recension av den förra filmen i serien; X-MEN: APOCALYPSE, och inser att de presenterades utförligt i den. Jag tyckte inte att APOCALYPSE var särskilt bra (ändå gav jag filmen en trea i betyg), och precis som fallet är med de flesta andra superhjältefilmer nuförtiden, minns jag i princip ingenting. Jag hade dessutom för mig att APOCALYPSE kom förra året, men det var visst 2016.
Det publicerades väldigt lite X-Men på svenska under min uppväxt; de figurerade i några nummer i Atlantic Special 1981 och 1982, och 1984-1985 gav Semic dem en kortlivad tidning med titeln X:en. I början av 70-talet syntes "gamla" X-Men i Semics kortlivade Conan-tidning. Jag var aldrig tillräckligt intresserad för att köpa de amerikanska originaltidningarna, men Atlantic Special läste jag, liksom X:en - och fick därför vad jag antar var lösryckta delar ur den på sin tid uppmärksammade och populära Dark Phoenix-sagan. Atlantics publicering var extra lösryckt, de körde nerkortade varianter som trycktes i fel ordning.

Notera att Cyclops' huvud har flyttat på sig på omslaget i mitten!

Simon Kinberg har skrivit och regisserat X-MEN: DARK PHOENIX. Detta är hans regidebut, men han har skrivit manus till flera av de tidigare X-Men-filmerna. DARK PHOENIX börjar riktigt bra och även dess första halva är bra, jag upplevde denna som lite bättre än de flesta andra av de senaste årens superhjältefilmer. I en prolog som utspelar sig 1975 åker åttaåriga Jean Grey bil med sina föräldrar. Jeans mutantkrafter orsakar en bilolycka och föräldarna omkommer. Jean själv placeras i professor Xaviers (James McAvoy) skola för mutantbarn. Här har Xavier hår och ser ut som Björn Kjellman i rullstol.
Hopp till 1992 och presidenten kallar in X-Men för att rädda besättningen på en rymdfärja som råkat illa ut i rymden. Ett stort kosmiskt moln hotar att äta upp rymdfärjan. Jean Grey, nu spelad av Sophie Turner, lyckas suga i sig hela molnet och tuppar av. När hon vaknar upp har hon uppfyllts av ondskefulla krafter hon inte kan kontrollera, och hon söker hjälp hos den tidigare skurken Magneto (Michael Fassbender), som bor på en ö tillsammans med ett kollektiv utstötta mutanter som odlar grönsaker.
Samtidigt har ett stort gäng onda utomjordingar, anförda av en iskall Jessica Chastain, anlänt till jorden för att söndra och härska. Dramatik uppstår, och precis som i AVENGERS: ENDGAME dör hjältar och sorg uppstår.

Magneto gör en magnetisk gest.

Jag gilla5 verkligen det återhållsamma berättandet under filmens första hälft. Det är inte så bombastiskt som det brukar vara och personregin är rätt bra. Filmen funger här som drama och och handlingen är lite intressant. Jag gillar dessutom tråden med utomjordingarna, som känns som ett riff på VÄRLDSRYMDEN ANFALLER. Dessa scener är effektiva och lite skräckfilmsbetonade.
... Men halvvägs in dör filmen. Helt och hållet. Handlingen avstannar, det händer inte så mycket mer, och dramat ersätts med evighetslånga slutstrider. Delar av dessa strider är bra, men filmens andra hälft är påtagligt tråkig. Jag tycker dock att DARK PHOENIX är bättre än AVENGERS: ENDGAME - eftersom DARK PHOENIX bara varar en timme och 53 minuter inklusive långa eftertexter.
En grej med X-Men-filmerna, vilken får mig att sitta och skratta i biofåtöljen när jag tänker på det, är att om man tar bort ljudeffekter och visuellla effekter, består stora delar av filmerna av folk som sträcker ut handflatan mot varandra, eller pekar eller stirrar på olika saker. Det är när mutanterna utövar sina mutantkrafter.
Även Jennifer Lawrence och Nicholas Hoult har framträdande roller, och Stan Lee har lyckats vara verkställande producent från andra sidan graven. Han har även fått en In loving merory of-credit i eftertexterna. 

Två saker i X-MEN: DARK PHOENIX måste tas upp innan jag avslutar:
1) När det blivit 1992 har mutanterna plötsligt blivit hyllade hjältar - och kallas superhjältar av folket, som älskar dem. Jag gillade repliker som "Presidenten har kallat in X-Men". De har lite lökiga superhjältedräkter och de beter sig som ett gammalt hederligt superhjälteteam. Men när hände detta? Här har mutanterna mobbats, stötts ut och jagats i, vad är det, sju filmer - och nu plötsligt är de etablerade, älskade hjältar.
2) Filmen gör en rejäl vurpa i tidslinjen. När filmen slutade var jag inte klok på vad som hänt. Jag har alltid uppfattat filmerna från X-MEN: FIRST CLASS och framåt som prequels till de filmer som utspelar sig i nutid - det vill säga filmerna från X-MEN (2000) och framåt, och att James McAavoy och Michael Fassbender ska åldras till Patrick Stewart och Ian McKellen. Men - i "nutidsfilmerna" spelades Jean Grey av Famke Janssen, och X-MEN: THE LAST STAND (2006) slutar med att hon offrar sig och dör, och det antyds att hon kommer att återuppstå som Phoenix. Nu sker detta plötsligt 1992. Och en av mutanterna som har en framträdande roll i nutidsfilmerna dör i DARK PHOENIX. Detta måste innebära att de fyra senaste filmerna inte alls var prequels, utan en helt självständig svit med andra skådespelare. Har jag missuppfattat allt?
För övrigt saknas Wolverine i DARK PHOENIX. Han var behållningen i de tidigare filmerna. En X-Men-film utan Wolverine är som TRE SKOJIGA SKOJARE utan John Botvid.

(Biopremiär 5/6)

Bio: X-Men: Apocalypse

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

På presskonferensen i Cannes för den tredje X-Men-filmen; 2006 års X-MEN: THE LAST STAND, sa regissören Brett Ratner att detta är den sista filmen, det kommer inte att komma fler X-Men-filmer. Men här har vi så Bryan Singers X-MEN: APOCALYPSE, den sjätte filmen i serien - om man inte räknar in två solofilmer om Wolverine och årets storsuccé DEADPOOL.

X-MEN: APOCALYPSE är den tredje gigantiska superhjältefilmen på bara två månader, och på sätt och vis tävlar Marvel med sig själv - om det inte vore för det faktum att X-Men fortfarande ägs av Fox, medan övriga Marvelfilmer; som CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR, nu görs av Marvel Studios.

Den förra filmen i serien hette X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST. Jag minns inte så mycket av den, mer än att de reste tillbaka i tiden. Jag har den här i hyllan, jag borde kanske se om den. Men, jag minns att jag inte tyckte att den var så där jättebra. Jag tycker att den mer lättsamma X-MEN: FIRST CLASS är bäst i serien, den bjuder på mer underhållning och tjoflöjt. Men nuförtiden har ju folk fått för sig att superhjältefilmer ska vara mörka och dystra. X-Men, med alla sina allegorier och budskap, är bättre lämpad för mörker än till exempel Stålmannen, men i längden blir det lite ... småtrist. Det var därför jag tog emot den festliga ANT-MAN med öppna armar, och jag ser fram emot den kommande Spindelmannenfilmen.

Den nya filmen inleds med en imponerande prolog, som utspelas i Egypten så där 3000 år före Kristus. En supermäktig "falsk gud"; En Sabah Nur (Oscar Isaac) - den första mutanten, vill ta över universum, men begravs under en pyramid som brakar ihop. Resten av filmen utspelar sig 1983.
Magneto (Michael Fassbender) försöker leva ett vanlig liv under ny identitet. Han bor i Polen, har fru och dotter, och jobbar på ett stålverk. Det går dock inte så bra, saker och ting går fel, och när hans familj dödas, blir Magneto ond igen. Samtidigt har man lyckats gräva fram den ondskefulle egyptiske mutanten. Han gillar att förvandla folk till sand, och han letar upp en del andra mutanter runt om i världen, vilka ansluter sig till honom: Storm (Alexandra Shipp), Angel (Ben Hardy), Psylocke (Olivia Munn), och Magneto, förstås.

Eftersom Jordens undergång är nära, får professor Xavier (James McAvoy) fullt sjå med att ställa allt tillrätta - så pass att han tappar håret. Bland de goda mutanterna hittar vi Mystique (Jennifer Lawrence), Night Crawler (Kodi Smit-McPhee), Beast (Nicholas Hoult) och Cyclops (Tye Sheridan). En stor del av filmen handlar om hur Cyclops, alias Scott Summers, utvecklar sin superkraft och hamnar på Xaviers mutantskola.

Quicksilver (Evan Peters) får också en ganska ingående presentation och i en lång, inspirerad scen tillför han filmen välbehövlig humor - även om den roligaste repliken fälls efter att några unga mutanter varit på bio och sett JEDINS ÅTERKOMST, som de inte gillade. "Den tredje filmen är alltid sämst!" säger en av dem, med en tydlig blinkning till Brett Ratners sågade film.

De flesta i publiken sitter säkert och väntar på att Wolverine (Hugh Jackman) ska  dyka upp. De väntar nästan förgäves. Först mot slutet hittas han, under beteckningen Weapon X. Han har inga repliker, han slåss ett par minuter, och så sticker han. Han är alltså knappt med.

X-MEN: APOCALYPSE är en rätt bra film, men inte helt oväntat är den åt helvete för lång med sina två timmar och 24 minuter. Slutstriden slutar aldrig. Den bara håller på och håller på. Oj, vad den håller på. Väldigt tröttsamt.

Stan Lee har den här gången med sig sin hustru Joanie Lee när han gör sin cameo, Psylocke är allt det Mirakelkvinnan inte är i BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, och efter sluttexterna följer en bonusscen; en cliffhanger till nästa film, antagligen till Wolverines nästa solofilm.

(Biopremiär 18/5)

Bio: Dark Places

Foton: Doane Gregory Copyright ©2014 Damselfish Holdings. All Rights Reserved. 
DARK PLACES heter en rätt trevlig brittisk rysare från 1973, med Christopher Lee i en av rollerna. Jag såg den ganska nyligen. 2015 års DARK PLACES har inget med den filmen att göra.
DARK PLACES bygger på en roman av Gillian Flynn, som skrev GONE GIRL - en bok som blev en film jag inte har mycket till övers för. Tydligen blev den filmen framgångsrik, men jag har svårt att förstå varför. Framför allt var slutet otillfredställande.
Den här nya filmen är regisserad av fransmannen Gilles Paquet-Brenner, som gjorde SARAHS NYCKEL, och den ståtar med Charlize Theron i huvudrollen; Theron har även producerat. Av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara en rysare, kanske beroende på filmen från 1973 - men där sket jag mig på tummen. DARK PLACES är till större delen ett drama, även om den samtidigt är en "whodunit". Först mot slutet närmar sig filmen thrillern, men det hela är väldigt ospännande.

Theron spelar Libby Day, den ende överlevande efter en massaker 1985. Då var Libby sju år och tillsammans med sin äldre bror Ben lyckades hon fly medan modern och två systrar mördades. Ben greps för mordet eftersom han var hårdrockare och därmed satanist. Han har suttit inne sedan dess.
Den buttra ensamvargen Libby kontaktas en dag av en kille som heter Lyle (Nicholas Hoult), som är med i en klubb kallad the Kill Club. Medlemmarna är besatta av mord och de försöker lösa gamla mordgåtor. De misstänker att Ben är oskyldig och vill att Libby ska hjälpa dem. Libby vägrar, men eftersom de är villiga att betala låter hon sig övertalas.

DARK PLACES skiftar med jämna mellanrum mellan nutid och 1985. Vi får se de skeenden som ledde fram till massakern för 30 år sedan, och vi får se hur Libby och Lyle letar upp de involverade personerna som vuxna. Chloë Grace Moretz spelar Bens gravida och knepiga flickvän Diondra på 80-talet. Diondra och några kompisar är verkligen inne på satanism - och då blir det skitfånigt. Vi får se autentiska TV-klipp från 80-talet, i vilka moralens väktare sätter likhetstecken mellan hårdrock och satanism. Ben, Diondra och de andra tonåringarna har affischer och T-shirts med Misfits, Slayer, Dio och andra, de smyger ut på natten och dödar boskap så att blodet stänker, de står i en ring och tillber Satan, och så går Diondra hem och tittar på Dee Snider på TV - och detta är förstås skrattretande! Förvisso trodde ju många föräldrar på 80-talet att det gick till så här, men att göra en film om det idag? 30 år senare?
Filmens upplösning är sanslös. De som är ute efter långsökta slut kommer att få sitt lystmäte. DARK PLACES slutar lika otillfredställande som GONE GIRL.
Charlize Theron är en synnerligen begåvad aktris och en av världens vackraste kvinnor, men hennes rollfigur här är alldeles för osympatisk och trist - liksom övriga rollfigurer. Paquet-Brenners film är välspelad och kompetent gjord, men alldeles för tråkig och ospännande - och slutet är dumt.
Både Charlize Theron och Nicholas Hoult var med i MAD MAX: FURY ROAD.

(Biopremiär 14/8)

-->

Bio: Warm Bodies

Foton copyright (c) Nordisk Film

År 2005 kom det en liten irländsk film som heter BOY EATS GIRL - ett par år senare släpptes den på DVD i Sverige under den skandalöst usla titeln SCARY VIDEO 5 (skäms, Scanbox!). Detta var en så kallas zomromcom. Alltså en romantisk zombiekomedi. Eller vad man nu ska kalla genren.

Jag har inte läst Isaac Marions roman "Varma kroppar" från 2010 och jag har ingen aning om den är rolig. Den brukar beskrivas som "zombieromantik" och jag trodde att det handlade om en zombieversion av "Twilight".

Den här filmatiseringen i regi av Jonathan Levine (THE WACKNESS och 50/50), som blev en oväntad framgång på bio i USA, är dock rolig. Nicholas Hoult är just nu dubbelt aktuell, eftersom han även spelar titelrollen i JACK THE GIANT SLAYER. I WARM BODIES är han R - en ung man som inte kommer ihåg sitt namn, inte mer än att det börjar på R. Han kommer inte ihåg mycket annat heller. Han är nämligen en zombie.

Det är efter den Stora Zombieapokalypsen, och det är som vanligt. Zombies har av oklar anledning (R, som agerar berättare, minns inte) tagit över världen och de överlevande människorna har barrikaderat sig. Soldater patrullerar och skjuter zombies. John Malkovich är en benhård officerare vars söta dotter Julie (Teresa Palmer) råkar möta R under en sammandrabbning mellan människor och zombies. R räddar hennes liv - ha är nämligen inte som andra zombies. Förvisso äter han människokött (han älskar att mumsa på hjärnor), men han kan tänka, han försöker prata, han har känslor - det är nästan som om han håller på att botas och bli levande igen (kanske hade den gamle re-animatorn Herbert West rätt; döden är bara en sjukdom?).

R för Julie till sin bostad; ett övergivet flygplan, där de lyssnar på Bruce Springsteen på vinyl och har det trevligt. Ett synnerligen udda par som så sakta dras till varandra. R och Julie - Romeo och Julia. Omöjlig kärlek. Och hur ska Julie kunna presentera sin snälle zombiepojkvän för sina vänner? Och framför allt för sin vresige farsa, som kommer att vilja sätta en kula i R:s hjärna. Men allt fler zombies börjar förvandlas till tänkande varelser. Till skillnad från de farliga The Bonies; ett slags monster som härjar och dödar allt i sin väg.

Zombiegenren är minst sagt uttjatad just nu. Billiga zombiefilmer går det tretton på dussinet, och de flesta är närmast identiska. Dessutom tycker jag fortfarande att de italienska filmerna från tidigt 1980-tal är de bästa. Men WARM BODIES är ett ganska lyckat inslag i zombietrenden. Filmen befinner sig långt från TWILIGHT, det här är ju en komedi, som dessutom liksom många andra zombiefilmer besitter vissa satiriska inslag. Särdeles romantiskt blir det väl inte, men jag skrattade flera gånger. Analeigh Tipton är rolig som Julies kompis Nora, för att inte tala om Rob Corddry som zombien M. Jag kom att tänka på Bub i DAY OF THE DEAD.

Nej, nu skojar jag med er. I WARM BODIES får vi inte se Sunshine Through A Little Girl's Head. Det här är ur THE BEYOND, förstås!

I USA är filmen åldersgränsen PG-13, så förvänta er inga blodbad. Visst slaktas mängder av levande döda med skott i pannan, och visst sätter zombisarna tänderna i människor, men det mesta antyds mest. Målgruppen är främst tonårstjejer och inte blodtörstiga skräckfans.

WARM BODIES är inte alls så tokig och den är betydligt bättre än mycket annat på bio just nu. Men nästa gång jag ser en zombiefilm vill jag åter se exploderande huvuden och utslitna tarmar. När allt kommer omkring: det är ju därför man ser på zombiefilmer. Vill jag ha kärlek ser jag om NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY eller NOTTING HILL.

 

 

 

 

(Biopremiär 19/4)

Bio: Jack the Giant Slayer

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
Sagan om Jack och bönstjälken får mig att tänka på cigarrettrök. Röd Prince. Kanske i kombination med saft och kakor. Vittebrö. Jag såg nämligen ABBOTT OCH COSTELLO PÅ GRÖN KVIST (JACK AND THE BEANSTALK från 1952) en eftermiddag på 1970-talet hemma hos mormor och morfar; i deras inrökta TV-rum. Detta är den enda filmatisering av sagan jag har sett - fram tills nu. Och näår jag tänker efter har jag nog aldrig hört eller läst den ursprungliga sagan. Jag har vaga minnen av en barnbok med Musse Pigg i huvudrollen (det finns en sådan film), men inga detaljer. Således har jag ingen som helst relation till den här storyn; jag har ingen aning om vad som hör dit eller ej.
Regissör till 2013 års JACK THE GIANT SLAYER är lite oväntat Bryan Singer, som härmed gör sin första familjefilm. Varför det blev just den här har jag ingen aning om - Singer är liksom inte den första man tänker på när det gäller det här facket; det vill säga överlastade och relativt själlösa matinéäventyr. Den här filmen skulle dessutom ha haft premiär redan förra året, men har flera gånger skjutits fram, och den har även genomgått en rad ändringar av titeln. Det var inte längesedan den hette JACK THE GIANT KILLER.
Nicholas Hoult (pojken från OM EN POJKE) är unge Jack, som skickas iväg av sin far för att sälja en skraltig häst. Jack lyckas dock klanta sig; en munk som flyr undan kungens män behöver hästan och lyckas på någon vänster köpa den för en handfull bönor. Magiska bönor, visar det sig, och när Jack tappar en därhemma och den blir blöt, växer det upp en feting till bönstjälk ur marken. Upp över molnen går den. Och vem har hamnat däruppe om inte den äventyrliga prinsessan Isabelle (Eleanor Tomlinson), som Jack gått och blivit betuttad i.
Kungen (Ian McShane) skickar iväg ståthållaren Elmont (Ewan McGregor), en slem ädling vid namn Roderick (Stanley Tucci) och lite annat löst folk för att klättra upp och rädda prinsessan - och jodå, Jack får följa med. Vad hittar de där uppe om inte bara en, utan ett helt koppel jättar. Fula jättar. En av dem har till och med två huvuden. Sicken en! Roderick har med sig en magisk krona som kan betvinga jättarna, men eftersom han är illasinnad, denne Roderick, när han onda planer.

Det är absolut inget fel på rollbesättningen i JACK THE GIANT SLAYER, tvärtom. Förutom nämna aktörer, ser och hör vi till exempel Bill Nighy, Eddie Marsan och Warwick Davis. Det är heller inte något fel på scenografin; på scenerierna. Egentligen inte heller på effekterna, även om de ibland är i plastigaste laget. 3D:n är oftast bra och Bryan Singer vet att inte klippa för snabbt och vifta för mycket med kameran; sådant som renderat många andra 3D-filmer osebara.
Men det vill sig aldrig riktigt. Jag vet inte om jag skulle vara av annan uppfattning vore jag 35 år yngre, men Singers film är lika udd- som själlös. Den är stor, påkostad - och förhållandevis död. Märkligt humorbefriad. Lång - och långsam. När jag trodde att det hela äntligen började ta slut, tar sig en armé jättar plötsligt ner till Jorden och anfaller - och filmen fortsätter i ytterligare en halvtimme. Nu blir det plötsligt märkligt våldsamt i förhållande till hur det gått till innan. Nej, det är inte blod och splatter, men det är inte alltför familjevänligt. Jag höjde allt på ögonbrynen när en figur högst oväntat utbrister "Oh, fu...!" innan han får skallen mosad.
Det ligger nära till hands att jämföra med en annan stor, påkostad fantasyfilm i 3D för hela familjen; OZ THE GREAT AND POWERFUL - och jämförelsen faller ut till Sam Raimis fördel. OZ är en charmigare och mer underhållande film.
... Fast bästa sagofilmen på bio i år - hittills - är förstås HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS. Det är mest tjoflöjt i den.

(Biopremiär 3/4)