HBO Max: Superpowered: The DC Story

Foton copyright (c) HBO

För några veckor sedan hade dokumentären STAN LEE premiär på Disney+. En extremt vinklad film som inte var speciellt bra som dokumentär, men underhållande och intressant, eftersom vi fick se en väldigt massa gamla filmklipp från den amerikanska seriebranschen under snart hundra år.

Häromdagen var det premiär för en dokumentär om Stan Lees och Marvel Comics' främsta konkurrent, DC Comics, som ägs av Warner, vilka också äger HBO. Den här gången handlar det om en miniserie om tre avsnitt på sammanlagt knappt tre timmar.

SUPERPOWERED: THE DC STORY är en bättre dokumentär än STAN LEE, men här finns förstås en hel del man kan invända emot. Det här är en film av Leslie Iwerks and Mark Catalena - Iwerks är dotter till Don Iwerks, som i sin tur var son till Ub Iwerks, som var med och skapade Musse Pigg en gång i tiden. Rosario Dawson agerar berättarröst, jag har aldrig tänkt på det tidigare, men hon har en väldigt behaglig röst.

Precis som fallet STAN LEE är detta en partisk dokumentär, bitvis rätt självförhärligande, och fokus hamnar lite för ofta på de nyare superhjältefilmerna från Warner. Kronologin hoppar ibland omotiverat framåt i tiden för att man ska kunna klämma in lite klipp ur de nya filmerna, och låta skådespelare och regissörer uttala sig. Det nämns aldrig att de flesta av dessa filmer floppat och fått dålig kritik.

Det första avsnittet handlar om hur det hela startade på 1930-talet. Om man är det minsta intresserad av serier serveras inga nyheter här. Det handlar mest om Stålmannen, Läderlappen och Mirakelflickan. Presentationen av Stålmannens skapare Jerry Siegel och Joe Shuster är rätt märklig. De påstås vara de största och bäst betalda stjärnorna på DC Comics på den tiden, när de i verkligheten blåstes på både pengar och rättigheter av hästhandlarna som en gång startade förlaget. 

Marv Wolfman.

När det kort därpå handlar om Läderlappen sticker dokumentären inte under stol med att det inte alls var Bob Kane som ensam skapade Läderlappen och dennes värld, utan främst Bill Finger, som tvingades jobba i det fördolda och som dog utfattig, medan Bob Kane tog åt sig all ära. Det är inte utan att jag undrar varför rättighetsbråken med Siegel och Shuster hoppades över, medan Finger lyftes fram. Kanske beror det på att Fingers barnbarn Athena 2015 med hjälp av en advokat tvingade DC att erkänna Bill Finger som medskapare av Läderlappen. Sedan kan det förstås också finnas en massa bortklippt material som handlade om Siegel och Shuster-bråket.

Det andra avsnittet, som handlar om 60-, 70- och 80-talen, är bättre. Det är lite kul när Marvel Comics avhandlas, hur DC:s ledning avfärdade Marvel som en tillfällig fluga som kommer att försvinna, DC förstod inte varför Marvel sålde så mycket bättre på 60-talet, medan DC:s tidningar ansågs vara mossiga och sålde allt sämre.

En stund ägnas åt Denny O'Neils och Neal Adams "socialrealistiska" superhjälteserier om Gröna Lyktan och Gröna Pilen, men samma duos moderniserade version av Läderlappen nämns inte alls - det var trots allt denna version som blåste nytt liv i Läderlappen, efter att figuren förvandlats till en parodi på sig själv i 60-talets TV-serie. Det pratas mycket om Stålmannens död på 80-talet - alltså, Stålmannenfigurens bokstavliga död, när DC tog kål honom för att generera uppmärksamhet. I det tredje avsnittet dyker Stålmannen upp igen - men de har helt glömt bort att berätta att han, förstås, återupplivades en tid efter sin död.

Karen Berger.

Det sista avsnittet handlar mest om hur serietidningsmarknaden förändrades på 90-talet, om seriebutiker, moderna serier från Vertigo, och om alla dessa nya filmer och TV-serier.

Det finns alltså en hel del att anmärka på, saker som hoppas över (eller klippts bort?), det är lite för mycket ryggdunkande och präktiga uttalanden från diverse filmstjärnor. Ändå tycker jag att SUPERPOWERED är en väldigt trevlig miniserie. Detta beror på att vi får se en lång rad kända namn i den amerikanska seriebranschen inte bara prata, utan även röra på sig.

Marv Wolfman, som jag mest associerar med Marvels Dracula, medverkar, Grant Morrison dyker upp, liksom Denys Cowan och Jim Lee och en massa andra, ibland får vi se tecknarna i sina ateljéer. Gamla DC-bossen Jenette Kahn har en bisarr lugg hon kisar bakom, medan Vertigo-bossen Karen Berger ger ett sympatiskt intryck. Fler serieskapare dyker upp i arkivklipp, som Frank Miller. Jerry Siegel och Joe Shuster syns i privata smalfilmer där de cyklar och har sig. En del av de medverkande veteranerna lyckas säga ett och annat jag tog till mig.

SUPERPOWERED hade förstås blivit bättre om den inte producerats av bolaget som äger förlaget, men ibland får man vara nöjd med det lilla. När jag växte upp fick jag aldrig se filmade intervjuer på TV med de serieskapare jag gillade och inspirerades av. I och med superhjältefilmvågen får vi nu ofta se seriefolk uttala sig. Även om en film är kass, kan det ligga en högintressant dokumentär om upphovsmännen på DVD- eller Blu-ray-utgåvan.

Det finns förresten en bra dokumentär från 2017 om Bob Kane och Bill Finger, BATMAN & BILL heter den. 

Jag noterar att "HBO" nu plockats bort från vinjetten, det står bara "Max" - HBO Max ska ju byta namn till Max. Men min svenska app heter fortfarande HBO Max, så jag låter det stå kvar.

     

 

 

 

(HBO Max-premiär 20/7)

Expressen den 14 oktober 1996

Det är grått ute. Det regnar. Jag borde skriva recensioner av ett par seriealbum. Jag har även en del annat jag borde skriva. Men jag orkar inte. Oj, vad allt känns tradigt idag. Men det är trots allt några dagar sedan jag uppdaterade TOPPRAFFEL!, så för att rädda er helg slänger jag in min 22:a videokrönika ur Expressen. Temat verkar vara serieskapare som gör film ... Jag hade visst dessutom missat att nämna att det var John Sayles som skrev storyn till MEN OF WAR.

Jag satt som förtrollad i två timmar

Det finns kritiker som avskyr filmer som struntar i en "bra" story och i stället helt och hållet bygger på sitt utseende och sin stämning: bilder, dekor, musik och så vidare. Själv tycker jag förstås att ytan visst kan få
gå före innehållet - om ytan är exceptionellt tilltalande. Jag har för mig att "De förlorade barnens stad" (Sandrews) anklagades för att bara vara yta av några trista kritiker. Herregud, är de blinda? Själv satt jag som
förtrollad i de knappt två timmar filmen varade.

Filmen, som handlar om en mystisk man som inte kan drömma och som bor på en oljerigg tillsammans med sina klonade medhjälpare, är skapad av Jeunet och Caro, som tidigare gjort "Delikatessen".

De här två herrarna var dessutom tidigare serietecknare, och en detalj som åtminstone de svenska kritikerna missat att notera är att "De förlorade..." ser ut som en fransk science fiction-serie ur någon av de
vuxenserietidningar Horst Schröder en gång i tiden brukade ge ut. Samma färgsättning, samma bildspråk, samma märkliga maskiner.

Nu är ju Jeunet & Caro inte de enda serieskapare som gör film. Deras landsman Enki Bilal har gjort åtminstone två filmer, "Hotel Bunker" (eller heter den "Bunker Hotel"?) och nu senast "Tycho Moon". Jag såg slutet av
bunkerfilmen på fransk TV, och den såg exakt ut som en Bilal-serie.

En annan fransman som gjort film är satirikern Lauzier, som var populär i svenska seriekretsar för femton år sedan. Själv tyckte jag han var trist.

I USA har bland andra legendariske Batman-tecknaren Neal Adams gjort en äventyrsfilm med sina barn i huvudrollerna. En kritiker skrev att filmen nog enbart tilltalade släkten Adams. Filmen distribueras av Troma.

Terry Gilliam är också amerikan, och han säger sig också ha börjat som serietecknare, även om jag aldrig sett några serier av honom. Men hans filmer har i alla fall ofta samma "franska sf-serie-estetik" som, tja, Jeunet & Caros filmer. Kolla bara in "De tolv apornas armé" (i vilken Bruce Willis åker tillbaka i tiden, dreglar, hamnar på mentalsjukhus, träffar en pittögd Brad Pitt, allt ackompanjerat av argentinsk tango), som snart kommer på video från CIC. En mycket bra film, Gilliams bästa, skulle jag tro. Visst, han har aldrig gjort en dålig film, men de har
ofta känts lite halvbakade, de har varit för långa och har inte hållit hela vägen. För övrigt ska Jeunet regissera "Alien 4", vilket verkar lovande. Och det kan ju inte bli sämre än "Alien"...

Så till avdelningen lagom inaktuella händelser. Härom veckan hölls den årliga videomässan i Stockholm. Jag var förstås där för att ta mig en titt på spektaklet - men det fanns inte så mycket att skriva om där. Mässan
verkar mest vara till för att bolagen ska få visa upp sig för handlarna, som även tävlar mot varandra i bolagens olika tävlingar. Nya intressanta filmer fick man leta efter, det gjordes mest reklam för välkända kort som
"Goldeneye" och "Independence Day".

Dock stod Sandrews för den största överraskningen. Med orden "From the people who brought you Pearl Harbor" släpper de i början av nästa år ett helt gäng Godzilla-filmer på video! I letterbox och på japanska! 1997 års
kulturgärning?

Förresten... Vad är det för trams att åtala Dolph Lundgren-rullen "Men of war" för att den visats oklippt på betal-TV? Har något pucko valt ut just den filmen med slumpgenerator? "Men of war" är inget speciellt, men ganska
okej och välgjord; Dolph spelar dessutom svensk och vrålar "Spring, era jävlar" innan han röjer loss på slutet.

Nej, är det några filmer som ska åtalas, är det de som roffat åt sig en massa bidrag så att de kan göras - trots att ingen vill se dem. Som "Bengbulan" och liknande.

-->

När superhjältarna var obegripliga

I en intervju säger Stan Lee att på 1960- och -70-talen förstod DC Comics aldrig varför Marvels serietidningar sålde så mycket bättre än gamla trotjänare som Stålmannen, Läderlappen och gänget. Cheferna på DC kom - enligt Lee - fram till att det berodde på att Marvel kanske hade en viss färg på omslagen, så DC slafsade på denna färg. Utan resultat. De kom då på någon annan, långsökt anledning till Marvels framgångar, och drog utan framgång till med ytterligare ändringar.

Men den egentliga orsaken till att Marvels serier sålde som smör, var förstås innehållet; själva berättelserna och sättet de berättades på. För så här var det: på 70-talet var majoriteten av DC:s serier i det närmaste oläsliga.

I mina recensioner av till exempel THE AMAZING SPIDER-MAN och THE DARK KNIGHT RISES berättar jag lite om hur det såg ut på superhjältefronten i Sverige när jag växte upp. Ett ämne jag funderat lite på sedan jag såg de här filmerna.

På 1970-talet var det tunnsått med Marvelserier i Sverige. Red Clown gav ut några titlar som kom ut i ett fåtal nummer under ett fåtal år; slarvigt redigerade produkter, vilka jag dock tyckte var otroligt tuffa när jag var barn. Att jag upplevde dem som extra tuffa och spännande, berodde bland annat på att de redan då var sällsynta på antikvariat. Visst, jag lyckades få tag på en hel del av dem, men till skillnad från andra serietidningar, fanns de inte i drivor. Först 1978 fick Marvel någorlunda fotfäste i Sverige, då Atlantic började att ge ut sina titlar. Slarvigt redigerade även de, men det märkte jag inte riktigt. Inte då när det begav sig.

Så, i brist på Marvelserier läste jag och mina kompisar tidningar med DC:s hjältar. Sådana fanns det en hel del. Och även om jag gillade dem och tyckte att i synnerhet Läderlappen var cool (åtminstone när han tecknades av Jim Aparo eller Neal Adams), så måste jag erkänna att jag sällan begrep vad de handlade om. Jag har läst om en del av de här tidningarna som vuxen - och jag har fortfarande problem med att hänga med.

Marvel Comics var ju kända för att bygga såpoperor kring sina figurer. Hjältarnas privatliv var lika - eller ofta mer - intressant än fajterna med superskurkar. Och avsnitten hängde ihop i evighetsäventyr. Men så var det inte hos DC. Hjältarna var fortfarande relativt endimensionella träbockar. Just under 70-talet, åtminstone under dess första hälft, var DC:s serieavsnitt märkligt korta. Ett drygt dussin sidor - och alltid avslutade äventyr. Detta innebar att man kunde få in tre avsnitt, oftast med olika figurer, på 36 sidor, som i Sveriges var ett vanligt sidantal på 70-talet.

Detta innebar även att serierna blev märkligt rumphuggna och konstigt berättade. Författarna försökte ibland berätta så avancerade och "vuxna" grejor som möjligt (ofta skulle det vara invecklade metafysiska prylar), ibland på "moderna" sätt, på minsta möjliga utrymme. Det lyckades man sällan med.

Stålmannen läste jag sällan som barn, främst beroende på att Stålmannen är en tråkig, oövervinnerlig hjälte, men jag tyckte även att serien var så trist tecknad. Oftast var det Curt Swan som höll i pennan, och det såg inte lika häftigt ut som när Aparo fläskade på med skuggor i Läderlappen. Och jag tyckte att äventyren mest var konstiga. Just det här avbildade numret, nummer 5/1976, minns jag att jag tyckte var bra, men i det flesta fall förstod jag inte vad superskurkarna var ute efter. De äldre 50-talsavsnitt som ofta gick som utfyllnad var mer begripliga.

Stålpojken, däremot, gillade jag skarpt. Jag hade en period i slutet av 70-talet då jag älskade den här tidningen. Okej, det var väl framför allt serierna om Rymdens Hjältar jag gillade. Herregud, vad jag tyckte att de här superhjältarna som huserade i framtiden var häftiga! Häromåret läste jag om ett par gamla nummer, bland annat nummer 12/1976, som jag minns som särdeles fräsigt. Bara omslaget kickade igång min fantasi när det begav sig.

Som vuxen konstaterade jag att huvudserien var omständligt berättad och svårbegriplig. Och astråkig. Jag noterade även att Mike Grells teckningar, som jag en gång i tiden beundrade, var härligt halvtaffliga. En tafflighet han utvecklade under 80-talet i sin serie Jon Sable - Freelance. Alla figurerna hade fantastiskt långa ben! Och nu på 2000-talet funderade jag även en del på grundidén med Rymdens Hjältar - och framför allt på Stålpojkens medverkan i teamet. För det första lever de här hjältarna i en framtidsvärld, där alla människor klär sig i konstiga dräkter och trikåer. Superhjältarna sticker inte ut utseendemässigt. Och de är inte ensamma om att ha superkrafter. Om inget annat är teknologin så pass utvecklad, att superhjältar känns onödiga. Alla verkar vara supermänniskor på något sätt. Och varför reser Stålpojken in i framtiden för att hjälpa Rymdens Hjältar? Behövs inte han hemma på Jorden i vår tid? Eller flyger han genom tiden på ett sätt så att han inte missar något klockslag här hemma? Och varför sket han i Rymdhjältarna när han blev äldre och började kalla sig Stålmannen? Kanske därför att han då hängde med Lagens Väktare?

Om Lagens Väktare kunde man läsa i Gigant. Eftersom Gigant var på 68 sidor, var den lite dyrare, och därför läste jag den mer sällan. Jag har för mig att jag som barn inbillade mig att serierna i Gigant var bättre än i de övriga DC-tidningarna. Jag vet inte varför. Men i slutändan tyckte jag nog att innehållet var lika konstigt som i övriga tidningar. I synnerhet Lagens Väktare. Avsnitten började ofta med en rollista. Porträtt på de medverkande superhjältarna. Därefter bekämpade de en konstig skurk som skulle göra något jag sällan begrep vad det var.

De övriga serierna i tidningen var lika träiga som de i Stålmannens egen tidning. Vattenmannen var bara tråkig. Gummimannen mest märklig. Blixten tyckte jag nog om. Ett tag gick Denny O'Neils och Neal Adams numera klassiska avsnitt om Gröna Lyktan och Gröna Pilen i Gigant. De var fantastiskt snyggt tecknade och jag upplevde dem som tuffare än andra serier. Idag tycker jag inte att de håller - och allvarligt talat: Neal Adams avancerade layouter fyller ingen funktion; de stökar bara till berättandet.

Och så har vi då Läderlappen. Det allra första numret jag fick, var nummer 12/1974. Huvudserien om "monstrets hämnd" såg ut som en skräckserie, som liten gosse konstaterade jag omedelbart att Läderlappen är världens allra, allra tuffaste seriehjälte. Jag förstod dock aldrig var avsnittet handlade om. Jag har inte läst om tidningen på ett par decennier, så jag vet inte om jag skulle begripa avsnittet idag. Numret innehöll även ett äventyr med Robin. Det hette "Det sjuder och exploderar". Och då, på 70-talet, förstod jag inte ens vad den konstiga titeln betydde. Än mindre vad avsnittet gick ut på.
1979 gick Läderlappen upp i sidantal, och samtidigt slängdes fyrfärgstrycket ut. Jag minns när jag köpte nummer 1/1979. På torsdagseftermiddagar veckohandlade min morsa på Epe Livs i Landskrona. Ibland följde jag med, och då stod jag klistrad vid serietidningsstället - och då, 1979, fanns det en farlig massa titlar att välja mellan. Och ja, jag minns till och med var stället stod 1979. Och var det stod 1976 och '77. Jag var så fascinerad av serietidningar på den tiden att jag minns sådana detaljer. Men då, i början av 1979, hade jag fyra kronor i fickan. Jag vet inte varför. Jag hade aldrig pengar på mig som barn. Jag frågade morsan om jag fick köpa en serietidning och valde Läderlappen just för att den gjorts om, och vid kassan sa morsan "Har du så mycket pengar på dig?".

Jag tyckte att Läderlappen i svartvitt var ännu fränare än i färg. Teckningarna blev mer detaljrika, skuggorna tyngre. Precis som i Fantomen - en serie som förlorade mycket när de började tryckas i färg. Jag tror dessutom att jag begrep serierna i Läderlappen 1979. Kanske för att jag blivit aningen äldre. Kanske för att serierna inte var lika komprimerade och utspejsade. Kanske var de bättre berättade.

... Och kanske minns jag helt fel. Det här är ju över 30 år sedan. Många av de nämnda serierna har jag inte sett till sedan dess. De tidningar jag behöll försvann vid ett källarinbrott för femton år sedan.

Så. Vart vill jag komma med denna långa drapa? Nja, det vet jag inte. Jag kände bara för att berätta om det här.

Och nu har jag gjort det.

Bio: Green Lantern

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox
När jag var liten påg gick Gröna Lyktan i tidningen Gigant, en färgtidning med superhjälteserier från DC, och som jag då tyckte var väldigt tjock - hela 68 sidor. Dyr var den också, så pass dyr att jag bara köpte den begagnad på Fyndshopen, där den kostade lika mycket som alla andra tidningar.
I Gigant huserade Lagens Väktare, Blixten, Höken och lite annat löst folk, som alla dök upp i den typ av ryckiga, ibland svårbegripliga äventyr, som DC producerade på 70-talet. Och här återfanns även Gröna Lyktan.
Jag gillade nog aldrig riktigt Gröna Lyktan när jag var grabb. Jag tyckte att det var lite fusk med den där ringen som innhåller en stor, grön Barbapapa som kan fixa precis allting. Och Hal Jordan, som den här hjälten heter i det civila, var väl ingen större personlighet.
Ibland publicerades dock de numera klassiska avsnitten av Denny O'Neil och Neal Adams i vilka Gröna Lyktan jobbade i team med Gröna Pilen (som tidigare hetat Röda Pilen i Sverige, antagligen för att inte blandas ihop med Gröna Lyktan. Det här funkade väl så länge Gigant publicerades i svartvitt), och ibland dök den raffiga Svarta Fågeln upp i sina nätstrumpor. Jag tyckte att de här avsnitten var skithäftiga. Idag tycker jag att det är grymt snyggt tecknade -- förstås -- men liksom så mycket annat från den tiden, är avsnitten ofta mer än lovligt förvirrade. Än värre blev det när Gröna Lyktan begav sig ut i rymden och ägnade sig åt kosmiska resonemang med märkliga varelser.
Jag läser på nätet att figuren dök upp för första gången redan 1940 och då var det en viss Alan Scott som fick ägera grön superhjälte. Sedan dess har rollen innehafts av en hel rad olika typer. Men jag minns honom fortfarande som Hal Jordan.
...Och det är Hal Jordan som Ryan Reynolds spelar i den här nya biofilmen i regi av Martin Campbell (CASINO ROYALE).
Visst blir man lite misstänksam när det dröjer så här länge innan en ny, stor, amerikansk superhjälteblockbuster får svensk premiär. Filmen gick upp i USA redan den 16:e juni och gjorde väl inget större väsen av sig - filmen har inte gått dåligt, men den fick ljummen kritik och det har inte varit så mycket ståhej runt den. Visst är det trångt på svenska biografer just nu, i synnerhet på 3D-dukarna, Harry Potter och andra tar mycket utrymme, men nog är det märkligt att GREEN LANTERN har fått vänta så här länge. Jag får känslan av att den svenska distributören inte tror på filmen.
När Campbells film börjar får man allt sitta med block och penna och anteckna för att hänga med. Vi färdas genom rymden och till främmande världar, medan en högtravande brittisk röst berättar allt om den smaragdgröna kraften som förvaras i ringar, hur den intergalaktiska poliskåren The Green Lantern Corps bildas, hur en ondskefull varelse slipper lös och bär sig åt, och allt detta kryddas med fullkomligt omöjliga namn på planeter och varelser - och Basil Exposition håller på att babbla om detta alldeles för länge. Det går hyfsat bra att låta bli att hänga med i detta intro.
En medlem av Green Lantern Corps attack-
eras och flyr i ett rymdskepp, och kraschlandar på Jorden. Han är döende och skickar iväg den gröna kraften för att leta upp en värdig ersättare - en person som är duglig, modig och fullkomligt orädd.
Kraften hittar stridspiloten Hal Jordan, en slarvig typ som har ett stökigt privatliv och plågas av minnen av en olycka som dödade hans flyghjälte till far. Hal förses med en ring och ett slags lykta han kan ladda ringen med, och poff, så iförs han en superhjältedräkt och en fjollig mask dyker upp över hans ögon. Masken dyker visst upp av sig själv när hans identitet måste skyddas. Och så sugs han upp i rymden och hamnar på en planet där the Corps har sitt högkvarter.
Där utbildas Hal; han måste slåss mot en biffig typ och han får lära sig att kraften i ringen formar sig till det han tänker på. Allt för att han ska kunna bekämpa brott på så långsökta sätt som möjligt, för att filmen ska bli intressant att titta på (och serierna kul att läsa). Det hade ju varit för enkelt att bara låta ringen bygga ett grönt fängelse runt bovarna.
På en här planeten sitter även en massa visa män högt, högt upp på vad som liknar obelisker. Dessa är klädda i röda dräkter som är så långa att de när ända ner till marken. Varför sitter de där uppe? Vad gör de hela dagarna?
Nere på Jorden får vi träffa den illasin-
nade senatorn Ham-
mond (Tim Robbins), och vi får veta att en hemlig organisation som jobbar åt regeringen har hittat liket av den andre Gröna Lyktan från inledningen. Hammond har en misslyckad son med mustasch, Hector (Peter Sarsgaard), som dessutom är lika misslyckad rymdforskare. Hector hämtas för att tillsammans med en doktor spelad av Angela Bassett (som jag först inte kände igen) ta reda på så mycket som möjligt om rymdgubben.
Tyvärr innehåller liket partiklar av den onda varelsen från inledningen och Hector smittas och börjar förvandlas till något slags ond elefantman.
Hal Jordan suktar förresten efter sin pilotkollega Carol (Blake Lively), som han varit ihop med tidigare, och under en helikopterolycka rycker Hal in som Gröna Lyktan för första gången och räddar både Carol och senator Hammond. Fast senare känner Carol igen Gröna Lyktan trots den lilla ögonmasken. Så klart hon gör! Det vore ju skitkonstigt om hon inte kände igen honom.
Ja, och så attack-
erar den onda varelsen från rymden och det ser ut som om det väller ut gigantiskt bajs i staden och slukar skyskraporna, och det blir fajting, och man har uppfunnit en gul ring med gul kraft, som visst inte är bra, och den vresige grönlyktan Sinestro (Mark Strong med rött ansikte) förstår att Hal Jordan allt är en hyvens grabb, och under eftertexterna dyker det upp en extrascen som hintar om en uppföljare.
Problemet med GREEN LANTERN är handlingen. Allt som har med det kosmiska och the Green Lantern Corps att göra, är precis som i serierna alldeles för förvirande - vilket alltså främst beror på att allt och alla heter saker som Abin Sur och Tomar-Re. Men det kan man ta. Värre är det att skurkarna är så trista och ointressanta. Och vad är de ute efter? Mer än att vara skurkaktiga, alltså? När Hector blir skurk gör han inte mycket anat än att ... halta omkring och vara ful. Fast det är ju klart, eftersom ursprungshistorien ju måste berättas, återstår det inte så mycket tid att lägga på ett regelrätt äventyr under de två timmar filmen varar.
Dock är det här inte så illa som jag fruktade (till och med trailern var illavarslande). GREEN LANTERN är trots allt helt okej. Tekniskt sett är det förstås imponerande och till och med 3D:n funkar hyfsat. Ryan Reynolds är en sympatisk hjälte. Carol är en ganska trist roll, det går inte att göra så mycket med den, men även Blake Lively är sympatisk - och hon gör inte ont att titta på. De humoristiska inslagen är rätt kul ibland. Lustigt nog innehåller filmen inte speciellt många bombastiska superslagsmål.
Jag är fortfarande ingen fan av Gröna Lyktan, hjälten är lite för menlös, men jag skulle inte ha något emot att se en uppföljare till den här filmen. Och då kan ju Gröna Pilen få dyka upp, så att denne kan få ta med sin flickvän Svarta Fågeln. Eller, skit i Gröna Pilen. Gröna Lyktan kan väl få samarbeta med Svarta Fågeln utan hennes snubbe?
Slutligen: av någon synnerligen märklig anledning, blev GREEN LANTERN barnförbjuden! Här är motiverigen från Statens Medieråd:
"Historien om en superhjälte som kämpar mot en intergalaktisk ondska är visserligen till stora delar av serietidningskaraktär men innehåller en stor mängd kraftiga hot- och våldsscener. Dessa, och särskilt de återkommande inslagen där människor förtärs av eld och skrumpnar ihop medför att filmen bedöms kunna skada välbefinnandet hos barn under 15 år."
Fullkomligt obegripligt, förstås. I synnerhet som Harry Potter och annat är betydligt mer skrämmande. Det tyckte även distributören, som överklagade, och föga oväntat sänktes åldersgränsen till från 11 år av Kammarrätten.

(Biopremiär 29/7)

Medusa versus Skräckens timmar

Min gode vän, serietidningsredaktören Göran, kommenterade min recension av Percy Jackson med att Uma Thurman som Medusa påminner om en gammal Neal Adams-teckning. Jag höll med. Någonstans i bakhuvudet hade jag en bild.
Och så kom jag på det!
Efter en stunds intensivt letande lyckades jag hitta bilden: