Visar inlägg med etikett Neil Patrick Harris. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Neil Patrick Harris. Visa alla inlägg

onsdag 1 oktober 2014

Bio: Gone Girl

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Gillian Flynns roman "Gone Girl" är en bästsäljare som sålts i sex miljoner exemplar på trettio språk. Till på köpet blev boken nominerad till Årets bästa översatta kriminalroman av Svenska Deckarakademin. När boken nu filmatiserats är det David Fincher som ligger bakom. Jag har inte läst boken, men nyss nämnda faktorer innebär förstås att förstås att förväntningarna är ganska höga.

Men dessa förväntningar kom allt på skam.

Ben Affleck spelar Nick Dunne, en författare som kanske sett sina bästa dagar. Han är till synes lyckligt gift med Amy (Rosamund Pike), som blivit berömd för sina barnböcker. GONE GIRL inleds med att Nick en förmiddag går in på baren The Bar som han äger tillsammans med sin tvillingsyster (Carrie Coon) och snackar skit. När han återvänder hem är Amy spårlöst borta. Ett glasbord är krossat, det finns blodspår i köket, något har hänt Amy, kanske har hon blivit mördad - men någon kropp går inte att uppbringa. Staden ställer upp i sökandet efter Amy, men så hittas resterna av Amys dagbok och enligt denna är Nick inte den schysste kille han ger intryck av att vara. Tvärtom: nu börjar polisen och övriga att misstänka att det är Nick som är mördaren.

Nu är förstås ingenting vad det ser ut att vara. De flesta rollfigurerna verkar ha en liten skruv lös. Några har fler skruvar lösa än andra - för att inte tala om dramats verkliga psykopat. En viktig detalj som avslöjas ganska snart i filmen är kanske allmänt bekant, men jag avstår från att nämna den här - för att undvika alla spoilers.
David Fincher har ett rätt bra rykte, men tittar man på hans filmografi är det bara att konstatera att hans karriär är rätt svajig. Han har nog gjort fler filmer jag inte tyckt varit något vidare, än filmer jag gillat. GONE GIRL lär inte bli ihågkommen som ett av hans främsta verk. Jag har en lång rad invändningar mot filmen.

Till att börja med varar det här 149 minuter. Två och en halv timme. Den är drygt en timme för lång. Det här hade kunnat bli en tät noir-thriller, men det blir den inte. Tvärtom - det här är extremt utdraget. Den långa speltiden innebär även att man hinner reflektera över alla dumheter. Handlingen är nämligen otroligt långsökt - den plan den onda satt i verket är i princip omöjlig att genomföra, den är för avancerad och utstuderad. Jag hade kunnat köpa det i en tajt, rafflande liten thriller, men inte i det här formatet.

Vidare är filmen fullkomligt spänningsbefriad. Här finns inga som helst spänningsmoment. Här finns många av genrens vanliga ingredienser; mord, våld, blod, samt en del sex, finns med, men jag kunde omöjligt engagera mig i det jag såg på duken. Jag brydde mig inte om rollfigurerna. Jag vet inte riktigt om Fincher faktiskt tänkt sig det här som en thriller i första hand, eller som ett drama med thrillerinslag - men resultatet har blivit varken eller. Återigen: det hade gått att göra en cool svettig liten rysare av storyn, men icke.
Ben Affleck brukar ofta omtalas som en riktig träbock, det ska alltid hackas på honom - men allvarligt talat, jag tycker inte att han är så hemsk som skådis. Det finns mångra andra som är betydligt sämre - och jag tror nog att grabben kan bli en utmärkt Batman. Rosamund Pike brukar jag däremot gilla - men hon är riktigt dålig i filmen. Hon är märkligt dålig. Hon pratar amerikanska med något slags beslöjad röst, och låter mest sömnig och ointresserad. Hennes agerande är livlöst.
Sömnigheten förstärks av Trent Reznors och Atticus Ross' sömniga musik - och då är jag ändå gammal Nine Inch Nails-fan. Alla dessa komponenter bidrar till en lång, tråkig och ospännande film som leder fram till en inte alltför tillfredställande avslutning.

Har jag inget positivt att säga om GONE GIRL? Jodå. Kim Dickens är bra som polisen som leder utredningen. Neil Patrick Harris har en mindre roll som en udda figur. Tyler Perry inför lite välbehövlig humor som den svindyre stjärnadvokaten Nick anlitar. Det förekommer ett par andra kufar i marginalen, och filmfotot är snyggt.

... Men nej. GONE GIRL är ingen bra film.








(Biopremiär 3/10)

onsdag 28 maj 2014

Bio: A Million Ways to Die in the West

Foton copyright (c) UIP

Jag har aldrig följt Seth MacFarlanes FAMILY GUY på TV; jag har bara sett några avsnitt i mängden. Däremot tyckte jag att MacFarlanes långfilm TED var fruktansvärt rolig. Till saken hör att jag såg TED på Malmö Filmdagar, det var gott om skrattande människor i publiken, och jag hade hunnit klämma några pilsner.

Jag tycker att trailern till MacFarlanes nya film A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST är jätterolig och hade sett fram emot filmen. Jag såg den idag - och får motvilligt erkänna att jag blev besviken. Men - till saken hör att jag såg den på en ordinarie pressvisning, klockan tio på förmiddagen, glest med folk i publiken, alla satt tysta, och vad jag vet hade ingen druckit alkohol - allra minst jag.

Seth MacFarlane själv spelar huvudrollen som den fege fårfarmaren Albert, som bor i en våldsam västernstad där alla dör precis hela tiden. Han är gift med Louise (Amanda Seyfried), men hon gillar inte Albert, så hon lämnar honom för den tuffare och mer mustaschprydde Foy (Neil Patrick Harris) - och det bär sig inte bättre än att Foy utmanar Albert på revolverduell. Albert, som inte kan skjuta, får en vecka på sig innan det är dags för honom att sätta tofflorna.
Då dyker den skitsnygga och coola Anna (Charlize Theron) upp. Hon är en jävel på att dra snabbt och skjuta, så hon börjar träna upp Albert - och det bär sig förstås inte bättre än att de två blir kära i varandra. Fast det finns ett stort, fett problem i det förhållandet: Anna är egentligen ihop med den fruktade banditen Clinch Leatherwood (Liam Neeson). Han dödar allt och alla, och nu är han på vag till staden där Albert bor. I handlingen finns även Alberts kompis Edward (Giovanni Ribisi), vars flickvän är byhoran Ruth (Sarah Silverman).

Set MacFarlane har verkligen gått in för att göra en flabbfilm och han gör sitt bästa för att så många som möjligt ska ta anstöt - han vräker på med vad som kan uppfattas som osmakliga skämt; till exempel en skjutbana med slavtema, och så många underlivsskämt som möjligt. Språket är grovt och våldet är blodigt. Och ... det blir lite tjatigt, barnsligt, och jag tar inte anstöt. Jag är inte en sådan som tar anstöt. Det känns mest tramsigt. Lite grann som att släppa loss småpojkar i en godisbutik - bara för att man får vara ful i mun behöver man ju inte vara det hela tiden! Och av någon märklig anledning är tajmingen inte den bästa.
Vidare varar A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST en timme och 56 minuter. Fjantkomedier av det här slaget ska ligga på 90 minuter - högst. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång - och känns lång.

Men - visst finns här mycket som är roligt. Här finns till och med väldigt mycket som är roligt. Dessutom är det ju en western - och det är mycket möjligt att western är den absolut bästa filmgenren. Och det är sällan vi får se westerns på bio numera. Joel McNeely står för filmmusiken och det måste vara en blöt dröm för alla kompositörer att få snida till ett traditionellt, fläskigt westernscore och låta det framföras av en stor orkester.

Charlize Theron är cool och en av världens vackraste kvinnor (skryt: jag har träffat henne) och Lim Neeson är strålande som stenhård outlaw.
Om Seth MacFarlane dödat några darlings och stramat till det hela hade vi fått en bättre film.
Å andra sidan: om jag ser om filmen kvällstid med en vanlig publik, lär upplevelsen säkert bli annorlunda. Jag kan tänka mig att folk kommer att pissa på sig och skratta käken ur led.

Fans av DJANGO UNCHAINED belönas på slutet, och Ewan McGregor figurerar i en liten roll.







(Biopremiär 29/5)

onsdag 4 september 2013

Bio: Smurfarna 2

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag minns ingenting av SMURFARNA, som kom 2011. Rättare sagt - jag minns att jag inte tyckte att den var lika hemsk som många av mina kollegor gjorde, och att vi efter visningen under Malmö Filmdagar glatt trallade på Smurfsången när vi gick bort till Renaissance och drack drinkar. Jag kikade nu på min recension av den första filmen och ser att jag berättar en hel del om smurfernas (jag gillar inte att de nu heter smurfarna!) historik i den, så kolla upp den om du vill veta mer.
Den här nya filmen är dock fullkomligt värdelös. Jag gillade smurfserierna som barn, men jag känner inte igen mig i det här. I den första filmen hamnade smurferna i New York, den här gången dyker de upp i Paris, där ärkefienden och trollkarlen Gargamel (Hank Azaria) uppträder som framgångsrik illusionist efter att ha gjort succé som sådan i Las Vegas. Den lilla smurfan fyller år och smurferna låtsas ha glömt bort det, eftersom de planerar en överraskningsfest. Smurfan blir ledsen. Då kidnappas hon av Gargamel. Gargamel har nämligen skapat vilda, illasinnade och gråa smurfkopior som han kallar busarna - men smurfan känner till en trollformel som kan förvandla busarna till vanliga smurfer.
Smurferna tar hjälp av sina mänskliga kompisar Patrick (Neil Patrick Harris) och Grace (Jayma Mays) för att befria smurfan. Vilda jakter och upptåg följer, Patricks farsa (Brendan Gleeson) hjälper till, kaos uppstår, det blir hysteriskt - och så kastas det in lite budskap om hudfärg och familjer.
Den här filmen, som regisserats av Raja Gosnell, är oerhört påfrestande. 105 minuter varar den - och det är tjo och tjim i 3D precis hela tiden. Jag blev trött, jag kämpade för att hålla mig vake; den första filmen besatte dock en viss charm och innehöll några lustiga sekvenser. SMURFARNA 2 är inte rolig alls. Det enda jag uppskattade var ett par kreativa flygscener runt- och genom Notre Dame och några andra byggnader och platser.
Hank Azaria borde dock få en Oscar för sin insats som Gargamel. Övriga skådisar känns helt bortkastade. För att gör det hela ännu värre är det här dubbat till skånska - och de olika smurfarnas karaktärsdrag har suddats ut. Den skotska smurfen (skotsk smurf?!) pratar inte skotska. Och de har inte smurfröster. Fast det är lite skoj att den rödhårige busen Hackus pratar skånska.
Namnet Gargamel uttalas genomgående fel. Självklart ska det uttalas på franska med betoningen på sista stavelsen.







(Biopremiär 6/9)

-->



fredag 2 september 2011

Bio: Smurfarna

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Någon gång på 1950-talet åt den belgiske serietecknaren Peyo middag med Franquin (åtminstone vill jag minnas att det var Franquin). Peyo var lite disträ när han skulle be om saltet, och sa istället "Kan du räcka mig smurfen?". Okej, riktigt så sa han inte. Han sa "schtroumpf", eftersom det är så smurferna heter i original.

Därefter döpte Peyo sina nya små figurer till smurfer när de 1958 dök upp i Johan & Pellevin-albumet "Den förtrollade flöjten".

I Sverige publicerades detta äventyr först 1974, men redan 1972 hade smurferna introducerats här, då Semic gav ut fyra smurfalbum i vad de kallade Smurf-serien. Senare på 70-talet tog först Coeckelbergs och senare Carlsen Comics över utgivningen, och hela tiden kallades figurerna "smurferna" på svenska. Till och med Klasse Möllberg sjöng om "smurfer" på sin ohemult populära LP "Klasse Möllberg i smurfland", som av allt att döma fanns i varje svenskt hem på den tiden.


Dock dök det under 70-talet upp små plastfigurer av smurferna som alla ungar började samla på, och dessa kallades "smurfar" av de små glinen. Jag vet inte riktigt varför. De hade väl inte läst serierna. I slutet av 90-talet började figurerna även att kallas "smurfar" i de översatta serierna, som fortfarande kom - och kommer? - ut på svenska.

Officiellt har ordet "smurfar" använts en gång tidigare - 1976 kom det en filmatisering av "Den förtrollade flöjten" och den svenska titeln blev "Smurfarna och den den förtrollade flöjten". 1977 såg jag denna animerade film som söndagsmatiné på en bio i Göteborg. Det enda jag minns är att min morsa somnade.

1981 gick smurferna och blev tecknad TV-serie i Amerika; Hanna-Barberas version blev en enorm succé och rullade i många år - och då hör det till saken att de amerikanska ungarna inte läst serien TV-programmet byggde på. Jag kan inte påminna mig om att jag sett ett enda avsnitt av THE SMURFS - däremot kan jag glatt sjunga smurfsången, eftersom den fanns på en CD med TV-signaturer som brukade spelas på hög volym på fester. Tänk er ett gäng hyfsat vuxna, aspackade män som hoppar omkring och tjoar "La la la la la la, sing a happy song!" ...

Här har vi så den lika populära som kritikersågade amerikanska spelfilmen om smurferna, som inte oväntat heter SMURFARNA och inte SMURFERNA. Fan, jag har alltid sagt "smurfer", det är jobbigt att behöva både säga och skriva "smurfar"!

I vilket fall: smurf-
arna är dator-
anime-
rade och pratar inte med upp-
speed-
ade smurfröster, och i sedvanlig modern stil är de naturtroget instoppade i autentiska miljöer befolkade av levande skådespelare (till skillnad från döda skådespelare?).

Hank Azaria, som bör få Oscars för både bästa biroll (tja, dött lopp mellan honom och Adrien Brody i MIDNATT I PARIS) och bästa överspel, är den onde trollkarlen Gargamel, som hatar smurfarna. Filmen är dubbad till svenska och Gargamel uttalas genomgående fel - självklart ska det uttalas med betoning på "mel" och inte "Gar". Nu har Gargamel lyckats hitta smurfbyn - och detta samma dag som smurfarna ska hålla en stor fest får att fira den blå månen.

Då öppnar sig en portal och några smurfar, plus Gargamel och hans räliga katt, såg in i denna EVIL DEAD-tunnel, och hamnar på Manhattan. Knas och kalabalik följer, när smurfarna hamnar hemma hon reklamaren Patrick (Neil Patrick Harris) och hans gravida fru Grace (Jayma Mays). Han ska skapa en annonskampanj åt ett kosmetikaföretag, men det går inte så bra när de spralliga och ständigt sjungande smurfarna tokar sig och bär sig åt. Och hela tiden jagas de av Gargamel.

Allvarligt talat är SMURF-
ARNA inte riktigt lika hemsk som jag hade förväntat mig. Det är inte lika illa som den där Yogi Bear-filmen eller CHIHUAHUAN I BEVERLY HILLS (den sistnämnda är förresten regisserad av Raja Gosnell, som också gjort SMURFARNA). Filmen går säkert hem hos små barn, som förstås är målgruppen. Jag tyckte mest det var lite småtråkigt och ibland gapigt. Handlingen är lövtunn och man jagar mest varandra. Det är inte speciellt roligt. Fast jag skrattade varje gång Gargamel envisas med att se ondskefull ut och gå genom rökmoln på New Yorks trottoarer. Och jag uppskattade lite oväntade metainslag, där man pratar om Peyo och att smurfarna är belgiska fantasifigurer.
Nu har jag inte läst några smurfalbum på 30 år, men SMURFARNA känns inte riktigt så som jag minns serien. Framför allt inte ett stort slag på slutet, där smurfarna bildar en armé, beväpnar sig och attackerar Gargamel som vore filmen en smurfversion av BRAVEHEART.

Dubbningen till svenska är förstås lika lam som vanligt, det ser inte klokt ut med dubbade skådespelare, men för en gångs skull är 3D:n riktigt knivskarp och inte irriterande. Produktplaceringen i filmen är imponerande.

Innan pressvisningen informerades vi om att filmen blivit så framgångsrik, att det nu klubbats att man ska göra en uppföljare.








(Biopremiär 2/9)