Visar inlägg med etikett Neil Patrick Harris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Neil Patrick Harris. Visa alla inlägg

onsdag 27 april 2022

Bio: The Unbearable Weight of Massive Talent

Foton copyright (c) Nordisk Film

Nicolas Cage har haft en rätt märklig karriär - minst sagt. På 1980-talet var han ung, lovande, och ansågs cool. På 1990-talet skulle han plötsligt bli actionskådis. Samtidigt började hans, vad ska vi säga, högljudda och excentriska skådespelarstil med inspirerat överspel att kännas påfrestande. Därefter tog hans pengar slut, och han medverkade i en fruktansvärd massa filmer, många släpptes direkt på DVD och streaming, de flesta var usla. Sedan började vi att åter uppskatta Cages vansinniga överspel, och vi såg hans filmer för att få se Cage fläska på. Och nu, i egenskap av något slags kultskådis, medverkar han åter i en del bra filmer.

En ny film med en fullkomligt hopplös titel - THE UNBEARABLE WEIGHT OF MASSIVE TALENT - handlar om Nicolas Cages karriär. Ungefär. Det här är en metafilm av Tom Gormican, som inte gjort speciellt mycket innan den här filmen.

Nicolas Cage spelar den excentriske skådespelaren Nicolas Cage. Hans karriär svajar, hans privatliv svajar. Sharon Horgan spelar hans exfru Olivia, Lily Mo Sheen (Kate Beckinsales dotter) gör hans dotter Addy. Addy tycker att farsan är jobbig, allt handlar om honom, han vill bara göra sådant han själv gillar, han jobbar för mycket, och han måste konstant vara i centrum.

Gott om pengar har han ont om, han bor på ett hotell som han är skyldig 600 000 dollar, men Cages agent (Neil Patrick Harris) har ett jobb åt honom. Ett märkligt jobb: Cage får en miljon dollar om han åker hem till en kille som bor på Mallorca. Javi Gutierrez heter denne kille, och han spelas av Pedro Pascal. Javi älskar Nicolas Cage och dennes filmer - han är besatt av Nicolas Cage, han är Cages störste fan. Javi är även fruktansvärt rik. Vad Cages agent inte sagt, är att Javi skrivit ett manus, som han vill få filmat med Cage i huvudrollen.

Cage gillar Javi, och tycker att de två ska skriva ett filmmanus tillsammans. Det ska bli ett fantastiskt manus. De har storslagna planer! Kreativiteten flödar!

... Dock visar det sig att allt inte är som det ser ut. Cage kontaktas av CIA, vilka påstår att Javi är en ond vapensmugglare, som kidnappat presidentens dotter. CIA tror att flickan hålls fången i Javis enorma bostad, och Cage måste agera hemlig agent. Men han gillar ju Javi! Kan detta stämma? Nicolas Cage måste plocka fram sina tidigare roller inför den actionpackade finalen.

THE UNBEARABLE WEIGHT OF MASSIVE TALENT (hur ska biopubliken komma ihåg detta i biljettluckan, och dessutom kunna uttala det?) är förstås en komedi - och den är förbålt underhållande och rolig. Visst, den hade kunnat vara ännu mer underhållande och ännu roligare, men vi ska inte klaga. Nicolas Cage är uppenbarligen en man med självdistans. Han skojar glatt med sig själv och sina roller. Nu är det här en fiktiv version av Nicolas Cage - verklighetens Cage är gift för femte gången, och ingen av hans fruar har hetat Olivia, och han har ingen dotter. Däremot har han två söner, varav en heter Kal-El Cage.

Har man sett många Nicolas Cage-filmer, finns här många detaljer, scener, och framför allt repliker, man känner igen. Roligast - tycker jag - är när han lyckas få in "Oh, no, not the bees! Not the bees!" i en replik mot slutet. Ett återkommande skämt är att folk blir förvånade när det är Cage som dyker upp. Cage fajtas med en skurk, som häpet utbrister "It's Nicolas fucking Cage!", varpå Cage korrigerar honom: "Nicolas motherfucking Cage!". Då och då dyker en yngre upplaga av Cage upp, 80-tals-Cage, och pratar med sitt äldre jag. 

Förra året medverkade Nicolas Cage i PIG, en riktigt bra film. Nu får vi alltså se honom i ytterligare en bra film. På bio, dessutom. Jag gillar filmer om kreativitet och kreativt skapande, och jag gillar filmer om filmbranschen, så jag vrider upp betyget ett snäpp. Dessutom skrattade jag högt flera gånger, det måste ju betyda att jag tyckte den var rolig. Här finns en del likheter med JCVD, den utmärkta filmen i vilken Jean-Claude Van Damme visade upp en ny sida av sig själv. I den här filmen visar inte Cage upp en ny sida av sig själv, tycker jag, men den är kul ändå.


 

      

 

(Biopremiär 29/4)


tisdag 21 december 2021

Bio: The Matrix Resurrections

Foton copyright (c) Warner Bros. Pictures

När den första MATRIX kom 1999, recenserade jag den i den kortlivade tidskriften Total Film. Jag var en av de få som gav den dålig kritik - jag vill minnas att jag satte en tvåa. Jag tyckte att den hade coola effekter och actionscener, och några intressanta idéer, men jag anmärkte på, bland annat, den bitvis usla dialogen och en del mindre bra skådespelarinsatser. Men nu gick ju filmen och blev både en succé och ett fenomen ändå.

Den andra filmen, MATRIX RELOADED, såg jag i Cannes. Det enda jag minns, är en bilkrasch i slowmotion. Det är faktiskt det enda jag minns. Efter visningen kutade jag till presskonferensen, och när denna var över, kutade jag till pressrummet för att skriva en artikel om filmen. Jag gick fram till disken för att be om tillgång till en dator. Killen bakom disken spände blicken i mig och sa "Mister Anderson ...".

Den tredje filmen, MATRIX REVOLUTIONS, har jag inga minnen av alls. Jag såg den på Maxim i Landskrona, vi var tre-fyra pers på visningen, och jag övervägde att gå därifrån. Jag led filmen igenom. En kille bakom mig reste sig för att gå ut, men utgången var av någon anledning låst, och han skrek "Hur fan kommer man ut härifrån?!".

Arton år senare har det alltså gjorts en fjärde MATRIX-film, denna gång har Lana Wachowski regisserat utan Lilly Wachowski. Jag kan väl inte påstå att det är en film jag längtat efter att se. Dock kunde det vara kul att se Keanu Reeves igen.

Jag såg om den första MATRIX igår, jag hade inte sett den på tjugo år. Jösses - var den verkligen så här tråkig? Den var mycket tråkigare än jag mindes. Och nästan allting går i grönt. Alla ser sjösjuka ut. Värst i filmen är fortfarande den gravt lillgamla pojken som pratar om en sked.

... Och nu har jag även sett THE MATRIX RESURRECTIONS.

Den här nya filmen börjar rätt bra. Det visar sig nämligen att de tre första MATRIX-filmerna egentligen är en trio framgångsrika TV-spel, skapade av Thomas Anderson (Reeves), som jobbar på ett stort spelföretag. Nu vill Warner Bros (litet inhopp av Christina Ricci med festlig frisyr) göra ett fjärde spel.

Thomas mår inte helt bra psykiskt, han har en gång försökt ta livet av sig och han går till en psykolog (Neil Patrick Harris). På ett fik ser han dagligen en kvinna som tillsammans med sina barn kommer in och köper kaffe, Tiffany (Carrie-Anne Moss). Thomas presenteras för Tiffany, och han tycker att det är något märkligt med henne - hon påminner om gestalten Trinity i hans spel.

Plötsligt kliver en ny version av Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II), tillsammans med ett skjutglatt gäng, in i Thomas' värld. För det visar sig att hans Matrixspel bara är spel i en simulation av hans värld. Thomas är förstås Neo, den utvalde, och får svälja en röd tablett, och så hamnar han i den där maskinvärlden, eller vad den kallas, där människor används som batterier och hålls nedsövda av något slags maskinbläckfiskvarelser. Det här är en metafilm, en film om sig själv.

... Och här någonstans tappade jag intresset. Delvis är THE MATRIX RESURRECTIONS en nyinspelning av den första filmen, med andra skådespelare och andra rollfigurer. Större delen av filmen är ... Tja, jag vet inte vad det är. Extremt humorbefriat. Evighetslånga dialogscener med klumpiga, ofta obegripliga repliker. Obegripliga om man inte är MATRIX-fantast och har järnkoll på filmerna, alltså. Jag har inte sett film två och tre sedan de kom, så allt som anspelar på dessa filmer går mig över huvudet. Det är pseudo-existentiellt, pseudo-metafysiskt och pseudo-intellektuellt. På sätt och vis känns den här filmen som en fan-film: som om några MATRIX-fantaster fick chansen att göra en uppföljare.

Men actionscenerna, då? Dessa är förhållandevis få, och i likhet med alldeles för många moderna filmer, går det inte alltid att se vad som sker. Det är för snabbt klippt, för många vinklar, och det är för mörkt. Bullet-time var en revolutionerande teknik när den kom 1999, men idag innehåller ju var och varannan actionfilm mängder av datorgenererade effekter. Idag känns det fräscht med actionscener gjorda helt utan datorer.

THE MATRIX RESURRECTIONS varar två och en halv timme, och jag satt mest och väntade på att den skulle ta slut. Med undantag för inledningen, kanske den första halvtimmen, tyckte jag att det här var fruktansvärt tråkigt. Något alldeles makalöst tråkigt. Keanu Reeves gick omkring på filmduken och såg förvirrad ut, och jag gäspade och sträckte på mig. Under eftertexterna spelas en cover på Rage Against the Machines' "Wake Up" med Sebastian Böhm, och jag tänkte, jaha, nu är det dags att vakna. Den enda orsaken till att jag inte sätter en etta i betyg, är nog för att jag sätter alldeles för många ettor. 

Nu ser jag istället fram emot att få se Keanu Reeves i JOHN WICK: CHAPTER 4.

Han har förresten intressant skäggväxt, Keanu Reeves. Det går en bra bit upp mot ögonen. Det är lite varulv över pågen.



 

 

 

(Biopremiär 22/12)


onsdag 1 oktober 2014

Bio: Gone Girl

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Gillian Flynns roman "Gone Girl" är en bästsäljare som sålts i sex miljoner exemplar på trettio språk. Till på köpet blev boken nominerad till Årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin. När boken nu filmatiserats är det David Fincher som ligger bakom. Jag har inte läst boken, men nyss nämnda faktorer innebär förstås att förstås att förväntningarna är ganska höga.

Men dessa förväntningar kom allt på skam.

Ben Affleck spelar Nick Dunne, en författare som kanske sett sina bästa dagar. Han är till synes lyckligt gift med Amy (Rosamund Pike), som blivit berömd för sina barnböcker. GONE GIRL inleds med att Nick en förmiddag går in på baren The Bar som han äger tillsammans med sin tvillingsyster (Carrie Coon) och snackar skit. När han återvänder hem är Amy spårlöst borta. Ett glasbord är krossat, det finns blodspår i köket, något har hänt Amy, kanske har hon blivit mördad - men någon kropp går inte att uppbringa. Staden ställer upp i sökandet efter Amy, men så hittas resterna av Amys dagbok och enligt denna är Nick inte den schysste kille han ger intryck av att vara. Tvärtom: nu börjar polisen och övriga att misstänka att det är Nick som är mördaren.

Nu är förstås ingenting vad det ser ut att vara. De flesta rollfigurerna verkar ha en liten skruv lös. Några har fler skruvar lösa än andra - för att inte tala om dramats verkliga psykopat. En viktig detalj som avslöjas ganska snart i filmen är kanske allmänt bekant, men jag avstår från att nämna den här - för att undvika alla spoilers.
David Fincher har ett rätt bra rykte, men tittar man på hans filmografi är det bara att konstatera att hans karriär är rätt svajig. Han har nog gjort fler filmer jag inte tyckt varit något vidare, än filmer jag gillat. GONE GIRL lär inte bli ihågkommen som ett av hans främsta verk. Jag har en lång rad invändningar mot filmen.

Till att börja med varar det här 149 minuter. Två och en halv timme. Den är drygt en timme för lång. Det här hade kunnat bli en tät noir-thriller, men det blir den inte. Tvärtom - det här är extremt utdraget. Den långa speltiden innebär även att man hinner reflektera över alla dumheter. Handlingen är nämligen otroligt långsökt - den plan den onda satt i verket är i princip omöjlig att genomföra, den är för avancerad och utstuderad. Jag hade kunnat köpa det i en tajt, rafflande liten thriller, men inte i det här formatet.

Vidare är filmen fullkomligt spänningsbefriad. Här finns inga som helst spänningsmoment. Här finns många av genrens vanliga ingredienser; mord, våld, blod, samt en del sex, finns med, men jag kunde omöjligt engagera mig i det jag såg på duken. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Jag vet inte riktigt om Fincher faktiskt tänkt sig det här som en thriller i första hand, eller som ett drama med thrillerinslag - men resultatet har blivit varken eller. Återigen: det hade gått att göra en cool svettig liten rysare av storyn, men icke.
Ben Affleck brukar ofta omtalas som en riktig träbock, det ska alltid hackas på honom - men allvarligt talat, jag tycker inte att han är så hemsk som skådis. Det finns mångra andra som är betydligt sämre - och jag tror nog att grabben kan bli en utmärkt Batman. Rosamund Pike brukar jag däremot gilla - men hon är riktigt dålig i filmen. Hon är märkligt dålig. Hon pratar amerikanska med något slags beslöjad röst, och låter mest sömnig och ointresserad. Hennes agerande är livlöst.
Sömnigheten förstärks av Trent Reznors och Atticus Ross' sömniga musik - och då är jag ändå gammal Nine Inch Nails-fan. Alla dessa komponenter bidrar till en lång, tråkig och ospännande film som leder fram till en inte alltför tillfredställande avslutning.

Har jag inget positivt att säga om GONE GIRL? Jodå. Kim Dickens är bra som polisen som leder utredningen. Neil Patrick Harris har en mindre roll som en udda figur. Tyler Perry inför lite välbehövlig humor som den svindyre stjärnadvokaten Nick anlitar. Det förekommer ett par andra kufar i marginalen, och filmfotot är snyggt.

... Men nej. GONE GIRL är ingen bra film.








(Biopremiär 3/10)

onsdag 28 maj 2014

Bio: A Million Ways to Die in the West

Foton copyright (c) UIP

Jag har aldrig följt Seth MacFarlanes FAMILY GUY på TV; jag har bara sett några avsnitt i mängden. Däremot tyckte jag att MacFarlanes långfilm TED var fruktansvärt rolig. Till saken hör att jag såg TED på Malmö Filmdagar, det var gott om skrattande människor i publiken, och jag hade hunnit klämma några pilsner.

Jag tycker att trailern till MacFarlanes nya film A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST är jätterolig och hade sett fram emot filmen. Jag såg den idag - och får motvilligt erkänna att jag blev besviken. Men - till saken hör att jag såg den på en ordinarie pressvisning, klockan tio på förmiddagen, glest med folk i publiken, alla satt tysta, och vad jag vet hade ingen druckit alkohol - allra minst jag.

Seth MacFarlane själv spelar huvudrollen som den fege fårfarmaren Albert, som bor i en våldsam västernstad där alla dör precis hela tiden. Han är gift med Louise (Amanda Seyfried), men hon gillar inte Albert, så hon lämnar honom för den tuffare och mer mustaschprydde Foy (Neil Patrick Harris) - och det bär sig inte bättre än att Foy utmanar Albert på revolverduell. Albert, som inte kan skjuta, får en vecka på sig innan det är dags för honom att sätta tofflorna.
Då dyker den skitsnygga och coola Anna (Charlize Theron) upp. Hon är en jävel på att dra snabbt och skjuta, så hon börjar träna upp Albert - och det bär sig förstås inte bättre än att de två blir kära i varandra. Fast det finns ett stort, fett problem i det förhållandet: Anna är egentligen ihop med den fruktade banditen Clinch Leatherwood (Liam Neeson). Han dödar allt och alla, och nu är han på vag till staden där Albert bor. I handlingen finns även Alberts kompis Edward (Giovanni Ribisi), vars flickvän är byhoran Ruth (Sarah Silverman).

Set MacFarlane har verkligen gått in för att göra en flabbfilm och han gör sitt bästa för att så många som möjligt ska ta anstöt - han vräker på med vad som kan uppfattas som osmakliga skämt; till exempel en skjutbana med slavtema, och så många underlivsskämt som möjligt. Språket är grovt och våldet är blodigt. Och ... det blir lite tjatigt, barnsligt, och jag tar inte anstöt. Jag är inte en sådan som tar anstöt. Det känns mest tramsigt. Lite grann som att släppa loss småpojkar i en godisbutik - bara för att man får vara ful i mun behöver man ju inte vara det hela tiden! Och av någon märklig anledning är tajmingen inte den bästa.
Vidare varar A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST en timme och 56 minuter. Fjantkomedier av det här slaget ska ligga på 90 minuter - högst. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång - och känns lång.

Men - visst finns här mycket som är roligt. Här finns till och med väldigt mycket som är roligt. Dessutom är det ju en western - och det är mycket möjligt att western är den absolut bästa filmgenren. Och det är sällan vi får se westerns på bio numera. Joel McNeely står för filmmusiken och det måste vara en blöt dröm för alla kompositörer att få snida till ett traditionellt, fläskigt westernscore och låta det framföras av en stor orkester.

Charlize Theron är cool och en av världens vackraste kvinnor (skryt: jag har träffat henne) och Lim Neeson är strålande som stenhård outlaw.
Om Seth MacFarlane dödat några darlings och stramat till det hela hade vi fått en bättre film.
Å andra sidan: om jag ser om filmen kvällstid med en vanlig publik, lär upplevelsen säkert bli annorlunda. Jag kan tänka mig att folk kommer att pissa på sig och skratta käken ur led.

Fans av DJANGO UNCHAINED belönas på slutet, och Ewan McGregor figurerar i en liten roll.







(Biopremiär 29/5)

onsdag 4 september 2013

Bio: Smurfarna 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag minns ingenting av SMURFARNA, som kom 2011. Rättare sagt - jag minns att jag inte tyckte att den var lika hemsk som många av mina kollegor gjorde, och att vi efter visningen under Malmö Filmdagar glatt trallade på Smurfsången när vi gick bort till Renaissance och drack drinkar. Jag kikade nu på min recension av den första filmen och ser att jag berättar en hel del om smurfernas (jag gillar inte att de nu heter smurfarna!) historik i den, så kolla upp den om du vill veta mer.
Den här nya filmen är dock fullkomligt värdelös. Jag gillade smurfserierna som barn, men jag känner inte igen mig i det här. I den första filmen hamnade smurferna i New York, den här gången dyker de upp i Paris, där ärkefienden och trollkarlen Gargamel (Hank Azaria) uppträder som framgångsrik illusionist efter att ha gjort succé som sådan i Las Vegas. Den lilla smurfan fyller år och smurferna låtsas ha glömt bort det, eftersom de planerar en överraskningsfest. Smurfan blir ledsen. Då kidnappas hon av Gargamel. Gargamel har nämligen skapat vilda, illasinnade och gråa smurfkopior som han kallar busarna - men smurfan känner till en trollformel som kan förvandla busarna till vanliga smurfer.
Smurferna tar hjälp av sina mänskliga kompisar Patrick (Neil Patrick Harris) och Grace (Jayma Mays) för att befria smurfan. Vilda jakter och upptåg följer, Patricks farsa (Brendan Gleeson) hjälper till, kaos uppstår, det blir hysteriskt - och så kastas det in lite budskap om hudfärg och familjer.
Den här filmen, som regisserats av Raja Gosnell, är oerhört påfrestande. 105 minuter varar den - och det är tjo och tjim i 3D precis hela tiden. Jag blev trött, jag kämpade för att hålla mig vake; den första filmen besatte dock en viss charm och innehöll några lustiga sekvenser. SMURFARNA 2 är inte rolig alls. Det enda jag uppskattade var ett par kreativa flygscener runt- och genom Notre Dame och några andra byggnader och platser.
Hank Azaria borde dock få en Oscar för sin insats som Gargamel. Övriga skådisar känns helt bortkastade. För att gör det hela ännu värre är det här dubbat till skånska - och de olika smurfarnas karaktärsdrag har suddats ut. Den skotska smurfen (skotsk smurf?!) pratar inte skotska. Och de har inte smurfröster. Fast det är lite skoj att den rödhårige busen Hackus pratar skånska.
Namnet Gargamel uttalas genomgående fel. Självklart ska det uttalas på franska med betoningen på sista stavelsen.







(Biopremiär 6/9)

-->



fredag 2 september 2011

Bio: Smurfarna

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Någon gång på 1950-talet åt den belgiske serietecknaren Peyo middag med Franquin (åtminstone vill jag minnas att det var Franquin). Peyo var lite disträ när han skulle be om saltet, och sa istället "Kan du räcka mig smurfen?". Okej, riktigt så sa han inte. Han sa "schtroumpf", eftersom det är så smurferna heter i original.

Därefter döpte Peyo sina nya små figurer till smurfer när de 1958 dök upp i Johan & Pellevin-albumet "Den förtrollade flöjten".

I Sverige publicerades detta äventyr först 1974, men redan 1972 hade smurferna introducerats här, då Semic gav ut fyra smurfalbum i vad de kallade Smurf-serien. Senare på 70-talet tog först Coeckelbergs och senare Carlsen Comics över utgivningen, och hela tiden kallades figurerna "smurferna" på svenska. Till och med Klasse Möllberg sjöng om "smurfer" på sin ohemult populära LP "Klasse Möllberg i smurfland", som av allt att döma fanns i varje svenskt hem på den tiden.


Dock dök det under 70-talet upp små plastfigurer av smurferna som alla ungar började samla på, och dessa kallades "smurfar" av de små glinen. Jag vet inte riktigt varför. De hade väl inte läst serierna. I slutet av 90-talet började figurerna även att kallas "smurfar" i de översatta serierna, som fortfarande kom - och kommer? - ut på svenska.

Officiellt har ordet "smurfar" använts en gång tidigare - 1976 kom det en filmatisering av "Den förtrollade flöjten" och den svenska titeln blev "Smurfarna och den den förtrollade flöjten". 1977 såg jag denna animerade film som söndagsmatiné på en bio i Göteborg. Det enda jag minns är att min morsa somnade.

1981 gick smurferna och blev tecknad TV-serie i Amerika; Hanna-Barberas version blev en enorm succé och rullade i många år - och då hör det till saken att de amerikanska ungarna inte läst serien TV-programmet byggde på. Jag kan inte påminna mig om att jag sett ett enda avsnitt av THE SMURFS - däremot kan jag glatt sjunga smurfsången, eftersom den fanns på en CD med TV-signaturer som brukade spelas på hög volym på fester. Tänk er ett gäng hyfsat vuxna, aspackade män som hoppar omkring och tjoar "La la la la la la, sing a happy song!" ...

Här har vi så den lika populära som kritikersågade amerikanska spelfilmen om smurferna, som inte oväntat heter SMURFARNA och inte SMURFERNA. Fan, jag har alltid sagt "smurfer", det är jobbigt att behöva både säga och skriva "smurfar"!

I vilket fall: smurf-
arna är dator-
anime-
rade och pratar inte med upp-
speed-
ade smurfröster, och i sedvanlig modern stil är de naturtroget instoppade i autentiska miljöer befolkade av levande skådespelare (till skillnad från döda skådespelare?).

Hank Azaria, som bör få Oscars för både bästa biroll (tja, dött lopp mellan honom och Adrien Brody i MIDNATT I PARIS) och bästa överspel, är den onde trollkarlen Gargamel, som hatar smurfarna. Filmen är dubbad till svenska och Gargamel uttalas genomgående fel - självklart ska det uttalas med betoning på "mel" och inte "Gar". Nu har Gargamel lyckats hitta smurfbyn - och detta samma dag som smurfarna ska hålla en stor fest får att fira den blå månen.

Då öppnar sig en portal och några smurfar, plus Gargamel och hans räliga katt, såg in i denna EVIL DEAD-tunnel, och hamnar på Manhattan. Knas och kalabalik följer, när smurfarna hamnar hemma hon reklamaren Patrick (Neil Patrick Harris) och hans gravida fru Grace (Jayma Mays). Han ska skapa en annonskampanj åt ett kosmetikaföretag, men det går inte så bra när de spralliga och ständigt sjungande smurfarna tokar sig och bär sig åt. Och hela tiden jagas de av Gargamel.

Allvarligt talat är SMURF-
ARNA inte riktigt lika hemsk som jag hade förväntat mig. Det är inte lika illa som den där Yogi Bear-filmen eller CHIHUAHUAN I BEVERLY HILLS (den sistnämnda är förresten regisserad av Raja Gosnell, som också gjort SMURFARNA). Filmen går säkert hem hos små barn, som förstås är målgruppen. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt och ibland gapigt. Handlingen är lövtunn och man jagar mest varandra. Det är inte speciellt roligt. Fast jag skrattade varje gång Gargamel envisas med att se ondskefull ut och gå genom rökmoln på New Yorks trottoarer. Och jag uppskattade lite oväntade metainslag, där man pratar om Peyo och att smurfarna är belgiska fantasifigurer.
Nu har jag inte läst några smurfalbum på 30 år, men SMURFARNA känns inte riktigt så som jag minns serien. Framför allt inte ett stort slag på slutet, där smurfarna bildar en armé, beväpnar sig och attackerar Gargamel som vore filmen en smurfversion av BRAVEHEART.

Dubbningen till svenska är förstås lika lam som vanligt, det ser inte klokt ut med dubbade skådespelare, men för en gångs skull är 3D:n riktigt knivskarp och inte irriterande. Produktplaceringen i filmen är imponerande.

Innan pressvisningen informerades vi om att filmen blivit så framgångsrik, att det nu klubbats att man ska göra en uppföljare.








(Biopremiär 2/9)