Visar inlägg med etikett Nelson Mandela. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nelson Mandela. Visa alla inlägg

torsdag 23 januari 2014

Bio: Mandela - Vägen till frihet

Foton copyright (c) Scanbox
Goldenglobebelönad! Oscarnominerad! skriker bioannonserna för den här filmen, som regisserats av Justin Chadwick. Läser man lite noggrannare ser man att det är en låt ur filmen som vunnit pris och Oscarnominerats. U2:s låt som spelas under eftertexterna. Världssamvetet Bonos medverkan får mig alltid att dra öronen åt mig. Hu! Den där självgode frälsaren har jag svårt för.
Som bekant kastade Nelson Mandela in handuken ganska nyligen - och när detta hände slog det mig att jag inte hade någon som helst relation till honom, inga som helst åsikter. Jag tittade på- och spelade in ANC-galan på TV på 1980-talet enbart på grund av Imperiets medverkan. Jag var aldrig engagerad i kampen mot apartheid och för Mandelas frigivning. Det var roligare att kolla på video. Fast så här i efterhand har jag förstått att det nog var lika bra det, eftersom ANC tydligen var allt annat än Guds bästa barn och till mångt och mycket kunde klassas som farliga terrorister.
Denna två och en halvt timme långa biopic om Mandelas liv börjar med naturromantiska bilder på hur männen i en sydafrikansk stam utför något slags manlighetsrit på stäppen. Det hålls högtravande tal, infödingarna springer i slowmotion i motljus och det pumpas på med pretentiös afrikansk musik modell LEJONKUNGEN. Ingen vidare bra början.
En av dessa stammedlemmar är tydligen Nelson Mandela som barn. Klipp - och plötsligt är han ung vuxen iförd kostym och spelas av Idris Elba. Han är skicklig advokat i Johannesburg, året är 1942 och han lever vad som ser ut att vara ett traditionellt medelsvenssonliv. Jag inser att jag inte vet så mycket om hur det faktiskt såg ut och gick till i Sydafrika under apartheidtiden. Mandela och hans vänner klär sig- och bor stiligt och västerländskt, de äger bilar, hänger på coola nattklubbar, och det känns så där fränt och gemytligt som New York brukar skildras. Ja, så länge det inte dyker upp några vita. Och de vitas behandling av de svarta förstås direkt vidrig. Jag har rätt svårt att förstå att moderna människor kan bete sig så.
Mandela börjar att engagera sig i ANC och så går vi från A till B till C och så vidare i hans karriär, via den långa fängesevistelsen (som avslutas med lyxvistelse) fram till presidentposten. Han är och förblir en hedersknyffel, han gillar inte att frugan Winnie blivit så militant och att de små barnbarnen hatar vita.
Det är en rätt traditionell biopic, det här. Välspelat, hyfsat välgjort och så vidare - och långt och lite småtråkigt. I vanlig ordning framställs Mandela som en frälsare. Jag undrar vad som hände i början, efter att han jazzat omkring naken på stäppen och innan han blev advokat med bra jobb. Var det så enkelt för svarta att utbilda sig i Sydafrika på 30-talet?
Det förekommer en del dokumentära klipp, bland annat från Stockholm.
Jag har inte så mycket mer att säga om MANDELA - VÄGEN TILL FRIHET. Jag brukar sällan ha något att säga om den här typen av film.







(Biopremiär 24/1)

-->



onsdag 21 april 2010

Bio: Invictus - De oövervinneliga

Foton: Keith Bernstein copyright © 2009 Warner Bros. Entertainment Inc.

Jag vägrar tro att det är Clint Eastwood som har regisserat den här. Det kan omöjligt stämma. INVICTUS måste vara gjord av en dussinregissör som trott att han jobbade för TV. För detta känns inte som något annat än en TV-film.

Historien är baserad på sanna händelser och börjar med att Nelson Mandela (Morgan Freeman) släpps ur finkan. Genast måste han ta itu med viktiga saker. Som landslaget i rugby. Inte nog med att laget är uselt, de hatas av Sydafrikas svarta befolkning, eftersom Springboks, som laget kallas, står för apartheid. Befolkningen vill kassera Springboks och skapa ett helt nytt lag - men Mandela tycker annorlunda.


Rugby-VM 1995 är i faggorna och Springboks måste verkligen ta sig i kragen. Mandela blir polare med spelarna och dess lagkapten Francois Pienaar (Matt Damon). Även om man inte såg rugby-VM '95 och finalen mellan Sydafrika och Nya Zeeland, är det inte svårt att räkna ut hur det ska gå.

INVICTUS är något alldeles makalöst banal. Jag hade aldrig gissat på att Clintan är mannen bakom det här dravlet. Morgan Freeman spelar åter Morgan Freeman. Han spelar alltid Morgan Freeman. Han tolkar Nelson Mandela som ett slags Kristus utan några som helst fel. Han är så genomgod man kan bli och smartare än alla andra. Vänligare och trevligare också.

Matt Damon ser mest ut som mr Potatohead. Han har utstrålning som en gråsugga. En överkörd gråsugga. Resten av skådespeleriet är rätt anonymt. De avslutande rugbymatcherna är fantastiskt ospännande. Förvisso vet jag inte ett skit om rugby, jag kan inte reglerna, men Clintan borde väl ändå kunnat skapa dramatik och spänning. Extra löjligt blir det när slutminuterna visas i slooow-moootiooon.

INVICTUS är bara en lång rad klichéer staplade på varandra. Långdraget, segt och tråkigt. Det sista replikskiftet mellan Freeman och Damon när pokalen överlämnas känns som något Stallone kunde ha författat på 80-talet. Fast sämre.

De flesta inblandade i filmmusiken heter Eastwood i efter-namn. Kyle står för det mesta, men självklart har Clint också varit framme och tutat i luren. Även fru Eastwood, Dina, har hjälpt till.

Är jag riktigt snäll, som jag ju är, kan jag ge det här sirapsslisket en tvåa, så det gör jag. Och jag gillade trots allt Nya Zeeländska lagets krigsdans. Både Morgan Freeman och Matt Damon Oscarsnominerades. Fan vet varför.




 

(Biopremiär 23/4)