Visar inlägg med etikett Neill Blomkamp. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Neill Blomkamp. Visa alla inlägg

fredag 6 mars 2015

Bio: Chappie

Foton copyright (c) UIP

Jag har ofta - eller snarare alltid - problem med övertydliga budskap. Till exempel allegorier där det är fullkomligt omöjligt att undvika vad det egentligen handlar om. Det kan vara behjärtansvärda budskap, men när det blir lite för in-your-face, blir jag ibland lite, eller mycket, irriterad.

Sydafrikanen Neill Blomkamps två tidigare science fiction-filmer; DISTRICT 9 och ELYSIUM, behandlade flyktingpolitik och överklassens privilegier på ett sätt som var omöjligt att missa, allt paketerat i blockbusterkostym. Många tyckte att de här filmerna var fullkomligt fantastiska. Själv gillade jag dem, men jag var inte sådär extremt imponerad. Som actionfilmer kändes de ganska standard.

Blomkamps nya film är inte lika politisk - och förutom en hel del utmärkt action, är filmen dessutom ofta riktigt rolig. Förra året kom den onödiga nyinspelningen av ROBOCOP, och mitt första intryck av CHAPPIE är att Blomkamp var missnöjd med nya ROBOCOP och gjorde sin egen RoboCop-film - likheterna är många, det är på gränsen till plagiat.
Det är en nära framtid och vi befinner oss i Johannesburg. Kriminaliteten har eskalerat och för att få bukt med detta, har polisen satt in robotpoliser. Dessa sköter sitt jobb mer än utmärkt och de tillverkas av ett företag lett av Sigourney Weaver, en skrupelfri och hård kvinna, vilket hör genren till. Dev Patel spelar Deon, mannen som skapade robotarna, och på sin fritid håller han på att skapa artificiell intelligens som är såpass avancerad att robotar får känslor, kan tänka och agera som en riktig människa.

En som inte gillar Deons robotar är den vresige Vincent (Hugh Jackman i en sällsynt skurkroll). Han har byggt en gigantisk stridsmaskin han döpt till Moose (en robot som är lite väl lik ED-209 i original-ROBOCOP). Vincent försöker övertala polisen att använda in hans maskin, men får hela tiden nej. Några andra som inte gillar polisrobotarna är ett gäng kriminella, lett av den bindgalne Ninja - som spelas av en sydafrikansk rappare som heter, öh, Ninja och som har ett band som heter Die Antwoord. I gänget finns även en tjej som heter ¥o-Landi  och som spelas av, öh, ¥o-Landi Vi$$er - hon är i verkligheten gift med Ninja och även hon medlem i Die Antwoord, som bidragit med några låtar på soundtracket. Det här gänget har fått för sig att det går att stänga av och omprogrammera robotarna så att de kan bli grymma gangsters.
En polisrobot skadas i strid och ska skrotas. Deon försöker övertala sin chef att få testa sin nya uppfinning på den skadade roboten, men får blankt nej - de här robotarna ska vara effektiva snutar och inte känsliga poeter och konstnärer. Således snor Deon roboten - och blir omgående kidnappad av Ninjas gäng.

Det visar sig att Deons artificiella intelligens funkar utmärkt. Roboten, som döps till Chappie (och som spelas av Sharlto Copley), vaknar upp - och beter sig som ett litet barn. Han är lite skrajsen, nyfiken, och han gillar att leka med Barbie. Detta uppskattar förstås inte Ninja, som istället lär ut hur man beter sig som en riktigt tuff gangster. Den charmige Chappie, som kallar Ninja och ¥o-Landi för pappa och mamma, lyckas snart få det tuffa, våldsamma gänget att mjukna och visa att de innerst inne är omtänksamma människor med varma känslor. Dock blir familjelivet inte vidare mysigt, då de har en annan galen gangster efter sig - och den slemme Vincent lurar bakom hörnet.

Ibland tenderar CHAPPIE nästan barnfilm. Den lustige roboten är verkligen ett charmtroll, och det är fantastiskt roligt när han ger sig ut på stan och iförd bling ska agera gangster. Men Blomkamps film är definitivt ingen barnfilm; språket är grovt (Chappies stridsrop är "Fuckmother!") och actionscenerna är brutala och blodiga.
Det finns mer än bara handlingen som påminner om ROBOCOP; filmen innehåller då och då inklippta nyhetsinslag. Dessutom påminner Hans Zimmers musik väldigt mycket om musiken i TERMINATOR. Men Neill Blomkamps film är betydligt bättre än den nya ROBOCOP och de senaste TERMINATOR-filmerna. Jag tror säkert att de flesta kommer att tycka att detta är ett kliv ner för Blomkamp efter DISTRICT 9 och ELYSIUM, men jag tycker att filmen är fenomenalt underhållande. Jag hade inte tråkigt en sekund. Och Chappie själv är så välgjord och övertygande att det är svårt att tänka sig att roboten inte finns på riktigt.








(Biopremiär 6/3)

torsdag 8 augusti 2013

Bio: Elysium

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden/UIP Sweden

Elyseiska fälten; Elysion på grekiska och Elysium på latin, var paradiset i den grekiska mytologin. Det var hit de goda (och rika) kom när de dog. Om de nu inte hamnade på en gata i Paris.

Elysium är namnet på en enorm rymdstation som snurrar nitton minuter (med minirymdskepp) från Jorden år 2154. Här bor numera det rika och vackra folket. Elysium är fyllt med ängar, lyxvillor, slott, och sjukdomar och skador botas på ett par sekunder om men lägger sig i en stor scanner. I vanlig ordning har det gått åt helvete med Jorden. Städerna ligger i ruiner, här bor de miljarder som inte fått följa med till Elysium. Här bor Max (Matt Damon), en kille som tidigare haft problem, men som nu försöker sköta sig och har ett vanligt jobb. Vad nu ett vanligt jobb innebär i den här världen, som ser ut som slumkvartenes slumkvarter. När Max var barn lovade han sin kompis Frey (Alice Braga) att han en dag skulle ta med henne till Elysium. Som vuxen jobbar Frey på ett sjukhus och det bär sig inte bättre än att Max hamnar där efter att ha varit uppnosig mot de fascistiskt programmerade robotar som patrullerar på Jorden.
I den här framtiden funkar människohjärnan som en hårddisk till en dator - något som känns lånat från Keanu Reeves-rafflet JOHNNY MNEMONIC. William Fichtner är Carlyle, en slem typ som samlat in viktig och topphemlig hjärninformation, som han ska ta med sig hem till Elysium. Detta går dock inte så bra. Eftersom Max är i behov av pengar har han börjat jobba för en viss Spider. Spiders hårda killar opererar om Max - de borrar in en mackapär för hjärnlagring i hans bakhuvud, och skruvar fast märklig metallutrustning på hans kropp; han blir något slags cyborg. Därefter beväpnar sig gänget till tänderna, attackerar Carlyle och snor infon som lagras i Max' huvud.
Elysiumpresidenten Delacourt (Jodie Foster i Armanikläder) gillar inte detta, så hon skickar en handfull skoningslösa legoknektar anföra av psykopaten Kruger (Sharlto Copley) efter Max. Max gömmer sig hos Frey, som visar sig ha en cancersjuk dotter. De ska försöka ta sig till Elysium och bota dottern, men när Kruger och kompani dyker upp blir saker och ting mer dramatiska och våldsamma än planerat.

Den unge sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har tidigare gjort DISTRICT 9 - ett sci-fi-raffel som fick många att kissa på sig av lycka och höja den till skyarna. Själv var jag mindre imponerad. I grund och botten var det bara ännu en blockbuster. Detsamma kan sägas om ELYSIUM, en film som borde ha blivit bättre än den är. Actionfilmer som är R-rated är alltid välkomna nuförtiden, när så mycket i genren är PG-13 och snällt. Blomkamps film är totalt humorbefriad ochbitvis rå och blodig; han gillar att filma eldstrider i slowmotion, något man sällan ser nu förtiden. Kroppar massakreras, ansikten sprängs bort. Kruger är riktigt härligt hjärtlös; han och hans män drar sig inte för något ("Håll för dina ögon medan jag misshandlar din mamma!"). Filmens specialeffekter är utomordentliga.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Matt Damon som actionhjälte - killen är bra i dramer som PROMISED LAND, men som jag brukar säga - han ser mest ut att jobba på en bensinmack. Och han kan inte slåss. Detta är ett faktum man i Bournefilmerna försöker dölja med snabba klipp och skakig kamera. Så gör man även här. Alldeles för stora delar av filmen är filmade med shaky-cam och ibland ser man inte alls vad som händer.

När det gäller den framtida teknologin går man lite för långt. Jag kan köpa att man har en maskin som scannar kroppen och plockar bort till exempel cancerceller - men inte att samma maskin kan återställa halva huvudet och återuppliva ett lik. Okej, jag vet inte om killen verkligen var död, men ansiktet saknades. Och det där var att gå för långt.
Jodie Foster har lagt sig till med en besynnerlig dialekt. De många återblickarna på Max' barndom är löjeväckande. Den cancersjuka ungen är lillgammal och berättar en tillrättalagd saga. Budskapet på slutet hamras in med slägga. Man får se alldeles för lite av lyxmiljöerna på Elysium.

Men i övrigt är väl det här helt okej. Filmen är lite för stökig, men jag ger den godkänt. Med extra plus i kanten för den grymme skurken.






(Biopremiär 9/8)