Visar inlägg med etikett Ned Beatty. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ned Beatty. Visa alla inlägg

söndag 6 mars 2011

Bio: Rango

Bilder copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Jag önskar att jag hade varit med när författarna Gore Verbinski (som även regisserat), John Logan och James Ward Byrkit pitchade RANGO till höjdarna på Paramount. Gjorde de detta med skjortbrösten indränkta i gin & tonic klockan fem på morgonen på en nattklubb? Eller efter ett tequilarace på en skabbig mexikansk bar?
Konceptet för den här animerade filmen är nämligen vansinnigt. Totalt jävla flängt!
Och det är förstås därför jag gillar det här. Som ni kanske har läst er till, var jag inte sådär jätteimponerad av TOY STORY 3. Eller av TRASSEL, för den delen. De flesta av förra årets animerade långfilmer var allt lite ... sisådär, som det heter. Vissa av dem hade bra idéer, bra utgångspunkter, men blev inte speciellt roliga i slutändan, och en del förpestades av vedervärdiga sånger.
Allvarligt talat vet jag inte om RANGO är jätterolig, i betydelsen slå-sig-på-knäna-rolig. Men det spelar ingen roll. Den här filmen är bäng!
Rango är en tam kameleont som bor i ett akvarium (utan vatten, förstås), där han gillar att regissera och agera i sina egna imaginära "filmer" - resten av skådisarna är gamla trasiga dockor och leksaker. Men så råkar akvariet en dag trilla ut ur en bil när den far fram längs en motorväg genom öknen, och Rango konstaterar att han är helt ensam mitt ute i ingenstans.
Vår hjälte råkar träffa på ett överkört bältdjur som fortfarande är vid liv och pratar med Rango om att ta sig över till andra sidan av vägen och hitta the Spirit of the West. Men först måste han ta sig till en gudsförgäten håla vid namn Dirt (eller Damm i den svenska texten).
Dirt visar sig vara som hämtad direkt ur en spaghettiwestern. Staden är skitig, dammig, befolkad av fula, våldsamma individer, och den styrs av en stormrik borgmästare. För att smälta in här låtsas Rango - som förresten bär hawaiiskjorta - att han är en beryktad revolverman, och innan han vet ordet av har han blivit vald till Dirts nya sheriff. Hans första uppdrag blir att leta upp vatten; i en turnering på CHINA TOWN är det den som kontrollerar vattentillflödet som har makten, och det finns inte en droppe vatten i Dirt.
Det finns fler filmre-
ferenser än den till Polan-
skis klassiker i RANGO. Faktum är att filmen är fullspäckad med referenser. Jag missade pressvisningen av RANGO (då var jag och såg Årets Potatis bli korad på Trädgårdsmässan), så jag såg den på den ordinarie premiären - och ärligt talat är jag tveksam till om publiken uppfattade majoriteten av de kärleksfulla referenserna.
I synnerhet de som handlade om spaghettiwesterns gick nog folket över huvudet - det finns ju inte så många svenskar som sitter och kollar på sådant idag. Visst, the Spirit of the West liknar Clint Eastwood, som folk förstås känner igen, men här finns så mycket mer. RANGOs ledmotiv påminner lätt om det till Sergio Corpuccis klassiker DJANGO från 1966, uppblandad med Lorne Greenes gamla slagdänga "Ringo". Och för att göra filmen ännu mer vild och sinnessjuk, dyker Raoul Duke och dr Gonzo från FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS upp under några sekunder. Figurer är modellerade efter Lee Van Cleef, John Huston och andra relevanta kändisar.
Av någon anledning marknadsförs RANGO som en familjefilm. Men nej, det här är inte en film för de små liven. Knattarna kommer säkert att tycka att en del enskilda inslag är skojiga, men de kommer absolut inte att begripa filmen. Det går ibland ganska våldsamt till, figurer dör faktiskt, och det dricks alkohol och röks tobak. Det är förstås extremt ovanligt i animerade filmer nuförtiden.
Gore Verbinski är mest känd för att ha regisserat de tre första PIRATES OF THE CARIBBEAN-filmerna (han har inte gjort den nya, kommande delen), och jag kan väl inte påstå att jag tillhör hans beundrare. Jag har alltid betraktat honom som en gun for hire; en kompetent regissör som gör vad han blir erbjuden. Men RANGO har fått mig att ändra inställning till killen. Det här är också den första animerade långfilmen från Industrial Light & Magic; George Lucas' specialeffektbolag - och tekniskt sett är filmen makalöst tjusig. Bättre än det mesta jag sett i datoranimationsväg.
RANGO är den mest bisarra, överraskande, oväntade, konstiga och roliga film jag sett på väldigt länge. Mänskligheten behöver fler filmer som den här!
Av någon anledning har man bemödat sig att dubba filmen till svenska - trots att den alltså inte riktar sig till barn. Åtminstone i Sveriges storstäder visas RANGO både på svenska och i amerikansk originalversion. I den sistnämnda gör Johnny Depp Rangos röst och Ned Beatty är borgmästaren. Väljer du att se den svenska versionen är du av allt att döma bakom flötet.






(Biopremiär 4/3)

tisdag 14 december 2010

DVD: The Killer Inside Me

THE KILLER INSIDE ME
Jag har flera gånger klagat på att Hollywood och andra filmverkstäder aldrig filmatiserar de böcker jag har läst. Okej, jag ska väl inte säga att jag klagat på det. Det är bara ett konstaterande. Men det är väl för att jag bara läser gamla hårkokta deckare, kioskböcker och billig skräck. Eller dyr skräck.
Och när det nu kommer en ny film baserad på en klassisk hårdkokt deckare, så bygger den på en bok jag inte läst. Jag vet faktiskt inte om jag läst någon av Jim Thompsons böcker, men "Mördaren i mig" från 1952 har jag inte läst.
Däremot har jag nu sett två filmatiseringar av boken. I mitten av 1980-talet släpptes versionen från 1976 på video och jag kommer ihåg recensionen i Scandinavian Film & Video. Den fick en stjärna av fem och ansågs vara skitdålig och obegriplig. Men eftersom Stacey Keach hade huvudrollen, tyckte jag den verkade intressant ändå. Ett par år senare visade SVT filmen och jag tyckte inte alls att den var så dålig - men jag kan inte påstå att jag kommer ihåg något från den.
Michael Winterbottoms nya version, som inte fick chansen på svenska biografer, har på sina håll anklagats för att innehålla våldspornografi. Oj, då. Och det uppstod en viss buzz på nätet när en brutal sexscen med Jessica Alba läckte ut.
Efter väldigt snygga förtexter introduceras vi för Casey Affleck, som spelar Lou Ford, en vicesheriff i Texas. Han ger intryck av att vara en ganska lågmäld kille, men skenet bedrar. När han beordras att köra hem till ett fnask (Alba), inleder han ett slags förhållande med henne. Men snart spårar relationen ur.
Lou Ford är nämligen sadist. Han gillar att misshandla kvinnor. I flashbacks får vi se hur han som liten gosse upptäcker att hans mor är masochist, vilket leder till Lous besatthet i att ge brudar rejält med stryk.
Men Lou har fler problem. Han har problem med andra kvinnor, han har problem med kriminella, och han har problem med polisen - det sistnämnda då liken efter ett tag börjar hopa sig och Lou blir misstänkt.
Jag blev rätt ställd av THE KILLER INSIDE ME. Jag kliade mig i bakhuvudet. Filmen ser onekligen väldigt bra ut, skildringen av en småstad för 60 år sedan är fin, och detaljer och musik är utmärkt. Och Winterbottom har fyllt filmen med bra folk: Kate Hudson, Ned Beatty, Elias Koteas, Simon Baker och Bill Pullman.
Ibland blir filmen överraskande snaskig. Kvinnomisshandeln och våldtäkterna är råa. Det är utdraget. Och Winterbottom verkar gotta sig i nakna, smiskade rumpor på ett härligt exploitationsätt.
Men samtidigt är det här en oerhört snackig film. Det pratas något makalöst. Jag måste erkänna att jag tappade både intresset och tråden under flera scener. Jag satt och tittade - och upptäckte att jag varken lyssnade eller läste texten. Det kan bero på att handlingen är rörig (minns att Film & Video kallade den förra versionen obegriplig), men det kan också bero på att Winterbottom berättar på ett sätt som inte engagerar mig tillräckligt.
Men tre syndiga dvärgar kan filmen dock få. Nysmiskade är de också, dvärgarna.